Vasaloppsidén: Jag låg på soffan hos en vän och såg målgången och tänkte "ja, varför inte?". (Och nu är det visst bara sextio dagar kvar och jag börjar förvisso tänka snarare "varför?!"). Men hur det än är så är det just den här idén som är ursprunget till det mesta av allt annat som har hänt det här året.
Hemmaberget i Badgastein
Carvingglädje i Alperna: En vecka av underbar skidåkning med en underbar människa. Carvingparadis, utflykter och strålande sol.
De första trevande löpstegen: Under veckan i Alperna bestämde jag mig för att börja springa. På måndagen när vi kommit hem köpte jag skor, och sen började jag. Sakta men säkert. Och drömmarna började växa.
I mål efter Varbergsloppet
Efter ett underbart Stockholm halvmaraton
Alla lopp: När jag anmälde mig till mitt första millopp som gick av stapeln den 6 juni trodde jag då inte att jag skulle klara att springa en meter mer än 3k. Men det gick. Och det blev fler. Underbara Varbergsloppet på personlig rekordtid, geggiga Laholmsloppet med Sara och Grabben, Midnattsloppet där jag nästan satte min måltid på milen och övervann demoner, Stockholm halvmara som jag anmälde mig till bara några veckor innan, efter en jublande skön och lång löprunda där jag överträffade mig själv.
Skottland
Vandringsivern: 2009 var året då semester slutade innebära att lata sig. Jag gick ett Vasalopp på fyra dagar tillsammans med Johan längs West Highland Way i Skottland. Över stock och sten. Sen testade jag plötsligt på orientering också. Jag är ingen skogsmänniska, så jag vet inte riktigt var den här ivern kom ifrån.
Glädjen över att min kropp är som den är: Det är inte alltid som jag och min kropp varit överens. Men löpningen gjorde något med mig. Plötsligt kände jag bara sån otrolig stolthet över vad jag kan och orkar, vad jag presterar.
Innan jag sprang 2,5 mil för första gången
Långpassen och ultradrömmarna: Rätt fort fattade jag att det inte var en snabb löpare jag var, eller ville bli. Jag vill bli uthållig! Springa långt! Knaprade kilometer för kilometer och kom längre och längre. Och kanske blir ultradrömmarna verklighet 2010?
Första rullskidsförsöket
Rullskidsprojektet: Ska man åka Vasaloppet kanske man måste övervinna en del rädslor. Som hjul på fötterna-rädslan. Jag kom aldrig längre än 10 mil lite drygt på 14 pass, men baskemig vad stolt jag är över att jag fixade det!
Skidåkningen: Ett knappt år efter att jag bestämde mig för att åka Vasan så fick jag äntligen ställa mig på de där skidorna. Och även om jag hunnit bli lite mindre kaxig med tiden så älskade jag nästan varje ögonblick. Jag är inte bara en löpare med ultradrömmar, jag är en skidlöpare också.
Nu hoppas jag bara på att 2010 kommer bli minst lika bra.
Härligt! Och vad kan vara bättre än att bli mer av sig själv. Det är mitt mål för 2010 - att bli ännu mer av mitt bästa jag oftare. Kommer snart att börja med lite utmaningar (som givetvis dokumenteras på bloggen) för att nå dit.
SvaraRaderaVilket år du haft!! Så himla coolt att du redan hunnit med så mycket och så många lopp i din korta karriär! Fortsätt så så blir det hur bra som helst :)
SvaraRaderaUnderbart Såklart kommer 2010 att bli MINST lika bra!Ska bli jättespännande att följa dig! :-)
SvaraRaderaDen där resan till Scottland verkar underbar, det började vattnas i munnen för mig :). Ska bli skoj att träffa dig nästa helg!
SvaraRaderaWow, vilken resa liksom, tänk hur fantastiskt långt man hinner ta sig på ett år, både mentalt, utvecklingsmässigt och i distans rent fysiskt! jag tycker det är asbra att stanna upp och summera året, för det är ofta som så att man ojjar sig över att tiden bara försvinner, men när man blickar tillbaka på året så inser man hur otroligt många fina ögonblick, timmar, dagar och veckor man fått, hur mycket man känt och upplevt och då känns allt som en underbar evighet!
SvaraRaderaDet låter som ett fantastiskt år! Och nu har jag, som nybliven löpare, suttit och läst om din löpträning och blivit sjukt peppad! Synd att jag brottas med lite halsont, och kanske inte ska ge mig ut just nu... :(
SvaraRadera