En hurtig typ och en kulturell...
Jag hade en nu i efterhand ordentligt orimlig idé om att jag skulle springa ungefär varannan dag under Skottlandsvistelsen. Jag insåg redan första kvällen på West highland way att det var en idiotisk tanke. Mina ben ville nämligen inte röra sig mer än nödvändigt efter i genomsnitt 2,2 mils vandring per dag. Det enda min kropp ville ha då var en varm dusch, jävligt mycket mat och vatten. Och kanske en whisky. Eller det kanske var huvudet som ville det. Nåja.
Men så kom vi till Glasgow i torsdags, och efter att ha promenerat runt i stan lite lurade jag ner Johan i Kelvingrove park där jag satte honom på en parkbänk tillsammans med Cynthia Lennons John-biografi och Ipoden full med Beatles och så fick han agera fotograf när jag sprang iväg och kom tillbaks. Fem kilometers lätt löpning bland skejtande kids och boulande herrar. Underbart! Trodde benen och fötterna skulle hata mig, men de var snarare glada över att få röra sig på ett annat sätt efter dagar av vandring.
Vi bodde på ett litet hotell på Sauchiehall street i närheten av parken, och ägarinnan gjorde stora ögon när jag kom tillbaks svettig och dann i min löparmundering. Senare undrade hon om jag var en athlete som kanske tränade för the Olympics? Hoho. Nja, kanske inte. Men det var en rolig kommentar. Sen gav hon mig stora leendet igen när jag kom tillbaka på lördagen efter att ha sprungit längs River Kelvin längs Kelvin walkway som är den inofficiella starten på West Highland way från Glasgow till Milngavie.
Lät ju rätt ambitiöst! Du får ju se det som att vandringen är träning i sig antar jag, och att detta ju var ett bra avbräck från vardagen. :)
SvaraRadera