SVT hälsade på och undrade varför jag pysslar med Ironman

Häromdan hade jag besök hemma. Jag var fortfarande i nåt slags återhämtningsmode efter Kalmar och var väl inte helt i form för att ge mig ut på cykeln och i löparskorna. Men vad gör man inte för bra bilder. Reportern Ivar var snäll och klippte ut de intervjubitar där jag inte snubblade över orden eller sa konstiga saker, och här är resultatet. Lite skämskudde att kolla på sig själv på tv, men jag älskar ju min idrott så vem är jag att tacka nej när de frågar om de får använda mig för att göra ett rep om Ironman?

Ironmania i mitt huvud

Hur kan det vara i lördags som jag sprang längs den där blå mattan mot målet i Kalmar? Hur kan vardagen bara rulla på som om ingenting har hänt? I mitt huvud pågår loppet om och om igen, och trots allt slit på banan så blir jag varm och helt lycklig av att tänka på det. Känslan från simningen - där jag var stark, euforisk och kände mig som i mitt rätta element - ligger som bomull runt mitt hjärta, och trots smärtan i varje cell i min kropp under löpningen så längtar jag med hela min själ tillbaks till Kalmars gator.

Det här är något magiskt. Folk brukar bli lite fascinerade av den här totala dedikationen till triathlonsporten som nyblivna triathleter (som jag) uppvisar, men alltså, prova själv så får du se! Triathlon är den optimala sporten, en kombination av världens tre finaste idrottsgrenar och den enda sport du behöver. Du får forsa fram genom böljande vågor, du får njuta av farten som bara dina ben och en kolfiberdröm kan åstadkomma tillsammans och du får visa för dig själv och världen att det inte är slut där, du är tillräckligt stark fysiskt och psykiskt för att kunna resa dig från sadeln, knyta fast ett par löparskor och lägga världen under dina fötter springandes också. Och när du korsar mållinjen är det din styrka, ditt pannben och din glädje som gjort det möjligt.

Pratade med en av mina föräldrar igår, som ju följt båda mina Ironmanlopp på plats i Kalmar. Och hen var fascinerad av en man som gjorde sitt 98:e lopp i Kalmar, skulle göra sitt 99:e dagen efter i Köpenhamn och sitt 100:e på Hawaii. Det var nåt med att det verkade galet jobbigt. Jag höll med, men innerst inne satt jag och tänkte att shit, vilken grej. Jag önskade att det var jag.

Och jag önskar att varje dag var en Ironmandag.

I mål! Jag ryser!

Ironman Kalmar 2013: En gång är ingen gång, två en tradition

Årets upplaga av IM Kalmar bjöd på höga vågor, bisarr motvind och ett jädra slit. Men också glädje, styrka och en helt magisk känsla av närvaro.

Vi tar det från början, väl?

Det var ett himla snack om väder och vind inför lördagen. Ska det blåsa? Hur många sekundmetrar? Och hur jobbigt kommer det bli?

Skitsamma. Blåser det så blåser det. Oavsett ska vi simma de där 3,8 kilometrarna och cykla de där 18 milen. Må så vara att det kanske blir i höga vågor och med en motvindsvägg att forcera i tempobågen. Vi har alla samma vind att kämpa mot och med, och vi gör ju trots allt det här för att vi älskar det, eller hur? Och vi älskar på något märkligt sätt också smärtan, den där nästan outhärdliga tröttheten och värken, för vi vet att den går att komma över, den går att bemästra och vi kommer att vinna över den. Och springa leende över mållinjen.

Där ute simmar vi. Nånstans. :)

Eftersom jag upptäckt det underbara med öronproppar när jag simmar så hade jag murat igen öronen redan 6.50, så jag missade både nationalsång, Kentas Just idag är jag stark och när protriathleterna släpptes iväg kl 6.55. Men startskottet gick inte att ta miste på. Pang, och så var vi iväg. Ut i Kalmarsund, ut i vågorna. Som vanligt nojade jag över simningen, men inte över min egen insats, utan över att bli överkörd, sparkad och manglad av mina medtävlande. Men jag klarade mig rätt bra från diverse incidenter (förutom det där med att folk ska hålla på och simma bröstsim runt bojarna, lägg av med det! Vattenpolocrawl är en bra grej om du känner att det blir trångt och jävligt och svårt att crawla - ingen mår bättre av att du sparkar vilt omkring dig i nåt slags försök att komma framåt!), och kände mig helt upprymd där uppe på vågtopparna. Hittade ett skönt flyt och kunde verkligen jobba med vågorna. Jag var lycklig som en fisk och ville aldrig kliva upp ur vattnet. Eller jo, det ville jag när jag kom in i kanalen in mot växlingen, för där hade någon släppt ut all smuts och skit som gick att hitta i hela Kalmar med omnejd. Mörkt, skitigt och äckligt. Hur som helst sprang jag upp glad som en lärka efter en fantastisk simtur, och efter att ha meckat lite med våtdräkt och grejer rullade jag ut mot Öland.

Precis efter växlingen, och efter att ha parerat en vurpa när en kille bredvid mig inte riktigt har koll på sig själv och cykeln och välter medan han försöker få fast fötterna i pedalerna. Osmidigt.

Ölandsbron med sidvind från sydost, det vill säga nästan lite halv medvind, var magisk. Jag rullade om folk uppför och nerför och kom ut på ön med gott självförtroende. Sen kom motvinden. Fy satan vad jag slet på väg söderut. Fick se mig omcyklad av i princip hela startfältet kändes det som, men jag gnetade på i mitt tempo och njöt av den fina turen ändå. I varenda trädgård och korsning satt folk och hejade, och det är så himla, himla häftigt! Peppade mig själv med att snart kommer medvinden, så fort vi kommer över på östra sidan, och jodå, den kom. I ett par mil. Sen skulle vi över på västra sidan igen. Och då kom väggen. Det kändes som att jag inte kom en meter. Där och då, med kanske åtta mil kvar på cykeln, knäcktes den här järnkvinnan. Jag trodde jag var van vid motvind, västkusttjej som jag är, men det här var helt sanslöst.

Supergrymma Håkan som körde sin tredje Ironmandistans i Kalmar, och som är den som fått med mig på hela triathlontåget, på väg ut på sista sex milen på cykeln.

Och så jag då, en stund senare. Glad att få lite medvind en stund. :)

Lösningen? Ät, drick, prata med dig själv, sjung. Tala om för din motvilliga hjärna och kropp varför du gör det här, lyssna inte på eventuella motargument och bara kör. Jag kom över på Kalmarsidan och hade bara sex mil kvar. Ett par stycken där det gick att kötta lite, ett par stycken på vindlande småvägar och sen motvind igen. Minns inte så mycket av den här delen, minns bara att jag fick ruggigt ont i högervaden, det kändes som att den var på väg att lämna det här jordelivet. Fick trampa på så gott det gick med vänsterbenet och knapra energitabletter med magnesium och sånt och inbillade mig att det hjälpte. Fick syn på min järnmansvän, världens coolaste Håkan som tuffat på bra i motvinden och som hade sprungit nån kilometer redan och kände mig helt stolt. Vi är så jäkla bra!

SuperHåkan igen. Alltid lika glad när man får syn på honom, han påstod att han hade ont och att det var jobbigt, men det där leendet kan lura vem som helst.

Men det var en helt annan Therese som kom in till T2 i år jämfört med förra året. Ganska slut i benen, lite modstulen men samtidigt på nåt märkligt sätt glad och övertygad om att det här är minsann inga problem. Hamnade i omklädningstältet tillsammans med ett gäng sköna tjejer som var sådär härligt glada och fina (frågade aldrig om era namn, men en av er var SPIF:are och jag är så himla, himla glad över att ni var så glada, den glädjen tog jag med mig ut på maratonet!) och om och om igen ropade att vi är grymma och såna hjältar. Jag tog på mig leendet och tassade iväg ut på den lilla löpturen. Fick syn på min underbara superhejaklack i form av halva familjen och min egen Ironfamily Johan som är världens bästa supporter. Ni gjorde hela min dag, jag var så glad varenda gång jag fick syn på er!

Seeeegt...

Delar av superhejaklacken, fullt upptagna med att hålla alla världens sociala medier uppdaterade om min framfart. :)

Så. Tre varv löpning kvar innan jag fick springa genom målportalen som en Ironman för andra gången. Och jävlar vilken smärta. Mina ben värkte helt överjordiskt, vaderna var hårda som golfbollar och jag kände mig som ett stapplande bergstroll. Vaggade fram till första vätskekontrollen och eftersom min kropp inte fattade vad jag höll på med så protesterade den genom att vilja gå på toa. Så det fick jag göra. På både första och andra kontrollen. Sen började det flyta på någorlunda, men den där tjocka, tunga och stela känslan släppte inte förrän efter ungefär sex kilometer. Eftersom den lilla delen av min hjärna som går igång på matematik (obs! extremt liten del - nästan underutvecklad) har en tendens att fungera distraherande när den väl brummar igång så satte jag igång att räkna. Funderade över femtedelar och åttondelar och vips så hade första varvet gått och jag fick mitt första armband. Jag hade sprungit första rundan genom ett fullsmockat Kalmar som verkar älska sina triathleter, för j.ä.k.l.a.r vad ni hejar! Jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på det. Ni lyfte mig framåt, det kändes stundtals som att jag svävade. Det gjorde jag förstås inte, och andra varvet på löpningen var tung, tung. Jag hade börjat få ont i min vänstra fot, och smärtan ville inte ge med sig. Till slut, efter att jag återigen sprungit genom innerstan, gnällt lite om min onda fot för Johan, fått lite lakrits av densamma och sprungit förbi målportalen för sista gången så upptäckte jag att smärtan började klinga av. Den kom tillbaks varje gång jag tog gåpauser, så då var det ju bara att välja - springa utan att ha ont i foten men ha ont i typ resten av kroppen, eller gå och ha ont i foten OCH i typ resten av kroppen, och dessutom ta evigheters evighet på mig att komma i mål? Lätt val.

Bara tolv kilometer kvar...

Grymma Lina som krigade ordentligt under dagen och kom under 12 timmar!

Gölligt!!!

Så jäkla glad!!!

Eh, ja... så jäkla glad var det ja. :)

På slutet hankade jag mig framåt tillsammans med bland annat en kille från Stockholm city triathlon, och vi peppade varandra att bita ihop och försöka njuta. Sista 3-4 kilometrarna lade jag på ett kol, rätade upp kroppen och tänkte att minsann, här ska inte stå mer än 12.45 i nån resultatlista. Oavsett att jag hade varit tämligen övertygad under hela loppet om att jag skulle ta mig över mållinjen i år igen så var det först med två kilometer kvar som det slog mig att jag faktiskt skulle lyckas. På långt håll hörde jag speakern och allt publikjubel från Stortorget, och då brast det. Tårarna rann medan jag sprang längs växlingsområdet in mot centrum. Publiken bar mig sen på sina axlar och när jag svängde upp på målrakan kände jag mig som en vinnare. All smärta var som bortblåst och jag sträckte armarna i luften när jag korsade mållinjen på 12.44.

Jag är en Ironman. Igen.

Fick dessutom sjukt stor krans av min ena syster Linnea som är florist. När jag hämtade cykeln och promenerade mot hotellet fick jag många blickar och glada grattis. Folk fick gärna tro att jag vunnit nåt, för även om jag inte kom först i mål så är jag ändå en vinnare. :D

Ironman Kalmar 2013: Förberedelser

Sista cykelturen är gjord. Våtdräkten är insimmad igen (den här sommaren har ju varit magiskt varm, att simma med våtdräkt i 23-gradigt vatten har varit totalt omöjligt - alltså har jag simmat utan och vant mig vid det njutningsfulla i att känna vattnet kring kroppen. Men våtdräkten behövs i Kalmar och nu har det blivit ett par pass med dräkten på på slutet) och mina ben har tagit mig med på sommarens sista (och första) tremilalöptur häromdan, en löptur som kändes lätt och så rätt. Jag insåg att jag har saknat mina riktigt långa löpningar, och ska försöka påminna mig själv om det i höst om jag återigen får samma springdipp som förra året.

Jag känner mig pigg och förväntansfull. Och livrädd. Och ledsen. Och lycklig. Och som att det är svårt att tänka sig att livet fortsätter efter lördag. Det är en märklig känsla. Trots att jag inte varit lika mentalt fokuserad på IM i år som förra året så har jag de senaste veckorna mer och mer slutit in mig i min bubbla, och i bubblan finns ingen framtid. Där är det bara IM som gäller. Nästa vecka känns vag, som något som kommer hända någon annan.

Men ledsen alltså. Ja, jag är grinfärdig. Det är nervositeten, jag vet det. Som en svår släng av PMS. En känsla av ynklighet, av att vilja bli omhändertagen. Men samtidigt ett rus i hela kroppen, en känsla av urkraft och styrka.

Om en liten stund drar jag iväg till Kalmar och möter upp min IM-partner in crime Håkan. Det var han som lurade med mig på hela triathlongrejen för ett par år sen, och det är honom jag ringer när jag behöver noja över allt en överspänd triathlet kan behöva noja över. På lördag morgon står vi tillsammans i Kalmarsund och lyssnar på Just idag är jag stark. På lördag eftermiddag springer vi över mållinjen på Stortorget vid Domkyrkan.

Nu är det nära.

Här har det simmats i sommar...

...och här.

Det har cyklats längs halländska och västgötska vägar ihop med Johan...

...och längs skånska vägar ihop med Ride of hope.

Och det har sprungits längs hav...

...och inland.

Skräck, ångest och en envis längtan

Om mindre än tre månader är det meningen att jag ska genomföra en Ironman i Kalmar igen. Du vet, 3,8km simning, 18 mil cykling och till slut ett maraton springandes. I sensomras kändes det så himla självklart - jag skulle absolut göra det där igen. Men ju längre tiden går, ju mindre jag springer och ju mer jag hänger i trädgården och odlar potatis och funderar över livet, desto mer omöjligt känns det att jag ska vara redo för minst 12 timmars slit i vattnet och på vägarna i och runt Kalmar.

Vissa dagar funderar jag på att avanmäla mig och bli bonde på heltid. Andra dagar intalar jag mig käckt och flåshurtigt att jorå, visst kommer det gå bra, jag menar hallå - jag cyklar ju åtminstone för tusan! Det måste väl räcka?

Men jag vet inte jag. Något säger mig att det inte räcker att pendlingscykla (må så vara att mitt pendlingsavstånd är två mil enkel väg vilket ger mig åtminstone 16 "gratismil" i veckan) för att bli IM-material i augusti. Det måste nog simmas lite också. Och springas. Det duger inte att längta efter dusch och fika redan efter tre kilometers skogslöpning en söndagförmiddag. Jag borde längta efter långa, magiska löppass där uthålligheten verkligen sätts på prov.

Men nejdå. Jag planterar jordgubbar, filosoferar över självhushållning och stoppar huvudet i sanden. För varje gång jag råkar plocka upp det, huvudet alltså, så känner jag bara skräck, ångest och andra eländeskänslor.

Fast samtidigt. Den där känslan. Den som nästan spränger hela kroppen när de kvarvarande kilometrarna på det avslutande maratonet tickar ner mot ensiffrigt. Det är ju den jag längtar efter. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den igen.

Stryketräning a la lantis: Potatislandsgrävning. Mycket bra genomkörare.

Ironman? Not so much!

Den ständiga frågan - vem är det som går runt och kapar bort löparben och byter bort dem mot telefonstolpar? Jag vill ha mina triatletben tillbaks! Det är bara att lägga dem på postlådan, du behöver inte ens säga vem du är eller be om ursäkt, jag blir glad bara jag får något av kött, ben och blod att ta mig fram med längs löparstråken.

Årets första brickpass är nämligen avklarat. Jag sprang i tjugo minuter som kändes som en evighet. Och i vanlig ordning känns det som en omöjlighet att jag ska stå på startlinjen i Kalmar om några månader. Fy satan. Men första gången är alltid värst. Jag håller tummarna för att benen hunnit anlända till nästa gång!

Fin springväg i alla fall!

En ny väg

I mitten på december bestämde jag mig. Det måste hända något. Det kan inte vara meningen att en människa ska gå omkring med hela världen på sina axlar. Det kan inte vara meningen att en människa ska spendera arbetsdagarna i en stressdimma och eftermiddagarna halvsovandes med en lätt känsla av det-finns-ingen-mening-med-något.

Jag behövde en plats att landa på. En plats som är bara min och dit jag kan gå en gång om dagen för att hitta kraft. Och lugn. Där stressen kan rinna av mig och samlas i en liten skål som jag kan ställa undan när den är full.

Och den platsen har jag hittat.

Med få undantag har jag stått på min yogamatta varje dag ända sedan den 18 december. Och de två-tre dagar då jag prioriterat annat så har jag i alla fall tagit mig några minuter mitt i något annat och andats extra fokuserat en stund.

Rent fysiskt känner jag mig starkare och mer rotad i min egen kropp efter de här veckorna på yogamattan. Men den stora förändringen har skett och fortsätter att ske mentalt. Jag har fått kraft att skala bort onödiga distraktioner och har inte alls lika lätt att stressa upp mig över grejer längre. Det är inte längre hela världen om jag missar något, om jag inte sover ordentligt en natt eller om jag inte hinner allt jag tänkt. Vad gör det om hundra år liksom?

Så, vad händer nu? Ska den här just nu sorgligt ouppdaterade bloggen bli en yogablogg? Vad händer med Ironman Kalmar 2013? Och Vasaloppet?

Allt har sin tid. Jag åker skidor så ofta jag har lust, jag drömmer om cykelturer framåt våren och jag har ingen brådska. Och du får gärna följa med i min hjärnas irrgångar när jag skriver ner något här på bloggen! Jag kommer förmodligen berätta för dig om hur jag utforskar världen uppochner på min snart utslitna yogamatta, du kommer få höra mer om hur jag tänker mig den kommande månaden fram till Vasaloppet, och du kommer få följa med mig på vägen mot IM 2013, jag lovar.

Nu ska jag ner på min matta igen. En timme egen yoga med fokus på höftöppnare och flöden. Och några försök till huvudstående.

Jag börjar få kläm på vissa grejer inom yogan. Och det är barnsligt roligt att försöka hamna upp och ner!

Alla dagar skulle vara Ironmandagar

Titta på de här fem minutrarna triathlonporr och erkänn att du också vill vara där 2013. Jag börjar fan grina när jag kollar. Och längta till våren. Vilket ju är helt sjukt. Först ska ju den här vintern besegras, och jag tänker njuta av varenda ögonblick på skidorna och i löparskorna. Men sen. Åh. Fantastiska, underbara triathlon. Jag är tammefan kär i dig.

En Ironman går nerför en trappa

Jag må ha dansat direkt efter målgång i Kalmar, men lite senare på kvällen var det dags för testet - gång nerför trapporna. Anna har under de senaste tre åren tror jag bjudit på sina varianter av trappgång efter Stockholm marathon, och som nybliven Ironman ville jag inte vara sämre. Så, här är den, filmen du väntat på - Therese går nerför hela vandrarhemstrappan trots att det faktiskt finns hiss:

Och som en liten bonus: På andra dagen efter loppet tog jag och Johan en promenad från Haväng till Kivik. Det är fem kilometer enkel väg, och längs vägen fanns det diverse hinder som behövde besegras. Till exempel en liten bäck. Förvisso fanns det en spång en bit uppströms, men jag skulle nödvändigtvis traska över på några stenar istället. Då upptäckte jag något - balanssinnet hade försvunnit totalt:

Ironman Kalmar 2013: Här kommer jag!

Det var väl inte så oväntat kanske, men nu är jag anmäld till 2013 års upplaga av Ironman i Kalmar. I det omedelbara lyckoruset efter loppet kände jag att jag ville göra det här igen och igen i all evighet, amen. Jag ville även anmäla mig till typ alla Ironmantävlingar i hela världen och köra en turné.

Men jag tvingade mig själv till sans och distans och väntade en vecka med att bestämma mig. Och så igår när Kalmar öppnade anmälan inför nästa år hade jag fortfarande inte slutat längta efter att få stå på startlinjen igen, och jag knapprade iväg min anmälan så fort jag fick tid till det.

Jag är en Ironman. Och jag tänker bli det igen och igen. Det är som ett gift. Och nästa år ska jag vara ännu starkare och ännu bättre förberedd. Må min kropp aldrig tröttna på det här!

Direkt efter målgång förra lördagen. Lycklig som få!

Ironman Kalmar 2012: Therese dansar

Jag vet inte vad som hände med mig när jag kom i mål i Kalmar. Efter att jag hade blivit runtvallad av en helt egen funktionär (alla tävlande fick en egen person som följde med bakom målet och såg till att man fick dricka, mat och massage om man ville det! Helt fantastiskt!) och klätt på mig lite varmare kläder så struttade jag ut till min familj som väntade på mig. Och när även Z sällat sig till oss (efter att ha gjort ett helt otroligt lopp och persat med 80 minuter!) så började en av min familjs favoritlåtar spelas. Det finns en speciell dans till den som alla i min familj kan, och plötsligt står jag och mamma där och dansar. Jag lovar.

Bildbevis:

Åh hej...

...åh hå...

...åh hopp...

...det svänger ju!

Ironman Kalmar 2012: Dagarna efteråt

Jag vet inte hur ofta de senaste dygnen som jag har fått stanna upp i något jag gjort och ta ett djupt andetag för att inte börja störtgrina. De senaste månadernas funderande, fixande, tränande och nojande mynnade ut i en lördag jag aldrig kommer glömma, och alla känslor ligger så nära under huden.

När jag var yngre var en Ironman något knäppskallar sysslade med. Det var inget en normal människa kunde överleva, det var över min fattningsförmåga. Men i takt med att jag utmanat mig själv att göra det ena efter det andra de senaste åren så närmade jag mig sakta det där omöjliga äventyret. Och är det något jag har lärt mig längs vägen så är det att ingenting är omöjligt. På riktigt. Kan jag gå från att knappt ha sprungit ett steg till att tre och ett halvt år senare bli en Ironman så kan ingenting vara omöjligt.

De senaste dagarna har jag varit beredd på en helvetisk träningsvärk. Men den har inte kommit. Visst, det var lite knepigt att gå nerför trappor direkt efter loppet (Orka mera!-inspirerad film kommer, jag lovar Anna!) och kroppen var öm på i princip varenda kvadratcentimeter när det var dags att sova. Men smärtan avtog sjukt fort, och på andra dagen kändes det ingenting. Jag tolkar det som att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt - på en vettig ansträningsnivå och utan att riskera att göra mig illa. Och min kropp är en baddare på återhämtning. Jag skulle också kunna tolka det som att det fanns mycket kvar att ge - och det finns det. Men det var inte meningen att jag skulle köra livet ur mig den här gången. Det kommer fler lopp. Jag sprang dessutom i mål som 21:e bästa svenska kvinna - det är inte dåligt för en debut!

Något som jag däremot lagt märke till dagarna efter loppet är att jag har svårt att sova. Dessutom verkar min kropp inte vilja tillgodogöra sig all vätska jag ger den, och jag blir sjukt kissnödig. Och medan jag vandrar omkring i sakta mak på Österlen så märker jag att benen fort blir stumma, och jag orkar inte så mycket. Men det är förstås helt okej. Jag är i återhämtningsfasen, och där tänker jag stanna ett tag.

Samtidigt arbetar hjärnan för fullt. Vill jag göra det här igen? Vill jag isåfall göra det i Kalmar? Eller vill jag åka utomlands? Jag börjar ana svaret på mina frågor...

Ironman och Ironman. Chips var sjukt gott efter målgång.

Ett par dagar efter var det väldigt skönt att slå sig ner vid havet i Verkeåns naturreservat på norra Österlen.

Mina vader fick bada i det kalla Östersjövattnet, men jag är alldeles för badkrukig för att göra som Johan och kasta mig ut i typ 16-gradigt vatten.

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 3

I omklädningstältet på växlingen mellan cykel och löpning hamnade jag bredvid ett par andra tjejer, och vi fnissade tillsammans när vi hörde speakern säga att ledaren närmade sig målet. Det är en smått absurd känsla att veta att den starkaste löparen snart går i mål när man själv har bortåt fyra timmars tuff löpning framför sig.

Så lämnade jag tältet och gav mig ut springandes. Liksom i Sövde hade jag tänkt ta det lugnt första kilometern, kanske gå ett par steg eller så. Men också liksom i Sövde ville kroppen inte alls det, den ville springa.

Direkt efter T2.

Men visst kändes det knäppt i kroppen. Låren och rumpan var stela av cyklingen och det smärtade, men det fanns ett driv i mig och jag log mot hela världen. Springa kan jag, det är löpare jag är, tänkte jag om och om igen, och trots allt som gjorde ont älskade jag varenda ögonblick under det första varvet av tre.

Banan gjorde en lång loop in i bostadsområden och längs cykelvägar norrut innan den vände tillbaks in mot centrum. Och när jag närmade mig innerstaden med all publik började jag nästan gråta. Alla, precis alla, ropade mitt namn och hejade som tokiga. Jag kunde inte sluta le, och fick superkrafter. Det gick alldeles för fort, men det struntade jag i. Jag vile flyga, jag ville sväva fram. Banan passerade vid sidan om målet, och det var en sån enorm känsla att springa förbi publiken och veta att snart, snart får jag springa in under den där klockan, snart är jag en Ironman.

Nere vid Kalmar slott fick jag sällskap av finska tjejen Veera Alari som låg ett varv före mig. Hon hade det riktigt tufft just då, och när vi pratade om loppet hade vi helt olika verklighetsbeskrivningar. Jag gjorde mig beredd på att hamna i hennes situation om någon mil, och försökte så gott jag kunde att peppa henne och lade mig framför och drog en stund. Ett tag efter att vi hade hämtat upp våra varvningssnoddar – hon sin sista och jag min första – så passerade hon mig och sa med världens hårdaste blick att nu är det bara tio kilometer kvar, nu jävlar.

Efter ungefär 16 kilometer, Veera är precis bakom, och hon har snart bara en mil kvar.

Det skulle visa sig att jag fick vänta förgäves på den där dippen på löpningen. Visst, det var sjukt tufft emellanåt, och min taktik att gå igenom vätskekontrollerna och sedan hålla 5.30-tempo när jag väl sprang höll väl sådär. Man kan väl säga att vätskekontrollerna tycktes bli allt längre ju längre jag hade sprungit… Men jag struntade i det. Jag sög i mig av publikens peppande, jag pratade med mina medtävlare och jag hade mitt livs roligaste dag.

Sista milen hade jag sällskap av härnösandstjejen Susanne Gradin, och vi ömsom sprang om varandra, omsöm gick. Men när det var ett par kilometer kvar bestämde vi oss för att köra, och sedan sprang vi nästan sida vid sida in mot målet. Upploppet var det sjukaste men samtidigt det vackraste jag varit med om. Det var folk överallt, speakern ropade våra namn och jag ville stanna tiden. Samtidigt ville jag springa in i målet, jag ville veta hur det kändes. Jag ville gråta, jag ville skratta. Och skrika. Jag tror jag gjorde alltihop.

När klockan visade 12.10.42 sprang jag in under målportalen. Jag var en Ironman.

Och såhär glad är man när man klarat av sitt livs hittills största utmaning.

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 2

Kvällen innan tävlingsdagen låg jag vaken och funderade, sådär som man gör när nerverna ligger utanpå. Min viktigaste fundering var den om vad som händer om man kräks i vattnet under simningen. Är det osportsligt beteende, och blir man därmed diskad enligt Ironmans regler?

Jag klarade mig från kräkincidenter under simningen. Men det kändes som att jag hade ungefär halva Kalmarsund och åtminstone tre kilo sjögräs i magen när jag klev upp, så när jag satte mig på cykeln kände jag mig rätt spyfärdig. Växlingen tog för övrigt aslång tid eftersom jag försökte avvärja att behöva ta ställning till fundering nummer två, nämligen den om ifall jag skulle kissa på cykeln eller hoppa ut i skogen om jag blev kissnödig. Jag har hört att riktiga triathleter bara släpper på liksom. (När vi stapplade hemåt efter målgång snackade vi med några racemarshalls, och de berättade att enligt IM-reglerna så är båda förbjudna och renderar i gult kort. Kissa gör man på bajjamajor, därmed basta!)

T1 tog åtta minuter. Jag tog god tid på mig så jag fick med mig allt. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Ut på cyklingen kom jag hur som helst, och med Z:s ord i huvudet (”låt benen rulla, lätta växlar, låt benen vila och tryck inte på för hårt”) tog jag mig an Öland. Jag kände mig som en oövervinnerlig cykelgud, för jädrar vad bra det gick! Och ölänningarna verkade ha gått man ur huse ett tag, det var folk i varenda hörn. Jag petade i mig energi, såg till att fylla på med vätska och skötte mig rätt så bra tyckte jag.

När jag närmade mig Kalmar dök overklighetskänslan upp igen. Vägen kantades av massvis med folk som hejade och ropade hejvilt, och speakern började prata om att snart skulle ledarcyklisten komma in för växling.  Själv hade jag knappt åtta mil kvar och tyckte fortfarande att det var sjukt roligt att cykla.

Det skulle jag snart sluta tycka.

Första tio milen klara, fortfarande vid gott mod.

Ganska snart lämnade vi staden och kom ut på landet. Och då kom tystnaden. Och den knaggliga asfalten. Och det böljande landskapet. Jag började få lite svårt att få i mig energi och benen kändes inte alls lika starka. Varje kilometer kändes som en evighet. Med tre-fyra mil kvar kom Z susandes bakom mig, och jag blev glad igen. Han såg så oerhört stark ut att jag fick krafter bara av att se honom och hans leende.

Till slut rullade jag in i Kalmar igen, och på långt håll hörde jag publiken som tjoade och hejade, och då kom leendet igen. Jag påminde mig själv igen om att det är den här dagen jag har längtat så efter, det är nu jag ska njuta. Rullade genom publikens jubel och längtade efter att få kliva i löparskorna.

På väg mot växling...

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 1

Just nu sitter jag på en kullerstenbelagd innergård omsluten av korsvirkeshus på Österlen. Det enda som hörs är en fågel som kvittrar medan den flyger över gården. Det känns helt overkligt att jag för drygt ett par dygn sedan stod på kajen bredvid Kalmarsalen och kröp in i våtdräkten och pillade in flätorna i simmössan märkt ”Ironman” och siffran 106.

Men det gjorde jag.

Blivande Ironmen på väg ut till start. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Vi stod där i ett nyvaket Kalmar och framför oss hade vi en helt magisk bild. Solen bröt igenom molnen och glittrade i Östersjövattnet, och i motjuset såg alla människor i våtdräkt ute på vågbrytaren och nere i vattnet ut som varelser klivna direkt ur en saga. Och om jag trodde att jag var en lugn och sansad människa som lever efter principen ”allt går om man vill” och därmed inte oroar sig i onödan så har det här äventyret tagit den villfarelsen ur mig. Där, på kajen i sällskap av 1600 andra blivande Ironmen, började jag först skaka, och därefter kom tårarna helt okontrollerat. För en stund var jag helt skräckslagen. Vad är det jag håller på med? Varför står jag här? Varför kan jag inte gilla att strosa runt och kolla på kyrkor och stenruiner?

Med hjälp av varma ord och kramar från min vapendragare Z och fantastiska Lina tog jag mig ner i vattnet, och jag vet inte när i allt det här som Kentas ”Just idag är jag stark” spelades, men satan vilken enorm låt det är i såna här sammanhang. Raden ”jag har väntat så länge på just den här dan” blev som ett mantra som jag ömsom mumlade, ömsom sjöng för mig själv under dagen, för att påminna mig om att det här är det jag längtat efter så länge.

Vattnet kändes kallt mot fötterna och jag hann tänka tusen tankar medan den amerikanska speakern berättade massa saker som jag inte hade ro att lyssna på och medan nationalsången spelades. Jag bestämde mig för att hålla mig långt bak i startgruppen som beräknades simma på 1.30, och plötsligt gick startskottet och det var bara att skicka alla tårar och all oro jag känt längst bak i hjärnan och köra.

Vackra, vackra Kalmarsund.

Efter lite inledande puffande och knuffande som det alltid blir när många hundra människor vill åt samma håll i vattnet så hittade jag ett skönt flow. Första varvet gick som en dans, och jag minns att jag tänkte längs ena långsidan att jag nog måste sluta ha för mig att jag är en dålig simmare och att jag inte tycker att simning är så kul, för just då kändes det som att jag hade kunnat simma ett par varv runt Öland om någon bad mig. Det var ungefär som ett sånt där löppass då man hittar en rytm och ett tempo och hela kroppen liksom säger ”ja! Såhär ska det vara!” och det känns som att allt hänger ihop och som att kroppen är lätt och är på helt rätt plats.

På väg ut på sista åttahundra meterna!

Om man bortser från en armbåge stenhårt rakt över näsryggen, en manet i ansiktet, en hel skog av sjögräs trasslandes runt kroppen vid varvning och på sista åttahundra metrarna mot växling och det faktum att jag simmade snett och vint på ett alldeles sjukt pinsamt sätt sista kilometern så var simningen allt jag kunde önska. Efter 1.24 klev jag upp ur vattnet, svullen, smutsig och glad som en tupp och struttade in i växlingsområdet.

På väg mot växling. Nästan som på röda mattan!

I am Ironman

Jag kom i mål igår, om du undrade... Och jag är just nu världens lyckligaste tjej. Men det tar tid att smälta intrycken, och för tillfället börjar jag grina av glädje och stolthet så fort jag försöker återberätta loppet. Jag filar på min racestory, den kommer i sinom tid.

Så länge - tack för ditt stöd och dina glada tillrop. Du har också varit delaktig i det här. Tack.

Följ mig på Ironman Kalmar!

Tjejen med nummerlappen som det står 106 på. Det är jag det. Och om du vill veta hur det går för mig så kommer det finnas liveresultat under loppet som du hittar här. Och är du på plats så är det alltså 106:an du ska leta efter. Jag kommer se ut som på den här bilden, plus kompressionssleeves på vaderna, och på löpningen kommer jag förmodligen ha en rödrosa keps.

Nu jäklar. Bara ett dygn kvar till start!

Den här lilla lappen ska jag hitta på lördag när jag vinglar upp ur Kalmarsund. Här finns min cykel.

38 timmar till start - hjälp!

På plats i Kalmar. Nummerlappen hämtad. Hela raceday-planeringen ställd på ända tack vare tre påsar märkta "bikebag", "runbag" och "streetbag". Här ska minsann inte läggas några skor och grejer i ordning vid cykeln, här ska packas ner i påsar. Och påsar och cykel ska checkas in imorn, nästan ett dygn innan start.

Ohmy.

Rätt skönt förstås, att allt kommer vara i ordning i god tid. Ingen stress med incheckning på tävlingsmorgonen. Men ändå. Det betyder att allt måste göras i ordning ikväll. Inget utrymme för att ha glömt något viktigt.

Jag, Z och Lina har kollat in växlingsområdet. Jag har min plats bland eliten. Eller ja, nästan. Första raden efter eliten. Precis vid cykelin- och utgången. Bra. Jag gillar inte att springa med cykeln, jag tror att jag ska snubbla. Och så har vi memorerat hur det är tänkt att vi ska springa omkring i växlingarna. Var kommer vi upp från simningen? Var finns cykelpåsen? Var ska jag ut? Tydligen är det så att på Ironman byter man om i ett tält, även om man bara ska dra av sig våtdräkten och sätta på sig cykelskor eftersom man har tävlingskläderna under.

Och så har jag ägnat otroligt mycket tankekraft åt att köra loppet i huvudet. Hur ska jag tänka under simningen? Hur ska det kännas under cyklingen? Och vad gör jag när hela min kropp säger att det är helt OMÖJLIGT att springa en enda meter till, och att det VERKLIGEN INTE är en bra idé att springa två varv till på löpslingan?

På väg till Kalmar imorse började jag nästan grina av anspänning i bilen. Jag satt helt själv och tårarna rann. Det här är så sjukt stort. Jag vill så gärna klara av det här.

Min största fiende är mitt huvud. Men jag tar med mig erfarenheterna från Sövde då jag förde en kamp med mitt huvud som jag faktiskt vann, och då jag gjorde ett fantastiskt lopp.

Satan i gatan vad mäktigt det här är. Det är så mycket folk överallt, och vi är så många som kommer kriga oss fram på Kalmars gator på lördag. Det ska bli så sjukt häftigt.

En "liten" kö till nummerlapparna. Ajuste, vi är visst 1600 personer som ska tävla lite på lördag...

"Bike area". Nånstans där står Z vid sin plats med en Ironmanryggsäck uppsträckt ovanför huvudet...

Inte helt färdigbyggt ännu, men det här är målområdet. Och Lina och Z. Här tänkte jag springa i mål, storgråtandes. Eller skrattandes. Eller nåt annat.

Roligaste grejen på mässan. Och en bebisbody bredvid där det stod "I'm an ironbaby".

Packa triathletens kappsäck...

Hur satans mycket grejer kan man packa med sig för en helg i Kalmar egentligen?! Och hur mycket kan man noja över vilka strumpor som ska få följa med, och hur mycket kan man fundera över om de där kläderna man till slut bestämt sig för att tävla i egentligen är det bästa?

Jag blir tokig.

Det är nästan så jag längtar till min nästa Ironman när jag har lite mer rutin.

Hur som helst. Nu är alla tävlingsgrejer nerpackade. Nu återstår bara att packa ut allt i bilen och sätta fast cykeln på taket och köra. Det gör jag imorn bitti.

Imorn är jag i Kalmar. Preracemöte klockan 13. Därefter simning i Kalmarsund. Måste testa vattnet som enligt uppgift håller över 20 grader.

På fredag ska cykeln checkas in. Resten av dagen ska jag och Z mest gå runt och noja och komma på saker som vi glömt.

Fy fan. Nervositeten fullkomligen sprutar ur öronen. Skjut mig, någon.

Jag har haft cykelverkstad på gräsmattan också. Vårdat och putsat. Och rengjort kedjan. Det behövdes kan jag säga.

Slitna bromsklossar. Behövde verkligen bytas ut!

Bara en vecka kvar

Vid den här tiden om en vecka kastar jag mig i vattnet för att simma 3860 meter i Kalmarsund. Efter det ska jag upp på land och cykla 18 mil på Öland och fastlandet innan jag springer 42,2 kilometer i och runt Kalmar.

Jag är mer nervös än jag någonsin varit inför en utmaning. Kanske beroende på att det här är det största och galnaste jag någonsin tagit mig för.

Samtidigt känner jag mig på något märkligt sätt lugn.Jag har cyklat drygt 400 mil sedan i höstas (plus ett antal spinningpass mellan skidturerna i vintras), jag har simmat åtskilliga timmar både i bassäng och i öppet vatten, och jag har sprungit mig igenom en del krämpor och kommit ut starkare på andra sidan. Idag har jag hela, fina ben som känns bra när jag springer, och mitt enda fysiska men är ett skavsår mellan benen (ursäkta överflödsinformationen...) som jag hoppas försvinner över helgen.

Jag har kort sagt gjort vad jag har kunnat. Jämfört med andra har jag kanske tränat lite, kanske tränat mycket. Kanske tränat på ett annat sätt. Kanske sprungit för lite efter cykelpassen, kanske cyklat för korta pass. Men jag jämför mig inte. Jag kan bara utgå från mig själv. Och jag känner mig bra. Det är allt som räknas.

Kommande vecka handlar bara om fokus. Om att flytta in i bubblan och ladda mentalt. Om att gå igenom loppet i huvudet, om att förbereda mig på smärtan. Och på glädjen.

Jag längtar.

Det här har jag också ägnat mig åt - energitest. Powerbar kommer finnas på vätskekontrollerna längs banan. Och min kropp verkar inte protestera. Både sportdrycken och barerna känns helt okej.