Jag har verkligen inte haft en sekund över de senaste dagarna. I onsdags jobb i tolv timmar, i torsdags ungefär samma. Igår jobb från halv fem och sen direkt efter att jag slutade upp till sjukhuset och hälsa på syrran. Och idag träning sen hem till mamma och hänga i hennes nya lägenhet. Och hem till syrra nummer två och göra gardiner.

Jag är en busy woman helt enkelt.

Idag är mitt huvud fullt av såna här. Man skulle kunna tro att jag håller på att bli ett murmeldjur.

Men SNÄLLA!! Har man verkligen rätt att gnälla över sitt miserabla liv efter att man vunnit 2 miljarder kronor? Som man lyckats slösa bort på dumma saker och dessutom skaffat sig osunda alkoholvanor, blivit spelberoende och blivit peppad på att springa runt på porrklubbar? Okej att det sedan hände massa olyckliga saker i hans liv också, men allt kan man väl fan inte skylla på en miljardvinst.

Har du en massa Monopolpengar som du inte vet var du ska göra av? Far till Danmark och kliv in på Nordea så ska du nog kunna få lite ordentlig valuta istället. Helt jävla sinnessjukt. Om man som bankanställd inte kan skilja på leksakspengar och riktiga pengar kanske man hamnat lite i fel bransch?

Okej, nu är jag förbannad. Förkylningen är borta och livet känns lite bättre, och vad händer då? Jo, då klappar en annan del av min jävla kropp ihop. Först kan jag inte röra mig för att hela jag är gröt, nu kan jag inte röra mig eftersom min rygg gör mig till en krympling. Det är så förtvivlat, satans orättvist.

För övrigt är det alltid roligt att kolla runt på alla forum där gulliga fans med gnistrande ögon hänger. På Oasisgeneration.com finns en tråd om Glasvegas platta, och det är lite fint när folk skriver saker om textrader som de tycker om. Som det om outrot på Flowers and football tops. Det är en underbar låt om en fruktansvärd tragedi, och det är ett schysst outro. Men snälla nån, att säga att det är genialt att skriva textrader som

You are my sunshine
my only sunshine
you make me happy when skies are grey
i hope you noticed
how much i loved you
how could they take my sunshine away...

är ju som att säga att vilken jävla tonåring som helst med en penna i handen är ett geni. Nu råkar det förstås vara så att det blir magi i James Allans mun, men det handlar ju knappast om det fantastiska i ordkombinationen, utan om hur han gör det.

Förresten kan jag inte låta bli att tänka på Bright Eyes och The calendar hung itself när jag hör de där raderna.

...på tredje dagen uppstånden igen från de döda! Jag är vid liv! Jag kan andas! Den jävla förkylningen har äntligen haft vett att börja ge sig av. Jag har firat det hela genom att ta en fika tillsammans med Glasvegas och decembernumret av Bang. Ulrika Dahl går som vanligt från klarhet till klarhet i texten om skam och begär efter blickar. Jag älskar Ulrika Dahl. Hon är fan en av Sveriges coolaste kulturantropologer och queerforskare.

Jag är för övrigt förmodligen sist i hela världen med att upptäcka och konstatera att Glasvegas debutalbum var ett av förra årets bästa skivsläpp. Jag behövde tydligen en liten spark i baken av den så kallade jullåten A snowflake fell för att jag skulle begripa storheten. Men bättre sent än aldrig.

Just nu är jag jääävligt sugen på att se mer dansfilm. Har gått igenom alla filmer jag vet som handlar om unga dansstudenter vars mål är en plats i ABC eller bara allmänt danspeppade unga tjejer med beskyddande pappor som vägrar låta dem dansa i tv. Så kom igen, nån som vet en film jag kanske missat, hjälp mig!

Det är otroligt synd om mig. Jag är så förkyld att mitt huvud känns som gröt. Följaktligen tänker jag saker som jag inte borde säga och säger saker som jag inte tänkt för att det blir nåt fel i nervkopplingarna i hjärnan. Därför borde jag sy igen min mun och ta bort händerna från tangentbordet genast.

Tullbron och Grand i Falkenberg

Idag har Halland, tro det eller ej, visat sig från en alldeles helt okej sida. Jag och resten av min lilla redaktion har varit på roadtrip och jag fick till exempel se platser i Falkenberg som helt och hållet motade bort min tidigare ovilja mot den staden.

Imorn är det galautstyrsel som gäller i studion. Och röd matta. Ska bli spexigt.

Hejåhå. Jag måste ju framstå som sinnessjuk och schizofren när man läser mina senaste inlägg. Jaja.

Idag har varit mest en skitdag. Jag försökte peppa mig själv med Fever Ray (vilket lyckades i ungefär en halvtimme. Sen vart det skit och pest igen) och med att köpa en sjukt cool tröjgrej från Diana Orving (vilket sorgligt nog höll mig på bättre humör lite längre). Så nu har jag suttit och funderat ut en outfit som jag kan ha på nästa stora fest eller klubbkväll. Vilket egentligen bara gör den här dagen ännu pissigare, för NÄR I HELVETE kommer nästa stora fest eller klubbkväll bli?! Typ aldrig. Jag är så förbannat jävla trött på den här stan och på att det aldrig händer nåt och på att jag alltid är så förtvivlat trött.

Jag ÄLSKAR Karin Dreijer! Och jag ÄLSKAR Spotify! Soloplattan finns att lyssna på nu, och satanhelvete vad bra hon är! Känns som en självklar fortsättning på Silent shout. Lätt jag ska hänga på telefonen på torsdag när konsertbiljetterna släpps.

Kan inte nån ringa mig och berätta nåt roligt? Eller skicka nåt kul till mig på posten? Eller bara i största allmänhet liva upp den här dagen lite? Jag håller på att avlida av uttråkning och utmattning. Och jag är så jävla less.

Jag är tydligen en underhållande och vänskaplig typ som lever i nuet och som inte precis gillar att planera framåt. I alla fall enligt typealyzer som analyserat min blogg och hittat min personlighet. Jag ska tydligen jobba med nåt slags socialt arbete där jag får hjälpa människor på ett konkret och tydligt sätt. Attans då. Det låter som jag valt helt fel yrkesväg. Särskilt eftersom stora delar av mitt jobb går ut på att planera framåt.

Som alltid när jag träffar min fina, fina L blir jag sjukt sugen på att bo i en riktig stad i ett riktigt land. Halmstad känns som helvetet på jorden när det blir dags att sätta sig på bussen eller tåget tillbaka från civilisationen. Usch. Men nåja. Ritz igår, vi var sjukt snygga och jag hade väldigt roligt. Stötte ihop med en del gamla kompisar som jag väl hade sådär stor lust att prata med, men när vi väl sa hej kändes det bara rätt trevligt. Jag, A och L viskade ihop små strategier för att sno champagneflaskan från killarna som stod bredvid. Insåg dock att det skulle bli svårt att rymma från ett så trångt ställe med någon slags värdighet och med flaskan i behåll så vi lade ner det projektet. Det fick bli coctails istället. Och det är ju inte fy skam. Sen kom mina favoritbröder inramlandes och jag fick plötsligt en känsla av att vara tillbaka i tiden några år, då när allt var lite enklare och lite roligare. Fast det varade inte så länge, för vem har tid och lust att gå runt och längta till gamla dar? Nä precis.

H var precis som H brukar vara. Bara hon kan få för sig att gå och be dj:n sänka ljudet för att hon inte hör vad folk säger omkring henne. Hon fick inte sin vilja igenom, vilket störde henne lite kan jag tro. Och B berättade för mig om alla sina äventyr i Sthlm, alla coola människor han ska intervjua, alla spännande ämnen och saker han får skriva om. Blev lite avundsjuk och sugen på att göra nåt betydelsefullt.

Sen, hemresa. Nu, lite halvsur över att jag det inte var jag som hade en biljett till det där Ryanairplanet till Gatwick. Eller till någon annanstans för den delen. Jag önskar att mitt jobb fanns på en lite mer spännande plats än den här skruttstaden.

Fast jag vet ju så väl att jag kommer tycka att livet är rätt bra också här inom några dagar. De där längta bort-grejerna dyker upp med jämna mellanrum, och så frågar man sig vad i hela jävla friden det är man pysslar med, men sen kommer den ganska småputtriga och trevliga vardagen och man liksom vänjer sig. På gott eller ont.

Sitter och lyssnar på Sufjan Stevens och undrar vad det är för fel på mig. Varför kan jag inte gå ner i varv tillräckligt för att sova? Och om jag nu inte går och lägger mig, varför kan jag då inte göra nåt vettigt åtminstone? Typ diska senaste veckans disk? Nej, nej, här sitter jag och läser fåniga artiklar om flirtkunskap i skolan och larviga "avslöjanden" som inte har någon som helst betydelse. Kan jag inte åtminstone läsa om Israels krig eller nåt?

En liten del av världsrekordet.

Igårkväll slog min redaktion och 300 varbergare världsrekord. I skedliggning. Sinnessjukt roligt. Ska jag vara helt ärlig var jag vansinnigt skeptisk till det här dagarna före rekordkvällen, tänkte att snälla nån, vad skulle få över 270 personer att lägga sig ner på sidan med armen om en annan (kanske främmande) människa och även få en annan (kanske främmande) människas arm om sig? Men det gick!

Och nu är jag helt slut. Såna här saker tycks liksom överanvända energi, ungefär som att man lånar framtida energi av sig själv, så sen när eventet är över är det dags för kroppen att betala tillbaka. Så nu har jag minusenergi.

Tre skäl att inte kliva ur sängen i morgon:

1. Jag har ingen frukost hemma
2. Jag kommer säkert inte få någon tidning i morgon. Heller.
3. Jag har blodblåsor på fötterna

Jag är så otålig. Att inte få träna förrän halv åtta på kvällen är rena tortyren. Jag får inget vettigt gjort för jag bara längtar efter att få dra iväg och köra slut på min arma kropp.



Och en annan sak. Vad är det som gör att när man äntligen bestämt sig för att gå till doktorn för nåt ont som man har (ja, min nacke började göra ont igen, plus att jag insåg att jag kunde riskera eventuella försäkringspengar om jag skulle bli invalidiserad eller nåt annat dumt som en följd av min klantiga cykelolycka om jag inte blev läkarundersökt, så då tyckte jag att det var nog lika bra att krypa till korset, eller till vårdcentralen) och man sitter där och ska beskriva sin smärta, då mår man plötsligt som en prinsessa och känner sig som en hypokondrisk idiot? Och sen när man gått därifrån och bannat sig själv för att man slösat med läkarens dyrbara tid så kommer det onda tillbaka! Vad är det för jävla dumheter?

Jag längtar faktiskt. Litegrann i alla fall.

Svenskar är inte så bra på galor. Eller, svenska skådisar är inte så bra på galor. Jag glömmer från år till år hur urbota jävla trist det är med Guldbaggegalan, och kollar varje gång. Och gäspar. Om det inte vore för Cecilia Frode och Ester Martin Bergsmark skulle jag inte höjt på ögonbrynen en enda gång.

Jag har lånat en ny bok av Siri Hustvedt idag, efter att ha läst ut Vad jag älskade och blivit helt tagen, överväldigad och andlös. Jag har visserligen svårt att tro att nåt ska kunna toppa den boken, men försöka går ju alltid. Annars kan jag alltid kasta mig över Nina Björks uppgörelse med liberalismens fiktiva idé om den mänskliga friheten.

Och annars då? Jag funderar lite över feghet, hemligheter och skuld. Och sen tänker jag att det snart är helg och då far min guldklänning och jag till civilisationen och möter världens snyggaste tjej.

Kära publik, jag är glad att kunna meddela att min nacke har tagit sig i kragen och slutat göra ont. Om det beror på att den blivit frisk eller på att jag käkar värktabletter som en pundare låter jag vara osagt. Hur som helst känner jag mig pigg, glad och stolt över min underbara lilla redaktion och allt bra vi åstadkommer. Jag känner mig rätt nöjd med att jag blivit så bra på att inse mina egna begränsningar att jag ber om hjälp i tid. Och att den hjälpen sedan också dyker upp är ju ett plus.

Livet är rätt fint, sammanfattningsvis.

Satt och kollade runt lite på forumet på Kent.nu. Sinnessjukt roligt. Folk där har ingen som helst distans till sig själva, till Kent och till Jocke Berg. Allt är så fluffigt och fantastiskt, det där bandet kan tydligen inte göra nåt fel. Texterna analyseras ut i minsta stavelse, det hittas meningar och betydelser som förmodligen inte har nåt med verkligheten att göra, och så suckas det hänfört över vilket geni Jocke är. Allt ska tolkas, är man inte ute efter textens innersta mening så är man ett dåligt fan. Eller som nån uttrycker det: "Och för er som säger att ni bara lyssnar för att den låt bra; lyssna nogare eller läs texten så är låten inte bara bra "on one level" utan flera då man kan tänka sig in och relatera till jocke."

HAHHA!

Men ja, förstås, vem är jag att gnälla. Jag var minst lika hysterisk då 1998-2001 när jag var som värst. Sen kom Vapen & ammunition 2002 och hur jävla intressant blev det då? Nä precis. Då blev det U2 av alltihop. Urtrist.

Ibland tänker jag att det skulle vara fint att vara tjejen som Marc Bianchi sjunger om i Something to do with my hands.

Jag känner mig som en skröplig tant. Alternativt en krigshjälte. Mitt huvud kan bara med stor möda vridas åt vänster. Till höger går lite bättre, men bara om jag samtidigt lutar hakan ner mot bröstet och riktar blicken snett neråt. Att lyfta upp huvudet och kanske till och med luta det lite bakåt vore självmord. Jag försökte gå till Citykliniken och gråta lite över mitt miserabla tillstånd, men de hade stängt. Jävligt orättvist tyckte jag och lomade iväg till Apoteket istället. Och där var de så jävla smarta så de hade ställt all information om nackont på översta jävla hyllan. Jag fick till och med be om hjälp för att få ner mina naproxentabletter från hyllan som låg lite över ögonhöjd, för det gör ont bara att lyfta armen högre än rakt fram.

Om jag hade bott i USA hade jag stämt någon för det här. Typ cykeltillverkaren som inte sa att det var farligt att cykla utan hjälm på blankis.

Saker du får göra om du jobbar som producent på SR Halland

1. Säga saker som "skicka fakturan till den här adressen och skriv det här kostnadsstället", och före det självsvåldigt bestämma att vi ska göra av med massa pengar
2. Ringa Stockholm och säga "jag behöver det här på onsdag så jag vill att du prioriterar det här"
3. Utrustad med byggarbetshjälm och bultsax ge dig på barrande julgranar som ska plockas isär i mindre skrymmande format
4. Sopa barr och sen gå runt med barr i varenda kroppsskrynkla och veck

Jag har ett roligt jobb. Och varierat.

Jag sitter och väntar på yrseln och illamåendet. Det vill säga hjärnskakningen. På väg hem från träningen lyckades jag cykla omkull. Och inte bara sådär Oj, cykeln halkade till och gled iväg och jag fick sätta i foten för att inte falla pladask, utan platt fall, rakt omkull, ner med huvudet i marken och cykeln liggandes bredvid med spinnande framhjul. Så fruktansvärt jobbigt, och så förtvivlat ont det gjorde. Imorn går jag med svansen mellan benen och inhandlar en cykelhjälm. Basta.

Men det är så mycket i mitt huvud just nu så jag tror att jag ska sprängas. Kom igen huvudet, ha lite självbevarelsedrift och säg till när det blir för mycket!

Fast jag har i alla fall pratat med en jättesnäll AD idag, eller egentligen två. Och de lyfte lite bekymmer från mina axlar genom att vara supereffektiva och goda människor. Jag älskar när folk är bra på sina jobb.

Och när jag inte pratar med snälla män i telefon så ägnar jag mig åt tjejshopping. Jag kände ett plötsligt behov av en foundation (fråga mig inte varför, för det hela är så irrationellt så jag kommer bara stamma nåt dumt och du kommer inte bli klokare), så jag gick och köpte det. Och fick på köpet ett samtal med en upp över öronen-piffad tjej som pratade om min hud och om mina färger och rekommenderade saker som kunde funka på mitt ansikte. Det var ungefär som att gå till doktorn som säger vad som är fel på en och sen skriver hon recept på nåt slags knark som rättar till guds misstag. Helt lysande.

I natt kunde jag inte somna på grund av paranoia. Jag var helt övertygad om att det var någon i mitt rum, men orkade samtidigt inte gå upp och kolla eftersom jag var så trött. Men det gjorde ju att jag inte heller kunde somna eftersom det skulle vara så otäckt om det verkligen visade sig vara någon i rummet, och denne någon sedan fick för sig att ha ihjäl mig eller något.

Och nu under morgonen har jag kollat in Karin Dreijers soloprojekt Fever ray genom videon till "If I had a heart" på DN:s hemsida. Jag tror att jag gillar det, men fan vilken skrämselhicka videon lämnade efter sig. Paranoia i kvadrat liksom.

Jag hade just börjat vänja mig vid schlager/metal/Elvis-snubben i lägenheten under mig som brukar msn:a med sina kompisar klockan tre på natten med högsta volymen på datorn. Nu har några flyttat ut och istället har jag fått ytterligare ett freak till granne. Vid den här tiden några kvällar nu så har han hållt låda på en olidlig ljudvolym.

Kanske är det den där adhd-killen som jag delade kollektiv med för några somrar sedan som hamnat på samma adress som jag igen. Han skrek ju på allt och alla, men mest på döda ting. Och så slammeröppnade han alla skåp och lådor typ rituellt varje morgon. På kvällarna rusade han runt som om någon gett honom speed och hängde och slängde i varenda dörrkarm. När han hängt och slängt klart brukade han ställa sig en centimeter från mitt ansikte och berätta om sladdar. Fast alltid med en röstvolym som fick mig att undra om det var någon granne ett kvarter bort snarare än mig som han försökte kommunicera med. Kvällarna slutade alltid med att han släpade fram sina hantlar som han travade runt och gjorde bicepsövningar med. I marschtakt.

Mitt bredband funkar igen! Du kan inte ana hur lycklig jag är nu. Lyckligare än lyckligast. Om jag bara kunde minnas vad supporterkillen hette som hjälpte mig så skulle jag buda upp en jättestor blombukett till honom i Stockholm. Han och hans sävliga norrländska har gjort min dag.

Men okej då. För balansens skull:

Topp fyra på saker som gör mig lycklig just nu:

1. Att L kommer hem en sväng snart! Åh vad jag saknar den andra halvan av askimsfraktionen. Och åh vad det ska bli roligt att dricka öl och vara snygg ihop med henne.
2. De senaste dagarnas H-besök. Alltid uppiggande och alltid roligt.
3. Att saker börjar återgå till det normala efter alla helger. Så att A är tillbaka på jobbet till exempel!
4. Att det snart är helg. Då blir det öl och skridskor.

Jag känner mig lite upprörd. Plötsligt ska jag mitt i allt bli art director, förrådsinventerare, tröjdesigner, chef och allt möjligt annat som man kan behöva vara för att styra upp ett Hej här är vi, vi kommer från Smakstart i SR Halland-event. Jag försökte delegera lite uppåt i hierarkin, men det gick minsann inte. Så nu sitter jag här och låtsasvet vad jag ska göra och hoppas på det bästa.


Topp fyra på saker som upprör mig just nu
1. Mitt krånglande bredband. Ikväll ska jag göra ett nytt försök att lösa den jävla knuten som uppstod på min uppkoppling igår och som det tog mig tjugo minuter att inte lösa med hjälp av supporten igår. IP-nummer hit och routers dit liksom. Hur i hela friden ska jag veta hur man löser sånt där när jag inte vet vad supporten pratar om?
2. Skitprenumerationer på skittidningar. Jag har varit utan morgontidning de senaste tre dagarna. Och jag har aldrig tid att ringa på telefontiden till den dära distributionen, så det var först idag som jag snodde fem minuter från arbetstiden och ringde, och då fick jag veta att den jävla prenumerationen gått ut. Vad är det för sätt??? Alla andra tidningar är måna om att behålla sina prenumeranter och ringer för fan hellre fem gånger extra och försöker sälja en fortsättning på prenumerationen, men inte min skittidning minsann.
3. Män. I största allmänhet egentligen, men i synnerhet såna där män som tror att de äger världen och som tycker att det är helt okej att knuffa mig av trottoaren hellre än att flytta sig två centimeter åt sidan så att jag också kan få gå skyddad från bildårarna på vägen.
4. När jag tvingas göra saker som jag inte förstår trots att jag bett om hjälp att göra dem. Se ovan.

Najaden på Slottskajen.

Najaden - Halmstads stolthet. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt. Hur kan en halvt upprostad, Karlskronabyggd liten skitbåt vara nåt att vara så stolt över? Vad har hon betytt för den här stan egentligen? Har hon gjort nånting alls förutom att ligga vid kaj och förfalla?

Sitter och tänker på mitt år. Jag har sjukt svårt att komma ihåg särskilt mycket före maj. Vad hände januari-april egentligen? Jag vill minnas det som att det var en rätt schysst vinter, jag hade just flyttat till lägenheten på Storagatan och höll på och fixade och borrade. Det var en del musikaler som gick igenom min dvd-spelare, och en hel del backgammon, vill jag minnas. Eller blandar jag ihop? Det här är vad jag minns:


JANUARI

H på torget i Mariehamn nyårsnatten 2007. Det året slutade med en fin nyårsafton, och 2008 började med en underbar nyårsdag.
Mitt livs bästa nyårsdag inledde 2008. Jag och G gick nog aldrig riktigt upp den där dagen. Vi hamnade framför Harry Potter tror jag det var, hämtade först nyårsfestmat på Norravägen som vi åt i picnicform på golvet inlindade i filtar. Annars minns jag januari som månaden då jag var trött, trött, trött. Några producentdagar här och där som höll på att sänka mig helt på grund av sin oregelbundenhet. Plus att det kändes som att alla var sjuka alltid på jobbet, och det fanns inga vikarier.


FEBRUARI

En bilresa genom Sverige, en begravning. Ett jättebra besök i Göteborg i mitten av månaden, ett mindre bra där februari blev mars. Jag blev räddad av B som fick plocka upp mig från golvet när M hade stängt av telefonen och jag inte kunde sluta gråta. Jag fann en slags vän i en gammal tant som tyckte om lampor lika mycket som jag. Men egentligen, mest en skitmånad.

MARS

Påsk. När vintern hade bjudit på tomma helgkvällar på Indigo kom påsken och plötsligt dansade vi barfota till riktigt okej musik tillsammans med massa bortaålänningar, och det var så himla, himla roligt. N var långt borta i Kurdistan och det var hemskt tomt. Det var också månaden då jag inte längre stod ut med att alltid, alltid ha ont i ryggen, och fixade mig själv en remiss som gav mig gratis massage de kommande månaderna.

APRIL

Singstar på Ålandsvägen.

Det var månaden då jag hade sån grav hemlängtan att jag trodde jag skulle gå av. Och mitt i allt uppenbarade sig en flyktväg - två jobb på SR Halland! Jag dagdrömde mig igenom veckorna och sökte lägenheter helt utan minsta garanti om att jag skulle få flytta. Men jag var nog lite tvungen, för att inte bli tokig. Men sen var det de där nätterna på Ålandsvägen också, med Singstar till fyra på morgonen.


MAJ

Min underbara Londonkvinna.

En fin månad. Besök av mina londoners. Fest på Badhusgatan. Polisorkestrar. Svinkallt kalas utanför Östhammar. Försökte lära mig segla på Slemmern. Sottungabesök. Anställningsintervju i Halmstad, för ett jobb jag inte fick. Istället fick jag ett helt annat, mycket bättre.


JUNI

G med fiolen på en slags midsommarfest som vi kraschade lite i jakt på en midsommarstång.

Då hade T stuckit från Åland. Trist som satan. Men midsommar var fint, i Loompaland. Fotbolls-EM och dessa fantastiska ryssar. Nedräkning på mina dagar på Ålands radio med mina sista nyhetssändningar, kanske nånsin. Och jag minns en kväll i Uppsala och en märklig lägenhet som jag fick sova i. Killen som bodde där hade jag aldrig träffat. Innan dess hade jag varit på Fredmans också. Fantastiskt ställe. Jag flyttade nästan hem till N vid Ålandsplan. Eller i alla fall till en lägenhet i trappen bredvid. Det blev så mycket enklare att lösa Melodikryss och söndagshänga framför reprisen av På spåret och vad det nu var.


JULI

Picnic i Klosterviken.

Anställningsavtalet skrevs på och det var plötsligt på riktigt. En underbar natt, den där gången då alla andra åkte till Åbo, men jag och N var kvar på ön och gick hem till henne och drack upp hennes bubbelvinflaskor. Vi sjöng Astrologen och massa David Bowie. Och dansade till Jigs. Och gjorde pannkakssmet som vi skulle ha till Melodikrysset dagen efter. Och så ringde vi mamma som fyllde år. Hon svarade inte, så då ringde vi Mr Jigs och sjöng för honom istället. Och jag var mästarproducenten på Åland som fixade ihop det mesta man kan behöva för en jazzorkester som kom på besök. Trummor, miljoner notställ och förstärkare lånades ihop från höger och vänster, och jävlarimig vad bra det blev. Och så hängde vi en hel del nere på Albins brygga. Och så var det hejdåkalas för G. Sorgligt. Många fantastiska utesändningar, jag åkte sjöräddningsbåt och paddlade kajak bland annat. Och jag gjorde min bästa intervju hittills på Andersudde. Håkan Hellström på torget i Mariehamn. Häng med skådisen, det var vackert. Han visade mig bland annat skötbåtshamnen på Järsö. Båtturen till Kobba som aldrig blev, men som ersattes av bilresan till Klosterviken. Och det var aldrig så bra att jobba på Ålands radio som under juli när jag och L kunde lunchbada.


AUGUSTI

Highgate cemetery.

Semester i veckorna fyra!! Nybrokajen i Sthlm. Högläsning ur Manifestet. Roadtrip fram och tillbaka mellan öst- och västkusten. Besökte Arboga en stund och tänkte på L. Sigur ros, Håkan och BD på WOW. Smögen i sommarsol. Hamburgö och Vänd igen. Och London! Jag fick storstadslängtan, och den har nog inte riktigt försvunnit än. Några fina Stockholmsbesök hos skådisen. Flyttresorna mellan ön och Halmstad. Och denna väntan....väntan på att få börja jobba, väntan på att få visa att jag är värd det där jobbet.


SEPTEMBER

Min väg till och från nya jobbet i september.

Sjukt nervöst. Vad skulle de tycka, mina programledare? Skulle de tycka att jag var en liten fjant, en tjugonånting brud som minsann inte ska få bestämma nåt över deras program? Hur skulle jag trivas? Skulle det finnas kedjerökande, schiozomän som gillar att bråka med unga tjejer tills de börjar grina också på min nya redaktion? Men det blev så fint, och jag hade så roligt. Och mitt självförtroende fick en ordentlig kick när jag upptäckte hur jävla roligt det kan vara att jobba som producent. Jag älskade mitt jobb från första dagen, och det var (och är) underbart att jobba med så fantastiska människor. Sen började jakten på min nya vespa, en jakt som tog slut i oktober nån gång när en fult omlackad vespa 50 från 1979 kom hem till mig från Helsingborg. Jag såg mitt livs första elitseriehandbollsmatch också. Och så tog jag upp min träning igen. Under hösten skulle det hela (som vanligt) utvecklas till ett mer eller mindre okontrollerbart monster. Fem-sex dagar i veckan, minst ett par timmar åt gången.


OKTOBER

Den ena sömnlösa natten staplades på den andra. Jag älskade mitt jobb så till den grad att jag aldrig kunde släppa det, och det är väl inte precis så att jag blivit bättre på det nu heller. Och det var en hel del tillsnurrade känslor, mycket rotande i gamla skivor, många jobbiga låtar och texter som jag försökte illustrera mitt liv med. Träningsnarkomanin utvecklades till nya höjder tack vare en liten manick som alla SR-medarbetare skulle ha på höften som räknade steg. Sen var jag på ett slott i Landskrona och konferensade som en riktig vuxen. Och så var det Stockholmsresan som för mig gjorde slut på en fin relation. Jag såg Manifestet på Tribban, men sen var det inte så mycket mer. Men jag började lära känna fina, nya människor istället. Några kom nog för att stanna, andra försvinner sakta men säkert.


NOVEMBER

Rätt mycket en pissmånad. Ett besök från Sveriges västligaste ö lämnade mig med blandade känslor. Min familj bestämde sig för att splittras. Men det fanns fina saker också. TV-spelande med J på museet till exempel.


DECEMBER

Rastlösa månaden, uppbrott och avbrott. Ingenstans kunde jag vara längre än en dag. Julen var finare än jag väntade mig, men jag var tvungen att åka hem fort som tusan för att inte bli tokig. Men så var det besöket i Ljungskile hos N och mr Jigs! Det var fint mitt i allt. Men det bestående intrycket är nog ändå att det var en sorgsen månad, då det återigen blev så uppenbart vilka som är viktigast, och hur svårt det är att få allt att stämma.

Sedärja. Nu plötsligt efter jättelång tid upptäcker jag Säkert!. Jag som liksom tänkt att det inte skulle vara så bra, Hello Saferide tycker jag ju inte alls om. Men så mitt i allt (tacktack, fina fina Spotify) hade jag inget att lyssna på och så klickade jag runt och hamnade på Allt som är ditt och Nån gång måste du bli själv. Och här sitter jag nu. Jävlar. Annika Norlin når inte precis upp till Jenny Wilsons höjder när det kommer till texter, men närapå.

Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem.

Ungefär så.

Nu ska jag ge mig ut och försöka hitta frukost.

Ja, vad säger man? Man kunde tro att det var en circus jag hade på besök igår. Jag, systrarna, brorsan, J och S discobowlade bland tequilasen och sen skulle vi hem och ge oss på min vattenpipa. Två krossade glas senare for de hem. Men roligt var det!

Idag är Halmstad inte alls så där trevligt som man kunde önska. Jävla regn. Och jag har ingen frukost hemma.

Jag har tränat idag. Nåt som kallas för Body balance, och som tydligen är en blandning av lite allt möjligt, typ yoga, tai chi, pilates och quigong. Sjukt jobbigt och jätteroligt. Men det är fan svårt att koncentrera sig på det man gör när alla övningar och ställningar heter saker som kamelen och happy baby-pose. Wtf liksom? Happy baby?

Den här dagen är som gjord för att ge sig ut och finpromenera. Det känns på nåt märkligt sätt som att man blir lite starkare när solen skiner. Så idag tänker jag högaktningsfullt ge fan i att tänka på allt och alla som gör mig ledsen.

Why'd you have to break all my heart?
Couldn't you have saved a minor part?
I could have clipped and saved and planted it in the garden
Damn you guess I'll have to get a new one

Prins Bertils stig here I come.

Den senaste tiden har för övrigt bjudit på jävligt mycket snack om mat. Om att äta, om att inte äta, om att låta bli att äta vissa saker, om begär efter just de sakerna... Jag vill bara skrika. Där sitter alla och snackar helt tvärsäkert för sin ståndpunkt och ser sådär ofattbart förorättade ut, som om de vet något ingen annan vet och därför blir förbannade när de blir ifrågasatta. Om de nu vet något så kanske de kan reflektera över hur svårt det där är, och vilken tunn lina det är att balansera på. Jag orkar inte höra mer om det fysiska beroendet och att allt går att övervinna med viljestyrka. Tänk om det inte alls handlar om kroppen utan bara om vad som rör sig i huvudet?

Ja jag vet inte. Jag antar att jag bara ständigt hoppas på lite mer hänsyn och eftertanke, trots att jag allt som oftast blir utsatt just för motsatsen.

Hej 2009.

Nyåret firades in med Singstarmaraton. Tusen gånger bättre än alla fester som man nånsin kan tänkas gå på. L och B krossade förstås mig gång på gång med sin tonsäkerhet, men jag borde vunnit på stilpoäng. Den som försöker dansa synkdans skulle alltid ha ett försprång.

Sen kollade vi på grannskapets fyrverkerifrossa. Alla hushåll runtomkring verkade ha fått rakethybris och ståtade med varsitt fyrverkeri värdigt en hel stad. Således gick det inte att se fyrverkeriet för alla raketer. Så jag antar att allt var som det skulle.

Strax efter tolv var det dock dags för den här hårt arbetande producenten att försöka ta igen höstens förlorade sömntimmar. Tolv timmar senare vaknade jag fräsch som en nyponros.