Jag tänkte att besvikelsen skulle ha lagt sig vid det här laget. Men jag är fortfarande lite sur. Så det här är mitt försök att analysera gårdagens lopp med målet att komma fram till att det gick efter förutsättningarna helt okej.
FÖRUTSÄTTNINGAR
Loppet - 10k runt sjön Torstholmen i närheten av Håcksvik i Västergötland. Start och mål vid Påarps gård. Underbart vacker natur och loppet gick till 95 procent på grus. Tyvärr något stora stenar på sträckan 2,5k-7k. Men i det stora hela en jävligt fin runda utan tillstymmelse till backar typ.
Vädret - Svalt, halvklart, vindstilla närapå. Perfekt, vill säga.
Kroppen - Lätta ben som under uppvärmningsjoggen kändes pigga, fräscha och springsugna. Däremot lite halvtaskigt flås, kände mig stressad och som att pulsen rusade lite oroväckande. Men det var antagligen bara tävlingsnerv. Och så var det det där med foten. Mitt ständiga skavsår på insidan, mellan hålfoten och tårna, har ju suttit där och retat mig i typ en månad nu. Och häromdan eskalerade det hela till typ en blodig härdsmälta. Men jag hade vårdat det och tejpat med tunt skavsårsplåster, så jag kände mig redo.
LOPPET
Fin start, första 3k i 5.00-tempo. Asfalt första 2,5, sen kom det tunga gruset. Gick dock helt enligt planerna. Hittade en rygg vid 3k, en tjej som höll runt 5.25-5.35. Precis vad jag ville ha.
Ingen vätska vid 5k, började nämligen få rejält ont i foten och misstänkte att om jag stannade där, i det tunglöpta stengruset, så skulle jag nog inte börja springa igen. Men så vid 7k, precis innan den långa platta raksträckan av fin, tät grusväg (utan jättestenar) som skulle vara nästan ända in i mål, så kom vätskekontroll nr 2 och jag kände att jag skulle dö om jag inte fick avlasta foten och få en stund utan att behöva känna smärta. Så jag gick tio meter. För varje springsteg efter det kändes det som tusenmiljoner nålar trycktes rätt in i foten, så jag varvade löpning och gång under en kilometer.
Sen började folk komma ifatt mig. Blev omsprungen av ett gäng tjejer och en lunkande gubbe. Då tänkte jag bara förihelvetesjävlaskit, hur svårt ska det här egentligen vara??!! och sprang på. Höll 5.25-5.35-tempo sista 2k och kom i mål på 56:48 enligt resultatlistan.
Väl i mål hade jag att välja på två alternativ:
1. Bli förbannad över den pissiga tiden - nästan två minuter sämre än jag hade som mål! Vad i helvete!
2. Känna mig nöjd efter omständigheterna. Det ÄR svårt att springa med tusenmiljoner nålar i fötterna.
Jag tog en banan, slet av mig skon och valde det första alternativet. Tyvärr. Så nu sitter jag här och försöker tänka om. Så jävla dåligt var det inte. Eller?
På måndag är det jag som tar en extra titt på mina skor och släpar med dem tillbaka dit jag köpte dem. De kan fan inte vara som de ska om de fortsätter ge mig skavsår om och om igen efter 2 månader. Första gångerna man använder dem, okej, men nu börjar jag tröttna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar