Tröstpris till en stukad skidåkare

Johans status på FB för nån timme sen.

Om jag hade det lite jobbigt under årets Vasalopp så är det inget jämfört med hur Johan hade det. Jag hoppas att han inte tänker döda mig för att jag berättar det här, men han lyckades med bedriften att rasa från placering 1547 i Smågan till 3792 i mål. Det betyder att han startade i led 3 och kom i mål på en placering som motsvarar led 5. Fatta, 2000 åkare passerade honom. Ett riktigt skitlopp på urkassa skidor som han ska vara ofanligt stolt över att han överhuvudtaget genomförde. Jag hade förmodligen brutit halvvägs om jag hade haft det lika illa. Föreställ dig att du tycker att det går trögt och att alla åker ifrån dig, och så kommer det upp en klubbkompis bredvid som startat bakom dig och säger "Alltså, jag har så himla dåligt glid, alla bara åker ifrån mig!" och så lägger du dig i rygg på honom bara för att sekunden senare se honom svischa iväg i en fart som du bara kan drömma om. Då kan vi snacka dåligt glid. När du kommer till backarna innan Hökberg är du trött av att ha slitit dubbelt så hårt som alla omkring dig, du har haft åtminstone ett krampanfall i låren och du bestämmer du för att valla om. När du ger dig iväg igen går ena staven av och du får åka med en stav hela vägen upp till kontrollen innan du får en ny. Sista två milen är sedan en enda lång kamp mot huvudet för att inte ge upp hela skiten. Väl i mål är du bara så förbannat glad över att du tog dig hela vägen.

Den här kampen belönas nu av skidbutiken Ski & run i Göteborg som förutom att prisa den kvinna och den man som klättrat flest placeringar i årets Vasalopp jämfört med förra året med varsina Swix Triac 2.0-stavar också delar ut ett par Cascoglasögon för årets största placeringsras jämfört med förra året. Johan är solklar vinnare i den sistnämnda tävlingen - årets 3792:e plats är ganska långt ifrån förra årets 1714...

Sista rycket på skidorna

Skiiers high. Det är grejer det. Och liksom när det gäller runners high så kan den dyka upp när man minst anar det. Fast igår kände jag det på mig. Jag menar, vad sägs om skidåkning på natursnö på en ödslig myr långt bort från ära och redlighet (nåja), i strålande solsken och ett par plusgrader? Jag körde på blanka skidor och stakade järnet. Drygt två kilometer uppför ut på myren, två kilometer nerför tillbaka. Fem varv. 21 kilometer totalt. Och hjärtat var så lyckligt att jag nästan dansade fram.

Fantastisk myråkning på natursnö, visserligen med lite genomslag. Men med fulskidorna på så går det finfint!

Hejhej!

Lycklig var jag även under den gångna helgen. Nästan sju mil skidor skrapade jag ihop på SK Hyltes kuperade konstsnöspår tillsammans med Sofie och Magnus från Hyltes kanske mesta skidåkarfamilj. Så jäkla gött att kunna ha träningsläger med mycket skidåkning på hemmaplan, och särskilt när man får åka ihop med roliga människor. Sofie och jag är hyfsat jämna, och det är kul med sparring. Jag fick ihop ett bra längre distanspass med hårt tempo, ett stakintervallpass och ett lite kortare distanspass då jag framför allt fokuserade på stakningen eftersom mina ben var ordentligt trötta.

Sofie och Magnus (vars tolvåriga son för övrigt stakade ifrån mig på en av mina stakintervaller.... Lagom knäckande!) och Johan.

Nu väntar mest vila fram till söndag. Jag hade egentligen tänkt köra ett hårt, kort stakningspass ikväll, men jag har bestämt mig för att hoppa över det eftersom jag känner mig snuvig.

Amenvafan. Nu tar jag den där medaljen!

Nittio sekunder. Nittio frikkin sekunder. Det var marginalen upp till femte led när jag körde Ymerloppet i Borås i lördags. I Orsa förra helgen var det en bit över två minuter. Men nu alltså. Nittio sekunder.

Andra gånger när jag missat en seedningsgräns så har jag inte varit så bekymrad. Jag har gått igenom mina lopp efteråt och konstaterat att jag körde på toppen av min förmåga, och hur gärna jag än skulle vilja det i efterhand så hade jag inte haft nån chans att plocka de där 58 sekunderna eller vad det nu handlade om.

Men i lördags. Jag kände mig urstark. Loppet gick på konstsnöspåret vid skidstadion i Borås, på en 4,2 kilometer lång slinga. Tio varv. Hyfsat kuperat, med både rätt jobbiga stigningar och långa, sköna utförslöpor. En perfekt bana för den här skidåkaren den här säsongen - jag har ju gått och skaffat mig starka ben, du vet. Som ett lokomotiv som liksom forsade fram med obegränsad kraft.  Jag kan peka ut flera tillfällen då jag kunde ha bitit ihop och sugit mig fast i åkaren framför mig eller bara helt enkelt spottat upp mig lite och hållit tempot istället för att slacka och tänka att äsch, jag kommer ändå klara 2.50, jag kan ta det luuuugnt (nåja)...

Men nu är det såhär. Jag kom i mål på 2.47.29. Gränsen för femte led gick vid 2.46. Jag är således parkerad i led sex, samma led som jag nådde i Orsa. Gott så. Jag är stolt över det. Och stolt över att vara så nära femte led. Det hade jag aldrig trott i inledningen av den här säsongen.

Stärkt av detta började jag kika lite i resultatlistorna för de tre senaste årens Vasalopp. Jag konstaterar att medaljtiden för tjejer har motsvarat en placering mellan 4000 och 4400 bland herrarna. Och var hittar man de åkarna? Jo, i femte led.

Hm.

Med det sagt så har jag bestämt att det får vara nog med mesande trots allt. Okej, för ett par veckor sedan kände jag inte alls för att satsa på Vasaloppet. Jag ville inte sätta någon onödig press på mig. Men nu börjar tävlingsdjävulen vakna inom mig. Jag tar det som ett tecken på att jag är på väg tillbaks till mig själv!

När jag ställer mig bland alla de där andra nästan 16000 skidåkarna i starten den 3:e mars så går jag för medalj. Det får bära eller brista.

(Men jag lovar att inte släppa mitt mål att ha roligt längs vägen. Nån måtta på tävlingshetsen får det vara!)

På väg mot varvning i lördags.

Uppseedad till sjätte led i Vasaloppet!

I lördags körde jag årets första seedningslopp inför Vasaloppet, traditionsenligt blev det Orsa Grönklitt ski marathon. Inför loppet hade jag egentligen inga förväntningar på mig själv, jag ville köra så hårt och bra jag kunde, men med tanke på min osäkra form så lät jag bli att sätta upp ett mål för loppet.

Men jäklar vilket lopp det blev.

Orsa ski marathon går två varv på en 21 kilometer lång bana som är rätt varierad. Till stora delar är det platt eller flackt uppför eller nerför, men första kilometern består av en rätt stadig stigning, och efter kilometer 16 blir det brant och knixigt. Till exempel kilometer 18, då ska du upp från banans lägsta punkt till den högsta. Även de sista två kilometrarna är rätt jävliga.

Förr om åren när jag kört loppet har jag fasat för stigningarna och älskat platten, men i år blev det lite annorlunda. Jag vet inte om det är cyklingen som gjort mina ben starka, eller den obefintliga rullskidåkningen som gjort min överkropp svag, men jag har transformerats från en stakåkare till en rätt stark skidåkare uppför. Medan jag tappade en del på platten så stormade jag om i uppförsbackarna, och även om det är lite frustrerande att bli ifrån- och omåkt på stakpartierna så är det oerhört mäktigt att känna sig stark uppför. Jag fick en sån enorm egokick!

Årets version av loppet var lite tyngre än förra året - då var snön snabb och det gick fort framåt. I år hade det kommit en hel del nysnö dagarna innan och kylan gjorde snön rätt kärv tyckte jag. Men det var å andra sidan lätt att få fäste med Blå extra. I normala fall brukar jag deppa ihop lite i slutet på första varvet när det är tvåvarvslopp, och lagom till varvning har jag en tröttdipp som får mig att tänka att det är lika bra att bryta. I år kom aldrig den dippen. Istället kände jag mig urstark vid varvning och jag kunde ge mig ut på de avslutande 21 kilometarna med en pigg känsla.

När jag närmade mig första rejäla uppförbacken på slutet av varvet började tröttheten komma, men jag bet i. Blev omkörd av två tjejer som åkte ursnyggt och som hade ett helt band av åkare efter sig som utnyttjade deras fina åkning. Jag tappade den första tjejen, men lyckades bita i den andra, och vi följdes åt sista biten. Sen lyckades jag klanta till mig in på stadion och fick se mig omkörd av henne i sista kurvan vilket kändes lite bittert. Men jag surnade inte ihop för det, för jag körde över mållinjen på 3.05.42, en supertid för att vara jag. Jag hade kört så hårt jag kunde under de förutsättningar jag hade, och kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda. Jag skulle förstås gärna vara starkare i överkroppen, men det är inte så mycket att göra åt det just nu. :)

Och - det roligaste av allt - nu när seedningstabellerna har uppdaterats efter helgens alla seedningslopp så inser jag att mitt resultat räcker för att seeda upp mig ett led till led nummer 6!! Det var så fullständigt oväntat och roligt att jag springer runt på små moln just nu.

Manchester och nydragna spår på Orsa Grönklitt - min favoritplats på jorden just nu.

Orsa Grönklitt I love you

En röd liten stuga...

...en snö- och istäckt sjö....

...skidmagi... 

...och en vurpa. Ingredienser i en fantastisk skidvecka!

Jag har tillbringat den senaste veckan i mitt vinterparadis - Orsa Grönklitt. Många mil har lagts under skidorna, många goda skidåkarmåltider har slunkit ner i magen, och kroppen och själen är lugn och mjuk som bomull. Jag känner mig som en prinsessa!

Ett litet seedningslopp har skidats också. Gick helt okej. Och jag har upptäckt spännande saker med 2013 års version av skidåkar-Therese. Mer om det en annan dag!

Vasaloppet 2013 - det här är min plan

Om exakt en månad, den 3:e mars ställer jag mig på startinjen i Berga by för fjärde gången. Jag börjar känna de där spåren nu. Ibland när jag funderar över årets lopp så föreställer jag mig själv som en av alla de där sega gubbarna som åker Vasaloppet lika självklart som de dricker förmiddagskaffe med dopp varje dag klockan 11 - det liksom går av bara farten. Inget att fundera över. Bara göra.

Skidåkningen går ganska bra den här säsongen. All annan kompletterande träning går däremot skitdåligt. Själen och kroppen går på sparlåga, och som du vet så ägnar jag mig mest åt yoga. Löparskorna står tysta i hallen förutom vid enstaka infall, cykeln står i vardagsrummet och väntar på att det ska bli mars och simglasögonen ligger och torkar i en korg i badrummet. För att inte tala om rullskidorna. Jag minns knappt när jag stod på dem senast. Men jag försöker låta bli att oroa mig och väntar in den dag då jag längtar efter träningen igen.

Hur som helst. Jag åker skidor. Förvisso går det lite upp och ner, och kroppen är inte helt pålitlig när den är såhär utmattad. Ibland kan jag köra på som vanligt, ibland måste jag ta det lugnare än jag vill.

Men jag märker att tekniken sitter där, jag har kvar min uthållighet, och jag har framför allt kvar den enorma glädjekänslan och kärleken till skidåkningen. De monotona, strikta rörelserna i de olika växlarna gör mig lugn och skapar en liten mental bubbla som jag tycker om att vara i.

Det kommer gå bra det här.

Målsättningen med årets lopp då?

Min långsiktiga plan har sedan förrföra året varit att ta medalj i mitt sjätte lopp, det vill säga 2015. Årets är alltså det fjärde. Efter förra årets fantastiska lopp var jag rätt så övertygad om att jag kunde knipa medaljen redan 2013 och satte upp det som mål mentalt redan då, men omständigheterna har förändrats.

Så, i år åker jag Vasaloppet för att det är roligt. Jag förväntar mig inga makalösa placeringar, men jag förväntar mig att hamna nånstans i trakterna där jag låg förra året, det vill säga nånstans runt plats 250 till 300. Jag vill försvara mitt startled, och allt över det är bonus. Det kanske låter fegt, men jag har inte råd att tappa glädjen. Och jag vet hur lätt det är att försvinna i tidshets och prestationskrav. Sånt har jag nog med i resten av livet.

Njutning istället för press - det är årets Vasaloppsmelodi.

Skidmilen rasar in på kontot

Med tanke på att jag har bestämt att skidsäsongen 2012/13 kommer att bli en mellansäsong (mer om det i ett kommande inlägg) för mig så känns det rätt bisarrt att jag vid den här tiden i år har åkt dubbelt så mycket skidor på snö jämfört med förra säsongen. Fyrtio fina mil har det blivit hittills. Nu råkade visserligen snön och kylan komma tidigt den här säsongen så det är inte så jättekonstigt, och förra säsongen åkte jag sjukt mycket mer rullskidor än i år. Men ändå. Man blir trots allt bra på det man tränar, och hur skidlikt rullskidor än är så är det inte snöskidor.

Helgen spenderades hemma hos föräldrarna på miniträningsläger. SK Hylte har gjort superfina spår på sin kuperade konstsnöanläggning - de får plats med dubbla klassiska spår och kan ändå ha en tre-fyra meter bred skejtbädd! Helt magiskt.

Min kropp bär fortfarande spår av en lång tids stress, och jag märker att den inte alltid är att lita på. Vissa dagar är allt guld och fantastiskt, andra dagar känner jag mig skröpligare än en nittioåring. I lördags förmiddag till exempel bara skenade pulsen och jag blev helt matt utan att ha minsta spår av mjölksyra nånstans. Igår däremot var varenda litet skrymsle av mig sprängfyllt med kraft och energi, och jag stormade fram uppför backarna.

Skidbubblan är för övrigt helt magisk. Känslan i kroppen och hjärtat när jag flyter fram över snön en gnistrande kall vinterdag är lika himmelsk som en ljummen sommardag ensam i cykelsadeln längs en landsväg vid havet. Helt ensam med naturen, fri att välja vilka intryck som ska få plats i kroppen.

Glad skidåkare med nya skejtlagg!

Ännu gladare skidåkare efter att nya skejtlaggen blivit ordentligt inkörda.

Glad men förbannat trött skidåkare efter riktigt grisigt och hårt distanspass på de klassiska skidorna. Ljumskarna skrek och kroppen darrade efter genomfört värv.

Det är kul att vinna!

Hej bloggen, long time, no see. Men nu jädrar har jag nåt kul att berätta! Idag var det tävlingspremiär på skidor den här säsongen, och dessutom på en distans som jag aldrig tävlat på förut. Jag är ju en nötare och gillar att åka långt och långsamt, men idag var det Tranemoloppet som gällde - 10km klassiskt. Och på en bana som i tävlingslöpares mått mätt säkert är platt som en pannkaka, men för en skidåkare från Halland så var det backigt och kurvigt värre.

Jag har en tendens att vika ner mig när det börjar bli tufft och jävligt, men idag hade jag bestämt mig för att slita ända in i mål och ha min gamla volleybolltränares ord som mantra - "när du tror att du är helt slut har du minst trettio procent kvar!". Och visst, det gick långsammare på slutet i de sladdriga och blöta spåren (det var typ nittionio procents luftfuktighet och tre plusgrader...) men jag krigade så bra jag kunde. Och kom i mål som första D21:a! Nu råkade vi visserligen bara vara tre tjejer, och tvåan råkade vara Majken som är gravid i åttonde månaden och som väl hade varvat mig ett par gånger om hon hade varit i "normalform". Men ändå.

Med mig hem kom en guldplakett, och ett tävlingssug som heter duga! För att inte tala om ett sug efter att åka skidor överhuvudtaget.

Svårt att tro att det var skidtävling på gång när man tittade åt ena hållet...

...men åt andra hållet såg det bättre ut! Spårteamet i Tranemo har verkligen gjort ett grymt bra jobb.

Ringrostiga skidåkare med en släng av förvirring

Det är plusgrader och klisterföre ute. I skidåkarbilen som kommit halvvägs på sin sju mil långa färd till skidspåret utspelas följande dialog:

Therese: "Jag tror vi glömde varmluftspistolen. Det blir svårt att få ut klistret då".

Johan: "Skit också."

En stund senare:

Johan: "Fick jag med mig mina pjäxor?"

Therese: "Ingen aning. Du höll på att greja med några handskar som låg bredvid skidskorna i alla fall".

Johan: "Jag fick inte med mig mina pjäxor".

Therese: "Skit också".

Framme vid skidspåret öppnar Johan och Therese bagageluckan och stirrar på innehållet i bagageutrymmet.

Therese: "Vi har inte med oss vallan".

Johan: "Amen! Skit också".

Det blev trots allt ett skidpass den dagen. Som tur är finns det utrustning att låna vid konstsnöspåret i Ätran så Johan kunde klämma ner sina stackars fötter i ett par skidskor från förra århundradet. Klister hittade vi också, och varmluftspistoler är för veklingar, eller för såna som vill komma ut snabbt i spåret.

Jag skyller glömskan på ringrost. Innan den här skidsäsongen är slut kommer vi dock ha utarbetat en perfekt rutin för projektet "åka skidor i Halland en normalvinter" - det vill säga "packa bilen med alla grejer (obs! Alla!) som behövs, åk sjukt långt bort till ett konstsnöspår, åk skidor som bara satan fram till klockan har passerat rimlig läggdagstid för en människa som stiger upp i ottan för att gå till jobbet, åk hem, packa ut allt igen och se för satan till att skidorna inte sprider klister överallt". Vi kommer kunna göra allt det här med vänsterhanden. Du kommer kunna väcka mig mitt i natten och viska "konstsnöspår" och jag kommer kasta mig upp och sno ihop allt som behöver komma med i bilen innan du hinner säga blå extra.

Från årets första skiddag! Blå himmel! Lycka! Och alla grejer var med den gången... :)

Ack skidåkarmuskler, var tog ni vägen?

Det här med att skjuta upp saker. Jag borde sluta med det. Tanken på Vasaloppet 2013 är en sån sak. Jag har liksom låtit den tanken stanna nånstans långt bak i huvudet och ägnat mig åt andra prylar. Som att dansa. Och cykla.

Den här helgen har däremot gått i skidåkningens tecken. Efter torsdagens jublande lekåkning längs havet i strålande sol så blev det liiite mer allvar. Ordentligt iordninggjorda skidor med blåextra på fästzonen, varm saft i vätskebältet och tidig uppstigning för avfärd mot Ätrans hyfsat kuperade spår var det som gällde igår. Det var vackert som en dag, solen sken och snön glittrade. Men jäklar vad jobbigt! Först ville jag skylla min dåliga uppförsåkning på taskigt fäste, men till slut fick jag erkänna att anledningen till att jag inte fick fast skidorna i de långa, lite brantare upförsbackarna var att jag tappat typ all teknik och all kraft under sommarhalvåret. Jag som trodde att cyklingen skulle ha gett mig världens starkaste ben, men icke.

Idag har solen gömt sig och vinden varit riktigt bitig. Spåren på Halmstad GK i Tylösand var fina, men helt igenblåsta på sina ställen. Jag åkte och tänkte att jag låg i täten på Vasaloppet ett riktigt jävligt väderår med ständigt snöfall och att jag var den starkaste åkaren och att det var därför jag fick spåra i nysnön hela tiden - ingen av mina medtävlare orkade gå upp och dra. Det blev två mil ren stakning eftersom jag struntat i att lägga på nytt fäste, och efter de två milen var jag helt slut i överkroppen och min skidåkarstolthet var lite krokig.

Påminn mig nästa höst att det här med att bara åka tio mil rullskidor under hösten inte är den perfekta förberedelsen inför skidsäsongen!

Fina spår i Ätran

Gårdagens skidåkargäng, minus Jesper som står bakom kameran.

Dagens lilla gäng. Johan, jag och Henrik. Och jag ser ut som om jag vore tolv centimeter lång.

Äntligen! Vinterns första tur på skidorna!

Vi har haft snö på västkusten i ganska många dagar, men det dröjde ända till idag innan jag hann sickla bort skyddsparaffinet på ett par skidor och ge mig ut. Å andra sidan var det här en dag med blå himmel, strålande sol och alldeles lagom många minusgrader, så det var inte precis fel dag att välja.

Eftersom jag var för lat (eller för ivrig) för att kladda med fästvalla så blev det skejtskidorna som fick äran att inviga vintern. Och eftersom jag inte behövde några spår bestämde jag mig för att ta en tur längs havet. Västra stranden badade i sol, och förutom tre-fyra flanörer med tillhörande hundar så var jag i ensamt majestät. Snön var allt annat än packad så jag sjönk djupt ner då och då, och jag tror att mina stackars gamla lånade skejtskidor fick sig en och annan ny repa. Men vad gör väl det!

Nu längtar jag efter välpreparerade klassiska spår och efter att känna hur fästet biter i uppförsbackarna, jag längtar efter lagom hård skejtbädd där jag kan få sväva fram med långa, svepande skär. Shit vad jag har saknat skidåkningen!

Skidåkning med utsikt!

Peppad skidåkare. :)

Därför gick Vasaloppet 2012 så bra

När det går dåligt, när en misslyckas med att nå uppsatta mål, då jädrar analyseras det. Då är det lätt att gräva ner sig i "varför" och fundera över alla smådetaljer som en borde ha gjort. Sprungit lite mer intervaller. Lite fler långpass. Ja du vet.

Men när det går bra - hur bra är en på att analysera då?

Många tankar hann flyga genom mitt huvud under den sista timmen på Vasaloppet i söndags. Jag kände mig så stolt och så nöjd med min säsong och med min inställning till loppet. Jag hade nämligen fått så många saker att klaffa och resultatet lät uppenbarligen inte vänta på sig. Och för att inte tappa bort känslan av att ha lyckats så ville jag fundera ut exakt vilka grejer som var viktigast för att söndagens lopp gick så bra. Här är vad jag kommit fram till:

Kontinuitet. Jag har haft en säsong där jag fått genomföra i princip alla planerade pass. Jag har kunnat träna på utan sjukdomsuppehåll. Dessutom ska en inte förakta det faktum att jag nu har tre års kontinuerlig uthållighetsträning bakom mig, där jag successivt kunnat höja intensiteten och mängden totalt.

Fokusering och variation kontra mängd. Jämför jag den här säsongen med den förra så har jag egentligen bara kört ett litet antal mil mer på skidor respektive rullskidor den här säsongen. Och jag tror inte att det är ett bekymmer. Jag har nämligen tränat mer fokuserat och varje pass har haft ett syfte. Variationen har varit större, jag har inte hållt på med för mycket "mellanmjölksträning". Skidintervaller har blivit ett lika naturligt inslag som löpintervaller.

Kärleken till skidåkningen. Förra året präglades de sista två veckorna innan Vasaloppet av en mental trötthet. Jag var lite less på skidåkningen, för snön försvann och jag var hänvisad till konstsnöspåren som ligger nån timmes bilresa bort. Det blev många sena kvällar där träningsglädjen inte direkt var på topp. I år tränade jag annat om jag inte pallade de långa bilresorna. Jag valde att fokusera på glädjen snarare än att knarka skidmil till vilket pris som helst. Jag ville helt enkelt inte tappa bort kärleken till skidåkningen.

Ett mer genomtänkt näringsintag under loppet. Förra året hade jag ingen strategi för hur jag skulle få i mig energi under loppet. Jag trodde att det skulle räcka med sportdryck och vatten, och nån gel mot slutet för att boosta mig. Jag kunde inte ha mer fel. Humöret sjönk i takt med energinivån, och när kroppen skrek efter energi till slut så var det för sent. I år fyllde jag på kontinuerligt redan från början med energi som jag vet funkar för mig, och jädrar vilken skillnad det blev!

Och, till slut, den allra viktigaste punkten:

Den mentala uppladdningen. Förra året hade jag ett uttalat mål med mitt Vasalopp, men jag hade ingen strategi för hur jag skulle göra om jag inte nådde målet, eller om jag behövde tänka om där ute i spåret. Jag var inte mentalt förberedd, och kraschlandade. I år sänkte jag förväntningarna på mig själv utifrån. Jag skyltade inte med mina målsättningar. Jag visste vad jag ville (vilket var att bli bland de fyrahundra bästa), men jag visste också att jag inte ville dit till vilket pris som helst. Mitt allra viktigaste mål var att älska skidåkningen under loppet, och komma i mål i Mora med en längtan efter nästa års lopp, inte eftersom jag ville ha revansch, utan för att jag älskar att åka skidor och särskilt att göra det i fäders spår.

Efter ett sjukt roligt och peppande skidpass innehållandes spurtstrider på Hemus i Mora.

Vasaloppet 2012 - ett glädjerus

Förlåt, men det här kommer bli en liten roman. Hoppas du orkar hänga med.

Efter förra årets lopp, som i mångt och mycket blev en besvikelse efter debutårets euforiska upplevelse, så skrev jag såhär som svar på Majkens kommentar om det där med åkare som hänger på och inte hjälper till att dra:

"Jag tar det helt klart som en morot, jag ska åka ifrån varenda en nästa år, och verkligen se det som en bra grej när de väljer att åka bakom mig, det betyder ju att jag åker på bra och att de behöver min hjälp."

I år gjorde jag just det. I ett gigantiskt flow som dök upp efter Oxberg någonstans drog jag på som bara satan, och åkte om åkare efter åkare. Några hakade på, och jag njöt av att vara den starkare kvinnan, den som folk åkte efter och som kunde hjälpa till att dra fram trötta medåkare.

Det märkliga med årets lopp var nämligen just det - att jag blev starkare och piggare ju längre loppet led. Efter en första dipp i backarna upp mot Risberg där jag fick jobba hårt mentalt för att inte knäckas när det gick tungt så gick allt bara uppför. Ja, förutom när det bokstavligt talat gick nerför då. Som i backarna efter Evertsberg. Jag körde omkull i en snödriva där spåren plogats bort helt och hållet, men klarade mig helskinnad och utan att riva med mig några andra i fallet. Skönt. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt säker på skidorna för att våga dra på helt och hållet utför, utan valde medvetet att lägga mig i högerspår så jag kunde ta det lite försiktigare både efter Evertsberg och efter Hökberg. Fick se mig omåkt av ganska många åkare, men sörjde inte så mycket över det. Särskilt inte eftersom jag rätt snabbt stakade ikapp igen. Och med tanke på alla högar med vurpande människor som jag rent reflexmässigt lyckades parera, och alla blodiga ansikten jag såg efter målgång så är jag rätt glad över att jag klarade mig så bra som jag gjorde.

Nånstans efter Evertsberg började jag dessutom prata med mig själv - jag uppmanade mitt skidälskande jag att njuta, att se mig omkring och ta in varje ögonblick. Snart skulle denna fantastiska dag vara över, och jag fick inte missa en sekund av den. Jag kom i samspråk med en kvinna i spåret bredvid, och vi konstaterade nästan i mun på varandra att det vore fint om spåren fortsatte efter målet i Mora, för en sån här dag vill man bara åka skidor i resten av livet.

I Oxberg slogs räknemaskinen i huvudet igång. Totalt sifferförvirrad ägnade jag elljusspåret mot Gopshus åt att försöka räkna ut när jag skulle kunna vara i mål. Kom till slut fram till att jorå, nån minut under sju timmar skulle jag nog kunna klara! Bara tanken på sjutimmarsgränsen gjorde mig lycklig. Tänk att få säga att jag åkt på sexfemtionio! Vilken lycka!

Backarna upp mot Hökberg kändes som en piss i rymden, och jag konstaterade glatt att det var en bra idé att åka och träna i Vasaloppsspåren tidigare i vinter. Nu kändes det som att jag kunde sträckan Oxberg-Hemus som min egen ficka, och det var tryggt och skönt.

Jag for så snabbt jag vågade ner från Hökberg och funderade lite över glid och fäste medan jag åkte. Jag hade riktigt bra skidor! Visst, det var folk som gled om mig, men oftast var det tyngre män som förmodligen hade fördel av sin vikt. Och fästet kändes riktigt lyckat. Jag hade inga problem uppför, om man bortser från trängseln som gjorde att det var svårt att åka tekniskt bra. Så jag åkte och kände mig så jäkla stolt. Varenda  drag med borsten och all irriterad hud på klistertummen var såååå värt det! Jag hade vallat själv, och jag hade gjort det bra!

Och det var inte bara skidorna som var bra, hela kroppen var fantastisk! Jag kände mig så himla glad över alla rullskidsmil och alla ovallade snömil på skejtskidorna - min kropp kändes urstark. Jag låg på i uppförsbackarna och stakade där andra diagonalade, och mellan Läde och mål kändes det som att jag stundtals forsade fram mellan spåren och passerade hundratusentals åkare. Riktigt så bra var det förstås inte, men jag hittade ett skönt flyt och kunde under långa perioder ligga i vänsterspår och känna att jag hörde hemma där. Jag åkte helt enkelt snabbast i fältet!

En liten, liten djävul dök för övrigt upp på axeln nånstans strax efter Eldris. Varje gul väst som jag passerar är förstås en liten seger (placeringsjägare javisst!), men lite längre fram fick jag syn på en speciell gul väst som satt på en blåklädd kvinna som jag kände igen. Först tänkte jag att jag såg fel, men ökade samtidigt farten just in case. Jag ville ju komma förbi! Och när jag kom närmare såg jag att det var hon - en halländsk åkare som jag tycker är stencool och som alltid varit snabbare än jag. Djävulen på axeln fick mig att staka järnet förbi, men inom mig kände jag mest förvåning. Hon måste haft en dålig dag, minns jag att jag tänkte.

Och så var de då här, de sista tre kilometrarna. För den som inte upplevt det så kan jag inte beskriva det bättre än att målet liksom suger en framåt. De sista tre kilometrarna är som ett enda långt upplopp, där glädjen över att snart ha klarat av den här enorma prestationen som ett Vasalopp är liksom lyfter en framåt och skickar in enorma mängder energi i kropp och hjärna. Jag fick med mig en kille som hakade på mig sista biten som berömde mig för min styrka och som hjälpte till att dra oss fram och förbi ett flertal åkare mot slutet. Jag trampade runt i kurvan under vägen, styrkestakade uppför Auklandbron och så låg den där framför mig i all sin prakt - upploppsrakan. Med den extra lilla kullen, som knappt kändes i min lyckorusiga kropp. Killen jag fick med mig på slutet stannade till en sekund på toppen och gjorde nåt så fint som att ge mig en liten applåd för att jag stakade mig uppför backen och helt rörd och lycklig stakade jag efter honom fram mot målet.

Jag korsade mållinjen så jävla lycklig. Målfållan var full med fotografer som trängdes runt den danska kronprinsen som just kommit i mål (trots att han startade tre led före mig...) och funktionärerna stressade på oss åkare mer än vanligt för att vi inte skulle stanna kvar och glo. Men jag kunde inte bry mig minde. Jag var i mål, jag hade krossat alla mina egna förväntningar på mig själv och jag hade haft så förbannat roligt nästan hela vägen!

Och dagen bjöd dessutom på några små extra glädjeinjektioner. I omklädningsrummet träffade jag först en sjukt skön tjej med medalj om halsen. Imponerad frågade jag om jag fick kolla på den, har trots aldrig sett en sån i verkligheten innan. Hon frågade förvånat var jag hade min egen. Jag förklarade att den får bara de som åkt vinnartiden + femtio procent. Jaha, sa hon då, jamen jag fick ju en förra året också, så då har jag väl åkt bra då! :) Och i duschen träffade jag Frida som berättade att hon läser min blogg och vi snackade rullskidor, lårkakor och om hur fantastisk underbart det här loppet är. Superroligt! Och sist och slutligen stötte jag ihop med Johan vid matserveringen, också han med en medalj om halsen. Hans första någonsin! Och han hade fullkomligt krossat medaljtiden, han kom i mål med tjugo minuters marginal! Jag blir helt sprickfärdig av stolthet när jag tänker på det.

Jag har mina aningar om varför loppet gick som det gick, men det kommer i ett senare inlägg. Och jag har dessutom redan hunnit fundera på nästa års mål i Vasaloppet, men det är hemligt just nu...

Lite statistik på det kanske:
Tid: 6.39.15 (8.23.01 förra året)
Placering: 274 (514)
Placering totalt: 5914 (nånstans runt 8380 förra året)
Placering bland halländska damer: 4
Snittempo: 13,53km/h
Högsta tempo: 42,5km/h

En klar fördel med att åka lite snabbare - man hinner se prisutdelningen... Här har Jörgen Brink och de andra just blivit hurrade och applåderade.

274:a!

Jag har haft en fantastisk dag. Klättrade nästan 250 placeringar, bara en sån sak. Jag lovar att berätta mer sen, nu ska jag bara njuta, äta och dricka whisky.

Nu jädrar är jag redo!

Efter mycket om och men och diskuterande är skidorna färdigvallade. Klistergrund med några lager VR45 och Blå extra på toppen. Jag är nervös som satan men längtar ändå efter morgondagen. Skidåkning i solsken en hel dag - kan man ha det bättre?

Jag skulle varit rik...

...om jag fått en krona per drag med nylonborsten som jag gjort sedan jag skaffade skidor för ett par år sedan.

Nu är i alla fall glidet fixat och skidorna är svarta och fina. Fästet vågar jag inte lägga på förrän imorn kväll...

Majken Johansson Henaes: "Jag ska vinna Vasaloppet"

Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström.

Sist ut i min serie om coola kvinnor i Vasaloppsspåret är en 21-åring som jag är övertygad om kommer gå långt. Snart står hon helt klart högst upp på pallen efter Vasaloppet!

För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.

- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.

Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.

- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...

Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.

- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!

Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.

- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!

Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.

- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".

Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.

- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!

Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.

- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.

Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.

- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!

Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.

- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.

När står du högst upp på Vasaloppets prispall?

- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.

Jenny Hansson: "Jag ska försvara fjolårssegern"

Jenny Hansson går in som tvåa på Marcialonga 2012. Foto: Magnus Östh/Team Exspirit.

Idag möter du kvinnan som fått titta på teamkompisen Susanne Nyström lite snett nerifrån från silverplatsen på pallen under flera av säsongens långlopp. Kanske är det på söndag hon får kliva högst upp igen...?

Under förra årets Vasaloppsvecka slog Jenny Hansson till med sin första vinst någonsin i Tjejvasan. Och i Vasaloppet när hon ändå var i farten. Båda gångerna med Team Exspirit-kompisen Susanne Nyström strax bakom.

- Förra året var jag stark, rent generellt. Och så hade jag ett tävlingsuppehåll just innan Vasaloppsveckan, så jag var riktigt sugen på att tävla. I år ser säsongen inte riktigt likadan ut, säger Jenny.

Och hittills i år har det varit omvända roller i många av långloppen i Ski classics. I lördagens Tjejvasa spurtade Jenny om tredjeplatsen mot Sara Lindborg medan Susanne just spurtat ner Sofia Bleckur och tagit hem segern.

- Jag fick slita rejält från start i lördags. Känslan i kroppen var inte alls på topp, men jag vet att det finns en högre kapacitet i kroppen. Men jag är nöjd med att jag kunde placera mig så bra trots en dålig dag, säger Jenny.

Hon och Susanne hade gemensamt tagit beslutet att köra hela loppet med blanka skidor. Det var båda två eller ingen, eftersom taktiken var att hjälpas åt och dra på de flackare partierna där de kunde ha nytta av bättre glid jämfört med åkare med klister under skidorna.

- Vi har pratat länge om att staka hela Tjejvasan eftersom ingen hade gjort det tidigare. Även om vi inte kunde använda oss av vår taktik fullt ut eftersom jag hade en sämre dag än Susanne så var det häftigt. Och trots att jag inte kunde gå för fullt så kunde jag ändå gå ifrån de traditionella åkarna uppför, fast jag stakade och de diagonalade.

Experimentet kommer dock förmodligen inte upprepas på Vasaloppet på söndag. Jenny tror inte att hon eller särskilt många andra kvinnor har tillräcklig överkroppsstyrka för att loppet skulle gå fortare med enbart stakning jämfört med om hon vallat fäste. Och hon vet, för hon har ofrivilligt fått staka de nio milen för några år sedan.

- Det var så skiftande förhållanden och temperatur under loppet, så fästet var dåligt. Men så vill jag inte ha det igen. Jag måste bli starkare i överkoppen först. Speciellt i Lundbäcksbackarna vill man gärna diagonala.

Att det ofta är just Susanne Nyström som Jenny fightas om segern med är kanske inte så konstigt. De sporrar varandra på träningarna och kan lyfta varandra till att bli bättre skidåkare. Och på träning är de vänner. Men en kilometer från mål händer det något.

- Då är vi genast konkurrenter... Men samtidigt är jag glad för hennes skull. I lördags när jag fick höra att Susanne och Sofia låg där framme och jag kände att jag själv inte kunde slåss om segern så valde jag att inte hjälpa till att jaga ifatt dem heller. Då hade vi riskerat att få med en större klunga och då kanske det hade blivit svårare för Susanne att vinna. När jag hörde att det var hon som tog hem segern före Sofia blev jag förstås väldigt glad.

På söndag är det dock allt eller inget som gäller. Jenny hoppas på fina, snabba förhållanden, och hon tänker försvara sin seger från förra året.

- Susanne har lite väl många segrar under säsongen, det börjar bli dags för mig att vinna nu, säger Jenny och skrattar.

I morgon kommer sista delen i miniserien om coola tjejer i Vasaloppsspåret på söndag. Då möter du en 21-åring som siktar högt och som om du frågar mig kommer slåss om segern i Vasaloppet om sisådär fem-sex år.

Världens bästa glidtest

När vi närmade oss snön i Hallands inland i eftermiddags sprack molntäcket upp och solen tittade fram. Underbart! Och under detta sista skidpass innan Vasaloppet passade jag på att testa glidet på mina skidor lite.

Med snö som inte sett röken av minusgrader på flera dagar utan istället legat och försmäktat i tio plusgrader, kombinerat med klister från hela Hallands skidor så blir glidet vad det blir. Så man kan väl säga att det gick lite trögt idag... Känns gött. Vilket före det än blir på söndag så kan det inte vara värre än det här. Och jag är så jäkla taggad!

Malin Ewerlöf Krepp: "Jag känner mig som en glad motionär"

Malin Ewerlöf Krepp som vi är van att se henne - springandes. Foto: ewerlov.eu

Först ut i min miniserie med tjejer i Vasaloppsspåret på söndag är Malin Ewerlöf Krepp. Som löpare har hon massvis med meriter i bagaget, men som vasaloppsåkare är hon rookien i gänget.

När startskottet går för Vasaloppet på söndag morgon heter en av de knappt 16000 åkarna Malin Ewerlöf Krepp. Det är andra gången i livet som hon tar sig an de nio milen mellan Sälen och Mora, men första gången som hon kör "riktiga" loppet.

- Jag har drömt om det länge, och när en kompis skulle åka så hakade jag på. Sen hoppade han av typiskt nog, men det gör inte så mycket. Jag är glad att jag blev indragen i det här, säger Malin.


Även om Malin Ewerlöf Krepp för de flesta är känd som medeldistanlöpare med bland annat svenskt rekord på 800 meter och 1500 meter så är det inte första gången hon ställer sig på ett par skidor. Redan som liten åkte hon en hel del, och skidåkningen är något hon inte vill vara utan.

- Jag har alltid älskat längdåkning som träningsform. Det finns i blodet hos mig, jag har det i mig sedan barnsben.

Bäst trivs hon när det är riktigt kuperat, när kroppen och hjärtat får kämpa lite.

- Jag gillar när det är tufft, när jag får upp pulsen rejält. Och så är det skönt att få komma rakt ut i naturen, ensam. Det är avkopplande, lite som terapi. Jag kan tänka fritt, och gillar att vara ute ensam och åka.

Men på söndag är hon allt annat än ensam. Och den stora mängden människor både skrämmer och peppar henne.

- Jag fasar för att tävlingsdjävulen ska sätta klorna i mig bland alla människor. Tänk om man vill ta sig fram så fort som möjligt och så är det en massa folk i vägen. Det är nog det som jag kommer få tygla och kämpa med mest tror jag...

Vad ser du mest fram emot på söndag?

- Starten! Alla de där människorna som man sett så många gånger på tv och fått rysningar. Att stå där vid startlinjen och känna adrenalinpåslaget. Och så ser fram emot att komma i mål också förstås.

Men hon ser inte Vasaloppet som en tävling. Den stora skillnaden är förstås att det inte är ett löplopp. För även om hon lagt elitlöparkarriären på hyllan så ligger det fortfarande en hel del prestige i att springa lopp, och hon har vissa mål och krav på sig själv. Men inom skidåkningen är det inte så. Det finns inga krav på prestation.

- Det är skönt att få känna sig som en i mängden, som en glad motionär. Jag är som vem som helst.

Nästa kvinna ut i min lilla serie porträtt av tjejer i spåren på söndag är kvinnan som jag helst av allt ser högst upp på prispallen...