Testar något nytt!

Jag har världens bästa bäbis. Hur många kids i 3-månadersåldern ligger helt lugnt och snackar strunt i en halv evighet på en träningsmatta medan morsan, farsan och ett gäng andra löpare drillas i fallteknik och annat spex av en jujutsuinstruktör?

Härmed har alltså luckan "testa något nytt" öppnats i julkalendern. Gårdagens söndagslöpträning gjordes på en nyanlagd led i Halmstads utkanter, nämligen Fylleåleden. Vi utgick från Snöstorp och klev på leden söderut. Följde den några kilometer genom hagar och bostadsområden, och sprang sedan över ån och tog andra sidan tillbaka. Nästa gång får jag utforska den åt andra hållet! Jag gillar verkligen att kommunen satsar på promenad/löpstigar i olika delar av staden, som dessutom är lättillgängliga från flera platser längs med dem. Det ska vara enkelt att vara ute och röra på sig!

Och sedan, efter löpningen längs med ån, så klev vi in i jujutsulokalen. Och den här stela kröppen fick bekänna färg. Herrejösses vad knepigt det är att falla mjukt när kroppen är stel som en pinne.

Nåja, förhoppningsvis behöver jag inte använda mina nya färdigheter i vinter, utan håller mig på benen... Hoppas särskilt på detta då bäbis trivs i sjal och sele och det kanske kommer bli mer sånt och mindre vagn när vi är ute och promenerar. Då vill en helst hålla sig på benen.

#jävligtjobbigjulkalender: Lucka 1 och 2

Med en uppmärksamhetstörstande och leksugen bäbis som dagligt sällskap gäller det att ta vara på tillfällena. Men det är inte det största hindret för att komma igång med träning efter en graviditet. Nä, största hindret för mig har varit min egen lathet. Trots att jag vet hur bra jag mår av motion och trots att jag vet hur mycket jag tycker om det så är det lätt att låta tillfället passera eftersom det är mycket mysigare att vara inomhus och dricka te.

Jag behövde således en liten välmenande spark i röven. Och den kom till mig i form av Saras julkalender. Nu har jag öppnat två luckor och modifierat dem efter min livssituation. Lucka nummer ett blev "träna core medan lussebullarna jäser" - i min variant "träna core med bäbis som vikt medan bäbis är tillräckligt långt ifrån senaste måltiden för att inte kräkas mig i ansiktet, och tillräckligt långt ifrån nästa måltid för att vara glad nog att stå ut med knasig morsa som gör konstiga grejer". Funkade helt okej i 10x2 minuter med lite annan förströelse emellan. Min lilla Krabba är en otålig varelse, det går inte att leka samma sak för länge minsann!

Och idag valde jag "spendera 30 minuter på det du gillar allra mest". I träningsvärlden är det förstås löpning. Så jag baxade ut mig och Krabban i Charioten och rullade runt på grusvägarna. Krabban kollade på träd en stund och sedan somnade hon sött. Och jag fick kämpa ihop min halvtimme plus lite till med några gåpauser här och där (till exempel i de värsta uppförsbackarna på grund av jobbigt och i de värsta nerförsbackarna på grund av ingen lust med framfall). Det är rätt tungt att komma igång med löpningen igen efter ett halvårs uppehåll, men hur jobbigt det än är så älskar jag varje sekund!

Träning med bäbis

Jaha, och hur går det här då? Jo, för det första har en megaförkylning lagt sig som ett blött duntäcke över den här familjen. Alla, inklusive bäbis, snorar. För det andra då? Ja, inte tränas det så mycket direkt. Men vardagsmotionen då? Jo, om inte annat lär jag snart ha armar som en kroppsbyggare. Sju kilo tunga tremånadersbäbisar som helst vill bli burna dygnet runt kräver sin kvinna. Eller sin sjal. Vad gör människor som inte sjalar sina barn?

Men jo! Vi har ju fått ytterligare tillökning i familjen! En Chariot CX1, det vill säga typ den optimala träningsvagnen, har jag hört. Vi har varit ute på en provtur, och jag är oerhört nöjd. Så fort sjukligheten släpper taget om oss ska vi ut igen.

Fast jag tänkte också försöka mig på det där fina "träna det du kan, det finns alltid tid för nånting" eller hur det nu brukar formuleras. Inspirerad av Sara:

Men hur i hela friden ska det gå? Jag kan knappt springa 5k till exempel nuförtiden. Jo, jag får väl modifiera det lite. 20 minuter backintervaller kanske får bli en helt sjukt backig barnvagnspromenad? Jag klurar nog ut något. Jag vill i alla fall att december blir månaden då jag hittar tillbaka till mitt tränande jag.

Detta har hänt:

Jag har inte dött eller på annat sätt försvunnit från jordens yta. Men detta har hänt. Livet har förändrats. Jag fick andra prioriteringar ett tag. Började fundera över om träning verkligen är meningen med livet.

Det är det inte, kan jag konstatera nu.

Jag lyckades för övrigt tajma förlossningen till ungefär samma tid på året som mina två Ironmantävlingar. Vad som var värst? Förlossningen, helt klart. Det var smärta upphöjt till tre miljoners miljarder. Ironman gjorde ont, men inte på liv och död. Men det fanns samtidigt likheter. Kroppens och sinnets förmåga att anpassa sig till rådande situation fascinerade mig vid båda tillfällena. Känslan av att vara inne i en bubbla, en plats där vad som händer utanför, i verkliga världen, inte har någon betydelse. Det enda som existerar är du, smärtan och ett slutmål som du drömt om, fantiserat om och längtat efter så länge att du knappt minns hur det var innan den där längtan fanns.

Nu är hen här. Och har varit här i fyra veckor. Livet har förändrats. Men jag är samtidigt samma gamla Therese någonstans där innanför moderskapet. Det är en märklig grej. Dagarna består av vyssja, amma, sjunga, byta blöja, vyssja, amma, sjunga, byta blöja i all oändlighet. Det egna jaget får stå på vänt en stund. Men det kliar i kroppen. Den kropp som under graviditeten inte ville eller kunde träna alls på samma sätt som jag kanske velat. Men nu kliar det. Jag längtar ut på vägarna. Och jag känner mig spänt förväntansfull inför hur livet som förälder kan passa ihop med livet som triathlet, orienterare, löpare och yogaentusiast.