Att välja att se det positivt

Det finns en känsla av otillräcklighet i mig som har legat där och lurat ett tag. Det är liksom inget jag gör som riktigt duger. Men igår bestämde jag mig för att jobba på min inställning och hitta positiviteten, så när klockan ringde ut för folk med normala arbetstider gick bilen med mig, Johan och min klubbkamrat Erik till konstsnöspåret i Ätran.

De femton centimeter snö som föll i onsdags hade preparerats till riktigt grymma spår, och min plan var att köra någon form av snabbdistans eller långintervaller. Ett varv snabbt, ett lite långsammare. Höll mig något sånär enligt plan, men bestämde mig för att jag behöver kämpa lite med tekniken efter fyra varv då en obekväm smärta i ländryggen hade förföljt mig några kilometer. Lade således stavarna åt sidan och diagonalade de följande 6,5k stavlöst. Försökte verkligen tänka på att använda magen för att stödja upp ländryggen och fick upp ett schysst tempo och bra frånskjut. Som så många gånger förut upptäckte jag dock att min balans inte är vad den borde. Av någon anledning är jag vingligare på högersidan, så när jag lägger tyngden på höger skida är risken större att jag ska falla omkull. What to do?

När jag kom tillbaka till spårets början konstaterade jag att de andra inte var tillbaka ännu, så jag plockade upp stavarna och ägnade den närmsta kvarten åt stakningsintervaller (en av mina favoritsysselsättningar inom skidåkningen tillsammans med vallningen...). Älskar att känna hur rygg, axlar och triceps bara skriker efter vila de sista tio meterna och hur kroppen liksom suckar lättat när jag släpper efter och låter den få sin vila.

Såå, hur gick det med inställningen och positiviteten? Jo tack, jag hade ett riktigt jobbigt pass både fysiskt och mentalt. Fysiskt var inte benen med riktigt och jag fick kämpa för att hålla uppe pulsen och tempot som jag ville, och mentalt fick jag en dipp när det ryggonda kom. Minns så väl hur jag tillbringade natt efter natt för något år sedan mellan sömn och vakenhet, mellan smärta och dvala eftersom ryggen var helt slut. Nu är det här inte samma onda och det vet jag ju, men förnuftet kunde inte riktigt stoppa hjärtat-i-halsgropen-reaktionen. Men jag åkte hem med en positiv känsla i kroppen - jag kanske inte är världsbäst på det här med skidåkandet, men jag räcker till.

Jag duger! (Och bara för att jag känner mig så positiv så bjuder jag på en hamsterkindbild!)