Testar något nytt!

Jag har världens bästa bäbis. Hur många kids i 3-månadersåldern ligger helt lugnt och snackar strunt i en halv evighet på en träningsmatta medan morsan, farsan och ett gäng andra löpare drillas i fallteknik och annat spex av en jujutsuinstruktör?

Härmed har alltså luckan "testa något nytt" öppnats i julkalendern. Gårdagens söndagslöpträning gjordes på en nyanlagd led i Halmstads utkanter, nämligen Fylleåleden. Vi utgick från Snöstorp och klev på leden söderut. Följde den några kilometer genom hagar och bostadsområden, och sprang sedan över ån och tog andra sidan tillbaka. Nästa gång får jag utforska den åt andra hållet! Jag gillar verkligen att kommunen satsar på promenad/löpstigar i olika delar av staden, som dessutom är lättillgängliga från flera platser längs med dem. Det ska vara enkelt att vara ute och röra på sig!

Och sedan, efter löpningen längs med ån, så klev vi in i jujutsulokalen. Och den här stela kröppen fick bekänna färg. Herrejösses vad knepigt det är att falla mjukt när kroppen är stel som en pinne.

Nåja, förhoppningsvis behöver jag inte använda mina nya färdigheter i vinter, utan håller mig på benen... Hoppas särskilt på detta då bäbis trivs i sjal och sele och det kanske kommer bli mer sånt och mindre vagn när vi är ute och promenerar. Då vill en helst hålla sig på benen.

Världens bästa smärta

Nu är det inte långt kvar till Kalmar. Det börjar bli dags att fixa med grejer. Som kroppen till exempel. Den behöver inte bara tränas, den behöver lite omsorg också. Således gick jag till naprapat-Gabriel idag. Med hopp om att han skulle ordna så att jag fick lite mjukare vader lade jag mig på hans tortyrbänk.

En timme senare hade jag grinat, skrikit och nästan klöst hål i mina egna handflator.

Tydligen har jag fortfarande en gigantisk vänstervad om man jämför med den högra. Så var det i våras också, när jag hade en lätt överansträngning i vänstervaden. Lustigt det där. Om jag inte skulle mäta vaderna utan bara gå efter hur det känns så skulle jag säga att högervaden var tjockare. Men nej. Förresten är tydligen bindväven i vaderna stram. Det kan man lösa med nån form av massage med en slags vakuumkopp. Det var kanske det vidrigaste någon gjort med mina vader någonsin.

Gabriel fixade också mitt knäveck. Du vill inte veta hur det känns när en naprapat sätter fingrarna på knutar i musklerna nära knävecket.

Men det värsta var när han gav sig på ryggen. Jag har små låsningar eller nåt i ländryggen och strax ovanför. Och höfterna är stela. Gabriel gick loss med armbågar och grejer. Då grinade jag.

Nej förresten, det värsta var när framsidorna av smalbenen skulle åtgärdas. Fy sjutton vilken vansinnessmärta.

Men. Jag lämnade Gabriel några knäckningar i ryggen senare med lätta steg. Knävecket var mjukt, vaderna kändes pigga och jag kände mig rak och lång.

Naprapatsmärta. Den bästa sortens smärta. Och bäst av allt - jag får gå dit om en vecka igen.

Här jobbar han - världens bästa naprapat.

Trainertest

Jag lånade en trainer av en klubbkompis för ett tag sen. Sen kom det en skidresa och lite annat ivägen, så det enda jag lyckades hinna med var att montera fast cykeln och fundera över cykeln som inredningsdetalj.

Hur som helst. Nu har jag provcyklat. I 150 minuter. Till en början kändes det lite festligt att sitta på min egen cykel i vardagsrummet istället för på en gymcykel bland massa andra svettiga människor. Men efter en timme blev jag uttråkad. Jag menar, det hände ju ingenting! Vardagsrummet såg likadant ut! Dessutom hade jag inte lyckats få igång cykeldatorn så jag kunde inte ens cykla pulsbaserat eller nånting. Så jag cyklade i en halvtimme till och sen drack jag en flaska vatten och började mickla lite med cykeldatorn istället. Efter en stund hade jag fått ordning på den och dessutom fått den att synka med pulsbandet, så då tänkte jag att jag ger det väl en chans till. Hoppade således upp på cykeln igen med tanken att köra lite tröskelintervaller.

Och nu jädrar hände det grejer. Visserligen hade jag fortfarande inte roligast i världen, men svetten sprutade och benen fick sig en ordentlig omgång. Tröskel, my ass förresten. I löpning vet jag ganska exakt när mjölksyran kommer så jag försökte ligga på samma pulsnivå på cykeln. Men det här var något helt annat, för satan vad mina ben skrek! Det kan också bero på att mina muskler inte är anpassade för cykling ännu förstås.

I alla fall, när jag cyklat fyra femminuterströsklar (eller vad man ska kalla dem) så varvade jag ner lite och hoppade sen av efter totalt en timme denna andra omgång. Rätt nöjd med ansträningsnivån, men också rätt övertygad om att om man ska cykla inomhus så är det alltid roligare att göra det ihop med folk, även om det betyder att man får släpa fram en gammal Monark från ett förråd och sitta och glo på handbollskillar som slöar runt på en plan klädda i mjukisbyxor samtidigt som man cyklar.

Min alldeles egna spinningsal!

Therese ryter ifrån

Nu har jag varit på spinning. Igen. Herregud, jag kommer väl tröttna fortare än jag hinner få vältränade ben. Nåja.

Jag testade en ny instruktör idag. Igen. Och inte heller idag blev jag nöjd, fast vi fick faktiskt flera riktigt långa, tuffa partier stående i uppförsbackar. Så jag samlade mod till mig och gick fram efter passet och frågade hur hon tänkte kring det här med position två, som hon själv kallades runnings, eller nåt åt det hållet. Och det där ständiga hoppandet mellan positionerna efter åtta takter. Hon visade sig vara helt ny på instruerande och väldigt glad över att jag undrade saker. Och det där hoppandet var hon själv inte så förtjust i så det hade hon redan funderat på att sluta med. Långt och segt, det var det bästa sa hon. Kulkul. Kanske blir det bättre framöver. Jag skämdes nästan lite som kritiserade henne, även om jag försökte vara konstruktiv. Hon var ju så snäll och tillmötesgående. Sen fick jag tips om två killar som var cyklister själva och som gillade bubbeltänket och körde instrumentalmusik och rätt enkelt och rakt på. Så det löser nog sig det här.

Men medan jag satt där på cykeln i dunklet så slog det mig att när jag är åter på svensk mark (reser utomlands på fredag och även om det är till en ö med massvis med bra vägar att cykla på så är jag ännu inte så mycket cyklist att jag tar med mig cykeln på flyget...) om en och en halv vecka så kan det vara kallt som satan. Kanske till och med snö, även om jag tvivlar på det. Så kanske, kanske har jag redan cyklat årets sista tur på Bianchin. Tråkigt. Jag saknar henne redan.

För övrigt - svettas man inte helt obegripligt mycket i en spinningsal? Eller
är det bara jag? Jag har stora pölar under min cykel efter passet, och kläderna
kan man vrida ur.

Vad är grejen med position två?

Jag tycks ha blivit helt spinningtokig. Eller så är jag bara cykeltokig och tar varje tillfälle jag kan att få trampa runt litegrann.

Men jag undrar ett par saker, så alla ni andra spinningfrälsta, hjälp mig!

Hittills har jag inte hittat någon instruktör som jag tycker sådär värst mycket om. Det är mest en himla massa tjo och hejhopp nu kör vi tio korta snabba intervaller här kööööööör hååååååårt LITE SNABBARE KAN NI frustfrust. Fast det står jag ut med just nu, jag tänker att det löser sig med tiden. Men, jag fattar inte grejen med att man ska hitta en kompis bredvid och en av oss ska bestämma vad vi gör i en halv låt och sen byter vi. Jag vill inte bry mig det minsta om de andra i salen, jag vill bara bry mig om mig själv. De andra ska vara där och flåsa och svettas i periferin och gärna ge ifrån sig ofrivilliga ljud av ansträngning (det gör nämligen jag, och det är roligast om alla andra också har det lika jobbigt som jag). Men de ska inte lägga sig i mitt cyklande.

Sysslar alla instruktörer med sånt?

Och en annan sak som jag funderar över är det här med position två. Alltså den där då man liksom står upp och cyklar som en tant. Jag känner mig som att jag är ute med gammelcykeln och försöker ta mig upp för en backe på det mest osmidiga sätt. Ska man inte vara cool landsvägscyklist där i spinningsalen och liksom fara fram som en liten välformad, aerodynamisk projektil?

Jag kanske gör fel, vad vet jag. Men jag försöker i alla fall vara den dära projektilen när vi slipper tantcykla och kan hänge oss åt den tredje positionen. Och framför allt kanske när vi sitter ner. Då drömmer jag om Bianchin och tänker på regnbågar och andra tjusigheter som man kan få se om man cyklar på riktigt.

Dagen då jag blev spinningfrälst. Men det kanske berodde på att vi cyklade
för sjukt coola Åsa Erlandsson. Bild lånad från The Convention.

I verkstan

Snart dags för spinning igen. Och i min värld är det inte bara att dra på sig ett par jympaskor och köra. Nejnej. Jag har sneglat lite avundsjukt på alla klickskor under de två pass jag varit på under den senaste veckan och tänkt att om jag nu ska bli lika spinningtokig som alla andra så ska jag vara det med stil. Spinningskor är således inköpta. Men ack vad mycket nytt man måste lära sig med varje ny sak man provar. Inte visste jag att man var tvungen att plocka fram insexnyckeln för att kunna gå på spinning med någon slags värdighet. Nåja.

Herrejisses vilken instruktionslapp, by the way. Nästan som om de trodde jag var helt korkad.

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

The Convention. Hjälp?!

På lördag ska jag till Göteborg på mitt livs första konvent. Det råkade bli så när jag under ett ögonblick i somras fick lust att utmana mig själv att göra saker jag aldrig vågar göra. Jag är livrädd för konvent. Mest eftersom jag är övertygad om att jag kommer göra fel. Jag är inte typen som fattar koreografi särskilt fort, och jag får lätt prestationsångest. Men under den här hösten har jag dock lärt mig gilla gruppträningspass, eftersom jag hittat en dansklass som jag verkligen älskar. Så det ska nog gå bra det här också.

Men när jag kikade lite på klasserna jag anmält mig till så ångrade jag mig lite. Varför i hela fridens namn har jag fått för mig att Acroplay ("En sprudlande och dynamisk teamklass med inslag från både akrobatik och yoga. På ett lekfullt och svettigt sätt får du uppleva världen i ett upp och nedvänt perspektiv") var något för mig? Jag kommer ramla omkull och skaffa mig ännu en lårkaka. Jag borde satsat på kettlebells istället.

Nåja. Det kommer säkert bli bra.

Fast en sak som jag helt ärligt undrar över är det här med att duscha och byta om. Eftersom det här är min första gång så jobbar jag lite efter devisen "jag gör som alla andra gör". Således - hur många ombyten ska man ha? Ett för varje klass? Det är ju typ bara en kvart mellan varje pass, så det är inte direkt så att man hinner med stora duschceremonin. Eller?

Ser ni en förvirrad löpare irra runt i Sisjön på lördag så kan ni väl ta hand om mig!

Best of Kap Verde: Dansen

Jag skulle kunna vara jordens mest osvängiga person. Varje gång jag försökt mig på att träna dans i någon form har jag frustrerat konstaterat att det liksom inte är min grej. Fast jag verkligen gillar att dansa i andra sammanhang.

Men så hände Kap Verde.

När solen stod som högst varje dag under veckan dök det upp ett helt gäng mäktigt bra dansare som jobbade på hotellet, och med deras hjälp fick vi bland annat prova funana, en kapverdisk pardans som liknar bugg med det man gör med överkroppen, fast som innehåller väldigt mycket mer höfter och galna grejer med benen. Dessutom dansade vi olika sydamerikanska och spanska danser där man skulle rulla på höfterna mer än vad min svenska, stelopererade hjärna och kropp egentligen ville. Men det var så sjukt roligt! Så nu tänker jag dansa loss så ofta jag kan.

Funana

Nån slags spansk dans. Rodnande lägger jag upp klippet nedanför, titta på egen risk!

2010 - det här är vad jag minns

Innan jag började fundera över den här lilla årskrönikan så tänkte jag att man kan dela upp mitt 2010 i två delar: Före Uppsala och efter. Det gick liksom bra till och med Uppsala monster tur, sen blev det lite sisådär.

Men nu har jag faktiskt fått revidera den tanken. 2010 har haft sina upp- och nergångar, och jag har inte kunnat springa som jag velat under hösten och vintern - men jag har ju å andra sidan gjort en himla massa annat!

Det här är vad jag minns bäst:

Vasaloppsuppladdningen
Under januari och februari åkte jag otroliga 60 mil skidor. Det trodde jag verkligen inte när snön så försmädligt smälte bort på julaftonsmorgon. Det blev långa pass, snabba pass, uschliga pass och såna som var helt magiska. Ett härligt bloggläger i Orsa, vidriga Stråkenloppet som knäckte mig totalt, självförtroendekicken Ulricehamnsloppet som fick mig att tro på mig själv igen, och sen...

Vasaloppet
Underbart, fantastiskt och något jag vill göra varje år för all framtid. Jag åkte med ett leende hela vägen (förutom möjligen Hökberg-Eldris, för där var jag så uttråkad att jag ville avlida) och kände mig som en kung.

Värmen
Sen kom löparsäsongen igång igen så smått. Jag oroade mig för att inte hinna komma i mitt livs form till Göteborgsvarvet, men det skulle visa sig vara en onödig oro. Det var nämligen så hett den där dagen i maj att det inte hade spelat någon roll vilken form jag var i. Ett fruktansvärt lopp som jag nog aldrig tänker springa igen. Men när kroppen väl hunnit vänja sig vid hettan en dryg månad senare så krossade jag mitt milpers och kom under 50 minuter för första gången i mitt liv. Trots ett rätt taskigt genomfört Varbergsloppet lyckades jag nå mitt mål, och det är ett av 2010 års höjdpunkter, helt klart.

Ryfjället
Sista timmarna i juli och de första i augusti tillbringade jag i hällregn sydöst om Tärnaby. Jag och Johan var ett av fyrtio lag som kämpade för att hitta så många kontroller som möjligt i fjällterrängen under fjällrogainen Icebug24. Det var det värsta vädret i tävlingens historia, och jag hade mitt livs hemskaste ögonblick mitt i natten uppe på Ryfjället, 1400 meter över havet. Det regnade på tvären, jag såg knappt handen framför mig och vi orienterade fel till en brant som stupade rätt ner under våra fötter. Jag kommer aldrig glömma den dödsrädslan som tog över min kropp då. Men vi gick tillbaks, gjorde om, gjorde rätt och kom ner välbehållna. Tävlingen bröt vi efter 16 timmar, trötta men stolta över vad vi ändå lyckats åstadkomma.

Min första ultra
När jag sammanfattade 2009 drömde jag lite i slutet på texten om att 2010 skulle innehålla ett ultralopp. Och så blev det! Jag tog mig an 50k på Uppsala monster tur i slutet på september och precis som under Vasaloppet hade jag bara så fruktansvärt roligt hela tiden. Jag var så lycklig över att jag hade en så fantastisk kropp, och det var så förbannat roligt att få hänga med alla härliga ultralöpare som antingen sprang eller var med och supportade under loppet. UNDERBART!

Skadorna
Men ultraloppet passerade inte spårlöst. Jag drog på mig något som kallas för Mortons tå, vilket innebär att en nerv hamnade i kläm mellan tredje och fjärde tåbenet. Där snackar vi smärta. Så ont att tårarna rann stundtals. Stötvågsbehandling sattes in och jag skaffade inlägg till mina löparskor. Inlägg som jag inte hunnit vänja mig vid ännu faktiskt. Jag minns också Prinsens minne en månad innan Uppsala monster tur, ett lopp jag sprang med fotsmärtor på grund av illasinnade skavsår och dessutom en höft som betedde sig helt obegripligt. Trots smärtan kom jag i mål på pers, och med hjälp av rehabövningar och mer fokus på styrka och rörlighet under hösten har jag inte känt av höften på senare tid.

Rullskidorna
När jag ställde mig på rullskidor första gången i mitt liv under andra halvan av 2009 var det med mycket knot och stön. På sin höjd såg jag på rullskidandet som ett komplement och ett nödvändigt ont för att bli så bra jag kan på snöskidåkning på vintern. Men hösten 2010 hände det något. Eftersom jag inte kunde springa som jag ville på grund av min tå så knäppte jag allt oftare på rullisarna. Och plötsligt hade jag åkt två lopp! Jag var inte längre rädd för att ramla och slå ihjäl mig, och jag hade lärt mig älska rullskidåkningen. Och jag älskar den så mycket att jag står fast vid mitt beslut att satsa på att bli sydsveriges bästa rullskidåkare. När det kan bli av vet jag inte, för redan under nästa säsong kommer jag nog ha svårt att nå upp till den nivån. Men kanske 2012...?

Ultraintervallerna
Ett dygn av löpning, rullskidåkning, umgänge med världens härligaste klubb, kamp, smärta, glädje och kärlek. Jag kommer aldrig glömma dygnet den 13 november.

Snön
Det kom snö i Halland i slutet på november. Vänner till mig åkte skidor innan första advent! Helt galet. Själv fick jag otåligt vänta till den femte december på grund av att jag var lite krasslig, men vilken total lycka det var att kunna ge sig ut i spåren igen!

Så, 2010 bjöd på en grym skidsäsong, en hyfsad löpsäsong med ett par pers och sen en fin rullskidssäsong på grund av eller tack vare min Mortons tå. Att tån sen förstörde årets sista löparmånader försöker jag låta bli att tänka på. Jag älskar löpningen, och under 2011 ska jag återerövra Halmstads löparspår!

264 mil skidor!

Häromdagen satt jag och klickade lite i min träningsdagbok för året och konstaterade nöjt att jag åkt runt femtio mil skidor (det vill säga både på asfalt och snö) under hösten och vintern. Det är nämligen ganska många fler mil än förra året, och med tanke på att december 2010 bjudit på fler sjukdagar och annat strul än förra årets december så är jag riktigt nöjd.

Men det finns ju alltid de som är värre. Som superveteranen Evald Karlsson från mina hemtrakter. Han ska åka sitt femtionde Vasalopp i mars, och hittills i år har han åkt 54 mil på snö och 210 mil på asfalt. Det är ju helt galet!! Jag vill också vara pensionär.

Efter juldagsskidåkning på nytt spår. Bakhalt och jävligt, men jag hade i alla fall en ny superfin skidjacka!

Tidsbrist och crossfit

Var tar tiden vägen?! Jag har aldrig någonsin tidigare upplevt att jag inte hinner med vardagens basala saker (äta, jobba, träna, sova), men just nu skulle jag gärna ha några extra timmar per dygn. Och om jag hade de där extra timmarna skulle jag springa två mil till per dag. Eller vaddå, vem försöker jag lura? Två mil "till", det låter ju som att jag redan spinger och vill springa lite till. Så är det ju inte. Jag rör mig knappt ur fläcken. Det bara kommer dumheter ivägen.

Men när tiden inte finns, då får man bli effektiv och träna så varierat som möjligt när det väl finns möjlighet. Ikväll betydde det crossfit, eller vad man nu ska kalla det när man improviserar ihop ett litet träningskoncept med styrketräningsövningar varvat med långa intervaller. Och för att löpningen inte skulle bli för tuff för min medlöpare som är rädd om sina benhinnor så blev det inte så många kilometrar, men desto tuffare tempo i den här kölden.

Ungefär såhär:

1. Löpning: 3k uppvärmning
2. Rygglyft (2x12) och statiska utfall (2x12 per ben)
3. Löpning: 1,5k i ca 4.45-4.50-tempo
4. Skidarmhävningar (2x12) och knäböj (3x12)
5. Löpning: 1,5k i ca 4.40-4.45-tempo
6. Raka situps (2x12) och armhävningar (2x12)
7. Löpning: 1k nervarvning

Allt som allt 55 minuter rolig träning, och tufft för mina ben som inte känt på fart sedan i somras. Jag gillar't!

Sånt här kan man också syssla med när tiden väl dyker upp...

Smärta är en förhöjd känsla av njutning

Medan klubbkamraterna sprang nån slags t-bana med korta intervaller på platten och i en liten backe så rullade jag 23 kilometer i duggregn och lövhalka (och apropå löven så borde jag kanske anlita forskarna på KTH som kommit på den briljanta lösningen "ta bort löven från spåren" på problemet med lövhalka på våra järnvägar, de kanske kan hjälpa mig förstå hur jag ska kunna rulla stilfullt trots att hjulen försvinner bakåt...?) imorse. Och nu har jag ont. I högertummen. Det är helt obegripligt hur mycket smärta som kan finnas i en liten fingerstump som nötts mot en stav. Men jag får väl skylla mig själv som struntade i vaselin under loppet igår och som otåligt slet bort skavsårsplåstret efter passet idag med effekten att jag fick med mig två lager hud. Och som Anders så snällt påpekade när jag beklagade mig och som tränar-Eskil också brukar skrika efter oss när mjölksyran sprutar - det är bara att bita ihop och älska smärtan. Eller i det här fallet kanske devisen "smärta är svaghet som lämnar kroppen" passar bättre. Mina mjuka, hudtunna tjänstemannahänder kommer snart i vinterform igen, med välplacerade valkar och grejer.

En annan njutning som jag passade på att underkasta mig ikväll var veckans tredje yogapass. Och idag var det som att jag klev upp till nästa nivå i min satsning på rörlighet och smidighet - mina baksidor kändes nämligen mjukare och mer följsamma än de nånsin gjort förut. Nu vill jag yoga hela tiden, eller åtminstone varje dag. Kanske dags att orientera mig i yoga-dvd-djungeln? Tips på dvd:er mottages gärna!

Två dagar i Paradiset

Jag loggade ut från omvärlden och internetvärlden igår och gled ner i en 32 grader varm saltvattenbassäng. Sen klev jag in i en eukalyptusångbastu och tog vägen via det 14-gradiga kallvattenkaret ner i den nästan kroppstempererade sötvattenpoolen. Och där plaskade jag runt tills det var dags för trerättersmiddag. Natten spenderades i puffigaste och skönaste sängen jag sovit i på länge och sen vaknade jag till qigonginspirerad morgonträning och därefter en spirulinaspäckad frukost. Två lugna yogapass och en sväng på gymmet hann jag med också mellan dagens badpauser.

Och nu sitter jag hemma efter ett gäng kesopannkakor och känner mig som en ny människa. Alla borde få ta en paus från livet emellanåt och kliva in i en luddig spavärld. Nu kan jag ta tag i vardagen igen med massa ny kraft och lust.

Havet utanför fönstret en stormig måndageftermiddag. Jag var glad att det inte var där jag skulle bada...

Och på gymmet hade de Powerplate! Men ingen instruktör så jag fick chansa lite på övningar som jag tyckte verkade bra. Det var jobbigt, men roligt!

Far åt helvete alla maskiner!

I mitten två av mina militär-partners in crime - Lasse och Anette. (Till vänster supersnabba ostoppbara tränar-Eskil och till höger Roger) Bilden är lånad från SIF.

När jag vaknade imorse vågade jag knappt tänka på mina ben. Jag ville liksom låtsas som att de inte existerade och hoppas på det bästa. I ärlighetens namn väntade jag mig spaghettiben med en plågsam träningsvärk i baksida och insida lår. Blundandes satte jag fötterna i golvet och reste mig upp...och föll ihop i en liten hög. Eller nej, jag bara skojade. Jag kände mig fräsch som en nyponros! Inte minsta ont nånstans, jag kunde dansa ut i köket och kliva in i kylskåpet och leta efter frukosten.

Frågan är förstås varför jag skulle ha ont. Ja, kanske efter tisdagens tropiska intervaller? Eller kanske efter gårdagens militärträning. Fast det sistnämnda var nog önsketänkande. Jag och några kompisar letade rätt på en militärklädd snubbe på Galgberget som lovade att vi skulle gå tillbaks till vårt ursprung och träna på ett mer "naturligt" sätt med hjälp av naturens alla hinder och jävulskap. Det skulle vara hårt och tungt, en intensiv timme som skulle sätta våra kroppar på prov.

Vi fick sätta på oss gulskrikiga västar och springa på led, eller det hette nåt militäriskt som jag inte minns, "på led" är säkert lite för mycket förskola för militärsnubben, och sen samlades vi på en gräsplätt och gjorde massa grejer. Bar på varandra, sprang idioten och krälade under varandra när vi stod i en enda lång plankrad. Och sen plötsligt ropade militärsnubben "skydd!!!" och då kastade sig alla framför mig i det springande ledet in i skogen. Kvar stod jag som ett fån i ett par sekunde och trodde att militären ropat "skjut!!" och det hela kändes mycket märkligt. Sen sprang vi vidare och plötsligt var timmen över och jag undrade när den hårda träningen skulle börja.

Okej, det var ingen picknick. Jag kände mig rätt slut punktvis i vissa muskler efter alla styrkegrejer, men jag är inte van vid att känna mig så pigg och fräsch i benen som jag gjorde. Benen ville springa loss lite mer, så efter att vi lämnat tillbaks västarna tog jag och mina SIF-vänner ett varv på femkilometaren. Och då, mina vänner, efter att ha försökt hänga på supersnabba Anette i hennes "lugna" tempo, kom tröttheten.

För övrigt måste jag säga att jag kände mig lite lätt fånig när vi sprang förbi ett gäng riktiga militärer som övade uppställning eller vad sjutton de sysslade med. De måste ha tyckt att vi var töntigast i världen. Men jag gillar ändå själva grejen, styrketräning utomhus med kroppen som enda motstånd. All världens maskiner och gym kan fara åt helvete, jag tänker aldrig mer använda en enda en av dem.

Snubblande tåfjutten

"Hallå! Frispark!"

Igår insåg jag varför jag sitter framför teven istället för att springa runt på den gröna gräsmattan inuti den. Mina fotbollsskills är helt enkelt skrattretande dåliga. Hade jag haft ett indiannamn hade jag förmodligen hetat Snubblande tåfjutten. Men man kan ha roligt trots att man inte är bäst... Och jag hade i alla fall snyggast skor - mina Inov8 hade lika bra grepp om gräsmattan som vilka fotbollsskor som helst.

Nu ska jag väl ändå lyckas...

Jag är här. Vid Torvsjön i Skedala. Utrustad med karta den här gången. Nu ska jag väl ändå lyckas hålla reda på var jag är...

På väg mot nya mål

En blivande orienterare!

Igår bestämde jag mig för att skaffa mig ännu en klubb. En orienteringsklubb. Visserligen skulle det räcka med en enda klubb, det finns ju såväl skid- som löp- och orienteringssektion i Simlångsdalen, men jag har kommit på mig själv med att vara en riktig föreningskramare som vill vara med överallt. Jag älskar föreningslivet! Det är tammefan helt obegripligt och fantastiskt att så många människor ger så mycket av sin tid och kraft ideellt för att barn och unga och förvuxna unga (som jag) ska få upptäcka nya underbara sätt att röra på sig och få möjlighet att utvecklas och bli bättre. Så från och med nästa vecka hittar ni mig varje torsdag i någon form av skog i trakterna kring Halmstad där Halmstad OK fixar orienteringsträning - det är dags att bli orienterare på riktigt!

Therese goes skogsmulle igen

Orienteringsdags på nytt! Det är jag, Johan, några ledare och massa, massa barn...

Svettig som en gris!

Korta tights-premiär! Och en sned fot. Var kom den ifrån?

Jahao, då har försommarvärmen äntligen letat sig ner från Haparanda till Halmstad. Över tjugo grader och hyfsat vindstilla - borde vara drömlöparvädret. Och det var det också. Åtminstone i sex kilometer. Sen var jag törstig som en kamel. Måste. Komma. Ihåg. Att. Dricka. Bättre.

Nåväl. Eftersom det är jag som bestämmer och eftersom jag tänker låta lusten styra snarare än prestationskraven (som jag hittills ställt på mig själv) så kastade jag in handduken efter just drygt sex kilometer och avslutade med lite löpskolning.

Nu är det dags att återuppta Operation smidig 2010. Oh du härliga bodybalance, here comes le réfrigérateur Therese!