Men vad sysslar jag egentligen med?

Den senaste tiden har jag fått se en husdröm försvinna i fjärran. Jag har slitit röven av mig på jobbet med en totalkrasch som resultat (och nu är det diverse lappa-och-laga-insatser igång, jag älskar trots allt mitt jobb så det här ska nog ordna sig). Jag har stundtals varit på en plats i mitt huvud där jag hatar att vara. Livet har kort sagt varit rätt skitigt.

Jag försöker få ordning genom att koncentrera mig på små, små praktiska saker. Som att hälsa på hos snälla klubbkompis Per i hans garage där det finns verktyg och pryttlar i mängder, lämpliga att använda för att byta kedja och justera alla möjliga små grejer på racern inför vintervilan. Och när jag ändå var igång passade jag på att ägna en lång, noggrann stund åt att byta styrlindorna igen.

I helgen ska jag och nya tvåhjulingen, en cyclocross från Wilier, ut på äventyr igen. Ordentliga distanspass både lördag och söndag. Jag längtar efter många timmar som en liten pusselbit i en stor, varm klunga. När livet är skitigt är sammanhangen viktiga. Jag kanske inte är världens mest sprudlande människa, men jag behöver värmen och närheten. Och i min klunga får man vara hur konstig man vill, alla får plats.

Styrlindebyte pågår. 

Per stirrade på mina kransar och när han frågade när jag rengjorde sist skämdes jag. Rengjorde? Hur menar du nu?

Åkulla skimaraton 2012 - en stakningsfest

Jag kan inte för mitt liv förstå de där snubbarna som kör Vasaloppet ovallat. Hur gör de? Dagens Åkulla skimaraton blev en orgie i stakning, helt ofrivilligt, och jag skulle verkligen inte vilja åka mer än dubbelt så långt enbart med överkroppskraft.

Det började ju så bra. Jag spenderade gårdagskvällen i källaren i vårt lilla vallarum. Fick rådet att lägga på en gammal Rex-HF som motsvarar en blandning av Swix HF8 och HF10. Och ovanpå allt lite fluor för att hålla smutsen borta (och lura hjärnan att jag har snabba skidor - den går tamigtusan på vad som helst, den dära hjärnan!). Lade klistergrund, för klisterföre skulle det bli utan tvekan. Kände mig nöjd och peppad.

Och så kom morgonen. Mulet, ett par plusgrader och spår som aldrig fått frysa. Testade flexiklister. Noll fäste. Lade på lite av Rodes röda vid tårna. Knappt nån skillnad. Orkade inte greja mer och förberedde magen och armarna på att få jobba järnet. Tänkte "hur svårt kan det va?".

Mycket svårt, visade det sig. Loppet går på en typ 2,7 kilometer lång bana där första kilometern är runt en stadion, hyfsat platt, sen går det svagt uppför i typ sjuhundra meter och sen i princip vila resten av varvet som går nerför med ett par små uppförsbackar som avbrott. Försökte till en början haka på SK Hyltes snabba D35:a Marie-Louise Nilsson, men fick ge mig efter några varv. Det var tungt att bli frånåkt i de små backarna även om jag sen snabbt kom ikapp igen nerför, och jag fick slita för att hålla samma fart uppför slakmotan på banvallen där tjejerna jag åkte med kunde ta ett par glidsteg här och där för att hålla uppe farten. Ju längre loppet led desto mindre vila blev det dessutom på andra halvan av banan, för spåren var sönder, snön sockrig och alla klisterrester i spåren hade satt sig på mina glidytor...

När jag hade åkt bortåt två tredjedelar av loppet skrek mina armar. Det gjorde så förbannat ont, och jag försökte tänka på tekniken så att magen och ryggen skulle jobba mer. Men oj vad tufft det var!

Till råga på allt ropade mina varvräknare fel antal varv på mig. När jag trodde att jag bara hade tre varv kvar sa de att jag hade fyra, och då ville jag bara gråta. Fyra varv till i den här sörjan!? Men efter ytterligare ett varv hade de hittat mitt tolfte varv där nånstans i sina papper, och då var jag på banan igen.

Sista varvet försökte jag ta i. När jag kollar på mina tre sista kilometertider så inser jag att det där med att "ta i" är relativt. Snabbt gick det inte direkt... Men jag kom i mål, och jag gjorde det under tre timmar. För första gången i livet! 2.57.29 stannade tiden på.

Vann gjorde Majken Johansson Henaes, som också stakade sig igenom loppet. Hon gjorde det dock ungefär fyrtio minuter snabbare än mig, riktigt coolt!

Allt detta vallande till ingen nytta! Eller ja, nån nytta gjorde det förstås. Men ojoj vad mina skidor ser ut nu. Klister överallt...

Orsa ski marathon 2012 - mitt livs bästa lopp

Efter en veckas tuff skidträning är det svårt att säga hur ett långlopp ska gå. Men jag hade bestämt mig redan igår - jag ska under 3.10 och så är det bara. Sen är det ju alltid svårt att säga, skidlopp kan bli så olika beroende på före. Men med tio minusgrader, vindstilla och stabil snötemperatur som gjord för Blå extra så talade allt för ett snabbt lopp.

Och själv kände jag mig urstark! Jag märker en tydlig förbättring i stakningen, och jag kunde staka uppför backar där andra körde med frånskjut. Snacka om att självförtroendet får sig en liten kick då... Kommentarer från sidan av spåret i stil med "åh, hon åker fint" och från medåkare runtomkring som berömde mig för min jämna fart gjorde också sitt till.

När jag varvade förra året hade jag redan funderat i en halvtimme på att bryta. Det här året längtade jag ut på nästa varv och ville aldrig sluta åka. Den enda lilla dippen kom efter drygt 35k på en del av banan som inte är riktigt min grej. Men lagom till uppförsbackarna efter 38k hade jag hämtat mig och blivit taggad igen.

När jag närmade mig stadion tittade jag till klockan och konstaterade att jag skulle behöva ligga på ordentligt för att komma sub3, och de krafterna hade jag inte. Eller så handlade det snarare om att jag var förbannat nöjd med att klara min målsättning med nästan tio minuter och inte kände att jag behövde pressa mer.

I mål kom jag på 3.00.57, och jag är så satans nöjd! Visst, jag kommer förmodligen gnälla en aning om det visar sig att jag hamnar 58 sekunder på fel sida strecket när seedningstabellerna kommer, men då ska jag tänka på att jag genomförde ett nära nog perfekt lopp där jag verkligen gav allt.

Johan, Kajsa och jag - tre glada skidåkare som fixade sina mål med god marginal. Och eftersom vi gjorde det så fick vi skejta uppför slalombacken och ta en öl på Toppstugan.

Ett maraton på 3.07

Jag är ingen snabb skidåkare. Men jag är inte längre jättelångsam. Imorse gav jag mig ut med intentionen att vara ute i åtminstone fyra timmar. Långpass deluxe liksom. Jag bestämde mig för att kolla till banan som vi ska köra Orsa Grönklitt ski marathon på på lördag. Det är en 21 kilometer lång runda som körs i två varv, som börjar med nån kilometer uppför, därefter kanske 15k flackt och fint, sen en brant nerförsbacke och så avslutas varvet med en rejäl stigning. Banans lägsta punkt ligger vid 18k, den högsta vid 20k...

Sagt och gjort. Jag njöt av varje meter längs den här natursköna banan och varvade nöjd och glad och med en stark känsla i hela kroppen. Bilden av ett ånglok som jag använde mig av förra året för att få till den där malande, starka känslan i stakningen satt på min näthinna. Jag var som en liten maskin som liksom flög fram längs spåren.

Uppförsbackarna som jag mindes som ett rent helvete från förra årets lopp var inte så farliga, fast jag undvek visserligen sista kilometern på banan där det hölls stafett på Brand-SM just idag och därför fick jag en mycket flackare avslutning. Men ändå. När klockan passerade tre timmar hade jag inte långt kvar till maratondistansen, och jag tryckte på sista biten för att se vad jag kunde nå för tid. Klockan stannade på 3.07 medan jag pustade ut en stund innan jag gav mig iväg igen.

3.07. Fatta! Det är ungefär en kvart snabbare än jag kört samma distans på någonsin i mitt liv - och detta var på träning! Visserligen var det hyfsat snabbt före idag, men det var det även på Västgötaloppet förra året som är mitt snabbaste seedningslopp hittills.

Glad som en lärka rundade jag upp till 50k och stannade klockan på 3.43.

Livet är bra härligt!

Delar av maratonbanan går på den så kallade Hällbergsrundan. Elva kilometer i skog och på fina myrar. 

Och så här glad är man när man får åka runt där.

Starkare än någonsin förr

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Prinsens minne - ett förhäxat lopp

Det är något med Prinsens minne och mig som inte riktigt vill sig. Här är storyn om varför 1.49.40 inte var en bra tid på halvmaran för mig igår:

FÖRE

Kl 10.45, mitt i en fundering om vem sjutton den där gamla skådisen och scenpersonligheten som Anders Eldeman frågade efter, tog sig Johan en titt på PM:t för loppet.

"Men vafan, starten för milloppet går ju klockan elva, inte klockan ett! Och du startar tolv!"

Melodikrysset glömdes snabbt bort och på rekordtid nålades nummerlappen fast nästan innan Johan fått på sig tävlingslinnet. På med chipet, en lyckokyss och så var det bara för honom att sprinta bort till starten, två kilometer bort. Själv fick jag bråttom att bestämma vilka skor jag skulle springa i och få någon slags ordning på min hyfsat nyvakna kropp. Ägnade tio minuter åt att noja och känna mig usel eftersom det var jag som av någon anledning varit helt tvärsäker på att vi inte behövde vara vid starten förrän strax innan klockan ett.

Rafsade ihop lite ombyteskläder och nåt att äta efter loppet. Hittade inte mitt hårband som skulle hålla borta luggen från ögonen, hittade ingenting.

Kände att gårdagens monumentala mensvärk var på väg tillbaks eftersom värktabletterna slutat verka. Funderade några sekunder på att ta nya, men valde trots allt att låta bli. Jag springer inte lopp på värktabletter, oavsett orsak till att jag tar dem. Jag vill inte ha saker i mitt system som riskerar att få mig att inte känna skaderelaterad smärta om den skulle dyka upp.

Så. På med löparskorna, upp på cykeln och iväg. Insåg efter tre minuters cykling att jag glömt vaselina känsliga kroppsdelar.

UNDER

Fick veta av några klubbkamrater att Johan kommit iväg på loppet. Visserligen nån minut efter startskottet, men eftersom det är chiptid så spelar det mindre roll. Andades ut.

Tiden bara susade iväg. Joggade bort till startområdet, kände mig inte riktigt redo. Stötte på Daniel och Sofie och hann beklaga mig över min röriga morgon och önska honom lycka till.

Funderade över dagens målsättning. Jag vill väldigt gärna ner under 1.45 på halvmaran, men kände inte riktigt att det var realistiskt idag. Men mitt problem är att jag inte är så bra på att ställa om när saker inte riktigt går som de ska. 1.45 var i mina tankar när startskottet gick, 1.45 var det mina ben ville ha.

Lade mig i strax under 5.00-tempo och konstaterade att det kändes riktigt bra inledningsvis. Kände mig stark och funderade en hel del på årets träning. Jag har kroppen för att gå under 1.45 konstaterade jag, det som jag kommer få kämpa med är huvudet. Jag ger upp alldeles för lätt när det börjar bli riktigt apjobbigt.

Klarade stigningen upp genom Grötvik och Stenhuggeriet, men började känna mig lite olustig. Magontet kröp sig på så smått, och när jag sprungit någon kilometer på cyklvägen mot Tylösand kom illamåendet. Jag hade drygt hälften kvar av loppet, och jag började fundera på att stanna och kräkas. Kul.

Resten av loppet var bara skit. Illamåendet i kombination med den starka solen fick mig att känna mig yr och jag funderade på om jag hade solsting. Jag hade ingen kontroll över kroppen, och gick bitvis för att hämta andan.

MOT MÅL

Sista fem kilometrarna hade jag en härlig kille omkring mig som hela tiden peppade mig framåt. Räknade ner kilometrarna åt mig, fick mig att hitta de sista krafterna. När jag konstaterade att jag behövde springa sista kilometern under 5.00 för att klara 1.50 så kunde jag trots allt öka. Upploppet sprangs i 4.25-tempo, och jag är glad att jag kunde avsluta med någon slags värdighet.

EFTER

Det var ingen bra dag. Först lovade jag mig själv att aldrig mer springa halvmaror. Det är inte min distans helt enkelt. Därefter lovade jag mig själv att aldrig springa tävling typ andra dagen med mens, det var det värsta jag varit med om. Nu i efterhand när jag kollar vad Garmin registrerat så låg jag på högre snittpuls under det här loppet än under årets hittills bästa lopp, Falkenbergs stadslopp, trots att jag sprang en halvminut långsammare per kilometer idag - det måste ju tyda på nåt.

Jag försökte landa i något slags "jamen under 1.50 är ju en jättebra tid, oavsett hur du genomförde loppet!", men det är svårt. Ett lopp där man inte når sitt mål men springer jämnt, fint och gör ett bra lopp - det är tusen gånger bättre än det här. Jag nådde ju mitt mål på väg mot sub 1.45, och det är egentligen inte alls en dålig tid. Men att komma i mål med en dålig känsla efter ett uselt sprunget lopp, det är inget roligt.

Därför var Prinsens minne ett skitlopp för mig igår.

Falkenbergs stadslopp 2011 - eller loppet då jag ä-n-t-l-i-g-e-n subbade!

Ibland tänker jag att jag skulle vara en bra tonårsmorsa. Jag skulle vara helt strålande bra på att hålla mig kall och lugn när tonåringarna ägnar sig åt totalt irrationellt surande och inte vill göra nånting alls i hela världen. Jag var nämligen urtypen av en gnällig tonåring ungefär vid trekilometerspasseringen idag - jag ville ingenting. Eller jo, det ville jag visst. Jag ville ligga på en soffa och glo på tv-serier och äta chips. Vad jag hade att göra på Falkenbergs gator kunde jag inte för mitt liv förstå. Jag funderade seriöst på att ställa mig vid sidan av och titta istället.

Men så kopplade jag på den rationella morsan i mig själv istället och började ställa några knepiga frågor till tonåringen. Har jag ont någonstans? Nej. Är jag trött? Nej. Är jag en gnällspik som hellre ger upp än kämpar in i väggen? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag bryter nu? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag tar mig i mål på 47.30? JAAA!!

Och där nånstans förstod jag att det inte var någon bra idé att stanna. Efter det gick det mesta av bara farten. Eller, alltså, det är ju helt sjukt jobbigt att springa på toppen av sin förmåga i över fyrtiofem minuter, så jag ska inte säga att jag njöt. Jag led. Men benen var starka och orkade med allt jag bad dem om, och jag kände mig upprymd och glad. Borrade ner blicken i horisonten och tänkte på tekniken. Andades djupt. Lyftes framåt och uppåt av den underbara publiken (där folk till och med ropade mitt namn! Trots att jag inte hade någon egen hejaklack med mig! Tack alla fina som kände igen mig längs vägen och skrek!) och plötsligt var det inte ens tre kilometer kvar. Småsnackade med en kille som tyckte att vi höll ett hisnande tempo. Försökte få honom att hänga i. Väntade på väggen som aldrig kom. Susade förbi folk längs Ätran genom Vallarna. Kutade över Tullbron, in i folkmassan. Kämpade uppför de två små knixarna som kommer sista femhundra metrarna. Försökte öka sista tvåhundra. Snubblade över mållinjen, kikade på klockan. Det. Är. Inte. Sant. Bättre än jag någonsin kunde drömma om! 47.16 sa Garmin, vad officiella tiden blev vet jag ännu inte. Kände efter i hela kroppen och i hjärtat. Ingen smärta någonstans, bara glädje.

Knatade fram till MarathonMia som jag haft några meter framför mig de sista sju kilometrarna och blev lite tonåring igen. Man får vara lite generad och fnissig när man träffar en av sina löparidoler. Hade jag inte varit så euforisk över världens bästa millopp hade jag förmodligen varit lite mer samlad och kunnat kläcka ur mig att det till stor del är tack vare Mia som jag drömmer om ultra och som jag tror att allt är möjligt. Men ibland är inte hjärnan riktigt med.

Hur som helst. Tack Falkenberg för att du hade så fina gator åt mig idag, och tack kroppen för att du är så grym!

Jag har sprungit maraton - fy fan vad jag är bra!

Jag skulle kunna vara besviken över att klockan inte visade 3.59 istället för 4.05 när jag kom i mål. Jag skulle kunna vara arg på min höft och mitt pannben som inte krigade bättre efter 35k. Men nä, jag är bara så himla stolt och glad över min prestation på Stockholms gator igår.

Efter 12k - oförskämt pigg och glad!

När startskottet gick igår var jag grinfärdig. Allt var så mäktigt och luften var så full av vacker förväntan att tårarna stockade sig i ögonen. Jag kände mig så lyckligt lottad som fick vara med om det här, och trots trängseln njöt jag av första milen. Västerbron dansade jag uppför och när jag undslapp mig ett "var det inte värre än såhär?" så möttes jag av en unison kör från löparna omkring mig som sa att vänta du bara till nästa varv. Kroppen var pigg och glad, mina fötter tycktes älska asfalten och jag passerade Stadion med rak rygg och stolt blick. Det här gick ju bra ju! Enda lilla smolket var att jag började bli toanödig. Funderade länge på att härda ut, men vid 20k bestämde jag mig för att det var lika bra att stanna. Innan bajjamajjabesöket låg jag med god marginal inom 4h, efteråt låg jag sekunder efter. Passerade 21,1 på 2.00.47 och tänkte att det här är inte omöjligt.

Men den knappa milen på Gärdet och Djurgårn tärde på mitt psyke. Jag försökte tänka positivt, på att när jag kom över till Strandvägen igen så skulle det bli roligare, jag körde mina mantran och gnetade uppför alla små knixar med sammanbitna läppar. Nånstans vid 29k började det göra ont lite här och där, framför allt i höften. Jag retade mig på alla människor omkring som uppenbarligen aldrig tränat på att springa utför och som blev som en vägg framför mig i varje liten nerförsbacke där jag bara ville rulla och njuta. Jag morrade och försökte skicka ilskan ner i benen så att de fick lite jävlaranama sista milen.

Efter bron över till Gamla stan stod dagens stora hjälte - min supersupporter Johan. Han var överallt där jag behövde pepp eller bara en kamera att vinka in i, och vid 30k sprang han med en bit och fick i mig en Enervitene. Jag ville bara dö där och då, men han hävdade att jag såg stark ut och jag fortsatte.

Södermälarstrand. Vilket jävla påfund. Lång, seg och med en gungbro som sög musten ur benen. Gick förbi vätskekontrollen och försökte hitta krafter. Lallade upp på Västerbron igen och hade bestämt mig för att vägra låta den knäcka mig. Ställde in mig på en kamp, men fortare än jag hann tänka "aj vad jag har ont i höften" var jag uppe på toppen och förberedde mig för den sköna utförslöpningen. Och blev stoppad av tusen ryggar. IGEN. Hallå, är det aldrig nån som springer utför på träning?!

Jag låg ett par minuter efter vid 35k. Räknade snabbt på det och gav upp tanken på sub 4. Min höft gjorde vid det här laget så ont att jag bestämde mig för att ta gåpauser. Kände mig vimmelkantig. Längtade efter målet. Stapplade mer än sprang. Sista 5k är som en dimma, jag minns knappt vad jag gjorde. Förrän jag såg klocktornet där framme. Plockade fram sista krafterna, rusade (nåja), fick syn på Annika, svängde in på Stadion och försökte spurta. Aldrig någonsin har jag älskat en löparbana så mycket som jag gjorde i det ögonblicket! Där och då spelade ingenting någon roll, jag kunde ha hur jävla ont som helst i kroppen, jag kunde ha sprungit på 5.59 - jag var bara så jäkla glad och stolt över mig själv. Ren magi!

Upploppet. Jag varken hörde eller såg nånting, förutom målbågen långt därframme.

Golgatavandringen mot ÖIP fick avbrytas flera gånger. Stretching var nödvändigt för att jag ens skulle kunna röra mig framåt...

Passerade mållinjen på 4.05.47 och lovade mig själv att ALDRIG MER utsätta mig för något sånt här. Den plågsamma promenaden bort till Östermalms IP övertygade mig ännu mer. Men en dusch senare satt jag på konstgräset tillsammans med några klubbkamrater och hörde om deras fantastiska lopp (Anette persade stort, missade drömgränsen 3.20 med bara åtta sekunder och blev 81:a kvinna i mål och Eskil sprang på 3.02 efter världens i särklass sämsta uppladdning!) och då hörde jag snart mig själv säga att "nästa år, då jävlar!"...

Taggad för att få ännu en Finishertröja 2012!

Fyra av sex SIF:are som sprang i mål. Eskil, Anette, Lasse och jag.

Hoppsan, det blev visst ett nytt pers ändå

Ibland får man skämmas. Eller åtminstone ta tillbaka allt man sagt och hävda motsatsen.

Jag sprang lite fort igår. Min stillsamma förhoppning är nu att det inte ska föra något ont med sig, men jag kunde inte låta bli. Det kändes så bra att ligga där nånstans runt 4.30 och tuffa fram. Och det där var en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. 4.30-tempo liksom. Så snabbt har jag aldrig tidigare sprungit längre än en kilometer i taget.

Men okej då, jag ljuger om jag säger att benen var pigga och glada ända in i mål. De lade snarare av när jag passerade 4k och varenda liten kvadratmillimeter av min kropp bönade och bad om nåd. Men då var det så dags. Man slutar ju inte kuta när det är en kilometer kvar till mål. Så mina stumma stockar till ben fick finna sig i att fortsätta med exakt det de gjorde, och plötsligt såg jag mållinjen. Klockan tickade sakta mot 23.00 och jag fick plocka fram det tjockaste pannbenet jag har för att öka tempot sista tvåhundra meterna. Man kommer inte på fel sida om minuten, så är det bara.

Klockan stannade på 22.57 när jag passerade mållinjen, och jag behöver nog knappt säga att jag är stolt, nöjd och jävligt glad över mitt nya pers. Förra gången jag tävlade på 5k hade jag nåt på 25 minuter. Du fattar! Sen kan man ju skita högaktningsfullt i att Vårruset bara är ett kalaslopp där inga tider räknas och registreras någonstans, för i min värld räknas 22.57 i allra högsta grad.

Rusig Therese.

I'm a ultralöpare, yes I am!!

Vad kan man säga? Jag sprang i mål på Uppsala monster tur efter 5 timmar och 32 minuter, som fjärde bästa tjej och som sexa totalt av alla som sprang 50 kilometer.

Shit.

This is my story:

Ni vet hur det är. Första gången man gör nånting har man ingen aning om nånting. Man kan försöka förbereda sig på allt och tro att man vet, men i ärlighetens namn så har man ingen aning. Jag kunde till exempel aldrig föreställa mig hur det skulle kännas att passera 42,2-skylten, jag kunde aldrig tro hur helt bortkopplad kroppen blev för varje kilometer som gick efter 30k och jag kunde aldrig tro att jag skulle börja sjunga mitt i allt. Eller dansa.

Kl 06.45: Starten och målet. 20 gånger skulle jag passera de där mattorna under dagen...

Jag hade funderat en hel del på hur jag skulle tänka under loppet. Hur skulle jag mentalt dela upp distansen för att den skulle kännas begriplig och genomförbar? Det visade sig inte vara några som helst problem. Jag har tydligen en grej för att dela allt med två och sen känns allting överkomligt. Således tänkte jag redan efter en mil att "oj då, nu är det ju bara knappt två halvmaror kvar, det är ju ingenting!", och sen fortsatte jag så när jag ens funderade över hur mycket jag hade kvar att springa. För det tänkte jag sällan på. Jag roade mig med att få löv i ansiktet, med att lyssna på tre bra P3 dokumentärer och med att tänka på chips. Jag studerade löpstilar, blev omsprungen och sprang om, jag fnissade åt skylten "Fart dödar!" som satt upptejpad under varvets sista halva och jag hade så jävla roligt.

Kl 09:17: Jag och coola klubbkompisen Rikard (som i detta nu fortfarande springer runt runt i stadsparken i jakten på de 10 milen!)

Benen liksom sprang av sig själv, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag som aldrig sprungit under längre tid än tre timmar konstaterade förvånat att när jag närmade mig tre mil nånstans efter tre timmar och en kvart så behövde jag inte tänka längre på vad jag gjorde. Kroppen hade fått eget liv.

Marapasseringen!!

Och sen kom den då till slut. Skylten som talade om att jag sprungit 42,2 kilometer. Jag struttade förbi nånstans runt 4.40 och blev så glad att jag skrek högt när jag passerade varvningen 200 meter senare att jag minsann sprungit maraton för första gången i mitt liv!!! och då fick jag stående ovationer från alla underbart fina ultramänniskor som ägnade hela dagen åt att supporta oss andra.

Bara tre varv kvar då. TRE VARV!  7,5 kilometer. En piss i rymden. Plötsligt märkte jag att jag liksom dansade fram. Trippade på tå, steppade lite liksom. Och sjöng. Visserligen inte riktigt för full hals utan mer som man gör när man försöker tyda noter och liksom nynnar. På Independent woman av Destinys child av alla låtar man kan välja. Nåja.

Jag minns förresten att jag tänkte att när jag nått 42,5 kilometer, då får jag gå korta sträckor om jag vill. Men när jag väl nådde dit så fattade jag inte hur jag hade tänkt - gå liksom?! Visserligen blev det några gåsteg vid varje varvning när jag åt och drack lite, men under alla fem milen gick jag inte nån annanstans än just vid varvningen. Och det, mina vänner, är jag själv rätt imponerad av! Jag satte ju ett praktfullt distansrekord idag, från knappt 30k sammanhängande på träning och 21,1k på tävling till 50k, och då kunde man ju tänka att kroppen för att orka med skulle behöva vila lite då och då. MEN ICKE!

Nu är den min! Beviset på att jag blivit ultra!

Sista varven gick som i trans och på upploppet rasslade jag iväg i 5.10-tempo. Jag var så himla glad när jag passerade mållinjen så det går inte att förklara. Jag, nybörjarlöparen (nåja) som drömt om ultra sedan mitt första löpsteg typ, jag har äntligen passerat gränsen!! Och det gjorde jag på 5.30!!!

Åländska tvåorna i herrklassen på 100km Emil Söderlund och Markus Karlsson kommer i mål, hand i hand efter 9.16. Strax efter kom damsegraren Anna Grundahl, IF Linnea, på 9.19. Herrklassen vanns av Daniel Nilsson, FK Studenterna, på imponerande 7.23.54!! I damer 50k vann fantastiska löparen Gloria Vinstedt på 3.44.43

Anna Grundahl springer i mål

Ett lopp jag helst av allt vill glömma

Det var det där med smärttåligheten va. Planen var ju att skita i att det gjorde ont och bara köra.

Jag trodde att jag skulle kunna ignorera stortåleden och knölen på insidan av min högerfot (som plågat mig med skavsår och ont bra länge nu), jag trodde att jag skulle kunna tänka bort höftontet (som i sin tur verkar vara en konsekvens av den dumma fotsmärtan som jag omedvetet försökt kompensera genom att springa snett), men det gick inte. Det gick verkligen inte.

Det sorgligaste av allt är att det gick så bra i början. Jag gick ut lite, lite för hårt och höll 4.50 första tre kilometrarna, men sen hittade jag ett tempo som det kändes som att jag skulle kunna hålla för alltid - runt 5.06-5.08. Nånstans runt sex kilometer kom höftontet och sa hej och jag konstaterade att det inte kändes nåt vidare men att det inte var någon fara. Blev förbisprungen av SIF-Kajsa och bestämde mig för att haka på och se hur länge det skulle hålla. Inte så länge, visade det sig. Vid åtta kilometer hade även foten bestämt sig för att börja jävlas, och då blev livet inte särskilt trevligt längre. Varje nedslag med högerfoten kändes som ett knivhugg och jag började mumla massa svordomar och kände hur psyket började svika mig. Sög i mig energi från alla söta barn som ville highfivea och försökte leva på känslan i låren och resten av benen som sa mig att det här tempot klarar jag, det är mitt perfekta halvmaratempo just nu.

Passerade halvtidsmattorna på 53:30 men förstod att under 1.50 var jag inte löpare nog att klara idag, andra halvan av loppet skulle gå betydligt långsammare.

Vid 12k var jag tvungen att ta en första gåpaus utöver vätskekontrollerna. Jag bestämde mig för att en kort smärtvila i form av gång var motiverad då och då, annars skulle jag inte ta mig i mål. Istället ökade jag farten när jag väl sprang, för orken var det inget fel på idag. Ägnade mig åt detta sätt att ta mig fram när en snubbe med alldeles för tighta kläder sprang förbi mig: "Meh, jag har ju din rygg, då kan du ju inte börja gå!" ropade han. Så jävla skitnödigt och fånigt av honom att säga så, tänkte jag och började springa igen. Sprang om och förbi den tighta snubben och gick en kortis till efter ett par kilometrar. Han kom i fatt och slängde ur sig "Är det intervallträning du sysslar med eller?!". Då började jag nästan grina av ilska. Satansförbannadeidiot. Sprang en bit till strax bakom honom och övervägde mina möjligheter. Skulle jag springa om honom nu eller på upploppet? Han skulle helt klart inte gå i mål före mig i alla fall. Nä, fan att han skulle. Jag susade förbi med så lätta steg jag kunde och försökte få min rygg att se pissförbannad och snabb ut, och sen pinnade jag på tills jag hade honom långt bakom mig.

Hittade till slut skylten för 18 kilometer, bestämde mig för att gå i några sekunder och började se slutet på det hela. Men jag måste ha sett ut som att jag helst av allt ville dö, för plötsligt fick jag en klapp på axeln och nån sa "det är inte långt kvar nu, vi klarar det här!". Jag blev helt varm i hela kroppen och sprang i fatt killen med de snälla orden för att tacka honom. Hängde med honom en bit och berättade om Simlångsdalens IF och om allt som gör ont i min kropp, han berättade om sina löpardrömmar och om hur mycket han tycker om att springa långsamt och långt. Vi drog varandra framåt och han kämpade på bra i mitt tempo som han erkände är alldeles för snabbt egentligen. Till slut släppte han mig med ett leende och jag tackade honom för hjälpen, för bannemig om det inte är han, den räddande ängeln i vit t-shirt och bredaste leendet som fick mig att öka tempot och faktiskt ta mig springandes i mål.

Jag ramlade över mållinjen på 1.51.51 till slut. Klart under tvåtimmarsmålet (vilket ju var rätt väntat) och dessutom långt under mitt eget hemliga mål på 1.55. Däremot fick jag se mig slagen av både Anette och Kajsa som är mina vindsnabba klubbkonkurrenter på halvmaran. Men det gjorde inte så mycket idag. Huvudsaken var att jag tog mig i mål.

Nästa gång har jag rättat till min fotknöl, fått ordning på höften och blivit en riktig löpare igen.

26:e bästa kvinna!!!

Nu har de äntligen publicerat resultatlistorna från Varbergsloppet. Och jag kan konstatera att med min tid 49.24 placerar jag mig som 26:e bästa kvinna!! Av 282 fullföljande. Helt galet!!! Förra året sprang jag in på en 111:e plats...

På militärträningen häromdagen pratade jag med några om omöjligheten att någonsin vinna ett lopp (det kommer ju aldrig hända, det fattar till och med jag), men det här känns bannemig som att jag har vunnit!

Värme, PB och ett skrapat knä

Köttsår - ett sånt har jag inte haft sen jag började skriva min ålder tvåsiffrigt...

När jag vaknade imorse var jag väldigt glad att det inte är idag jag ska springa en mil så fort jag kan. För även om det var varmt igår så var det i alla fall inte 32 grader och åskkvavt...

Igår sken solen genom ett välkommet soldis, svalkande vindar nådde mig i skuggan vid foten av Varbergs fästning där starten och målet gick. Dagens plan gick i stort sett ut på att försöka hålla ett jämnt tempo några sekunder under 5.00min/k, och när det gällde förberedelserna så var det allra viktigaste för mig att dricka ordentligt innan loppet, och dessutom se till att få i mig salt och vitaminer så att jag inte skulle kollapsa. Förra årets lopp spökade i bakhuvudet, då hade jag superkul under själva loppet men sen blev jag sjuk och jag gissade på vätske- eller saltbrist.

Och plötsligt stod jag där i startfållan. Folk framför började röra på sig och jag försökte hitta mitt tempo. Det är sannerligen inte lätt. Jag är inte van vid att hålla de här hastigheterna och gick ut alldeles för hårt. Första två kilometrarna gick på ca 4.45 var, och  jag kände tendens till syra i benen i uppförsbackarna. Försökte hålla igen och försökte hitta en rygg att hänga på.

Men ju fler kilometrar som gick desto mer kändes det som att jag inte skulle lyckas göra ett bra lopp. Låg hela tiden en bra bit under en kilometertid som skulle räcka till sub 50, men min kropp kändes inte bra i värmen. Stannade till vid vätskekontrollerna och såg till att svalka av huvudet och dricka ett par muggar, men den ojämna farten kombinerat med värmen gjorde att jag fick lite andnöd. Plötsligt slutade benen springa och jag upptäckte att jag gick. Fick ner pulsen ett par slag och återupptog springandet.

Fortsättningsvis var hela loppet bara en enda kamp mot pannbenet. Jag upptäckte att det var väldigt mycket mjukare än jag trodde när det kommer till såna här korta distanser. Det var först när det återstod 2,5k som jag kunde plocka fram jävlaranammat och bestämma mig för att nu får det räcka med självömkan, nu ska jag i mål och det ska gå fort för jag såg sekundrarna ticka iväg och det skulle vara så snöpligt att komma i mål på typ 50.05. Hittade nåt slags flyt, såg en tjej som stannade till och började gå och jag hojtade till henne att det bara är två kilometer kvar och vi har nästan medvind, kom igen! och sen hamnade mitt ansikte alldeles för nära marken. Jag trampade snett på asfaltskanten och gjorde en tjusig actionfilmrullning och försökte skydda alla vitala delar från medlöpare och den stekheta och varma asfalten. Konstaterade att jag skrapat knät lite, reste mig upp och sprang vidare muttrandes. Helvetehelvetehelvete. Lade in sista växeln, spurtade och kände blodsmaken i munnen... och så var det över. 49.24 sa klockan och jag stapplade fram till vattnet, medaljerna och bananerna. Tackade min publik och kikade ner på benet. Där rann blodet i strid ström och jag knallade bort till sjukvårdarna. Där låg solstingade och avsvimmade människor i drivor och jag skämdes lite över att behöva be om ett plåster...

Vad har jag då lärt mig? Jo, jag måste träna mer i 4.50-fart. Jag måste lära mig hur den hastigheten känns. Jag måste träna mitt huvud i den hastigheten. Jag måste lära mig bita ihop och inte känna efter, även när det går fort.

Efter målgång

Jag gjorde lite grann av ett skitlopp, dåligt upplagt och allt det där, men jag klarade mitt mål och idag mår jag strålande.

Maskinen krossade milrekordet

Kungen av milen!

Det blidde inga intervaller. Jag vet ärligt talat inte hur man gör sånt. Stakningsintervaller fram och tillbaks på hundra meter okej, men intervaller på ett milspår? Nä, jag lade ner den tanken rätt fort. Tänkte lite sådär halvt att jag skulle köra nån slags fartlek (kan man göra det på skidor? Eller heter det något annat?) men lade ner det också. Det råkade nämligen bli så att jag efter en inledande ganska långsam kilometer (eller ja, snabbare än jag brukar värma upp) stakade på som värsta maskinen i nio kilometer till, så sen stod jag plötsligt där vid början av spåret och hade gjort en mil på under 45 minuter. När hände det senast? Typ aldrig. Snabbast jag gjort på milen dittills var nog 50 minuter. Så nu är jag sjuuukt nöjd. Och när jag ändå var i farten for jag vidare på femman också på 29 minuter. Jag var baskemig kungen på Långhultamyren idag.

02:01:42!

Först: Tack för alla peppande kommentarer och alla grattis! Ni är underbara!!

Anlände i Uppsala i fredags med pirr i magen och svårt att somna. Vaknade pigg som en lärka klockan åtta på lördagmorgonen och steg upp och gjorde grötfrukost. Medan familjen åkte på marknad strövade jag runt i stan och väckte benen.

Stannade till i Stadsparken och kollade på alla fantastiska ultralöpare. Hejade och klappade händerna vid varvningen. Såg Ramonas Andrius från Litauen springa i mål på på 3:13 på 50k-distansen. Fick höra historier från Honolulu marathon av en man som  som sprungit 25 maror runt om i världen och som nu liksom jag stod och spanade på resultatskärmen vid Studenternas. Fick lite peppning inför min eftermiddag på Stockholms gator.

Så var det dags för lunch, och sen iväg till Stockholm för att hämta nummerlappen. Klockan släpade sig fram till halv fem, och efter en sista peppning från min hejaklack (som sedan begav sig bort mot Stadshuset. Jag hade bett dem hålla sig runt 11-12k, för jag misstänkte att det var där jag skulle behöva höra mitt namn ropas av stolta röster...) gick jag mot min startgrupp. Småpratade nervöst med ett par halvmaraveteraner som fick mig att tro att jag skulle klara mitt mål; det vill säga att komma under 2:15. Hann ändå tänka "men förihelvete, vad är det jag har gett mig in på?!!" innan klockan slog 16:45 och starten gick för mig och alla andra i startgrupp E.

Funderade på allt och inget i ungefär 7k, sen ramlade en kille ihop framför mig, hans fot vek sig och det såg så otäckt ut att jag ägnade närmsta kilometern åt att stirra ner i marken snarare än omkring mig, allt för att undvika stenar och läskiga kanter. Passerade 10k efter 56 minuter och hade hållt fantastiskt jämnt tempo första 2x5k. Norr Mälarstrand var rena drömmen och jag kunde passera familjen med ett strålande leende på läpparna. Mina fötter tyckte dock inte om stenbeläggningen från Stadshuset och bort mot regeringskansliet, satans otyg. Men det var ju lite festligt förstås att passera på Riksgatan kanske.

Trodde jag skulle ha det jobbigt runt 15-16k, men det var mest rätt trevligt. Lite seg i låren kanske. Helvetet dök istället upp vid 18k. Då dog mina ben. Hjärtat och hjärnan orkade och ville, men hur jag än kämpade så sänktes tempot. Tryckte en dextrosol och en mugg vatten och efter fem minuter fick jag en kick som sparkade igång allt nedanför midjan på mig igen. Från Slussen och in i mål flög jag på moln! Ökade tempot ordentligt och sprang förbi en hel del folk i sista pyttebacken förbi Slottet. Stora, stora leendet dök upp och jag började nästan grina på upploppet. FATTA! Jag har sprungit en halvmara, klarat min måltid med råge och idag mår jag som en prinsessa!!

Jag har haft en magisk helg. Mycket löpning och återseende av släktingar jag inte träffat på bra länge. Nästa år står jag på startlinjen igen!

52.45!

Pers med mer än två minuter! Slå det, Usain Bolt! Och dessutom bara 45 sekunder över min måltid på milen i år! Mitt nya motto borde fan bli "man kan även om man inte vill".

Rekord?

Helvete vad allt har dragit ut på tiden idag. Ända sedan jag klev ur sängen i morse har jag tänkt ge mig ut och springa. Jag kom iväg för en timme sedan.

Det blev snabbdistans, 5 kilometer runt Nissan. Försökte hålla tempot under 5min/k, men det gick sådär. Landade på 25:57 min, vilket ju trots allt är rekord sedan jag skaffade min Polarklocka. Bara en sån sak liksom!

Funderar på om det är en bra idé att revidera mina tider från tiden innan klockan. Jag har ju trott att jag sprungit 5k på 25 blankt tidigare, men frågan är faktiskt om det inte var kortare än 5. Och om det inte snarare handlade om typ 25:45min... Kanske borde jag börjat om från början när jag började mäta tempo och sträcka med poden? Fast det kanske är dåligt för moralen och karaktären. Det kanske är bra att det står på min PB-lista att det är 25.00 som gäller för bästa tid på 5k. Fast samtidigt så känns det ju jävligt pissigt att aldrig någonsin, hur jag än kämpar, komma ner på såna tider. Det tyder ju på att jag aldrig varit där.

Nåja.

Jag har tvättat skor idag också. Mina Salomonvandringsskor luktar apa och lukten sprider sig i hela lägenheten. Vet inte riktigt hur jag ska få bort den. Nu har jag förpassat dem till balkongen där de kan stå och torka och tänka över sina synder. Och förbanna sin ägare för att hon lät dem ligga i en plastpåse ett par dagar i Glasgow istället för att skura av dem ordentligt.

Personligt rekord!

57.38 på Varbergsloppet!! Nästan en och en halv minut snabbare än mitt mål! Utförligare rapport kommer imorn. :-)

"En liten sväng längs stranden"

...eller "Couch to 10k - hur man springer en mil på tangerat PB".

Det är konstigt hur kroppen fungerar. Min till exempel verkar ha som inlärt beteende att springa långt varje onsdag. Eller åtminstone vara redo för ett långpass.

Jag var trött som en säl idag, låg på soffan hela eftermiddagen och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle orka springa. Ringde coachen och hoppades på lite auktoritär jävlaranamma från hans sida, men icke. Han sa bara att jag skulle lyssna på kroppen och inte göra något som kändes fel. WTF.

Jag lyssnade förstås inte utan masade mig upp ur mitt horisontella läge och snörade skorna. Tänkte springa 8k i 5.45-tempo, lagom slött för en trött själ resonerade jag.

56 minuter senare hade jag sprungit en mil och tangerat min mil-rekordtid. Utan att känna mig som en urlakad sill. Jag fattar ingenting. Samma runda i måndags höll ju på att putta mig av pinnen. Men idag var benen lätta, pulsen på min sida och jag kände mig som en kung.

Sprang till och med om en snubbe på slutet som hade säckat ihop totalt. Han körde om mig vid 7k, men sen kunde han inte hålla tempot. Medan jag ökade på sista 1,5k!

Jag är kungen av milen idag.