WHW dag 4: Inverarnan-Tyndrum

Inverarnan-Crianlarich

Åh vad jag vaknade lite på fel sida den här fjärde och sista dagen på vår vandring! Dagen började i regn och jag hade fan ont överallt. Jag surade men höll käften. Men så kom solen samtidigt som vi klev högre upp längs branterna i Glen Falloch. Utsikten var magisk, gräset supergrönt och vi gick längs nititskt lagda stenmurar och bland kossor som stannat mitt på vägen för att äta.

Vi hade planerat att ta en avstickare ner till byn Crianlarich för lunch, men det visade sig vara ett helvete att ta sig ner. Stigen gick genom ömsom vacker lövskog, ömsom bland mäktiga granar och tallar, men lutningen var inget vidare för mina knän. När vi väl kom ner till byn hamnade vi på vandringens näst skummaste lunchställe, en liten pub där man kunde köpa toasts. Förutom oss hängde det ett par märkliga stammisar med talfel där, och allt var lite sådär urblekt och smutsigt.


Crianlarich-Tyndrum

Och sen skulle vi ju upp till WHW igen, upp genom den jävla skogen. Och ännu mera upp. Innan vi kom ner till River Fillan och St Fillan's chapel skulle vi först vandra upp från 500ft till 1000ft och sen ner till 500ft igen. Och förstås lite upp och ner mellan 500 och 1000ft däremellan. Detta på två miles. Ett helvete för mina trötta ben. Men vid en gammal fin stenbro när vi kommit ner från kullarna stötte vi ihop med några skottska damer som råkat hamna på samma pausplats. Efter lite banan och kaffe och ett fint samtal om midges, Åre och svenska mosquitos kändes livet lite lättare. Det var lite mer än tre miles kvar till Tyndrum, vårt slutmål, och energin kom tillbaka till mig. Tanterna och vi gick om och förbi varandra i omgångar den sista biten, och bytte några ord varje gång vi möttes. En fin avslutning på fyra dagars stundtals fantastisk, stundtals störtjobbig vandring.

Vi hade hört innan vi åkte att vi skulle ångra att vi hoppade av halvvägs och inte fortsatte upp till Fort William. Just där och då, när vi gått totalt över 9 mil enligt min Polarklocka, var jag inte sugen på att ta ett steg till. Men bara några timmar senare längtade jag efter att ta mig längre norrut. Jag visste ju att vyerna skulle bli mäktigare ju längre norrut man kom, och jag ville också klara av The Devil's staircase! Men det får bli en annan gång.



I väntan på tåget mot Glasgow