Rise and shine: Morgonyoga!

Sovmorgon ända till klockan sex idag. Det är ljust när man vaknar, utanför huset sitter människor ensamma i sina bilar på väg mot jobbet. Själv har jag gott om tid för frukost, tidningsläsande och många minuter ensam innan Johan vaknar. Minuter som jag spenderar på yogamattan. Ungefär som i klippet ovanför. Mer behövs inte.

Nu är vi redo för den här dagen va?

Därför började jag yoga och såhär gör jag

Att jag överhuvudtaget gav yogan en chans från första början är tack vare en kvinna som heter Kristina. Hon ledde ett antal klasser som jag gick på för nåt år sedan, och hur löjligt det än kan låta så blev hon lite av min idol. Hon spred ett lugn omkring sig, pratade med så mild röst och hade ett så stillsamt leende att jag inget hellre ville än vara i närheten av henne och göra krigare. Sen hände det en massa saker och jag glömde bort yogan sådär som man gör ibland när man har annat skoj för sig.

Men så i slutet på november förra året gick jag på en av hennes klasser igen. Med tindrande ögon gick jag därifrån. Jag gick på en till. Och så ytterligare en. Och på den tredje hamnade jag på mattan närmast en vän från förr, en vän som jag tänkt på och saknat och som det kändes helt osannolikt att jag skulle träffa på där och då. Det kändes som att livet gav mig en hint om något den där kvällen - stanna upp, se dig omkring och fundera över dina val! tror jag att livet försökte säga mig.

Hur som helst.

Efter de där tre klasserna för Kristina började min kropp längta efter mer, och jag bestämde mig alltså för att testa det där med att yoga varje dag för att se vad det kunde göra med sinnet. Allt jag hade då var en vag idé om hur man sätter ihop en yogaklass, och en ganska medioker dvd från Casall som heter Poweryoga. Den innehöll tre program, 10, 30 respektive 40 minuter långa. Den körde jag om och om igen några dagar tills jag tröttnade. Med hjälp av tips från yogisar omkring mig landade jag till slut tack vare Anna i att prova på Josephine Selanders yoga-dvd:er. Fast jag började med en bok, hennes första som heter Våga yoga. Jag studerade hennes varianter av olika asanas och tog med mig boken och min matta överallt för att kunna yoga när andan föll på.

Mina favoriter!

Under ett par veckor levde jag sen ihop med Josephines två dvd:er Våga yoga och Dynamisk yoga. Den första består av program med mer grundläggande och enklare positioner och flöden, den andra är lite trixigare med lite balansgrejer som jag kämpar med. Och nu är jag framme vid en punkt då jag faktiskt känner mig tillräckligt trygg i min yoga så jag kan yoga alldeles ensam, utan stöd av någon annan. Jag älskar mina timmar på mattan, antingen i total tystnad eller med Sigur Rós svagt i bakgrunden. Skivan Takk... från 2005 har blivit synonym med yoga för mig, har du inte testat att sträcka ut armarna längs horisonten och sjunka ner så långt det går  i en virabhadrasana utan att benen ger vika under dig till den dramatiska Saeglópur så gör det.

En ny väg

I mitten på december bestämde jag mig. Det måste hända något. Det kan inte vara meningen att en människa ska gå omkring med hela världen på sina axlar. Det kan inte vara meningen att en människa ska spendera arbetsdagarna i en stressdimma och eftermiddagarna halvsovandes med en lätt känsla av det-finns-ingen-mening-med-något.

Jag behövde en plats att landa på. En plats som är bara min och dit jag kan gå en gång om dagen för att hitta kraft. Och lugn. Där stressen kan rinna av mig och samlas i en liten skål som jag kan ställa undan när den är full.

Och den platsen har jag hittat.

Med få undantag har jag stått på min yogamatta varje dag ända sedan den 18 december. Och de två-tre dagar då jag prioriterat annat så har jag i alla fall tagit mig några minuter mitt i något annat och andats extra fokuserat en stund.

Rent fysiskt känner jag mig starkare och mer rotad i min egen kropp efter de här veckorna på yogamattan. Men den stora förändringen har skett och fortsätter att ske mentalt. Jag har fått kraft att skala bort onödiga distraktioner och har inte alls lika lätt att stressa upp mig över grejer längre. Det är inte längre hela världen om jag missar något, om jag inte sover ordentligt en natt eller om jag inte hinner allt jag tänkt. Vad gör det om hundra år liksom?

Så, vad händer nu? Ska den här just nu sorgligt ouppdaterade bloggen bli en yogablogg? Vad händer med Ironman Kalmar 2013? Och Vasaloppet?

Allt har sin tid. Jag åker skidor så ofta jag har lust, jag drömmer om cykelturer framåt våren och jag har ingen brådska. Och du får gärna följa med i min hjärnas irrgångar när jag skriver ner något här på bloggen! Jag kommer förmodligen berätta för dig om hur jag utforskar världen uppochner på min snart utslitna yogamatta, du kommer få höra mer om hur jag tänker mig den kommande månaden fram till Vasaloppet, och du kommer få följa med mig på vägen mot IM 2013, jag lovar.

Nu ska jag ner på min matta igen. En timme egen yoga med fokus på höftöppnare och flöden. Och några försök till huvudstående.

Jag börjar få kläm på vissa grejer inom yogan. Och det är barnsligt roligt att försöka hamna upp och ner!

Och domen över mitt knä lyder...

Alltså. Man borde inte tillåtas låta bli yoga som löpare. Jag har en gång skrutit om att jag är relativt smidig och dessutom otroligt bra på att hålla igång med yoga och annan smidighetsträning. Nu tar jag tillbaks allt jag en gång sagt och hävdar motsatsen. Man får härmed tillåtelse att kalla mig fröken kylskåp. Värst är det med mina lårbaksidor, ljumskar och insida lår. Jag fattar inte hur jag lyckats få dem så stela och korta.

Jag har alltså varit på yoga ikväll. Och jag ber rodnande kroppen om ursäkt för det långa uppehållet och lovar att ta tag i det här.

Men det var egentligen inte yogan som var det viktigaste med kvällen, utan min lilla löptur. Den skulle inte bli så lång, och den skulle avbrytas vid smärta. Medan jag tog de första trippande stegen insåg jag att jag inte hade tänkt så långt som att det skulle göra ont. Eller ja, med hjärnan hade jag ju tänkt på det, men hjärtat var helt övertygat om att det skulle gå bra. Men medan jag sprang slog det mig med full kraft. Tänk om! Jag valde genast en lite mer enslig löprunda, för om det började göra sådär ont igen skulle jag förmodligen börja grina och det ville jag göra ensam.

Så jag sprang. Fem minuter. Tio minuter. Stannade och pratade med en kompis jag mötte. Tolv minuter. Och där var knät. Eller? Ingen smärta, men en annorlunda känsla. Tänkte på Daniels ord om höften och fixade med hållningen. Känslan försvann.

Femton minuter. Lugn andning, lycklig känsla. Tjugo minuter. Mörkt. Var tog mina gatlyktor vägen? Lika bra att springa bort från min lilla ensliga stig och ut på en väg, jag ser ju ingenting. Tjugofem minuter. Känslan igen. Vad är det här? Trettio minuter. Ingen smärta, men känslan är kvar. Ska jag vända hemåt nu? Nä, jag fortsätter. Trettiofem. Stannade till på ett av mina gym och snackade med en annan kompis. Fyrtio minuter. På väg hemåt. Trött i högerbenet. Trött av att tänka och känna efter. Fyrtiofem. Trippande steg, hur var det med hållningen nu igen?

Femtio minuter. Hemma.

Har jag ont? Känns knät?

Man kan säga såhär: Det här benet springer inte ett maraton i morgon. Men det är på bättringsvägen! Naprapat-Gabriel kommer att bli stolt.

Som en kossa

Man borde blogga in action, skriver Sofie idag. Efter passen känns ju det mesta så himla bra, endorfinfylld som man är. Det skulle bli ärligare om man bloggade under tiden som man sprang runt och kände sig klumpig och otränad.

Hade jag bloggat under mitt yogapass ikväll hade jag nog inspirerat er alla att aldrig nånsin i hela era liv testa yoga. Jag var en urkass yogaelev. Ofokuserad och lika rörlig som Ferdinands morsa. Det är konstigt det där, med dagsform alltså. Ena dagen kan jag ha urkass balans och trillar omkull bara jag tänker tanken på att lyfta ena foten upp från mattan. Andra dagar kan jag balansera på lilltånageln i en kvart. Och vissa dagar är mina lårbaksidor så korta att jag tror att de ska snäppa bara jag andas för djupt, andra kan jag stå i hunden i världens snyggaste v-form med så raka ben att knävecken nästan blir konvexa.

Idag var den där ena dagen. Och nu sitter jag ju trots allt här, lite endorfinknarkad och sådär varm och lugn i kroppen som man ändå blir av yoga. Tänk dig hur illa det var, egentligen, och hur jag hade berättat om det om jag bloggade in action.

Kanske är tur att man inte får ta med sig datorn in i yogasalen.

Huvudet ner och fötterna upp

I tisdags lyckades jag gå upp i brygga, idag fann jag mig plötsligt stående uppåner. Eller ja, åtminstone med huvudet i marken och knäna på armbågarna. Första steget i att hamna i huvudstående, nämligen att jag vågade släppa stödet med tårna. Nu vill jag bara stå på huvudet hela tiden. Jag borde inreda hela lägenheten med yogamattor så jag kan kasta mig ner på golvet när andan faller på.

Nä, det är förstås inte jag på bilden (som är googlad)...det lär nog ta en stund innan jag kan vika mig på såna här sätt.

Snabba hjul och en brygga

Superrullskids-Mårten knåpade ihop ett par småsnabba tävlingsskidor åt mig i söndags. Inga överdrifter, inga trendiga orangea hjul - men förra generationens tävlingshjul med mjuka, fina, smala gummihjul på snabbrullande lager på ett par klarröda skidor med illgula stänkskydd. Som gjort för att man ska känna sig som en blixt!

Och ärligt talat har jag ingen aning om det var själva hjulen, min egen entusiasm över hjulen eller något annat som gjorde att asfalten liksom försvann under fötterna snabbt som ögat ikväll, men fort gick det. Jag valde en rätt kuperad slinga att köra snabbdistans på, och emellanåt var jag uppe i hisnande hastigheter. För att vara mig dårå. Jag hann aldrig ens tänka att det var läskigt. Lite kändes det som att det var en helt ny liten värld som öppnades för mig och det blev helt uppenbart att mina Elpex Wasa-skidor verkligen är rookieskidor med noll piff och trix. Superenkla och inga konstigheter, men de erbjuder heller inte särskilt många möjligheter. Inför nästa säsong är det jag som skaffar nya lagg.

Så, jag har alltså slutat vara en rullskidsfegis och istället blivit balansgudinna och rullskidsgigant. Och det är jag stolt över. En annan sak som jag är extremt stolt över är att jag lätt som en plätt för första gången klarade att gå upp i brygga utan assistans på yogan idag. Det, mina vänner, är ett genombrott för kylskåpslöparen Therese.

Fina va?



I verkligheten lyste världen guldorange. Genom min mobilkamera ser allt onödigt höstgrått ut. Nåja.