Åh, ljuva löpargemenskap!

Säga vad man vill om vädret, men det sorterar verkligen ut männen från mössen. Eller löparna från mössen kanske man borde säga.

Det var rätt tomt i snöhögarna, det var jag och hundpromenerarna. Och en enda löparklädd kille som jag mötte i trapporna på väg upp till elljusspåret. Han liksom log med hela ansiktet, och när jag frågade hur det var uppe på berget glittrade det i hans ögon. "Massa lössnö på trean, men det går nog att springa vettu", sa han och log ännu mer. Han hade svettpärlor i pannan och gick sådär segt men ändå skuttande som man gör när man är helt slut efter ett löppass, men så glad och nöjd att man inte kan låta bli att studsa fram.

Och när han fortsatte sitt skuttande nerför trapporna upptäckte jag att jag minsann log fånigt jag också. Log åt att det är så jävla skönt att ha hittat löpningen, och åt att det finns andra därute som känner samma kärlek som jag för det där sättet att sätta den ena foten framför den andra. Sån kärlek att det inte spelar någon roll att det är oframkomlig snö här och var, eller isgata. Allt som betyder något är hur skönt det känns i hjärtat och själen när kilometer läggs efter kilometer.