Motvindslöpning

Det hann bli kväll innan jag kom hem igår. Sprang på en cykelväg längs en gammal banvall, som om jag ville kunde ta mig ända till Karlshamn. Kanske en aning för långt för mina syften dock. Satte istället av längs mindre vägar och hamnade i fina naturreservat runt Årnarp och Brogård. Sprang förbi tjusiga hästgårdar och malplacerade jättehus, över åar och längs åkrar som såg så himla mjuka ut i solnedgången.

Men så hamnade jag på en spikrak väg som förde mig rakt mot vinden. En jävulsvind. Och jag som trodde att vindarna brukade mojna framåt kvällen. Fick kämpa för att ens hålla styrfart. Motvinden satte sig i mitt huvud, och det blev allt kämpigare att ens övertala mig om att fortsätta springa. Malde långa haranger i huvudet om hur bra det skulle kännas sen, om hur liten bit det var kvar, om hur kul det här faktiskt är och om hur mycket jag älskar att känna fötterna mot asfalten sådär rytmiskt som det bara blir när man håller ett jämnt, mjukt springsteg. Och så var jag plötsligt framme i en lång utförsbacke i vars mitt det satt en skylt som sade "Halmstad". Jag var hemma!

Känner mig fortfarande helt uppfylld. Det är något speciellt med den där känslan av glädje och tacksamhet över vad man kan och får chansen att åstadkomma. Jag kanske inte springer några ultradistanser ännu, men jag springer distanser som jag för ett halvår sedan trodde att jag behövde en bil för att övervinna.