Men...vad hände med 2009 års mål?

Vad är egentligen rimligt för en nybörjarlöpare att klara av? Och vad vill hon egentligen göra? De två frågorna bråkade jag lite med i början av sommaren förra året. Mitt stora, gigantiska mål var redan då som du vet Vasaloppet, men vad jag skulle ha för målsättningar på vägen dit och vilka saker jag skulle kämpa för att uppnå inom löpningen var som ett enda stort frågetecken.

Men hey, tänkte jag, alla håller ju på och tar tid på sina löprundor. Det kan man ju göra! Så jag började kolla hur lång tid det tog för mig att springa 5k och funderade kring ett tidsmål på den distansen. 22 minuter verkade rimligt då. Det skulle innebära att jag behövde sänka min dåvarande (och nuvarande) tid med tre minuter. Den sträcka som rekordet noterades på var dock så osäkert mätt att den lika gärna skulle kunnat vara 3 kilometer as far as I'm concerned, vilket gör att jag egentligen inte har någon som helst koll på hur snabb jag är.

Sen sprang jag plötsligt en mil också, och då fick den distansen också en målsättning. Under 52 minuter slog jag till med. Och när milvallen var sprängd började jag snegla på längre distanser och satte upp ett längdmål. Jag skulle baskemig springa en halvmara innan 2009 var slut. På träning eller på ett lopp spelade ingen roll.

Och vad hände?

Jag har inte gjort ett seriöst försök att pressa min tid på 5k sedan i slutet på augusti. Jag tröttnade helt enkelt på att hetsa mig själv att springa så fort jag förmådde på en distans som inte passade mig.

Luften gick ur mig när det gäller mitt mål på milen. Kom i närheten på Midnattsloppet i Göteborg i somras. Efter det loppet hade jag bara 45 sekunder kvar att kapa. Men jag hade varken lust eller ork att försöka bli av med där sekundrarna på träning, och någon lämplig miltävling hade jag inte tid med.

Jag utmanade mig själv med Stockholm halvmaraton i september och knäckte det på den för mig strålande tiden 2.01.42.

En av tre, således. Men jag tar det med ro, för nu i efterhand förstår jag att målen inte riktigt var optimala för mig. Under mitt första år som löpare fick jag ju nämligen revidera mina idéer om vad som var roligt med löpningen både en och två gånger. Och vad som var möjligt också, för den delen. Jag trodde ju inte i april precis att jag skulle springa 2,5 mil i oktober... Jag insåg att det är en långlöpare jag vill bli, kanske till och med en ultralöpare. Nån gång.

Därför lägger jag 2009 års mål till handlingarna, konstaterar att det inte riktigt gick som jag först ville, men att jag är nöjd ändå.