Testar något nytt!

Jag har världens bästa bäbis. Hur många kids i 3-månadersåldern ligger helt lugnt och snackar strunt i en halv evighet på en träningsmatta medan morsan, farsan och ett gäng andra löpare drillas i fallteknik och annat spex av en jujutsuinstruktör?

Härmed har alltså luckan "testa något nytt" öppnats i julkalendern. Gårdagens söndagslöpträning gjordes på en nyanlagd led i Halmstads utkanter, nämligen Fylleåleden. Vi utgick från Snöstorp och klev på leden söderut. Följde den några kilometer genom hagar och bostadsområden, och sprang sedan över ån och tog andra sidan tillbaka. Nästa gång får jag utforska den åt andra hållet! Jag gillar verkligen att kommunen satsar på promenad/löpstigar i olika delar av staden, som dessutom är lättillgängliga från flera platser längs med dem. Det ska vara enkelt att vara ute och röra på sig!

Och sedan, efter löpningen längs med ån, så klev vi in i jujutsulokalen. Och den här stela kröppen fick bekänna färg. Herrejösses vad knepigt det är att falla mjukt när kroppen är stel som en pinne.

Nåja, förhoppningsvis behöver jag inte använda mina nya färdigheter i vinter, utan håller mig på benen... Hoppas särskilt på detta då bäbis trivs i sjal och sele och det kanske kommer bli mer sånt och mindre vagn när vi är ute och promenerar. Då vill en helst hålla sig på benen.

#jävligtjobbigjulkalender: Lucka 1 och 2

Med en uppmärksamhetstörstande och leksugen bäbis som dagligt sällskap gäller det att ta vara på tillfällena. Men det är inte det största hindret för att komma igång med träning efter en graviditet. Nä, största hindret för mig har varit min egen lathet. Trots att jag vet hur bra jag mår av motion och trots att jag vet hur mycket jag tycker om det så är det lätt att låta tillfället passera eftersom det är mycket mysigare att vara inomhus och dricka te.

Jag behövde således en liten välmenande spark i röven. Och den kom till mig i form av Saras julkalender. Nu har jag öppnat två luckor och modifierat dem efter min livssituation. Lucka nummer ett blev "träna core medan lussebullarna jäser" - i min variant "träna core med bäbis som vikt medan bäbis är tillräckligt långt ifrån senaste måltiden för att inte kräkas mig i ansiktet, och tillräckligt långt ifrån nästa måltid för att vara glad nog att stå ut med knasig morsa som gör konstiga grejer". Funkade helt okej i 10x2 minuter med lite annan förströelse emellan. Min lilla Krabba är en otålig varelse, det går inte att leka samma sak för länge minsann!

Och idag valde jag "spendera 30 minuter på det du gillar allra mest". I träningsvärlden är det förstås löpning. Så jag baxade ut mig och Krabban i Charioten och rullade runt på grusvägarna. Krabban kollade på träd en stund och sedan somnade hon sött. Och jag fick kämpa ihop min halvtimme plus lite till med några gåpauser här och där (till exempel i de värsta uppförsbackarna på grund av jobbigt och i de värsta nerförsbackarna på grund av ingen lust med framfall). Det är rätt tungt att komma igång med löpningen igen efter ett halvårs uppehåll, men hur jobbigt det än är så älskar jag varje sekund!

Ironman? Not so much!

Den ständiga frågan - vem är det som går runt och kapar bort löparben och byter bort dem mot telefonstolpar? Jag vill ha mina triatletben tillbaks! Det är bara att lägga dem på postlådan, du behöver inte ens säga vem du är eller be om ursäkt, jag blir glad bara jag får något av kött, ben och blod att ta mig fram med längs löparstråken.

Årets första brickpass är nämligen avklarat. Jag sprang i tjugo minuter som kändes som en evighet. Och i vanlig ordning känns det som en omöjlighet att jag ska stå på startlinjen i Kalmar om några månader. Fy satan. Men första gången är alltid värst. Jag håller tummarna för att benen hunnit anlända till nästa gång!

Fin springväg i alla fall!

Cykling på Mallorca dag 4: Ändrade planer

Det blev ingen cykling idag. Jag vaknade upp och kände mig helt seg i huvudet och ganska trött i kroppen så det fick bli cykelvila. Men i vanlig ordning kan jag inte sitta still, så jag spanade långt efter de triathleter som varit smarta nog att ta med sig våtdräkterna och som gav sig ut i vågorna imorse. Gud vad jag hade velat följa med.

Och i eftermiddags, efter en promenad, lite solhäng (med betoning på lite, jösses vad jag blir rastlös av att sitta i en solstol) och lunch så gav jag mig ut på en kort löptur. Om man bortser från den lilla arga hunden som väldigt gärna ville nafsa mig i vaderna så var det en trevlig sväng längs strandpromenaden bort mot Palma. Allra trevligast var förstås att kunna springa barbent och i linne, hemma lär väl inte det hända förrän i augusti...Vi pratar en del om det här, hur sjutton ska vi göra när vi kommer hem? Vem vill dra på långbyxorna igen? Vem vill släpa ut vintercykeln på helgturerna? Jag hoppas att ni sköter ert därhemma och ser till att jaga bort kylan och gruset lagom till jag kommer hem!

Strandflanörerna fick äran att bli först att se mig i min fina Runningskirt. Jag kände mig snyggast i stan!

Det här ser vi när vi går ut utanför vårt hotell. Ganska okej läge.

Orientering, löpning eller cykling? Eller alltihop?

Jag har skrivit om det förr, men shit vad jag älskar att vara amatöridrottare! Jag kan vara luststyrd när jag är sugen på det, jag kan vara sjukt fokuserad när jag vill det. Och om jag inte är sugen på att ta ett enda löpsteg på flera veckor utan istället svänga på höfterna på latinodansklasser så är det inga problem.

Idag hade jag tre val: En cykeltur på CX:en kanske? Nä, känns inte jättefestligt när mina tjockaste handskar inte räcker till i fem minusgrader och femton sekundmeter. Men vad sägs om en öppen bana på OK Lindenas långdistans på Hallandspremiären då? Alltså, även om det inte blåser i skogen så var det snorkallt, och med tanke på att jag knappt håller styrfart och därmed knappt blir varm i kroppen när jag "orienterar" så var det inte ett rimligt alternativ. Kvar fanns istället att åka med ut till TC på tävlingen och ge Johan en lyckatillpuss och sen springa tillbaka hem. Taget!

Jag hade försökt räkna ut var jag skulle ha vinden och kom fram till att en nordostlig vind borde ge medvind eller möjligen sidvind ibland. Det är tur att jag inte försörjer mig som meteorolog kan jag ju säga. Det visade sig nämligen att jag snarare hade motvind mest hela tiden, det vill säga när jag inte hade kastvindar från sidan.

Och ja, jag erkänner att det var 14 fruktansvärt frustrerande kilometrar där i princip det enda positiva var det faktum att jag överlevde. Jag verkar hela tiden glömma bort att löparmässigt så är jag långt från fornstora dagar - vi snackar rundor på 6-7 kilometer som längst det senaste halvåret... Men ändå tänker jag att 14 kilometer är en bit kaka.

Nåja. Jag kom hem hel och hållen i alla fall. Alltid något.

Imorn ska vinden ha mojnat. Då jäklar blir det cykelmåndag!

TC på Hallandspremiären. Folk såg rätt vindbitna ut kan jag lova.

Är en löpare "trafik"? Jag vågade hur som helst inte springa genom allén upp till Fjelldalens slott bara för att kika runt lite. Slott är annars min favoritbyggnad ute på löpturer.

The return of the runner

Fem saker som hinner hända under drygt fem veckors löpvila orsakad av dels en känning i vaden, dels av taskig motivation:

1. Det blir kallt
2. Det börjar snöa
3. Det blir varmt och börjar regna
4. Snön smälter och blir slask
5. Det blir kallt och all slask fryser - ergo hela världen blir glashal

Tre saker du hinner glömma bort under drygt fem veckors löpvila:

1. Var dina löparskor är
2. Hur viktigt det är att kissa innan du ger dig ut
3. Hur fruktansvärt lycklig löpning kan göra dig om du verkligen, verkligen vill springa

Med ett stort leende på läpparna sprang jag iväg i eftermiddags. Det är skönt att vara löpare igen!

Österlen Marathon - en natt jag aldrig glömmer

Det här med att jaga tider. Jag tror jag lägger ner det. Istället önskar jag att livet alltid kunde bestå av upptåg i stil med helgens nattmara på Österlen - galna happenings där gemenskap och fest är viktigare än vilket pers som helst.

Det spelar ingen roll att pannlampan pajjade efter åtta kilometer. Då fick jag ju chansen att hänga och snacka strunt med Lotta och Mathias som lyste upp min väg ända till halvmaramålet i Borrby dit min rescue team-superhjälte Håkan fixat fram en ny pannlampa åt mig. Och det spelar liksom ingen roll att min högervad började bråka (ja, igen. Jag borde verkligen ringa naprapat-Gabriel och ta tag i mitt liv) efter knappt tre mil. Då fick jag ju chansen att möla i mig några extra gelehallon vid vätskekontrollen i Skillinge innan jag gå-joggade vidare tillsammans med snälla Cecilia som gjorde mig sällskap hela vägen in i mål. Vi sprang längs magiskt månupplysta vägar längs havet mellan Skillinge via Brantevik in i Simrishamn, och det var en smått overklig upplevelse att komma in i ett knäpptyst Brantevik där hela vägen genom byn var upplyst med marshaller.

Jag kommer aldrig glömma den här fina kvällen och natten på Österlen. Fredrika, Mikael och de andra i nystartade löpargänget Crisp team hade gjort ett mäktigt jobb med att ordna världshistoriens första Österlen Marathon. På bara några veckor fixade de allt - bansträckning, logistik, medaljer, finishertröjor och efterfest. Och allt detta för bortåt 130 startande löpare. Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att så många äventyrssugna löpare från olika delar av landet skulle hörsamma ropet i diverse sociala medier om mörkermaran med reflexväst och pannlampa som obligatorisk utrustning. Men det gjorde vi. Och det är nog fler än jag som redan bokat in nästa års lopp i kalendern.

Vissa var mer kreativa än andra när det gällde att hitta på sätt att lysa upp längs banan.

Arrangörerna!

Som värsta ravefesten under uppvärmingen.

På väg mot ett lysande speciellt maraton

Medan många våndats och funderat över New York så har jag haft andra spexiga grejer att tänka på. På lördag sticker jag nämligen ner till Simrishamn för en speciell mara - Österlen marathon. Det är min ultraidol Fredrika Gullfot som dragit ihop ännu ett löparevent i den vackraste delen av Skåne, och det är som alltid samtidigt storslaget och litet och intimt. Starten går från byn Gärsnäs klockan 18, och sedan har vi sex timmar på oss att ta oss 4,2 mil bort till Simrishamn.

Men vänta lite här nu! tänker du kanske. Det är ju mörkt vid den tiden på dygnet såhär års! Jo, precis så är det. Men det fina i kråksången är att maran ingår i ljusfesten Österlen lyser, och vi kommer passera flera byar där det händer grejer under festen. Och även om pannlampa och reflexväst är obligatorisk utrustning så verkar det som att vi kommer få hjälp med upplysningen av banan i form av marschaller och facklor och sånt. Kommer bli supermysigt!

Mitt enda bekymmer just nu är det här med att just springa ett marathon. Jag vet att jag lyckades med det för ett par månader sedan, och då dessutom efter att ha simmat och cyklat lite. Men just nu känner jag mig så ur form som en löpare kan vara.

Men what the fuck. Jag ska ta mig från punkt A till B tillsammans med andra glada äventyrslöpare, och jag har sex timmar på mig. Det kommer bli en enda lång fest längs Österlens vägar!

Havet i Brantevik, en av byarna vi kommer passera på lördag.

Lerbad och äventyrslöpning utanför lådan

Om man löptränar för att springa triathlondistanser mellan 10 och 42 kilometer på flacka asfaltsbanor så kanske det känns logiskt att ägna sig åt att springa just flackt och asfalt. Men det kanske är det dummaste du kan göra om du vill hålla som löpare. Och framför allt djävulskt tråkigt.

Flera gånger idag tänkte jag att varje lördag borde vara som den här. Nästan två och en halv timmes löpning för mig och ett gäng av mina halmstadtriathleter under ledning av Stefan som inte bara är triathlet utan även orienterare. Vi sprang över stock och sten, genom lerpölar och mindre träsk och bland sprakande höstfärger i Skedalaskogen vid Ön, den skog som stundtals är som en John Bauer-skog, och stundtals som värsta bokträdsorgien. Några passade på att bada i lerpölarna när vi ändå skulle springa genom dem, och medan vi sprang så insåg vi dessutom att den här platsen, med den fantastiska skogen och en sjö med många små vikar och uddar, är perfekt för en spring- och simtävling. Hallandsversionen av Ö till ö, kanske något för nästa sommar...?

Efter typ tre miljoner höjdmeter och drygt två mil var det dags för bästa belöningen - varm choklad och ostmackor. Nästan som när man var liten och var på utflykt.

Jag lyckades för övrigt med bedriften att halka på en av alla små träbroar som går över små bäckar i skogen, så nu har jag ont i ljumsken. Och dessutom ont i en vad. Och i ett knä. Jag hoppas verkligen att allt det här bara är helt normala små smärtor som beror på ett tufft terrängpass och inte början till några skador. Men jag har rullat runt på min skumgummirulle en stund, och även om det smärtade så var det inte så illa som förra gången jag hade löparknä så jag håller tummarna. Och lovar att sätta igång med styrketräningen igen...

Martin, Mathias och Emma, och bakom Anders på mtb. Och nånstans där bakom finns Björn och Stefan, och förmodligen har Conny redan sprungit förbi.

Conny och Mathias passade på att bada i lerpölarna. Varför de valde leran istället för Toftasjön som höll sexton grader idag har jag ingen aning om.

Jag badade bara upp till knäna. Och Inov8-skorna fick bekänna färg!

Utsikten vid fikat. Helt okej.

Några tusen trappsteg senare

Om du aldrig sprungit uppför ziljoner trappsteg under en dryg halvtimme nån gång i ditt liv så ska jag tala om hur det känns. Första åttondelen känner du dig som en kung. Andra åttondelen börjar bra men slutar med blåsbälgsandning. Under tredje åttondelen börjar låren knorra. Under den fjärde försöker du komma ihåg vad det var tränaren sa - något om att inte gå ut för hårt i början var det va? På den femte blir du omsprungen och kan inte göra nåt åt det. Under den sjätte slår det lock för öronen. På den sjunde får du mjölksyra - i armarna. Och så till slut, på den åttonde, tror du att du spurtar men du kryper. Dessutom får du hörselhallucinationer i form av Frälsningsarmén som står och sjunger Pärleporten.

Under trettiofem minuters kontinuerlig trapplöpning tillsammans med ett stort gäng från min löparklubb igår där vilan bestod av löpning nerför så hann jag alltså med Galgbergstrappan från botten till toppen åtta gånger. Jag vet inte exakt hur lång den här helvetestrappan är, men jag lovar att den blev längre för varje gång...

Från toppen till botten en vårdag för längesen. Många trappsteg blir det...

Leslie, Lina och jag

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte. Eller jo, det vet jag. Men jag vet inte hur jag kom fram till att det var en god idé.

På västkusten har vi fått umgås med resterna av den tropiska orkanen Leslie under veckoslutet. Värst var det i fredags med stormstyrka i byarna, men även igår var det ett himla liv på vindbyarna. Jag kollade väderkartan, såg den klockrent västliga vinden som skulle hålla sig runt tio-tolv meter per sekund, med femton i byarna. Och tänkte av någon anledning "Jag vet, jag tar och cyklar till Varberg!". Måhända låter det som en bra idé om man tror att Varberg ligger norr om Halmstad. Det gör den inte. Den ligger väster om. Och lite norr om. Men när det blåser västliga vindar så är den mest väster om.

Jag kom till Gullbrandstorp ungefär nio kilometer utanför Halmstad innan jag gav upp. Motvinden låg som en konstant vägg som aldrig minskade i styrka. Den uschliga vinden hade dessutom vridit en aning och kom från nordväst. Perfekt. Men jag var tvungen att ta mig till Varberg på nåt sätt, och eftersom Johan skulle komma efter i bil så var det ju bara att fortsätta cykla tills han behagade ge sig iväg och komma ifatt mig.

Nästan fyra mil senare nådde jag Falkenberg och blev upplockad av min bilkörande ängel. Då hade jag med nöd och näppe pressat upp snittet till 23km/h och var tröttare än efter nåt annat cykelpass jag någonsin genomfört.

Så, Leslie vs Therese: 1-0.

Idag var det dags för revansch. Och eftersom jag var i Varberg hade jag bokat löpdejt med Superwoman-Lina som skulle ut och springa långpass. Det skulle inte jag, men jag hängde med en bit i alla fall. Vi snurrade runt lite inne i stan och babblade av oss lite om vad som hänt sedan Ironman i Kalmar innan vi svängde ner runt fästningen och ner på strandpromenaden. Och där var den igen. Vindväggen. Jösses. Jag satte den mening jag just höll på att säga i halsen och fick kämpa mot den där nedrans Leslie igen. Men den här gången hade hon minskat i styrka och jag var lite mer svårrubbad.

Leslie vs Therese: 1-1.

Efter en dryg timmes löpning ihop med Lina kramades vi hejdå och jag tuffade hemåt. Lina lämnade mig inspirerad och redo för vintern. Jag har ännu inte bestämt mig helt och hållet hur jag ska lägga upp vinterträningen, men nu börjar jag ana en plan!

Varberg en annan stormig höstdag.

Löparläger i Halmstad: Tack för träningsvärken!

Det har varit lite tyst här några dagar. Det beror varken på att jag slöat eller sistaminutenköpt nån startplats i en Ironman någonstans på andra sidan jorden. Bättre än så faktiskt. Jag har varit på löparläger arrangerat av Sara, Kenth och Ingmarie. Och nu sitter jag utslagen i min soffa och funderar över hur man bäst botar träningsvärk efter det första styrketräningspasset på ungefär sju miljoner år.

En liten recap:

Malin, Pernille, jag och Camilla. Och Suz bakom kameran.

Fredag: Springsugen och sällskapssjuk. Lägret har inte riktigt officiellt börjat ännu, men jag drar ihop ett gäng brudar och tar med dem ut på Prins Bertils stig en sväng i motvinden och solskenet. Sen möter vi upp resten av gänget på Scandic och för lite hejochvälkomnainfo som följs av en föreläsning där vi får veta allt om kroppens alla muskler av kiropraktorn Hans. En schysst middag på det och sen dags att sova.

Lördag: Skön morgonyoga med Ingmarie. Som vanligt blir yogan en påminnelse om att den här stela triathletkroppen behöver rörlighetsträning. Och att min hjärna behöver träna sig i att tagga ner. Jag får kämpa för att behålla lugnet och fokusera.

På väg! Ett stort gäng, alla med olika förutsättningar och olika fart i kroppen. Men alla är vi löpare!

Ingmarie förklarar varför löpskolning är så viktigt och liksom alla andra gånger någon sagt det till mig så nickar jag och tänker att jodå, det här ska jag börja göra oftare. Kanske lyckas det den här gången...

Efter frukost har Kenth planerat intervaller, och de tre halmstadfrälsta arrangörerna tar oss med till Halmstads oas Galgberget som ligger som en grön lunga centralt i stan. Där väntar 8x2 minuter i så jämn fart vi kan åstadkomma. Jag tvärdör efter fem stycken och vill kräkas. Men som alltid går det bra att springa de sista intervallerna också, bara man biter ihop och ger sig fan på det. Och det är mäktigt att vara en del av det här gigantiska endorfingänget som liksom forsar fram på stigen.

Cirkelfys. En av övningarna där vi var indelade i par och den ena stod i planka medan den andra hoppade jämfota över benen. Eller bredvid om man inte ville riskera den andres vader... Bild lånad av Ingmarie.

Efter välbehövlig lunch på Spis&Deli, en kaffe på Caffe&Company och fem minuters insupande av kultur framför vuxenbarnbandet Bröderna Lindgren som spelade i Norre Katts park är det dags för nästa prövning. Sara har satt ihop ett cirkelpass som skulle göra oss till starkare löpare (exakt vilka övningar vi gjorde kan du läsa om här), och eftersom jag inte kört någon form av styrketräning sedan jag maxade på plankan den 12 juli (och frågan är ju om sex minuter planka ens räknas som styrketräning... gör det inte det så får man leta sig ända tillbaks till mitten på maj för att hitta regelrätt styrketräning i min träningsdagbok. Jag är usel på det helt enkelt) så är det en fasansfull upplevelse. Men rolig. Och skitjobbig. Och rolig. Jag och Bella som jag kör parövningarna ihop med konstaterar att det här borde man göra oftare...

En dusch senare blir det drinkmingel tillsammans med några representanter från Holistic. Och mitt i alltihopa vinglar en snubbe in som hade hamnat lite fel. I en annan del av hotellet ägnar sig nämligen ett jättegäng medelålders män åt att svensexa sig, och man kan väl lugnt säga att de snubbarna har lite andra prylar i sina drinkar än vad vi har... Men det är förstås olika vad man tycker är roligt. Jag konstaterar dock att jag är glad att jag är en sån som gillar löparläger bättre än kopiösa mängder sprit.

En tvårättersmiddag senare är lägret slut för min del. Då har jag bland annat hunnit snacka sjuårs-ultraplaner och Österlenmarathon med algforskar/ultralöpar/österlenambassadör-Fredrika och jämföra friidrottsbekantingar från min hemort Hylte med Kenth och konstatera att när han tränade för den förening som jag gjorde ett kort men intensivt framträdande i som mellanstadieunge så var Kenth och hans jämnåriga såna som jag gick runt och beundrade på avstånd.

Hela gänget redo för intervaller på Galgberget. Både nya bekantskaper och nygamla som var roligt att träffa igen. Bild lånad av Ingmarie.

Flera gånger under helgen tänker jag på att det här är lite coolt. Vi är ungefär 25 stycken löpare som samlats i lilla Halmstad för att springa ihop. Alla utom Kenth är tjejer. Och vi har inte kommit hit för att någon lockat oss med lull-lull, myspys och rosa fluff som så ofta när det ska lockas tjejer till olika träningsevent. Nej, de här tjejerna har valt att komma för att de vill träna hårt tillsammans. Jag gillar't. Man behöver inte fluffa till allting för att tjejer ska vilja vara med. Vi är sjukt hårda och coola vi också.

Idag, söndag, har de andra på lägret sprungit långpass längs Halmstads vackraste stig, Prins Bertil. Själv har jag pysslat med annat. Men jag kommer ta med mig så himla mycket inspiration och glädje från den här helgen.

Nu kan hösten börja på allvar. Jag är redo.

"Asså jag sprang maran på 2.50-nånting, joråsåatte...."

Vad är det med löpning som gör att folk (läs: kändisar) som typ knappt doppat tårna i ett par löparskor känner att de måste hitta på historier om sin makalösa löparkarriär i ungdomen? I mars nån gång satt till exempel Loreen och skrävlade i nån intervju om att hon "gjorde halvmilen på en kvart". Joggade lite lätt, typ. Och ändå lyckades hon springa så snabbt att hon skulle platsat i svenska OS-laget. Och här gick folk och blev förbannade över att SOK lyckades mygla bort Mustafa Mohamed från laget! Vart tog Facebookgrupperna om stackars Loreen som ju inte heller fick åka till OS vägen?!

Nu är det en minnessvag republikan i USA som minsann sprungit röven av sig på en mara nånstans way back. Jorå. På sub 3. Vad Paul Ryan som den förvirrade republikanen heter inte riktigt tänkte på var att säger man nåt sånt så finns det journalister som börjar kolla resultatlistor, och vips så kommer det fram att den enda mara som den gode herrn nånsin sprungit och som det finns officiella resultat från är Grandmas marathon i Minnesota 1990. Tiden? 4.01.25. Inte så pjåkigt förstås, men väääldigt långt från 2.50. Ryan skyller på att det var längesen och att han inte riktigt kommer ihåg. Alltså, kom igen. Man kommer ihåg sin marathontid, särskilt om man bara sprungit en, och särskilt om man missade magiska sub 4-gränsen med nån ynklig minut...

Lite gulligt är det ändå. De vill så gärna framstå som lite coola, lite avslappnade, lite "jorå jag tränar minsann, springer ett par gånger i veckan, jag är sjuuuukt fit". Synd bara att de inte kollar upp vad som är rimligt innan de hittar på sina rövarhistorier, de små löparmytomanerna.

Sugen på att ta reda på vilken tid du skulle ha på maran om du var lite mer som Paul Ryan? Testa Paul Ryans löparkalkylator!

Supersöndag: Backrace och våffelbonanza

Idag sparkades höstens löpträning igång ordentligt. Jag och Johan gjorde comeback på klubbens söndagskvalitetspass, och ramlade rakt in i ett testlopp. Tränar-Eskil har rotat rätt på en nästan två kilometer lång backe som våra klubbkamrater sprungit med ett par månaders mellanrum det senaste året, men vi har lyckats missa det varje gång. Men idag var det dags.

Efter några långa "uppvärmingsintervaller" i hög men kontrollerad fart var det dags. Eskil blåste igång oss och så bar det av. Backen består egentligen av tre backar med korta platåer emellan. Platåer där man föreställer sig att det finns möjlighet att trycka på lite extra. Det finns det inte. Mitt mål var att komma upp till toppen under tio minuter, och jag gick förstås ut alldeles för hårt. Benen skrek av ångest och mjölksyra redan halvvägs, och jag fick faktiskt gå ett par steg för att få bort den. Men sedan pressade jag så gott det gick. På platån innan sista branten försökte jag öka, men det var stört omöjligt.

9.37 stannade klockan på. Målet var nått, men framför allt konstaterade jag att det finns en hel del att jobba på. Mina ben behöver bli starkare för att orka med backarna. Som tur är så har jag en grym återhämtning och mjölksyran transporteras bort fort som ögat så fort jag sänker tempot, men jag vill ju helst inte bli så mjölksyrig från första början.

Vad gör man när man sprungit höstens första riktiga mördarpass? Jo, man drar till Laholm och äter våfflor tills man spricker. På väg mellan Laholm och Mellbystrand ligger ganska nyöppnade Trulsgården som bara serverar mat gjord av ekologiska råvaror, och det här var sista söndagen för i sommar då de hade våffelbuffé. Rekordet i antalet våfflor en enda person kunnat äta under ett och samma tillfälle ligger på åtta. Jag klarade tre, sen var jag proppmätt. Men då var jag förstås otaktisk och öste på med grädde och rabarberkompott. Jag får lägga upp en bättre plan nästa sommar när de drar igång igen.

Massa ekologiska grejer att ha på våfflorna. Rabarberkompotten var bäst.

Våffelbagare med en hel del att göra. Kön var emellanåt rätt lång.

Tjocka, goda våfflor!

Spralliga ben på röd tartan

Det är mycket "sista" just nu. Snart är det ju bara en vecka kvar till årets sjukaste, viktigaste och roligaste grej - Ironman Kalmar. Och därför är det en del grejer som ska prickas av. Sista intervallpasset till exempel. Egentligen fullständigt onödigt formmässigt sett skulle jag tro (man blir inte snabbare på IM-maran en vecka senare bara för att man springer ett gäng fyrahundringar liksom...), men för hjärnan och känslan var det oerhört viktigt.

Så, medan regnmolnen tornade upp sig ovanför Halmstad i förmiddags tuffade jag runt i ensamt majestät på Sannarps IP. Åtta fyrahundringar uppdelat i två set, följt av sex tvåhundringar. Skulle varit fyra, men jag var så exceptionellt sprallig att jag sprang två till av bara farten. Benen kändes pigga och vaderna oförskämt fräscha. Vad jag längtar efter att få kriga på Kalmars asfalt!

Taggad...

...åhå, nån verkar ha förberett banorna åt mig...

....fast nä, det fick bli intervaller utan startblock. Men man blir lika trött för det! Fast ärligt talat, såhär i OS-tider blir man ju sjukt sugen på att springa mer bana! 200 meter känns som värsta roliga distansen, kanske nåt att träna för längre fram...?

Ormbett eller nässelkli - det är bara att välja!

Det finns en stig som jag tycker mer om än många andra stigar. Den går österut från stan, längs Nissans strand. Jag springer den rätt ofta, och njuter av att lämna E6:ans bilbuller bakom mig och komma in i tystnaden i skogen.

Det enda som stör mig lite där på stigen är all undervegetation. Gröna blad av alla möjliga slag, och mängder med brännässlor. Stundtals är stigen så smal och växtligheten så hög att jag inte ser var jag sätter fötterna. Jag ser knappt något nedanför midjan. Och för någon som är paniskt rädd för ormar är det inte en sådär jättemysig grej. Jag lyssnar noggrant efter prassel i buskarna, något som förekommer typ hela tiden. Men med tiden har jag dock slappnat av, och vilar i vetskapen att ormar inte gillar svalt väder, då ligger de och trycker nånstans där inte jag är.

Men just när man tror att allt är lugnt, då händer det.

En orm. Mitt framför mina fötter. En ringlande, otäck och stor orm. Vad det är för slags orm hinner jag inte se. Jag reagerar instinktivt med att stampa hårt i marken några gånger och sedan vända på en femöring och rusa rakt in i alla lårhöga brännässlor som jag försiktigt forcerat alldeles nyss och klarat mig hyfsat helskinnad ifrån. Det gör jag inte nu, kan jag ju säga. Efter ett par kilometer lugnar hjärtat ner sig, jag saktar ner tempot och försöker att inte tänka på allt som kliar och svider på min kropp.

Orm-uschling! Nu kommer jag inte våga springa den där stigen på bra länge.

Hej brännässla. Ormen hann jag tyvärr inte få någon bild på...

Här hittar man i alla fall inga ormar! Bara glada simmare. Och mig. 3000 meter kryssandes mellan bröstsimmare har jag också hunnit med nämligen!

Plaskblött långpass med Ingmarie

Fem minuter efter att jag kommit utanför dörren imorse öppnade himlen sig och två sekunder senare var jag våt inpå bara skinnet. Var tusan kom det där ifrån?! tänkte jag först innan jag kom på att jag inte kollat väderprognosen. Då får man skylla sig själv.

Dessutom är det inte så pjåkigt att springa i regn. I alla fall inte sommarregn, oavsett om det kommer i duggform eller i hinkform. Och det bästa med att vara regnblöt är att man inte behöver tänka på var man springer längre - man kan inte bli blötare än man redan är så då kan man lika gärna springa genom pölarna istället för runt om.

Förresten hade jag supersällskap idag, så då kan vädret kvitta. Efter en hel sommar i samma stad lyckades jag och Ingmarie få ihop våra scheman och fixa ett löppass tillsammans, och det längs den vackraste av stigar - Prins Bertils stig ut mot Tylösand.

Jag hade bestämt mig för långpass och trots att Ingmarie är en sån som då och då äter halvmaror på 1.30 till frukost så släpade hon gladeligen runt mig i makligt långpasstempo i ett par timmar. Och själv var jag ruskigt stolt och nöjd när jag stannade klockan efter 25 kilometer. Det var längesen jag sprang så långt och så länge. Men nu vet jag att jag kan. Och nu är det bara ett enda långpass kvar innan Kalmar. Nästa lördag. Då blir det tre timmar åtminstone.

Nu är jag i Göteborg efter ett kort stopp i Falkenberg där jag hejade på stadsloppslöparna. Imorn hade jag tänkt cykla hem härifrån. Men jag har glömt min hjälm hemma i hallen, så nu har jag ett problem att lösa innan jag somnar...

På väg ner mot den allra vackraste delen av stigen...

...nämligen den där man rundar Tyludden med utsikt mot Tylön. Underbart!

Cykling med dopp

I våras planerades cykelrundorna så att de bästa kaféerna låg nånstans på mitten. Idag har jag kommit på något nytt - att planera efter bästa platserna att bada på. Idag cyklade jag inåt land, bort från all trafik som O-ringen genererar. Efter några mil på smala, småkuperade vägar stannade jag vid Mjälasjön där en ung pappa med sina tre små barn just hade badat klart.

Medan jag strippade (nåja, plockade bort skor och tekniska prylar...) tittade barnen fascinerat på min cykel. För att inte tala om hur stora ögon de gjorde när jag travade ut i vattnet med kläderna på. När jag kom upp igen kunde de inte hålla sig längre, och jag fick svara på tusen frågor om min cykel, om pulsklockan, om varför jag hade så många flaskor med mig (två) och om varför mina skor såg så konstiga ut. Och så fick jag demonstrera hur jag klickade fast fötterna och hur jag använde tempopinnarna och de där märkliga små kuddarna.

Och så undrade de förstås vad jag skulle göra nu. Man kan väl inte cykla i blöta kläder? Och var bor jag nånstans? Ska jag cykla ända dit? Ska jag bada fler gånger på vägen?

Kanske de sötaste ungarna jag träffat på.

Annars var värmen rätt tuff idag. Jag hade ändå förberett mig väl med ordentligt med vätska och Resorb, men ändå kände jag mig vimmelkantig och lätt illamående när jag kom hem efter knappt 85 kilometer. Men då var det bara att dricka lite mer Resorb, äta en jordgubbe och kliva i löparskorna. Sånt är livet som triathlet.

Det fick bli ett kort löppass, även om jag vet att den tunga känslan släpper efter tjugo minuter ungefär. Fem tunga kilometer senare pustade jag ut utanför porten.


Förresten har jag börjat bli nervös inför Kalmar. Under hela cykelturen snurrade det massa tankar i huvudet. Mest tänkte jag på mat. Och på vad jag ska göra när jag kommer i mål. Jädrar vilket äventyr det här är!

Mjälasjön

Nybadad. Snacka om lyxliv.

Stockben och smärta (och en jädra massa orienterare)

När jag och löparvännen Elisabeth hade sprungit två fyrahundringar igår och stod och pustade i en minut innan den tredje stannade en tränare från IFK Halmstad bredvid oss och undrade vad vi sprang. "Fyrahundringar", sa jag. "Shit. Hur många?" "Tio." "Åh herregud. Jobbigt!" sa han och gjorde stora ögon.

Kanske tränade han bara sina adepter i typ spjut och tyckte att allt som innebar att man måste springa fort var hemskt, kanske tyckte han att vi såg ut som några som aldrig skulle klara 10x400m. Jag vet inte. Jag blev hur som helst taggad.

Sex varv senare, inför den näst sista repetitionen, skrek mina ben av smärta. Jag hade mjölksyra upp till hårfästet och trodde att jag skulle kräkas. Värmen som belägrat Halmstad har kommit plötsligt, och att springa banintervaller i stekande sol som årets första riktiga värmepass var kanske inte helt smart. Gav mig ut på nionde varvet. Överlevde. Hoppades ha en gnutta kraft kvar så jag kunde orka med en liten spurt på slutet på sista, men icke. Benen var som stockar, de levde knappt längre.

Jag och Elisabeth föll ihop som urkramade trasor på gräset efter sista varvet och hela jag brann. Av törst, av smärta. Kollade varvtiderna och konstaterade att jag gått som en klocka. 1.28 som bäst. 1.32 som sämst. Nu har jag inte sprungit fyrahundringar sedan Digerdöden härjade ungefär, och att jämföra med tider från tidigt 1300-tal känns ju något irrelevant. Så jag konstaterar bara att jag är ruskigt nöjd med hur jag genomförde passet, och att det är grymt att ha någon att jaga när man springer banintervaller. Då fegar man inte.

Elisabeth spexar efter att vi hämtat andan.

Idag har jag slipat på min simteknik i bassängen, och resten av dagen har jag frotterat mig med orienterare. Alla O-ringare utom eliten har vilodag idag, eliten springer istället stadssprint. Orienterare är de coolaste idrottare jag vet. Urstarka och snabba, och dessutom skarpa i huvudet. För mig är det helt obegripligt att de klarar av att springa så fort och samtidigt läsa kartan. Riktigt roligt var det hur som helst att se Annika Billstam springa i mål som segrare, och att se Tove Alexanderssons superspurt som gav henne fjärdeplatsen och totalledning i O-ringen.

 

Publik i Norre katts park

Löpare samsades med vanliga flanörer i stan

Annika Billstam som vann med tre sekunder över norskan Anne Margrethe Hausken Nordberg.

Helena Jansson kom sexa.

Tove Alexandersson tjurrusade in på en fjärdeplats.

Och hela stan var full med folk som tittade! Jätteroligt!

Godmorgon världen!

En halvtimme. Det är allt som behövs. En halvtimmes frihet, frisk luft och morgontrötta fötters trippande på grusstigar. Sedan är dagen igång, gruset i ögonen är borta och livet känns nästan perfekt.

Nissan. Stilla. Men under ytan lurar strömmen.

Sol!

Hejhej! Är man ute i god tid (före sex!) så hinner man plaska med tårna i vattnet och lukta på blommor också.