Därför älskar jag att springa

Imorse låg jag och tänkte på intervaller och pulsen rusade av förväntan. Men man kan ju inte springa intervaller hela tiden (nåja, tekniskt sett så är det väl inte "hela tiden" om jag skulle intervalla lite idag också, eftersom måndagens intervallpass som sagt var mitt första någonsin. Procentuellt sett skulle man väl kunna tänka sig att jag har ett underskott på just intervaller...), och idag vill jag springa lääääänge.

Men när jag låg där och tänkte på intervaller så började jag fundera så smått på varför jag tycker om springandet så himla mycket. Det är ju objektivt sett egentligen ett rätt tråkigt sätt att träna på. Det händer inte särskilt mycket, det är bara samma, samma. I alla fall när det gäller vad kroppen sysslar med. Sen kan man ju ägna sig åt att springa i oväntade terränger och längs lååånga vägar, och stimulera åtminstone sinnena en aning.

Okej, så det är objektivt sett ganska trist att springa. Särskilt när man helst ägnar sig åt ensamlöpning. Då får man ju inte ens umgås med andra människor.

Men vad ÄR det då med löpningen?

Jag tror att det handlar om det häftiga i att hela tiden komma liiiite längre. Jag gör hela tiden saker jag aldrig trott att min kropp skulle orka. När jag springer är min kropp inte något som är i vägen och som inte passar i kläderna jag gärna skulle vilja ha, utan istället en del av mig som jobbar tillsammans med mig och gör SKITCOOLA saker. Som att springa hem från Tylösand. Som att springa snabbare än min hjärna trodde var möjligt. Som att rusa på tills jag tror jag ska kräkas, och sen efter en kort återhämtning kunna resa sig, skaka av sig tröttheten och jogga hem igen.

Ungefär så.

Nu ska jag göra det där Haverdal-Prins Bertil-hem-passet som jag tänkte göra för ett tag sedan. Utan att fuska bort de sista fyra kilometrarna. Tänker ta det här som ett test. Om jag kan springa 19k utan att dö idag, då anmäler jag mig till halvmaran i Stockholm.