måndag 4 januari 2010

Femton kilometer för mig själv



Det blev sovmorgon på nyårsdagen. Ända till klockan åtta. Sedan var tanken att jag skulle köra milspåret.



Snön låg tung på granarna. Och det blåste upp. En isande nordlig vind gjorde att de femton minusgraderna kändes ungefär som det dubbla. Men milen gjordes, och benen jublade och ville ha mer.



Det slutade med att jag gjorde femton kilometer den förmiddagen. Och det är verkligen något magiskt med ensamåkning. Allt som hördes var stavarna som gnagde sig ner i den knakande, gnisslande snön. Och det enda jag behövde tänka på var att trycka ner foten, sträcka ut armen, ta i med magen och åk! Bättre nyårsdag kan man inte ha.

1 kommentar:

  1. Håller verkligen med. Ensamåkning is the shit!

    SvaraRadera