Drömmen om landslaget

Alltså, ibland känner jag mig lite som ett barn. Du vet det där med när någon frågar vad man ska bli när man blir stor så svarar man astronaut för det är ingen som har sagt till en att "nänä, det blir nog knepigt för dig, vet du hur många som vill bli det och som aldrig lyckas?". Om nån frågade mig nuförtiden vad jag ska bli när jag blir stor så skulle jag lätt kunna säga medlem i skidlandslaget. Ibland drömmer jag att jag är med där. De verkar ha det så himla mysigt. Och inte bara drömmer, jag tänker att jorå, där kommer de vilja ha mig snart. Vilket ju givetvis är helt befängt. Jag skulle inte ens platsa i ett skånskt skidteam, och då snackar vi inte bara om det faktum att jag inte är skåning.

Nåja. Jag blir i alla fall lite glad över att Anna Haag står där i en vallabod i italienska Val Senales och vallar sina skidor själv. Det känns som att vi åtminstone har något litet gemensamt då.

Landslagsmaterial...?

Det där loppet i maj (och det där i mars)

Det är den här veckan de börjar. 26-veckorsprogrammen inför Stockholm marathon. Och nånstans mellan 3.30 och 4.00 finns jag. Jojjomen. Det är Stockholm marathon jag ska springa i maj, som några av er redan har räknat ut.

Jag roade mig för ett tag sedan med att knappa in min miltid på Greg McMillans löptidskalkylator, och fick veta att jag borde kunna klara maran på 3.51.50. Obeaktat trängsel, kupering och väder, gissar jag. Jag har inte bestämt mig för om det känns som en tid att sikta på eller inte. Jag tycker att det är grymt svårt att räkna ut vilken nivå man befinner sig på, för det går så himla mycket upp och ner. Under vissa perioder känns det som att det där milloppet i somras då jag fixade sub 50 var rena turen, medan det andra dagar känns som att jag till och med har sub 45 i mig någonstans långt därinne.

Hur som helst finns det inte ens chans i världen att jag hakar på något av alla de där programmen ännu. Just nu kikar jag på youtubefilmer om Sandra Hanssons styrketräning, jag sneglar på Oskar Svärds träningsprogram inför Vasan och nojar lite över att jag inte kommit mig för att ge mig ut i snön med skidor under fötterna än. Jag kommer förstås ha tid till det senare i vinter, men svältfödd på snö som man är när man bor i den här delen av landet känns det nästan som en synd att inte utnyttja snön när den väl ligger där.

Nåja. Det ordnar väl sig. Det brukar ju det. Hur som helst har jag en klar och tydlig målsättning inför Vasaloppet 2011:

Jag ska ta mig till åttonde led!



Rollsborundan - eller dagen då rullskidorna stal mitt hjärta

Okej. Jag vet vad jag ska göra nästa år. Jag ska bli bäst i södra Sverige på rullskidor!

Men vi tar det från början.

Allt började bakom tre lastbilar. Där hade någon kritat upp sex streck som markerade startlinjer. Längst fram ungdomarna, bakom dem elitledet och därefter i fallande skala vi andra. Jag hade hittat mina tre konkurrenter, hejat på dem och försiktigt sådär som man gör kollat av formen och läget. En glad kvinna från IK Stern åkte sin första tävling, en Uddevalladam gjorde likaså men hade desto fler Vasalopp i ryggen, och en tredje, tystlåten ung tjej från OK Alehof fick jag aldrig riktigt koll på.

Rickard Bergengren till vänster och Mårten Svensson bredvid, mina coola rullskidskompisar som startade i elitledet! Foto: Privat.

Sen knölade det ihop sig. Alla de drygt hundra männen som skulle starta stökade för att komma så långt fram som möjligt och jag själv gjorde tvärtom. Är det nåt jag är rädd för i rullskidssammanhang så är det krockar - stavar som trasslar in sig, skidor som åker in i varandra, vingliga åkare som inte kan hålla armarna i styr i kurvorna. Isch.

Så gick starten. Jag hamnade såklart bakom en vingelpelle som aldrig tycks ha forcerat en kurva tidigare, och jag tvingades runda honom långt utanför för att undvika att få en stav i ögat, och redan där fick Uddevalla och Alehof en lucka. Jag försökte haka på dem så gott det gick, men fick fascinerat se hur de centimeter för centimeter stretade ifrån mig. Det var ett satans driv i deras stakning alltså!

Loppet gick på en flack rundbana med en vändplats om cirka 5,5 kilometer, vilket gjorde att jag både mötte och blev varvad av täten. Där i förstaklungan fanns bland annat min nyblivne skidklubbkamrat Marcus Jönsson och rullskidsgiganten Tobias Westman som senare skulle vinna loppet, och någonstans i andra och tredje klungan min rullskidsklubbkamrat Mårten Svensson och Rickard Bergengren från Björnstorps IF (trea respektive tvåa i Sydsvenska rullskidscupen, och Rickard är dessutom regerande dansk mästare i klassiskt!). Och jävlar vad de körde! Jag är så sjukt imponerad av rullskidåkare, det är så häftigt att se dem fara fram med sån enorm kraft, det ser liksom inte ut som att de har små hjul under fötterna, de flyger!



Rickard Bergengren längst till vänster. Foto: Ida Wickström/skidsport.com

Jag försökte hur som helst att knappa in på Uddevalla och Alehof under första halvan av loppet, men någonstans strax innan andra varvningen tvingades jag släppa dem (och det störde mig nåt ENORMT!) och ge mig den på att inte släppa förbi någon åtminstone. Kroppen svarade bra, och förutom en märklig krampkänning i vänster överarm efter en mil så kände jag mig bara i så otroligt bra form. Dubbelstakning är my thing när det kommer till skidåkning, det känns som att jag skulle kunna staka mig runt hela jorden om jag kände för det.

Sista varvet flög förbi, och sedan var det bara att försöka ta sig upp mot mål. OK Kungälv hade lagt målmattorna uppe på en höjd efter en trehundra meter lång backe, och det var många onda tankar som fladdrade mellan öronen medan jag kämpade mig upp där. Men jag hade en flåsande åkare bakom mig som jag skulle vinna över till varje pris, och det gjorde jag också.

Jag rullade över mållinjen som tredje tjej. Bakom mig hade jag således en tjej, men även fjorton killar. Kändes helt okej, särskilt med tanke på att jag inte direkt körde på nyaste materialet. Men okej är inte vad jag tänker nöja mig med, jag ska bli bäst! Det insåg jag redan i bilen på väg upp till Kungälv när jag lyssnade på hur Rickard pratade om hur han hade använt en kräftkniv för att komma åt med oljan inne i sina kullager. Jag vill också ha snabbaste hjulen, starkaste överkroppen och vara bäst i världen! Eller, jag nöjer mig med bäst i Syd- och eventuellt Västsverige nästa år.

I maj drar rullskidscuperna igång igen, och då ska jag min själ stå på varenda startlinje och jag ska spöa Fia Jobs och de andra med många rullskidslängder!

Efter dagens sliriga pass i solskenet på blankisiga vägar: Nästa års nya stjärna på rullskidshimlen!

Vilovånda och loppdrömmar

Det är lätt att känna sig helt jävla sjuk i huvudet när man efter en träningslös torsdag sträckläser både Vasalöparen och Pölderkatalogen samtidigt som man ligger på soffan och känner sig upprörd över att JUST JAG måste ägna mig åt vila JUST NU. I alla fall när man tvingar sig själv att hitta perspektiven och påminner idiothjärnan att det bara är några futtiga dagar sedan man sprang sitt livs första ultralopp.

Jag måste ju inte springa precis hela tiden!

Nåja. Just nu ägnar jag mig åt drömmeri av den högre skolan. Hittade just Holaveden Ultra, ett terrängultralopp genom småländsk urskog med en historia av röveri och diligensrån. Vore det inte för att varken tiden eller tårna räcker till så skulle jag lätt ha stått på startlinjen till Helvetets portar nästa helg.

Men den tanken är ju bara att lägga ner. Jag får istället drömma mig bort bland Alpinapjäxor, högfluorvalla och underställ och hoppas att jag vaknar upp i Kiruna imorn istället för i gråtråkiga Halmstad.

En liten Uppsalabild. Skulle tro att jag inte sprungit särskilt långt när bilden togs, annars skulle jag väl inte vinka och le sådär fånigt.

Färgprakt och skor att dö för

Ett tag medan jag satt på tåget på väg hem försökte jag inbilla mig att jag inte alls befann mig mellan Nybro och Alvesta på ett hackigt och hostande regionaltåg. Jag sjönk djupt ner i Utemagasinets helt underbara bilder på svenska fjällen i höstskrud och började drömma. Jag svindlade iväg i tanken och föreställde mig att jag var på väg ut på äventyr. Men plötsligt var vi framme i den där knutpunkten som alla tycks passera men ingen verkar ha sett på riktigt. Alvesta alltså. Och de tjusiga, färgsprakande bilderna från fjällen rann av mig. Jag är i södra Sverige, saker är gråa och jag får liksom gilla läget.

Apropå färgprakt så hamnade jag på Intothewild - och fick total skofrossa. Nya X-talon 190 är nog det snyggaste jag sett, och med tanke på hur mycket jag älskar mina 212:or så känns det som att jag inte kan hålla fingrarna borta från den här färgsprakande snyggingen....

Bergslängtan

Regnbåge södöst om Tärna, innan ovädret kom igång på riktigt under Icebug

Nu är jag hemma igen. Och jag har en undran. När vet man om det man känner bara är fånigt sentimentalt och naturromantiskt drömmeri utan verklighetsförankring, och när det är på riktigt en längtan efter något som man verkligen vill ha? Jag sitter nämligen här bland tvätt som ska tvättas och tält som ska vädras och längtar till bergen. Kollar på bilderna från Sytertopparnas fot och från området kring Ryfjället och känner hur jag blir helt varm i kroppen. Det är där jag vill vara! Alltid!

En ren som verkade förbereda sig som bäst inför parningsperioden i september, hans horn var gigantiska

Jag har intagit toppen som heter Horisonten!

Lite sol och mycket vind på Stråhtietjåhkka

Kungsleden mellan Hemavan och Viterskalsstugan...dimmigt till en början...

...men sen lättade molnen och ramlade ner under mina fötter istället. För jag gick verkligen som på moln däruppe...

STF:s fjällstuga där jag hittade några andra vandrare som liksom jag hade planerat att ge sig upp på Norra Sytertoppen som syns bakom molnen. Kanske tog de toppen dagen efter, jag kom i alla fall aldrig dit. Den här gången...

Norge!

Long time no see. Jag har hittat en dator på ett uschligt vandrarhem i Oslo och passar på att sno åt mig lite internettid. Datorn kan vara det enda bra med det hær stællet. Usch.

Men Norge ær grymt! Jag har redan børjat planera (halvt på skoj, halvt på allvar) att flytta till Trondheim. Vi spenderade tre underbara dagar dær.

Igår førsøkte vi ta oss upp på Trondheims høgsta topp, Storheia. Den når futtiga 565 møh, læt som en piss i havet nær jag jæmførde med till exempel det læskiga Ryfjællet med sina 1400 møh. Men ett fjæll ær ett fjæll och det ær trevligt att vandra. Så vi tog trikken till Lian och førsøkte hitta rætt bland Trondheim skiklubs alla skidspår och stigar. Det var inte det lættaste. Vi hamnade totalfel och fick ge upp. Sen gick vi næstan vilse på ett eljusspår och kom ner på nåt stælle som hette Bakli och som jag aldrig hade hørt talas om. Men som tur var træffade vi på trevliga løpare som kunde visa oss rætt.

Nu væntar jag på att Johan ska sova klart. Vi tog nattåget till Oslo, och det ær inte precis så att man blir utvilad av att sova i en stol. Men jag pallar inte det dær vandrarhemsrummet, det ær riktigt sorgligt. Så jag ska ut på en tur tænkte jag och kolla omgivningarna. Grefsenkollen heter nån kulle eller strøvområde hær intill som verkar ganska fint.

Snart bær det hur som helst av hemåt igen. Jag tar med mig många fina minnen och många planer før framtiden från den hær dryga veckan i svenska Lappland och i Norge.

Ensam på Vindelfjället

Idag tog jag mina tunga ben och traskade längs Kungsleden en bit. Egentligen var planen att vi skulle ta oss till Viterskalstugan, en av STFs fjällstugor, och äta lunch och sen ta oss de sju kilometerna uppför Sytertoppen, men Johan mådde inte bra och ensam bestiger jag inte berg. Men till stugan kom jag och fick mig en underbar naturupplevelse på vägen. Det är något magiskt med allt ovanför trädgränsen! Jag känner mig helt harmonisk där uppe. Mötte några fransmän som hade vandrat hela leden från Abisko, och jag måste säga att jag blev lite sugen. Kanske nästa år...?

Nedräkning mot 24-timmarsäventyret

Mitt i all träningsvärk har jag kommit till en insikt. Jag sitter nämligen och lusläser allt som går att läsa om fjällrogaine, om bergsmarathontävlingar och så har jag just läst en intervju med fjolårets vinnare av Icebug24.

Insikten lyder: 24 timmar är en väldigt, väldigt lång tid. Jag tror att jag liksom glömt bort det i hastigheten innan.

Till detta kommer några underinsikter:

1. Jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck. Eller snarare, jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck efter att jag fyllt tjugo och blivit vuxen och slutat springa på festivaler där man tycker att öl är en bra frukostdryck.

2. Jag tror att jag ska orka springa massor i den där fjällmiljön. Det kommer jag ju aldrig i livet orka. Vilket leder till insikt nummer...

3. ...jag tror att det kommer vara en bit kaka att promenera i 24 timmar. Det kommer det ju aldrig i livet vara. Jag kommer få skavsår, jag kommer bli gnällig och mina knän kommer hata mig i varje nerförsbacke.

4. Jag tror att jag är lite nervös. Redan! Det är ju en hel vecka kvar till det stora äventyret!

OMFG. Jag längtar!

Triceps och vinterdrömmar

Skiddrottningen längtar till vintern!

Jag kan inte röra mina armar idag. Igårkväll hade jag den där märkliga känslan du vet, den man får när man stått och pressat armarna mot en dörrpost och sen när man kliver ut i rummet liksom lyfter armarna av sig själv. Armarna hade liksom eget liv och de gick inte att använda till något vettigt. Jag fick liksom kämpa för att kunna få schampo i håret när jag duschade.

Och idag då. Ja herremingud. Mina triceps mår som jag förtjänar kan man väl lugnt säga... Jag är urusel på dips och min triceps har förtvinat sen i vintras. Men igår var jag så illa tvungen att kräma ur den lilla gnutta styrka som finns i mina armar när jag hade en militärklädd snubbe i hasorna som krävde att jag skulle kämpa till sista droppen. Och när jag var klar med det skulle jag ju dessutom göra chins och vaddetnuheter när man håller händerna på andra hållet och jobbar med biceps.

Kanske är det dags att plocka fram rullskidorna till slut och underhålla den lilla gnutta armstyrka jag har kvar innan vintersäsongen kommer och jag har ett Vasalopp att tänka på? Det sitter jag och funderar över såhär till frukost. Och så tänker jag på vintern. Nästa vecka börjar min semester. Tre veckor. Det innebär att jag sparat två hela veckor till vintern. Gissa vem som ska spendera varje minut de där två veckorna på mina underbara skidor?!

Sub 50 på lördag?

Från i söndags. Snart framme i Simlångsdalen. Vad Rikard har för sig? Jo, vi hittade smultron längs vägkanten! Foto: Anders J

Ibland blir man lite förvånad. Idag upptäckte jag att jag har träningsvärk mellan skulderbladen. Var kom det ifrån? Jag kan inte minnas att jag använt just de musklerna nåt särskilt de senaste dagarna.

Jag funderar lite på målsättningar förresten. Varbergsloppet ligger ju närmast i tid för mig. Förra året sprang jag på drygt 57 minuter, men då var loppet en kvartsmara. I år har de gjort om till ett millopp. Senaste milloppet jag sprang var ju Midnattsloppet förra året, då stannade klockan på 52.45. Sedan dess har jag sprungit seedningsloppet till Göteborgsvarvet, där jag passerade milen på nånstans mellan 50 och 51 minuter. Och då hade jag knappt hunnit löpträna nåt efter Vasaloppet, men hade däremot en fantastisk fysik tack vare allt skidåkande.

Men, frågan är ju. Kommer jag kunna hamna där någonstans runt 50-51 minuter på lördag? Loppet i Varberg är något mer kuperat, plus att sista kilometrarna går längs en väldigt vindpinad strandpromenad där motvind är mer regel än undantag. Eller ska jag till och med sikta på sub 50? Tänk, vilken dröm det vore! Hm, tål helt klart att tänkas på.

Tre landskap, fem toppar och 2300 höjdmeter

Lite vyer från förra årets lopp. Foto: Arne Halvorsen

Tre av mina klubbvänner ska springa jävligt långt i helgen. 50,5 miles. Över fem toppar som alla ligger över 700 möh. Genom tre landskap. Kristins runde heter loppet som går i Nordmarka i Norge. Jag har pratat så mycket med den äldste i gänget om loppet att det nästan känns som att jag ska springa det själv. Han är 64 år och seg som en kola. Under söndagens backlöpning var han den som vände på toppen och sprang en backe till när tränar-Eskil sa att vi sprungit färdigt.

Nästa år ska jag också följa med den här trion på deras ultraäventyr. Bannemig.

Jag vill också springa mara!

Ni skulle bara veta hur avundsjuk jag varit på alla er som erövrat Stockholms gator under helgen. Jag har läst den ena berättelsen mer fantastisk än den andra och känt löplusten och springglädjen liksom explodera i hela kroppen. Och så har jag längtat efter den där känslan av att vara oövervinnerlig, av att klara precis allt. Jag längtar efter det nästan outhärdliga pirret innan start, efter det plågsamma och smärtsamma mittemellan när man tror att man ska dö fast man vet med hjärnan att man kommer klara det eftersom alla de där slitiga timmarna i löpskorna under året har lagt en så jävla bra grund. Och jag längtar efter att få göra segertjut när jag passerar mållinjen som en vinnare!

Maraton låter helt galet i mina öron. Det låter galnare än att springa så långt jag hinner på ett halvt dygn. Jag vet inte riktigt varför det är så. Men just därför rycker det lite extra i utmanartarmen på mig. Jag vill verkligen springa ett maraton. Snart. Kanske inte förrän nästa år egentligen, men inom en någorlunda snar framtid. Men jag sitter här och känner mig så himmelens feg. Jag vågar inte bestämma mig. Bestämmer jag mig så innebär det ju att jag måste börja träna målmedvetet. Det betyder att jag måste satsa. Att jag måste fundera över vilken målsättning jag ska ha och fundera ut hur jag ska göra för att ta mig dit. Jag måste prioritera. Jag måste bestämma mig för att jag vill satsa, och att det ska få ta tid från annat som jag vill göra.

Och vet du, allt det här känns läskigt. Men jävligt roligt också när jag tänker på det!

Vad jag längtar efter just nu...

Jag får ingen ordning. Allt är upp och ner och fullt upp och jag är trött. Bara några timmar kvar av arbetsdagen och sen får jag bli en kalv. På grönbete. Eller banbete. Då ska jag skutta runt på Sannarps IP med mina orangea älsklingar och springa fort. Fort, fort. Jag längtar. Det kommer att göra ont (fyrahundringar har en tendens att göra det) och jag kommer att vilja dö. Men jag kommer att få tid att rensa huvudet och fylla det med annat. Som tankar på smärta, på att överleva och på att jag trots allt älskar livet.

Karta, kompass och konstiga spetsar

Det är ingen idé att vänta när man kommer på nåt som man vill prova. Jag låg ju och funderade över skogen häromdagen, och då väcktes tanken på att testa orientering. Och det visade sig att Halmstad OK hade provapå-kväll just idag. Helt strålande! Ett gäng trevliga skogsmullar i likadana jackor hade samlats på Gipenområdet på Galgberget, och efter nån form av stafettlek som uppvärmning (käckt och lite småfånigt, jag gillar inte gruppaktiviteter där vuxna människor tilltalar alla, dvs barn och vuxna, med bebisrösten) var det dags att testa några sprintsträckor. Fem stycken till antalet i stegrande svårighetsgrad och distans. Jag ratade ettan och tvåan och kastade mig över den 1200 meter och 7 kontroller långa tredje kartan. Hade Johan i hasorna som förklarade att man får springa på vägarna om man vill, om man tycker att det känns som ett smartare vägval.

Jo, det kan man väl. Men jag ville ju springa över stock och sten!

Så jag höll mig undan vägarna och gjorde säkert åt helskotta fel vägval ur en orienterares synvinkel. Trasslade in mig i snår och snubblade omkull flera gånger när jag tvunget skulle springa över gropiga områden (inte visste väl jag att de där trekantiga spetsarna betydde grop! Men man lär så länge man lever) och hade the time of my life medan jag snavade mig igenom karta fyra och fem alldeles själv!

Så nu sitter jag och läser på O-ringens hemsida och funderar över hur vi ska kunna kombinera några kompassfyllda dagar i Örebro med våra fjälläventyr i Hemavan och Norge i sommar.

Jag vill, jag kan, jag ska!

Så krispigt grönt att det nästan gör ont att titta på!

Den här veckan har varit en av de slitigaste på länge på jobbet. Mycket nya saker att lära, mycket saker att ha i huvudet och en vilja att göra allt på en gång har ställt till det för mig.

Således har jag varit sjukt trött, så trött att jag börjat hamna på gränsen till det där stadiet när det mesta i livet faktiskt känns rätt motigt. Och det som varit tyngst är min tro på att jag faktiskt kan springa. Herregud, jag nojade ju helt omotiverat mycket över Vårruset i tisdags, bara en sån sak. Och dessutom har jag ägnat löjligt mycket tankemöda åt att fundera över om jag verkligen kommer orka springa 21,1 kilometer i Göteborg om två veckor. Jag har nästan kommit fram till att det förmodligen är en omöjlighet.

Men idag kom det svar på tal från kroppen. Efter att min hjärna gnällt och haft sig hela dagen så reste jag mig till slut upp från mitt horisontella läge och svidade om till löparoutfiten för att ta mig an några backar. "Typ fem stycken, max", tänkte jag och började jogga. Fem kilometer senare var jag redo. Och plötsligt kändes benen oövervinnerliga och andningen höll sig i schack trots att jag pressade på för allt vad jag var värd och blev helt slut vid toppen på backen varje gång. Under joggen nerför backen återhämtade jag mig kvickt och kände mig lika adrenalinpeppad varje gång jag åter ställde mig vid startpunkten, redo för nästa och nästa backe.

Och med ett leende insåg jag att fan, det är bara hjärnspöken som bråkar med mig ibland. Jag vill, jag kan och jag kommer krossa mitt personbästa den 22 maj!