Därför började jag yoga och såhär gör jag

Att jag överhuvudtaget gav yogan en chans från första början är tack vare en kvinna som heter Kristina. Hon ledde ett antal klasser som jag gick på för nåt år sedan, och hur löjligt det än kan låta så blev hon lite av min idol. Hon spred ett lugn omkring sig, pratade med så mild röst och hade ett så stillsamt leende att jag inget hellre ville än vara i närheten av henne och göra krigare. Sen hände det en massa saker och jag glömde bort yogan sådär som man gör ibland när man har annat skoj för sig.

Men så i slutet på november förra året gick jag på en av hennes klasser igen. Med tindrande ögon gick jag därifrån. Jag gick på en till. Och så ytterligare en. Och på den tredje hamnade jag på mattan närmast en vän från förr, en vän som jag tänkt på och saknat och som det kändes helt osannolikt att jag skulle träffa på där och då. Det kändes som att livet gav mig en hint om något den där kvällen - stanna upp, se dig omkring och fundera över dina val! tror jag att livet försökte säga mig.

Hur som helst.

Efter de där tre klasserna för Kristina började min kropp längta efter mer, och jag bestämde mig alltså för att testa det där med att yoga varje dag för att se vad det kunde göra med sinnet. Allt jag hade då var en vag idé om hur man sätter ihop en yogaklass, och en ganska medioker dvd från Casall som heter Poweryoga. Den innehöll tre program, 10, 30 respektive 40 minuter långa. Den körde jag om och om igen några dagar tills jag tröttnade. Med hjälp av tips från yogisar omkring mig landade jag till slut tack vare Anna i att prova på Josephine Selanders yoga-dvd:er. Fast jag började med en bok, hennes första som heter Våga yoga. Jag studerade hennes varianter av olika asanas och tog med mig boken och min matta överallt för att kunna yoga när andan föll på.

Mina favoriter!

Under ett par veckor levde jag sen ihop med Josephines två dvd:er Våga yoga och Dynamisk yoga. Den första består av program med mer grundläggande och enklare positioner och flöden, den andra är lite trixigare med lite balansgrejer som jag kämpar med. Och nu är jag framme vid en punkt då jag faktiskt känner mig tillräckligt trygg i min yoga så jag kan yoga alldeles ensam, utan stöd av någon annan. Jag älskar mina timmar på mattan, antingen i total tystnad eller med Sigur Rós svagt i bakgrunden. Skivan Takk... från 2005 har blivit synonym med yoga för mig, har du inte testat att sträcka ut armarna längs horisonten och sjunka ner så långt det går  i en virabhadrasana utan att benen ger vika under dig till den dramatiska Saeglópur så gör det.

Skidmilen rasar in på kontot

Med tanke på att jag har bestämt att skidsäsongen 2012/13 kommer att bli en mellansäsong (mer om det i ett kommande inlägg) för mig så känns det rätt bisarrt att jag vid den här tiden i år har åkt dubbelt så mycket skidor på snö jämfört med förra säsongen. Fyrtio fina mil har det blivit hittills. Nu råkade visserligen snön och kylan komma tidigt den här säsongen så det är inte så jättekonstigt, och förra säsongen åkte jag sjukt mycket mer rullskidor än i år. Men ändå. Man blir trots allt bra på det man tränar, och hur skidlikt rullskidor än är så är det inte snöskidor.

Helgen spenderades hemma hos föräldrarna på miniträningsläger. SK Hylte har gjort superfina spår på sin kuperade konstsnöanläggning - de får plats med dubbla klassiska spår och kan ändå ha en tre-fyra meter bred skejtbädd! Helt magiskt.

Min kropp bär fortfarande spår av en lång tids stress, och jag märker att den inte alltid är att lita på. Vissa dagar är allt guld och fantastiskt, andra dagar känner jag mig skröpligare än en nittioåring. I lördags förmiddag till exempel bara skenade pulsen och jag blev helt matt utan att ha minsta spår av mjölksyra nånstans. Igår däremot var varenda litet skrymsle av mig sprängfyllt med kraft och energi, och jag stormade fram uppför backarna.

Skidbubblan är för övrigt helt magisk. Känslan i kroppen och hjärtat när jag flyter fram över snön en gnistrande kall vinterdag är lika himmelsk som en ljummen sommardag ensam i cykelsadeln längs en landsväg vid havet. Helt ensam med naturen, fri att välja vilka intryck som ska få plats i kroppen.

Glad skidåkare med nya skejtlagg!

Ännu gladare skidåkare efter att nya skejtlaggen blivit ordentligt inkörda.

Glad men förbannat trött skidåkare efter riktigt grisigt och hårt distanspass på de klassiska skidorna. Ljumskarna skrek och kroppen darrade efter genomfört värv.

En ny väg

I mitten på december bestämde jag mig. Det måste hända något. Det kan inte vara meningen att en människa ska gå omkring med hela världen på sina axlar. Det kan inte vara meningen att en människa ska spendera arbetsdagarna i en stressdimma och eftermiddagarna halvsovandes med en lätt känsla av det-finns-ingen-mening-med-något.

Jag behövde en plats att landa på. En plats som är bara min och dit jag kan gå en gång om dagen för att hitta kraft. Och lugn. Där stressen kan rinna av mig och samlas i en liten skål som jag kan ställa undan när den är full.

Och den platsen har jag hittat.

Med få undantag har jag stått på min yogamatta varje dag ända sedan den 18 december. Och de två-tre dagar då jag prioriterat annat så har jag i alla fall tagit mig några minuter mitt i något annat och andats extra fokuserat en stund.

Rent fysiskt känner jag mig starkare och mer rotad i min egen kropp efter de här veckorna på yogamattan. Men den stora förändringen har skett och fortsätter att ske mentalt. Jag har fått kraft att skala bort onödiga distraktioner och har inte alls lika lätt att stressa upp mig över grejer längre. Det är inte längre hela världen om jag missar något, om jag inte sover ordentligt en natt eller om jag inte hinner allt jag tänkt. Vad gör det om hundra år liksom?

Så, vad händer nu? Ska den här just nu sorgligt ouppdaterade bloggen bli en yogablogg? Vad händer med Ironman Kalmar 2013? Och Vasaloppet?

Allt har sin tid. Jag åker skidor så ofta jag har lust, jag drömmer om cykelturer framåt våren och jag har ingen brådska. Och du får gärna följa med i min hjärnas irrgångar när jag skriver ner något här på bloggen! Jag kommer förmodligen berätta för dig om hur jag utforskar världen uppochner på min snart utslitna yogamatta, du kommer få höra mer om hur jag tänker mig den kommande månaden fram till Vasaloppet, och du kommer få följa med mig på vägen mot IM 2013, jag lovar.

Nu ska jag ner på min matta igen. En timme egen yoga med fokus på höftöppnare och flöden. Och några försök till huvudstående.

Jag börjar få kläm på vissa grejer inom yogan. Och det är barnsligt roligt att försöka hamna upp och ner!

Det är kul att vinna!

Hej bloggen, long time, no see. Men nu jädrar har jag nåt kul att berätta! Idag var det tävlingspremiär på skidor den här säsongen, och dessutom på en distans som jag aldrig tävlat på förut. Jag är ju en nötare och gillar att åka långt och långsamt, men idag var det Tranemoloppet som gällde - 10km klassiskt. Och på en bana som i tävlingslöpares mått mätt säkert är platt som en pannkaka, men för en skidåkare från Halland så var det backigt och kurvigt värre.

Jag har en tendens att vika ner mig när det börjar bli tufft och jävligt, men idag hade jag bestämt mig för att slita ända in i mål och ha min gamla volleybolltränares ord som mantra - "när du tror att du är helt slut har du minst trettio procent kvar!". Och visst, det gick långsammare på slutet i de sladdriga och blöta spåren (det var typ nittionio procents luftfuktighet och tre plusgrader...) men jag krigade så bra jag kunde. Och kom i mål som första D21:a! Nu råkade vi visserligen bara vara tre tjejer, och tvåan råkade vara Majken som är gravid i åttonde månaden och som väl hade varvat mig ett par gånger om hon hade varit i "normalform". Men ändå.

Med mig hem kom en guldplakett, och ett tävlingssug som heter duga! För att inte tala om ett sug efter att åka skidor överhuvudtaget.

Svårt att tro att det var skidtävling på gång när man tittade åt ena hållet...

...men åt andra hållet såg det bättre ut! Spårteamet i Tranemo har verkligen gjort ett grymt bra jobb.