"Titta, en orienterare!"

När jag var fjorton hade jag inte blivit särskilt glad om folk trodde att jag var en orienterare när jag motvilligt släpade runt mig själv i en dyngsur skog eftersom skolan krävde att man provade orientering för att man skulle klara att få ett betyg i idrott, eller i alla fall ett högre betyg än G.

Men idag är det lite annorlunda.

Dagens sejour i Skedalaskogen var mest ett litet test av hur väl jag begriper kartan. Inga kontroller att plocka således, även om de fanns utmärkta på min karta. Jag letade ändå rätt på några av platserna där det skulle ha suttit en kontroll, och kände mig väldigt nöjd och glad över mig själv.

Fast allra nöjdast blev jag precis i början på passet när jag kryssade fram mellan barnfamiljer och fikakorgsgäng som promenerade i sakta mak längs sjön där jag inledde min löpning - för när jag sprang förbi dem i skogskanten medan de gick i bredd på grusstigen så hörde jag hur de sa:

"Titta, en orienterare!"

Och jag bara mös. Tänk vad tiderna förändras, och jag med dem.

Note to self: Skaffa skor som inte är så himla stela och otympliga! Det tror jag att benen mår bra av.

Nu ska jag väl ändå lyckas...

Jag är här. Vid Torvsjön i Skedala. Utrustad med karta den här gången. Nu ska jag väl ändå lyckas hålla reda på var jag är...

Snälla nån, lås in mitt bankkort

Jag borde ha förstått att den här dagen skulle sluta illa. Det började med att jag ville åka på loppis mitt ute på landet. På mittpålandetloppisar hittar man alltid massa dumt som man tror att man behöver, oftast lite trasigt men det tänker man inte är något problem för man kommer ju laga grejerna. Yeah right. Där hittade jag hur som helst en jättefin hallampa med teakfäste. Dåliga sladdar förstås, så jag måste laga den.

Sen for vi vidare till en sportaffär för att kolla på byxor som andas och som vill följa med när vi ska vandra i sommar. Det slutade med en ny löparjacka, en till av min favoritlagertvåtröja ("jamen det är ju snart vinter igen och då kommer jag vilja ha att byta med") och så de dära byxorna. Hade jag inte hållt fast mig själv hade det slutat ännu värre.

Och nu då. Jo, nu sitter jag och spanar på bilder från Icebug24 förra och förrförra året och kollar vad de har för utrustning. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de får rum med allt man måste ha med sig i sina små ryggsäckar. Men hur som helst så har jag spanat på ryggsäckar på nätet tills ögonen gått i kors, och jag har hittat ett ställe här i närheten som har både kompassen jag vill ha och mina Inov8 x-talons. Och så säger de att löpning är en så materialfri sport. Right, det beror nog på vem som utövar den. Är man prylgalen så är man. Suck.

Och jag som borde pensionsspara.

Fredagsfirande!

Solen är tillbaks, jobbveckan är slut och jag har en helt oplanerad helg att göra vad jag vill med. Jag firar med 15 kilometer för mig själv. Nu kör vi!

Den flygande löparen

Titta vad jag har hittat! Inte ens i närheten av Åsas utomhusgym i Nacka, men åtminstone nåt!

Idag har jag flugit fram i löpspåret. Jag vet att jag sa före Varvet att jag förmodligen skulle lägga ner löpningen en tid och göra andra saker för att låta kroppen längta efter att springa igen, i ett försök att hitta löpglädjen på nytt du vet. Men det verkar inte som att det behövs! Jag liksom bubblar av springenergi!

Och idag gjorde jag dessutom slag i saken ungefär ett halvår för sent och testade att springa med Erik Grönwalls Higher i lurarna. För en musiknörd som jag känns det något märkligt att blanda in Idolvinnare mitt bland Le Tigre, Florence + the Machine och Ladyhawke, men fy tysan vad peppande det var att erövra Galgberget till den låten! Det är nåt med tempot och den lite fånigt storslagna refrängen. Och så texten, som gjord för löpning! Jag måste helt enkelt skaffa mig ett bättre löparlåtbibliotek som alla handlar om att besegra gravitationen, om att flyga och om att vara snabbare än ljuset.

Och medan jag sprang ägnade jag mig åt att fundera över hur allt jag såg omkring mig skulle se ut på en karta. Hela jag var invirad i höjdkurvor, punkthöjder och gropar. Lustigt det där, jag har inte tänkt så noga på hur det ser ut på Galgberget innan, rent terrängmässigt alltså, men nu förstår jag vad det är för nåt jag springer på och i. Och det gör det hela ännu roligare!

Livet är bra härligt.

På väg mot nya mål

En blivande orienterare!

Igår bestämde jag mig för att skaffa mig ännu en klubb. En orienteringsklubb. Visserligen skulle det räcka med en enda klubb, det finns ju såväl skid- som löp- och orienteringssektion i Simlångsdalen, men jag har kommit på mig själv med att vara en riktig föreningskramare som vill vara med överallt. Jag älskar föreningslivet! Det är tammefan helt obegripligt och fantastiskt att så många människor ger så mycket av sin tid och kraft ideellt för att barn och unga och förvuxna unga (som jag) ska få upptäcka nya underbara sätt att röra på sig och få möjlighet att utvecklas och bli bättre. Så från och med nästa vecka hittar ni mig varje torsdag i någon form av skog i trakterna kring Halmstad där Halmstad OK fixar orienteringsträning - det är dags att bli orienterare på riktigt!

Therese goes skogsmulle igen

Orienteringsdags på nytt! Det är jag, Johan, några ledare och massa, massa barn...

Terrängskoorgie!

Ibland undrar jag alltså. Hur snabb i vändningarna kan man vara? Kan man verkligen motivera ett inköp av terräng/orienteringsskor efter ett orienteringsförsök och en dröm om att flyga fram som en vindpust över fjället i resten av mitt liv?

Hur som helst har jag tillbringat en lång stund dreglandes över bilder och specifikationstexter på olika sajter. Utan att ens ha satt foten i ett enda par av alla skor jag längtar efter så klappar hjärtat lite extra hårt för Inov8 X-talon ("Aggressivt mönstrad lågprofilssula av friktionsgummi ger optimal löpkänsla"...smaka på den!) och Icebug Spirit-L OLX ("mycket lätt orienteringssko med enastående löpkänsla...Specialutvecklad fotformad läst och slimmad, flexibel sula för optimal markkontroll och korrekt anatomisk rörelse"...mumma!). Jag kan knappt vänta på att få ta mig till ett ställe där de finns i verkligheten och testa!

Någon som har erfarenhet av nåt par av skorna?

Göteborgsvarvet 2010 - en besvikelse

Före...

Klockan är snart ett och det är dagen efter. Känslorna just nu är mest frustration och tomhet. Jag vet att det kommer vändas till revanschlusta snart, jag känner redan hur det kryper litegrann i huvudet och jag funderar så smått på att fylla i anmälningsformuläret inför nästa års lopp. Men just nu tillåter jag mig själv att vara lite ledsen över att det inte gick som jag ville igår.

Det har som du kanske märkt varit lite upp och ner med löpglädjen för mig den senaste tiden. Men jag hittade en positiv känsla under de senaste dagarna, och inför starten igår kändes kroppen och hjärnan redo, jag ville verkligen komma under två timmar, eller snarare under 1.55. Det var målet. Nervositeten var på plats, nästan lite väl närgången faktiskt. Jag oroade mig över lite för mycket saker, saker som jag annars brukar känna "äsch, det löser sig" inför. Jag var hela tiden lite, lite sen till allt. Men jag hittade mitt startled i god tid, hann stå och tjöta lite med folk, träffade en av mina klubbkompisar och ultraförebilder Rikard Kelloniemi medan jag värmde upp och hann snacka lite ultradrömmar och Norge med honom, och fick lite goda råd av erfarna Varvslöpare som peppade mig. Det kändes helt enkelt strålande i startögonblicket.

Men det var trångt, jävligt trångt. Redan innan Älvsborgsbron började folk gå i bredd så att det blev svårt att ta sig förbi, och jag snittade en kilometertid på 5.50 på första femman. Urkasst. Problemet var bara att när jag insåg det så grottade jag ner mig i hur mycket snabbare jag skulle behöva springa resten av loppet nu, och hur jobbigt det skulle bli, istället för att rota fram jävlaranammat i mig och ge mig fan på att bli den där snabba, starka urmänniskan som jag vill vara.

Och det blev värre. Vid 10-nånting kilometer fick jag krampkänning i baksida lår, och efter det kändes benen som stumma stockar en bra bit. Fick i mig vatten och energidryck och hämtade mig något, åtminstone fram till Göta älvbron. Där hade jag lovat mig själv att få gå en liten, liten bit för att få igång benen igen. Det skulle jag inte gjort. Jag skulle ha plockat fram mina mantran, jag skulle ha odlat pannbenet och jag skulle ha förträngt de tunga benen. För när benen väl fick gå så ville de inte göra annat. Hasade mig fram småspringandes upp till Avenyn och förbannade varenda människa som stod omkring och hejade och ropade "kom igen, det ser bra ut, kämpa på!". Ser bra ut?! Skojar ni?! Jag kände mig slagen, knäckt och urkass. Inte precis bästa känslorna för att lyckas på ett lopp...

Men så fick jag tag i en av alla de där vattendränkta tvättsvamparna vid Poseidon, och plötsligt vände något i kroppen. Jag fick ork, kraft och lust igen (det kan förstås ha berott på Enerviten som jag klämde vid läppstiftet och som kickade in just då...) och hämtade upp mitt löpsteg och sprang riktigt bra genom Vasastan och upp förbi Skanstorget. Linneplatsen passerades och jag hade äntligen, äntligen hittat känslan igen. Surt som fan förstås att det kom de sista två-tre kilometrarna... Jag försökte rusa förbi så många som möjligt på slutet, kryssade mellan alla yra höns som gick i bredd på den lilla gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och såg tydligen riktigt stark ut sista biten berättade vänner som stod och hejade. Kändes lite som en revansch på nåt sätt.

Upploppet...

Pinnade på och nådde upploppet och kostade på mig ett leende och en segergest när jag kom över mållinjen. Men egentligen var jag mest bara besviken, ledsen och arg. 2.06. Vad är det för tid? Och var kom de där stockbenen ifrån?

Om en stund och en omgång Alfapet ska jag ge mig ut och återhämtningsjogga. Sen ska jag fundera över vad jag ska göra för att bli bättre nästa gång. Jag har trots allt ett pers på Stockholm Halvmara att ta mig an om jag har lust. Dit är det elva-tolv veckor, och på den tiden skulle jag kunna satsa som fan. Om jag har lust.

En stund efter målgång...stolt över att jag kom i mål, men inte nöjd.

Över två timmar...

Jag kom i mål på en tid som jag inte är nöjd med och sprang hela loppet med en känsla i kroppen som jag inte gillar. Jag är glad och stolt att jag kom i mål men jag är inte nöjd. Berättar mer imorn. Nu ska jag äta chips.

Bara en dryg timme kvar...

Jag försöker verkligen inte stressa upp mig, men jag har inte fått tag i min nummerlapp ännu...

33063...

...det är mitt startnummer i morgon, om du vill veta. :)

Jag måste erkänna att jag har svårt att koncentrera mig på jobbet idag. Och sur och jävlig har jag varit de senaste dagarna också. Jag laddar, liksom. Försöker skapa den där tävlingsbubblan omkring mig och fokusera. Tänka positivt. Känna mig som en gud, en hjälte och en oslagbar evighetsmaskin med ovanligt snabba fötter.

Norska meterologiska institutet lovar sol, 20 grader och svaga nordvästliga vindar, så svaga att de knappt räknas. SMHI tror på några sekundmeter mer vind, men annars ganska likt. Låter verkligen som toppenväder! Kepsen och korta tightsen på liksom!

Det jag funderar över mest just nu är vad sjutton jag ska ha på fötterna. Jag gillar verkligen känslan i benen när jag springer med mina orangea Saucony, men jag tror inte att jag fixar två mil med dem på asfalt. Eller? Mina Mizuno Elexir är förstås riktigt bra de också, men jag får inte samma snabba känsla i dem.

Jag börjar bli nervöööööös!!

Snabb som en vessla

Såhär förvånad blir man när benen känns lätta som fjädrar och löpningen helt oväntat känns lätt och njutningsfull igen.

Min devis om att springa det jag vill och inte känna några prestationskrav ledde idag till att jag sprang fort som en vessla. Och det kändes så jäkla underbart!

Började med den vanliga uppförsbacken upp till spåren på berget, försökte hålla de orangea snabba fötterna i schack så att de inte vrålrusade iväg redan från början. När jag väl kom upp på fyrakilometersspåret påbörjade jag en långsam fartökning upp till ett tempo där jag började flåsa men ändå kände mig rätt okej. Sen var tanken fartlek mellan lyktstolparna. Och medan jag pysslade med det testade jag att hela tiden höja "vilotempot" mellan fartökningarna. Aldrig tillbaks till utgångstempot således. Det var tufft, men jäkligt kul. På slutet körde jag en enda kilometerlång fartökning med stegrande tempo i ett försök att komma under femkilometerstempo på den totalt 5,1km långa slingan (alltså 4km + uppjogg). Det gick inte riktigt, men på några sekunder när! På 4-kilometarn höll jag ett snittempo på 4.45!!!

Jag kände mig så himla stark! Verkligen totala motsatsen mot hur det var i slutet på förra veckan. Tror faktiskt att jag är ganska bra på att koppla bort kraven och tillåta mig själv att leka lite när jag blir för prestationsinriktad.

Det här var alltså sista löppasset innan Varvet på lördag. Fram till dess ska jag äta ordentligt, ta ett par långa promenader och pyssla med mentala målbilder. Och förstås ladda ipoden med musik som får mig att flyga över broarna. Låttips mottages tacksamt!

Lite snabbhetsträning för självförtroendet

Orangea skorna är på, dags för sista löppasset innan lördag. Nu jävlar ska det gå fort!

Svettig som en gris!

Korta tights-premiär! Och en sned fot. Var kom den ifrån?

Jahao, då har försommarvärmen äntligen letat sig ner från Haparanda till Halmstad. Över tjugo grader och hyfsat vindstilla - borde vara drömlöparvädret. Och det var det också. Åtminstone i sex kilometer. Sen var jag törstig som en kamel. Måste. Komma. Ihåg. Att. Dricka. Bättre.

Nåväl. Eftersom det är jag som bestämmer och eftersom jag tänker låta lusten styra snarare än prestationskraven (som jag hittills ställt på mig själv) så kastade jag in handduken efter just drygt sex kilometer och avslutade med lite löpskolning.

Nu är det dags att återuppta Operation smidig 2010. Oh du härliga bodybalance, here comes le réfrigérateur Therese!

Karta, kompass och konstiga spetsar

Det är ingen idé att vänta när man kommer på nåt som man vill prova. Jag låg ju och funderade över skogen häromdagen, och då väcktes tanken på att testa orientering. Och det visade sig att Halmstad OK hade provapå-kväll just idag. Helt strålande! Ett gäng trevliga skogsmullar i likadana jackor hade samlats på Gipenområdet på Galgberget, och efter nån form av stafettlek som uppvärmning (käckt och lite småfånigt, jag gillar inte gruppaktiviteter där vuxna människor tilltalar alla, dvs barn och vuxna, med bebisrösten) var det dags att testa några sprintsträckor. Fem stycken till antalet i stegrande svårighetsgrad och distans. Jag ratade ettan och tvåan och kastade mig över den 1200 meter och 7 kontroller långa tredje kartan. Hade Johan i hasorna som förklarade att man får springa på vägarna om man vill, om man tycker att det känns som ett smartare vägval.

Jo, det kan man väl. Men jag ville ju springa över stock och sten!

Så jag höll mig undan vägarna och gjorde säkert åt helskotta fel vägval ur en orienterares synvinkel. Trasslade in mig i snår och snubblade omkull flera gånger när jag tvunget skulle springa över gropiga områden (inte visste väl jag att de där trekantiga spetsarna betydde grop! Men man lär så länge man lever) och hade the time of my life medan jag snavade mig igenom karta fyra och fem alldeles själv!

Så nu sitter jag och läser på O-ringens hemsida och funderar över hur vi ska kunna kombinera några kompassfyllda dagar i Örebro med våra fjälläventyr i Hemavan och Norge i sommar.

Nu jävlar!

Borttappat: Löpglädjen

Inte ens vackra miljöer räddade fredagens långpass

Ibland gör man inte helt smarta val. Som när man väljer att på grund av omständigheter flytta veckans tremilspass från lördagmorgon efter en god natts sömn till fredag eftermiddag efter en vecka full av stress som ätit sig in i huvudet; en vecka full av alldeles för ojämnt energiintag, av alldeles för lite omtanke om kropp och själ. Jag borde ha hoppat över det där långpasset. Jag kom 18 kilometer, med nöd och näppe. Sedan tog det stopp. Inte en meter till, sa huvudet och vägrade springa mer. Benen orkade, men själen, hjärtat och hjärnan ville inte längre.

Så jag gav upp. Ringde hem och bad om skjuts. Satte mig på en sten vid havet i Grötvik några minuter och grät. Sedan samlade jag ihop mig och gick någon kilometer och mötte Johan som kom med kärlek och pepp till en sargad löpare.

Jag bestämde ganska direkt att det här inte fick äta upp mig. Jag fick inte börja tänka att jag inte är bättre än såhär. Jag får inte tvivla på vad jag kan, för precis som Miranda skriver är det när jag tror på mig själv som jag kan nå dit jag vill. Men det är tammefan skitsvårt.

Ärligt talat finns det flera logiska förklaringar till att jag inte orkade hela vägen. Jag var stressad. Jag var utmattad. Min energinivå var låg. Jag var någon annanstans rent mentalt och kunde inte fokusera på det jag gjorde och därför blev det lite för mycket för huvudet.

Men det gnager på mig ändå. Hur i hela friden ska jag klara av Göteborgsvarvet på lördag under 1.55 när jag knappt orkar springa en mil i det tempot? När jag knappt orkar springa två mil i bra mycket långsammare tempo?

Och medan jag funderat över det här har jag insett att jag inte alls har kopplat ihop löpningen med särskilt lustfyllda tankar den senaste tiden. Det har funnits ljusglimtar, visst. Jag älskade varenda minut i Skedala trots vilsespringande och jag har känt mig som en kung av backarna stundtals, men mellan passen har löpningen känts mer som ett tvång än som något jag verkligen älskar och njuter av. Jag har ställt in och flyttat på fler planerade pass än vanligt och det har känts motigt och inte särskilt kul att knyta på mig skorna. Och jag har tänkt att det här är nåt som händer, en liten motivationsdipp som alla får då och då. Men jag undrar jag.

Jag vill ha lusten till löpningen tillbaks! Just nu känns det som att jag behöver en paus. Jag får se vad som händer efter Varvet. Kanske ska jag hitta på något annat. Kanske ska jag lyssna på min skogstokighet och på allvar satsa mer på obanat. Orientering kanske?

En ledsen löpare med borttappad löpglädje

Therese och havet

Havet ser ilsket ut idag. Jag har tagit det i handen och försöker springa av mig all stress som samlats i skrymslen och vrår. Det går sådär. Jag är kall och trött och kan inte koncentrera mig.

Get me away from here

Ge mig mossa!

Jag är inne i en inspirationssvacka. Det enda jag tänker på är mossa och tallar, men jag vet inte vad jag ska göra med tallarna när jag hittar dem.

Igår jagade jag ut Johan på hans första löprunda på år och dar (fast vem som jagade ut vem kanske jag förresten ska låta vara osagt, för när han kom hem från jobbet satt jag ombytt i soffan och behövde verkligen en spark i baken för att röra mig ur fläcken) och efter att vi sprungit 5k ville jag hitta på något annat. Det tråkiga valet var att återigen köra några koordinationslopp för att få min höft att förstå var den ska befinna sig när jag springer. Det lite roligare valet var att göra något med bokskogen. Men vad? Vad gör man med tjusigt utplacerade svarta bokstammar och ett ljusgrönt lövhav? Springer Idioten? Övar på vänstersvängar runt träden? Klättrar? Vuxentönten i mig ville krama stammarna och tillbe Moder Jord, löparen i mig velade och valde till slut det tråkigare alternativet i brist på inspiration.

Samma sak med tallarna. Jag vill liksom bara vara bland de mossklädda stammarna och tassa runt på det fluffiga underlaget. Jag vill vara där för alltid (eller åtminstone i några dygn) och leva på Swebars och blåbär och springa så långt bort från civilisationen man kan komma.

Det är nog tur att det finns en sommarplan som innehåller toppturer och glaciärer långt bort från vardagshetsen. Det känns som att jag håller på att bli lite tokig på vardagslivet med allt som tydligen bara måste göras. Jag behöver lugn och ro och tid att fokusera.

Röda faran!

Behållningen med dagens löppass var definitivt inte mina ben eller min fantastiska löpform. Jag kände mig som en kluns och försökte råda bot på det med några koordinationslopp på slutet för att åtminstone ge sken av att även jag kan springa med lätta steg och höften fram. Men men.

Istället fick jag lysa upp skogsvägarna med min nya, fina löparjacka! Röd och tjusig kom jag glidandes. Alla som sprang förbi mig måste ha tänkt som andra tanke (efter "men gud vilken långsam brud!") "satan i gatan vilken tjusig jacka!". I alla fall kände jag mig fin. Och den jackan har jag förvärvat surt genom en prenumeration på en tidning jag tyckte var skitfånig. Men får man en jacka på köpet kanske man kan stå ut med att få fåniga rubriker på sin hallmatta ett par gånger.

Armhävning tjohej! 2x15 var dagens dos.

Vuxentönten grinar...

Jag har just stått framför rådhuset i stan och grinat. Vi har hurrat för världens bästa handbollslag. Eller i alla fall för Sveriges näst bästa - Drott blev ju SM-silvermedaljörer i lördags. Jag är så otroligt blödig av mig - sånt här rör mig ändå in i märg och ben. De har varit så jävla bra i år, och det är så förbannat mäktigt att stå bland massa andra människor och tillsammans bara få förklara sin kärlek till ett fantastiskt lag.

Födelsedagslöpning

Ibland är jag lite för naturromantisk för mitt eget bästa. Men ärligt talat, finns det något vackrare än en lövskog som håller på och blir alldeles vårtokig? Särskilt när det handlar om bokskog?

Vid den här tiden på året vill jag knappt nåt hellre än att vara ute bland träden hela tiden för att inte gå miste om en enda sekund av sommarförberedelse. Naturen förändras verkligen från dag till dag. Så efter att jag bjudit halva släkten på födelsedagspaj idag så gav jag mig ut för att leka av mig på femkilometersspåret. Och aldrig har väl en snabbdistans känts lika vacker och lätt! Löpning är livet!

Jag vill, jag kan, jag ska!

Så krispigt grönt att det nästan gör ont att titta på!

Den här veckan har varit en av de slitigaste på länge på jobbet. Mycket nya saker att lära, mycket saker att ha i huvudet och en vilja att göra allt på en gång har ställt till det för mig.

Således har jag varit sjukt trött, så trött att jag börjat hamna på gränsen till det där stadiet när det mesta i livet faktiskt känns rätt motigt. Och det som varit tyngst är min tro på att jag faktiskt kan springa. Herregud, jag nojade ju helt omotiverat mycket över Vårruset i tisdags, bara en sån sak. Och dessutom har jag ägnat löjligt mycket tankemöda åt att fundera över om jag verkligen kommer orka springa 21,1 kilometer i Göteborg om två veckor. Jag har nästan kommit fram till att det förmodligen är en omöjlighet.

Men idag kom det svar på tal från kroppen. Efter att min hjärna gnällt och haft sig hela dagen så reste jag mig till slut upp från mitt horisontella läge och svidade om till löparoutfiten för att ta mig an några backar. "Typ fem stycken, max", tänkte jag och började jogga. Fem kilometer senare var jag redo. Och plötsligt kändes benen oövervinnerliga och andningen höll sig i schack trots att jag pressade på för allt vad jag var värd och blev helt slut vid toppen på backen varje gång. Under joggen nerför backen återhämtade jag mig kvickt och kände mig lika adrenalinpeppad varje gång jag åter ställde mig vid startpunkten, redo för nästa och nästa backe.

Och med ett leende insåg jag att fan, det är bara hjärnspöken som bråkar med mig ibland. Jag vill, jag kan och jag kommer krossa mitt personbästa den 22 maj!

Spinning wtf?

Jag var på min andra spinningklass i livet häromdagen. Pulsspinning i en timme. Ganska fräckt att få upp sin puls på en stor skärm så man kunde se om man ansträngde sig "rätt".

Men alltså.

Jag tror inte jag begriper storheten i spinning. Det var lagom roligt första gången, för då var det ett splittat pass med cykling i en halvtimme och sen nån form av skivstångsstyrketräning i grupp en halvtimme, men det här med att cykla på nåt som står still inomhus i hela sextio minuter, vad är dealen?

Jag tror att en viktig del i min aversion faktiskt var instruktören. Hon sa typ ingenting på hela passet. "Stå!" ropade hon ibland, och ibland sa hon att vi skulle ligga i den blå zonen eller kanske var det den gröna. Mest av allt sa hon "nu kör vi på 85 i fem minuter/åtta minuter/fem minuter/tre minuter". Varför hon sa så fattar jag inte, för de där minutrarna låg ju precis efter varandra.

Ni får gärna omvända mig. Hur kan spinning bli roligt?

Vårrustraditioner i Halmstad

Nä, jag struntade i Vårruset igår. Satt hemma och googlade Inlandsbanan och Gällivare inför sommarens äventyr i norra Sverige istället.

Men det var en sak som slog mig apropå Vårruset i Halmstad. Det finns liksom ett par traditioner kring loppet i den här stan. För det första är det alltid svinkallt när loppet går. Och igår var det så kallt att ryggmärgsvätskan frös. Jag är imponerad över att 6000 kvinnor valde att stå på den där startlinjen trots det.

Och för det andra så vinner alltid Helene Willix.

Den tjejen är helt otrolig. Hon har vunnit alla gånger hon deltagit utom typ två. Och de gångerna var hon gravid. Ett år kom hon "bara" sjua, och då var hon i femte månaden. Helene är före detta elitlöpare och snabb som en vessla. Hon har fixat bra placeringar i bland annat Lidingöloppet, Stockholm marathon och Stockholm halvmaraton. Hon har åtminstone fem topptioplaceringar på Göteborgsvarvet och nu ska hon springa i år igen. Hon säger att hon inte tävlar längre, utan springer för att det är så himla roligt. Men jag är övertygad om att hon kommer komma högt i resultatlistan ändå.

Hur som helst är det grymt imponerande med människor som fixar att springa på det här viset fortfarande trots att de jobbar heltid och har familj.

Vårruset eller inte?

Förra året vid den här tiden var jag nervös. Ordentligt nervös. Jag skulle springa mitt livs första lopp - Vårruset. Det gick bra, riktigt bra.

Men nu sitter jag här och funderar. Man kan efteranmäla sig till årets version som går av stapeln i Halmstad ikväll. Fast jag vet inte om jag vågar. Jag inbillar mig att jag inte kommer orka springa snabbare än förra året, och det vore ju helt värdelöst. Ett års löpträning borde ju resultera i snabbare ben, och om jag då springer på samma tid eller ve och fasa långsammare, då får min löparidentitet nog sig en törn. Även om jag egentligen inte siktar på att bli direkt snabbare på fem kilometer... Men ändå.

Gud vad fånig jag känner mig.

Therese vs Skedalaskog: 1-0

Toftasjön.

Jodå, jag hittade tillbaka till slut. Jag kom hem efter drygt åttio minuters hoppochstudslöpning runt Toftasjön. Jag åkte dit med intentionen att göra vårskrik i John Bauerskogen, att hitta nya stigar och ha roligt. Och minsann, visst var det så det blev, bara lite mer av allt.

För blev det liksom så att jag valde lite dåligt. Men ärligt talat, om man får välja mellan en trökig grusväg med grön markering, en ännu trökigare grusstig med gul markering och en festlig skogsmaskinsväg med gropar, stenbumlingar och träd på med en mystisk röd markering, vad väljer man? Sen råkade den där skogsmaskinsvägen ta slut och mynna ut i nån slags glänta med massa myr omkring sig, och det var ju lite trixigt. Men om man klätterspringer över trädstammar och studsar på tuvor så går allt.

Vägval nummer 3. Erkänn att du hade tagit den också?

Sen hamnade jag på en motorcrossbana. Mitt ute i ingenstans. Helknäppt. Och en bit ifrån låg Halmstad OK:s klubbstuga. Tro fan att de har lagt den just där ute i tjottahejti.

Nåja. Jag hittade tillbaks till färgmarkerade stigar tillslut, för just det, de röda markeringarna var bara tre stycken, sen försvann de. Men de gröna kom tillbaks efter myrarna, tillsammans med en skylt där det stod "14". Om de menade fjorton kilometer har jag ingen aning om, men det var ju bara att knata på. För markeringarna gick konstigt nog bara åt ett håll... Några kalhyggen och en bred skogsväg senare delade sig vägen igen och jag hittade den brantaste nerförsbacken jag nånsin sett. Så vad gör man? Springer ner såklart, för om man har sprungit ner så kan man ge sig fan på att det finns en lika brant uppförsbacke nån annanstans!

Efter lite sökande efter stigfortsättningen lufsade jag vidare längs en djup, fin dalgång där fötterna trasslade in sig i sly, geggamojja och annat trevligt. En timme hade gått och jag undrade om jag verkligen var på väg åt rätt håll. Men så, utan att jag hunnit förbereda mig på det, var jag tillbaks vid utgångspunkten. Och mina ben var inte minsta färdiga med den här skogen! Så jag drog några repor upp och ner på kullarna runt Toftasjön och kutade sen så snabbt jag orkade tillbaka längs stranden och höll på att rasa ihop med en rullatortant.

Jag har haft så roligt!

Superbacken är bakom mig, men det syns såklart inte. Dumma backar att alltid se platta ut på bild.

Vilse i Skedala

Jag gjorde ett dåligt vägval här i min skog så nu vet jag inte var jag är. Och jag vägrar vända! Jag litar på min kroppskompass och hoppas på det bästa.

Terräng? Nä, vägarbete

Jag ville bara terrängspringa lite, men jag hamnade i ett vägarbete och en seg bilkö istället. Åh vad tråkigt jag har.

Löpning bland kor

Kossorna

Tack vare Träningsglädje-Sara upptäckte jag nya marker idag. I min version blev hennes runda drygt 13 kilometer, alldeles lagom för en morgonjogg. Jag sprang bakom världens bästa berg ut på landet och hängde med kossor. Extra plus för att Wapnö gård låg typ mitt på sträckan så att jag kunde använda deras toaletter...

Den här veckan har inneburit mycket löpning, trots tre vilodagar har jag kommit upp i 6 mil vilket är mycket för att vara mig. Däremot har jag varit dålig på den alternativa träningen och på min smidighetskamp. Oh well, imorn börjar en ny vecka. Och nu börjar det bli dags att fundera på allvar hur jag ska toppa formen till Göteborgsvarvet. Fast... Det finns ju så mycket roligt man kan syssla med som inte handlar om formtoppning inför en asfaltshalvmara. Mest av allt är jag sugen på att ge mig ut och springa terräng, och gärna obanat. Fy tusan vad roligt det vore!

Wapnöslätten