Årets första långpass

På tredje dagen kom den. Långturen. 18 kilometer ut på myrarna. 18 som blev 20 till slut. Kylan bet i kinderna, solen följde med oss hela vägen och det var så vackert, så vackert. Bara ett enda spår att följa, skateåkarna fick hålla till någon annanstans.

Den här dagen kom också helgens första dipp. Redan innan vi hunnit fem kilometer kraschade jag. Orkade inte. Ville inte. Armarna darrade. Tårarna trängdes i ögonen. Vaddå åka 18 kilometer?! Andas in, andas ut. Nä, nu kör vi. Jag kan.

Sen föll jag handlöst, bokstavligen. Framstupa. Det var inte ens en svår nerförsbacke, men vänsterskidan ville nån helt annastans än dit spåret ville, och utan att jag hann reagera befann jag mig uppåner med skidor och stavar åt höger och vänster. Skenbenet värkte, snön fanns överallt. Upp snabbt, för att inte börja frysa. Tyvärr stannade det där fallet kvar i hjärnan, så nästa gång jag kom till samma backe fegade jag och plogade på skatebädden. Urtrist. Men kanske kommer rädslan av sig med mer träning.

Aldrig har varm saft och en banan smakat så gott som efter elva kilometer på vackra myrar och innan man påbörjar fem kilometer uppförsbacke. Jag hade hört om den där förtvivlade backen av både Johan och av några på vandrarhemmet där vi bodde, men det går ju liksom inte att föreställa sig vad fem kilometers uppförsbacke är egentligen. Men det är just det. Fem kilometer utan en enda stunds vila. Inga nerförsbackar. Bara segt, segt uppför. Men stoltheten när man står där på toppen, den går bannemig inte att beskriva!

Och till slut var det över. Vi gick i mål på skidstadion, isiga och danna. Men jag hade gjort årets första långpass - 20 kilometer på 2 timmar och 15 minuter.