På samma sätt är det med Vasaloppet. När jag anmälde mig tänkte jag att det nog ska gå som en dans. Med lite jävlaranamma så går allt. Och hur känns det nu, efter mina första mil på längdskidor? Lite svajigare, det måste erkännas. Ska jag liksom ta mig igenom nio mil på de där vingliga plankorna? På en och samma dag?
Nåja.
Det var i alla fall vansinnigt kallt när vi anlände till Värmland. 25 minus eller ännu värre nere i Sysslebäck vid Klarälven. Men med höjdmetrarna sjönk temperaturen och vi landade på modesta 15 minus på Långberget. När morgonen grydde vallade vi skidorna och gav oss ut. Teknikträning, teknikträning. Hujedamig. Jag letade fram ett minne nånstans långt inne i bakhuvudet: "Det är svårare att få fäste på skidorna än vad det är på rullskidorna, kom ihåg det!". Ja, det vill jag lova. Samtidigt blev alla stavlöpningsövningar mer och mer logiska. Det är klart att man ska trycka foten rakt ner och inte snett bakåt när man sprättspringer!
Släppte stavarna och diagonalåkte ivrigt påhejad av Johan som peppade och flikade in lite tips då och då. Började få ordning på det hela. Kände mig stark i armar och rygg och klarade dubbelstakningen med glans. Förstod plötsligt glidstegen som jag alltid tyckt varit så krångliga med hjul under fötterna. Klarade sedan att åka 7k i ett sträck på eftermiddagen.
Tolv kilometer in på kontot efter nyårsaftonens skidäventyr. Sen blev det en lång väntan på att klockan skulle bli tolv så jag kunde få sova. Allt det nya råddade till det i mitt huvud och gjorde mig trött. Och jag var dessutom ivrig att få sova så jag kunde vakna till en ny dag med skidåkning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar