81

På egna äventyr på Dorfgasteinberget.

Fredag 3 april

Det finns ett system i Gasteinerdalen som liksom blev lite av en mytisk legend bland skidåkarna vecka 14, nämligen Sportgastein. Kreuzkogel heter högsta toppen där, och den ligger på 2686 meter. Bra mycket högre än till exempel Stubnerkogel med sina 2250 meter alltså. Varje dag hela veckan när väder- och snödjupslapparna kom upp i receptionen på hotellet så möttes vi av texten "STÄNGT!" under Sportgastein. Till slut började jag nån sekund här och där undra om vi nånsin skulle komma dit. Problemet var ena dagen den hårda vinden, en annan dag snöandet. Sedan låg det för mycket snö på berget som riskerade att rasa ner i en lavin över den lilla bergsvägen som gick från Bad Gastein till Sportgastein. Och till skillnad från på andra berg i det stora Ski Amadé-området där man kan utlösa laviner med hjälp av sprängladdningar och därmed ha lite mer kontroll över händelseförloppet, så ville markägaren på Sportgastein inte höra talas om några framkallade laviner. Näminsann, för då skulle ju djuren på hans berg gå och dö i lavinen. Djur som han ändå skulle tvingas skjuta senare... Nåväl. Till slut blev det fredag, och vi möttes återigen av ordet "STÄNGT!". Sista chansen att ta oss upp på högsta toppen var alltså borta (fast jag lekte med tanken att samla ihop en trupp ivriga åkare som i största hemlighet skulle leta oss bort till det mytomspunna berget och helt enkelt klättra upp bara för möjligheten att få ett enda åk...det var ju inte i backarna som lavinfaran var, utan det var den enda vägen dit som riskerade att bli dränkt).

Istället tog vi oss till ett annat Kreuzkogel, nämligen den i Dorfgastein. Under torsdagen åkte vi bara som hastigast igenom det systemet för att så fort som möjligt komma till Wagrain och Flachau. Så nu skulle vi ta oss en ordentlig titt på backarna. Och vilka underbara pister! Vi var i stort sett först ut, och så fort solen hade hunnit titta fram på de nypistade backarna så var det värsta njutningen att ta sig ner.

Efter ett par åk på ena sidan berget gav vi oss av över till andra sidan, till Grossarl, där vi upptäckte en liten nackdel med det relativt lågt belägna berget; snön blev sorbet i solskenet ganska tidigt, redan vid mittstationen på stora kabinliften. Men å andra sidan så betyder ju sol också att det är underbart att sitta på en terass och äta lunch och dricka öl också!


Johan med en stooooor tallrik Kaiserschmarre.

J hade surrat om pannkakssallad ända sedan våra frukostbordsgrannar hemma på hotellet hade nämnt att de ätit det på Panoramarestaurangen i Grossarl. Så sagt och gjort, nu fick det bli en Kaiserschmarre. En stor tallrik. Och när han ätit nästan hela och deklarerade att han var mätt försvann passande nog de flesta molnen på himlen, och det blev dags att krypa ner i solstolarna med ölen!


Mmmmm....sol!! (Och på mössan står det alltså "Tranemo IF" om någon undrar. Min kommande hemmaklubb när jag ska åka Vasaloppet har jag tänkt. Har man såhär fina mössor så förtjänar man mig som medlem!)

Till slut kunde vi inte hänga kvar uppe på terassen längre, inte om vi skulle hinna skida hemåt. Vår plan var att ta bussen tillbaka halvvägs, till Bad Hofgastein, och sedan ta oss upp på Schlossalm och hem via Angertal och Senderbahn. Problemet var bara att vi råkade på ett litet hinder...


Pils och prezel!


...vi hittade nämligen Reiterhütte vid mittstationen på Dorfgasteins kabinlift samtidigt som de allra sista molnen gav sig av. Och där kunde man köpa öl.


Ja! Ge mig öl!


Så vad kunde man göra? Det var ju bara att ta av sig skidorna och kasta sig ner till den lilla stugan.



Berget och Evianflaskan



Sen upptäckte vi förlagan till bergen på Evianflaskorna också. Tänk vad mycket man kan hitta i Gasteinerdalen.



Evianvattnet?

Att vi stannade till lite för länge vid Reiterhütte gjorde förstås att vi missade bussen tillbaka. Men det gjorde ju inte så mycket när det var över tio grader nere i Dorfgasteinbyn och gräset var i stort sett torrt.


På vår lilla gräsmatta som vi hittade

Trots att vi kom med en buss lite sent så ville vi inte vara några töntar som åkte buss hela vägen hem, vi skulle bannemig utnyttja våra sista skälvande timmar i backarna. Så vi hoppade av i Bad Hofgastein trots allt, och när vi klev på första delen av Schlossalmbahn (som var ett litet märkligt tåg) så lovar jag att liftförarna nog blev lite konfunderade. Vi var nämligen de enda som åkte upp på berget. Alla andra var på väg hem.


På väg upp till Kleine Scharte

En jättestor kabinlift (en ryslig en som tar 80 personer, och som har tre stolpar längs vägen. Och vid varje stolpe svingas kabinen nåt hiskeligt, jag vande mig aldrig.) och en ankarlift senare stod vi på knappt 2300 meters höjd, och då fick J för sig att det var varmt. Vilket det förstås var.


Striptease

Så han började helt resolut ta av sig, tills alla tröjorna var av.


Skidåkning med bar överkropp...

Han hävdar att det inte var särskilt kallt. Tur för honom att han inte ägnade sig åt en annan favoritsyssla från tidigare i veckan, nämligen att falla med näsan och händerna före rätt ner i offpisten...

Sista eftermiddagen på hemmaberget

Efter det äventyret var det bara att snabbt ta oss ner mot Angertal och sedan upp på Stubnerkogel. Och shit vad det var jobbigt att ta sig ner mot Bad Gastein igen. Jag ville inte riktigt lämna berget, för så fort vi kom ner till dalstationen skulle vi lämna igen skidorna och bege oss mot hotellet för en sista middag och en sista afterski. Urtråkigt. Men det gick ju inte precis att sätta sig i en snöhög och tjura, så vi åkte så långt vi kunde, det vill säga till mittstationen, och kom just med sista turen ner.

En egen afterski

När vi kom hem drack vi upp sista ölen till ljudet av bandet som spelade på Silver Bullet bredvid oss (det vill säga afterskistället som alla gick till). Jag satt där med ångest i maggropen och funderade på hur man bäst undviker att komma med planet hem.

Men trots ångesten över att behöva åka hem igen så var det, förstås, en fantastiskt underbar alldeles jättespeciellt lyckad dag.