WHW dag 3: Rowardennan-Inverarnan

Rowardennan-Inversnaid

Tredje dagen på vår vandring skulle visa sig bli den roligaste, och jobbigaste. Dagen började med en liten besvikelse när vi insåg att vi inte kunde gå en alternativ sträckning av leden lite närmare stranden eftersom den tydligen var lite för igenvuxen. Men som tur var så var den "vanliga" sträckningen underbart fin den också. Vi vandrade genom skiftande skog och över en massa små vattendrag som sökte sig ner mot sjön längs den allt brantare sluttningen på vår högra sida.

Och under förmiddagen började jag fatta varför man rekommenderades att ha med sig en vandringsstav - mina knän och fotleder började kännas ömma efter all downhillvandring. Så jakten på den perfekta grenen tog sin början. Och Johan fick till slut användning av sin schweizerkniv när han täljde bort lite kvistrester...

Att det var en lite knepigare och backigare del av leden vi var inne på märktes på vårt tempo. Efter tre timmar och 13,5 kilometer anlände vi till världens skummaste hotell i Inversnaid där vi tänkte äta lunch. Det var helt öde förutom kanske fem andra vandrare. Personalen var sjukt märklig och gick runt och muttrade och sjöng för sig själva, och känslan var lite detsamma som hotellet i The Shining. Medan jag petade i min mat satt jag bara och väntade på att Jack Nicholson skulle dyka upp.

Inversnaid-Inverarnan

Efter lunchen på läskiga hotellet skulle vi gå i Skottlands egen Robin Hood - Rob Roys - fotspår. Leden slingrade sig längs stranden på Loch Lomond över stock och sten. Knepigt och helt underbart att vandra! Ägnade en halvtimme åt att klättra runt bland grottorna en mile från Inversnaid för att hitta platsen där Rob Roy enligt legenden gömde sig undan greve Montrose som jagade honom när Rob Roy inte kunnat betala tillbaka ett lån till Montrose eftersom Roys kompanjon stulit pengarna och stuckit. Vi hittade nog inte grottan, men det var kul att snurra runt en stund tillsammans med ett annat entusiastiskt amerikanskt par som klängde på stenarna.

Efter att ha ägnat två timmar åt att klättra runt sex kilometer längs den här otillgängliga delen av WHW kom vi till en av de sista strandbitarna av Loch Lomond som vi skulle se under vår vandring. Så då var det ju bara att slita av kläderna och hoppa i. Går man ett par dagar längs en sjö måste man ju för tusan bada! 15 grader gissar jag på att det var, och så förbannat skönt! Amerikanerna spontanapplåderade och skakade på huvudet åt de galna nordborna.

The Drovers inn

I Inverarnan skulle vi bo på Drovers inn, byggt 1705 och hemsökt. Skitfestligt hus, fast vi fick tyvärr inte bo bland spökena utan i en lite nyare del som låg på andra sidan vägen. Men vi hängde i baren och jag åt underbar veggiehaggis och testade nya whiskysorter.