Draglok på snabbt cykelpass

När jag läser Linas racereport från simningen igår blir jag förgrymmad på mig själv. Jag hade förmodligen haft jätteroligt om jag pallrat mig iväg till Varberg igår. Men men. Jag fick en himla fin kväll på hemmaplan också. Svidade om till gröna Bure-tröjan och cyklade i vanlig ordning åttahundrametersbacken upp till parkeringen där vi brukar samlas inför träning. När alla var samlade var vi massor av cyklister, ett helt grönt hav. Och det var bra, för vi hade besök av en reporter från den svenska versionen av cykeltidningen Cycling plus som kommer med sitt första nummer i augusti. Han skulle visste göra reportage om klubben. Jag ställde glatt upp på gruppbild, men sen rullade min lilla klunga på till en början fyra personer (stackars Caroline har haft problem med knät en längre period och vände efter ett tag) iväg och överlämnade åt subgrupperna att svara på frågor.

Tanken med dagens pass var att köra Lilla Hallandsloppet baklänges, en runda på ca 36k. Men vi avvek från planen rätt ordentligt. Dels ändrade vi rutten och lade till en längre backe, dels trampade vi på i bra tempo. Jag låg framme och drog tillsammans med Mats hela vägen och vi snittade många kilometer över 30km/h. Jag fick kämpa med mina ben som kändes rätt trötta efter veckans löp- och cykelintervaller, så jag bet ihop och var kanske inte den mest sociala cyklisten precis...

Men vad gör väl det när man får till ett riktigt härligt cykelpass! När vi kom tillbaks till samlingsplatsen hade vi kört drygt fyra mil med ett snitt på strax över 29km/h, och detta i en fantastiskt vacker och varm sommarkväll.

Den avvikande, vitklädda snubben i mitten är Daniel från svenska versionen av Cycling plus som visst skulle göra rep om CK Bure.

Mes-Therese stannar hemma

Idag skulle jag debuterat i öppetvattenloppsammanhang. En kilometer simning i havet i Varberg var det tänkt att jag skulle ägna mig åt i Varberg open water med start kl 16 i eftermiddag. Men jag sitter fortfarande hemma i Halmstad och känner mig opepp. Jag har fått olika rapporter om vattentemperaturen, trodde först att det inte var mer än 14 grader men Lina meddelade senast att det nog är 16. 16 är överkomligt. Jag skulle inte ha dött. Men inte ens den glada nyheten fick igång mig. Jag är så fruktansvärt osugen på att simma!

Det är dumt. Jag hade behövt tävlingen för träningens skull. Jag behöver vistas i vatten tillsammans med massa människor för att känna på hur det är att bli sparkad i huvudet.

Men nu får jag vänta till den 15 juli istället. Då blir det en halv ironman i Sövde. Fram till dess måste jag skärpa till mig med simningen. Den här veckan kommer jag bara hinna med ett kort simpass i bassäng och förmodligen inget i öppet vatten. Annars har det hittills gått ganska bra med min målsättning att simma ett pass i bassäng och ett i sjö eller hav varje vecka. Jag får ta igen det nästa vecka istället.

Sim-Therese.

Intervallandet fortsätter - nu på cykel

Det har blivit lite väl mycket distans och mellanmjölk den senaste tiden. Inte så konstigt. Jag har gått in för att få massa, massa mil i mina cykelben. Och det ger ju trots allt resultat. Jag har blivit en starkare cyklist - det märks inte minst på att tempot har höjts utan att ansträngningsnivån har ökat.

Men idag, när jag svidat om från jobbutstyrseln till cykelkläderna, så var varken kroppen eller hjärnan sugen på att ligga och rulla ute på vägarna i flera timmar. Benen längtade efter att få kämpa lite! Så jag trampade iväg på en liten uppvärmningstur som slutade vid botten av favoritlångintervallbacken - Vapnöbacken som från botten till toppen är nästan två kilometer. Då börjar den förvisso ganska platt, och efter cirka fyrahundra meter kommer en ganska platt sträcka på ungefär trehundra meter, men därefter är det en lång, seg stigning som brukar bita bra när jag springer uppför backen, och det borde ju vara samma på cykel.

Det var det.

Backen är som sagt två kilometer och har en stigning på fyrtio höjdmeter. Den tog mig strax under fem minuter att ta mig upp varje gång, och jag körde med hyfsat tung växel och låg kadens. Låren brann i slutet av varje backe, och det kändes så jäkla gött!

Drygt nittio minuter senare rullade jag in på min gata, nöjd och glad över att ha gjort något helt annat än min kropp är van vid.

Backen närmar sig...

...och här har cyklisten just varit på nya pulsnivåer när det gäller cykling!

Terrängintervaller med orienterare

Idag har jag klivit ur min komfortzon ordentligt och kastat mig ut i galenskapen. Och den galenskapen hittade jag en trolsk tallskog ungefär en mil utanför Halmstad, i ett område som heter Skedalaskog. Förra våren sprang jag en hel del där, utrustad med gamla orienteringskartor. Skogen är så vacker att det nästan sticker i ögonen, och jag älskar att vara där.

Idag hängde jag dock med Susanne J och min nya löparvän Elisabeth som jag träffat genom jobbet (hon har Susanne som löptränare under sommaren och man kan följa hennes träning i P4 Halland) ut till Halmstad orienteringsklubbs stuga där ett gäng löpstarka orienterare hade samlats för att under Susannes ledning köra ett pass med terrängintervaller på hög intensitet. Du hör ju. Intervaller med orienterare, i deras hemmaplan skogen. Som gjort för att bli ifrånsprungen så det bara skriker om det.

Planen var 3x4min + 3x3min + 3x2min + 3x1min med en minuts vila genomgående. Och allt i kuperad och vild terräng.

Efter en fyraminutare var jag slut. Efter två spottade jag nästan kräks och tänkte att nu lägger jag mig ner och dör. Men springer man i världens vackraste skog ihop med människor med en monstruös syreupptagningsförmåga så viker man inte ner sig. Man springer vidare.

Och ja, det är "lättare" att springa intervaller obanat. Det finns liksom inte tid att tänka på hur jobbigt det är för man har fullt upp att koncentrera sig på att inte snubbla eller trampa snett. Dessutom är det underbart att ha någon annan som håller reda på tiden och annonserar vila och intervall med en skärande visselpipesignal. Man kan helt enkelt stänga av hjärnan och bara köra.

Till slut hade vi sprungit alla fartökningar. Sammanlagt 30 minuter på 85-90 procent (i mitt fall ungefär 87 i snitt på intervallerna) och tuff träning för alla små muskler i anklar, vrister och vader. Urjobbigt, men fantastiskt roligt.

Snyggeskogen. Som gjord för terrängintervaller!

Morgonstund har guld i mund

Det absolut bästa med att börja jobba kl 7.30 som jag gör i sommar istället för kl 5 som jag gör resten av året är att det går att morgonträna! Det går nästan inte att beskriva känslan i kroppen under den springhalvtimme jag fick på tidigare regndränkta och numera solstänkta skogsstigar imorse. Det spritter, spränger och liksom skuttar inuti! Vad är poängen med att ligga och dra sig i sängen när man istället kan få uppleva hur staden vaknar under en vacker morgonsol?

Fatta, så här fint kan man ha det!

Dagens djursällskap - den största hussnigel jag sett. Jag borde förstås ha lagt en tändsticksask bredvid så du hade sett storheten...

Kaskadregn och ett oväntat möte

När jag spratt upp ur sängen vid femtiden imorse trodde jag inte att jag skulle ha fått med mig en hel livshistoria från den chilenska landsbygden via ett fotbollslag i Harplinge till ett litet kafé med kokostoppar och piroger mitt ute i Gekåsland när jag klev av cykeln några timmar senare. Livet kan ta såna märkliga vändningar!

Planen var en tolvmilatur med start i ottan för att hinna i tid till ett tvåårskalas som skulle börja med brunch och sluta med tårta. Och det började sådär. Punka redan efter sex kilometer. Jag svor över dumheten att bara ha en slang med mig och bad en stilla bön om snälla, ogrusiga vägar framöver.

De närmsta sex milen blev däremot som en dröm. Fina vägar genom Hallands inland och inte en människa i sikte så långt ögat kunde nå. Däremot fick jag sällskap av harar och rådjur i mängder. Cyklade en lång bit genom Ätradalen där vägen slingrade sig fram just vid åkanten, och där omgivningarna sluttade brant ner mot vattnet. Kändes nästan som om jag var vid en fjord i Norge!

När jag närmade mig den lilla byn Gällared några kilometer från Ullared svartnade himlen och innan jag hann säga regnskur var jag blöt in på bara skinnet av ett kaskadregn utan dess like. Desperat sökte jag skydd intill en vägg eftersom jag inte hittade ett enda vettigt träd eller tak att stå under. Och medan jag stod där tittade det ut en man med hårnät på huvudet och förkläde kring kroppen. Det visade sig vara Alfredo, en ståtlig man från Chile som drömmer om att undervisa i spanska och som älskar att ta en tur ner till Skrea och flyta omkring på vågorna. Medan han bjöd en frusen och blöt cyklist på kaffe berättade han sitt livs historia för mig, och vi konstaterade att vi båda undrar vad som hänt med solidariteten i samhället och att vi inte gillar den kalla, hårda individualismen som präglat landet och politiken några år nu.

När kaffet var urdrucket hade himlen ljusnat och jag insåg att det var dags att rulla iväg igen.

Jag kom fram till tvåårskalaset senare än jag tänkt mig trots att jag tog en genväg som kortade turen en mil och trots att jag trummade på ordentligt de sista fyra milen. Men jag kommer alltid minnas den oväntade fikastunden hos Alfredo med det brötiga skrattet och de många historierna.

Mobilen fick spel efter regnskurarna idag, därför kunde jag inte ta några bilder under cykeläventyret. Men igår var jag här! Sjön heter Simlången och jag ägnade mig åt att plaska runt i min våtdräkt. Sjösimning is the shit! Tusen gånger roligare än bassängsim!

Jag tycks för övrigt vara väldigt tilldragande för  naturens alla små varelser. De här fick jag inte vara ifred från när jag satt och åt efter simturen.

Sommarens vackraste och ljusaste natt

Jag tjuvstartade firandet lite och gav mig ut i skymningen redan strax före elva. Som sällskap fick jag med mig min surriga och blurriga hjärna som inte kan skilja på stenar och igelkottar och som därför såg till att jag hamnade i trädtopparna i ett skräckskutt när den där stenklumpen just framför högerfoten visade sig vara en taggig, väldigt levande varelse.

I Halmstad är himlen klar och ren från moln den här natten. Och även om det just nu, när jag kommit tillbaks efter en kort liten tur på sex kilometer, är rätt så mörkt utanför fönstren så märks det att vi är mitt inne i årets ljusaste period. Vi är redan på väg mot morgon.

Skymning över Nissan.

Fira sommarsolståndet!

Vet du att den här dagen är årets längsta? Och att den följs av årets kortaste och ljusaste natt? I natt är det nämligen sommarsolstånd. Tidpunkten för detta är kl 01.09 i natt.

Förra året sprang jag en kort sväng mitt i natten inspirerad av Sara som gjort firandet av sommarsolståndet till en tradition. Vad jag inte tänkte på då är att trots att det är en ljus natt så är det inte jätteljust när det är mulet och när man springer långt från stadens alla ljuspunkter. Jag famlade således fram bland sanddyner och strandtallar...

I natt tänker jag vara lite mer förutseende. Eftermiddagens löppass är därför flyttat till i natt, och pannlampan får följa med.

Förra året fick jag sällskap av bland annat en arg katt och några haschrökande ungdomar. Vem får jag sällskap av i år? Av dig kanske?

Också en sol, fast över helt andra vidder än mina vanliga, nämligen Lanzarote.

Veka män och starka kvinnor?

Maratonbloggen-Petra funderar lite kring om män är vekare än kvinnor idag, detta apropå att hon tyckte att det mest var män som klagade på förutsättningarna och kanske till och med bröt den regniga och blåsiga Vätternrundan.

Själv funderar jag fortfarande över varför det är så få kvinnor som känner sig manade att delta i storslagna utmaningar som Ironman, Vasaloppet och marathonlopp. Som exempel kan vi ta Ironman Kalmar. I alla åldersklasser är männen i majoritet, och det handlar inte om enstaka fler män än kvinnor. I de största klasserna - 35-39 och 40-45 - är männen nära 300 medan kvinnorna är runt 40 stycken. Och samma mönster finns i till exempel Stockholm marathon.

Och jag tänker att kanske hänger de här båda sakerna ihop.

Min teori är att de män som anmäler sig till krävande utmaningar gör det oavsett om de egentligen är fysiskt rustade för det eller inte. De har nämligen sedan barnsben fått höra att de klarar vad tusan som helst, så vad är då ett litet sketet Vasalopp? Kvinnor däremot anmäler sig inte förrän de är säkra på att klara av den utmaning de ska ta sig an. Åtminstone ställer de sig inte på startlinjen förrän de har skaffat sig den fysiska kapacitet som krävs.

Och vad har vi då? Jo, en stor majoritet män som förstås består både av vältränade och rustade killar som kommer klara loppet galant nästan oavsett vad som händer, men också av snubbar som tror lite mer om sig själva än de kanske har täckning för.

Utöver det har vi en liten klick kvinnor som tränar järnet, och som vet att de kommer klara distansen, och de har kanske till och med inte helt och hållet koll på riktigt hur bra de är, så de går ofta ut ganska försiktigt för att sedan skrälla.

Resultatet? Jo, ett stort antal män som tar sig i mål med den äran, men också ett antal män som inte riktigt pallar. Som kanske skadar sig, eller får hjärtproblem. Eller går ut för hårt. Och ett litet gäng kvinnor som envist gnetar sig i mål, gärna på betydligt bättre tider än de först trodde.

Och missförstå mig inte. Jag tycker att det är fantastiskt att så många killar får med sig känslan av odödlighet från när de är små. Jag skulle önska att fler tjejer fick med sig den självkänslan in i vuxenlivet.

Men den där känslan av att det är fler män än kvinnor som bryter kan förstås ha lite mindre komplicerade förklaringar. Som till exempel att i relation till antalet män som deltar så blir det till antalet fler män som bryter, men i procent sett kanske det är samma siffra som för kvinnor.

Eller som någon kommenterar Petras inlägg - kanske är det bara så att männens gnäll och klagan hörs mest, därför verkar det som att männen är i majoritet när det gäller att bryta lopp...

Plankutmaningen sprider sig!

Igår efter löpträningen med klubben så körde vi i vanlig ordning lite löpstyrka efter intervallerna. Jag fick bestämma en övning - och valde givetvis plankan. Och inget mesande med trettio sekunder hit och dit, nä, här skulle maxas. Alla grabbarna och jag ställde upp oss i raka och fina plankor och sen satte jag igång tidtagningen.

Efter en minut trillade den första ihop, stolt och nöjd över att ha klarat en bra tid jämfört med sin egen kapacitet. Några sekunder senare föll nästa. Och så höll det på tills det bara var jag och tränar-Eskil kvar i matchen.

Klockan tickade på. Passerade 4.02 som var mitt tidigare max. Närmade sig 4.30. Och jäklar vad ont det gjorde. Som tusen nålar i magen fast istället för nålar någon slags järnspett.

Efter 4.40 drösade jag ihop i en sorglig hög medan tränar-Eskil stod stark och stabil några meter ifrån mig. Han började till och med spexa lite retfullt och lyfta diagonalt på händer och fötter innan han konstaterade att nä, nu har det väl ändå gått fem minuter, och så studsade han upp.

Den där Eskil alltså.

Och på Facebook får jag små meddelanden från när och fjärran. Skidåkar-Sofie slog sin man med över en minut. Superstarka maratonlöparen Anette krossade Eskil med sina 5.33. Så nu har jag fått lite siffror att bita i!

Tränar-Eskil: Snabb, stark och cool.

Premiärträning i öppet vatten!

Efter morgonens löpintervaller tillsammans med klubben styrde jag, min våtdräkt och Johan iväg inåt Smålandsgränsen och landade i en liten vik i sjön Bolmen. Jag hade hoppats på sol och vindstilla väder, men fick regn och kraftig vind. Och när jag frågade efter vattentemperaturen så fick jag veta att den var tretton. Inte riktigt min bästa temperatur, så jag bestämde mig först för att hoppa över simningen och istället hänga med Johan som lånat kastspö och tänkte filosofera lite över ett par små abborrar resten av eftermiddagen.

Men alltså. När man sitter på en brygga och kikar ut över en vildsint sjö och det enda som händer är att ens kille som står tvärs över viken på en vassrugge slänger ut en spinnare lite godtyckligt med jämna mellanrum, då hittar man gärna på något annat. Kände således på vattnet och bestämde att det inte alls var tretton grader utan snarare femton. På med våtdräkt, mössa och glasögon och ut i sjön!

Och även om det inte blev några längre sträckor med crawl så blev det en nyttig teknikträning där jag fick kämpa mot vågorna och öva på att andas utan att drunkna. Och det krävdes en hel del styrka för att hålla kursen i vågorna.

Dagen avslutades med en ordentlig fiskmiddag på Tiraholms fisk i den lilla viken. Första gången jag provade gös, och andra gången jag åt ål. Riktigt gott!

Dagen började med ett roligt intervallpass i Simlångsdalen...

...och fortsatte med promenad och kantarellspaning i Tiraholm...

...sen fegade jag alltså först att ge mig ut i det här vattnet...

...men till slut tog jag mig samman...

...och det ångrade jag verkligen inte.

18 mil cykellycka (och lite motvindsfrustration)

I min stora livsplan ingick lång distans den här helgen. Eller ja, i min "det här måste du göra för att överleva IM"-plan. Jag har blivit lite fixerad vid att någon gång under sommaren klara av IM-distanserna var för sig, bara så jag vet att jag kan. Och den här helgen stod 18 mil cykel på agendan.

Tidigare i veckan slängde jag iväg en fråga till Lina, som nyligen flyttat från Luleå till Varberg, om hon hade lust att möta upp mig och cykla en sväng. Och till min stora glädje hakade hon på! Jag skulle äntligen få träffa den här oerhört coola Järnmannen!

Det pirrade i magen medan jag närmade mig Falkenberg där vi skulle mötas. Alltid lika spännande att träffa någon som man på sätt och vis känner via bloggandet, men som man aldrig tidigare mött på riktigt. Efter lite trixande (vad är det egentligen med Falkenberg? Jag lyckas alltid virra bort mig i den staden!) så hittade vi varandra, och vände norrut längs kusten mot Varberg.

Efter ett litet fikastopp på Kustbageriet i Varberg ledde jag oss inåt land mot de små byarna Valinge och Skällinge innan vi skulle vända söderut igen. Jag visste att den här sträckan var kuperad, men jag hade förträngt riktigt hur kuperad... Men det är bra att slita lite i backar, den här kroppen ska bannemig bli stark som en oxe!

Under cyklingen sög jag i mig allt som Lina berättade om sin upplevelse av Kalmar triathlon förra året. Hon gjorde ett helt otroligt lopp, och om mitt lopp i år ens blir i närheten så kommer jag förmodligen bli lika fast i långdistanstriathlon som hon.

Efter 10 mil började jag känna en ordentlig energidipp medan vi stretade på i en envis motvind. Väderprognosen hade lovat regn från och till under dagen, och det hade jag klätt mig för. Men regnet kom aldrig, istället blev det väldigt varmt. Jag svettades mer än vanligt, och kände hur energinivåerna sjönk. Men när vi närmade oss Falkenberg igen efter ungefär 14 mil hade jag samlat ihop min motvindsfrustration och slängt den all världens väg. För tusan, jag var ute och cyklade i ett fantastiskt vackert landskap ihop med en jättehärlig ny kompis - då kan man inte hänga läpp över lite motvind och trötthet!

Vindögd Therese och strålande Lina efter 14 mil cykel...

Lina och jag skiljdes åt i Falkenberg igen, och jag fick ta mig an de sista fyra milen hem till Halmstad själv. Jag började med att stanna till hos världens mesta och bästa matinspiratör Lisa som nyligen blivit med prästgård i Skrea utanför Falkenberg. Hon mötte mig i renoveringskaoset i det otroligt vackra huset med vinbärskaka och rabarberkaka. Och vattenmelon. Jag fick hejda mig själv för att inte hugga in på melonen innan hon hunnit skära upp den, för hjälp vad törstig jag var.

Mmmm...

Stilton var på lekhumör

Superfika med Lisa!

Efter en skön fikastund i solen hos Lisa gav jag mig av hemåt. Vinden hade inte mojnat det minsta, och de sista drygt fyra milen blev rätt tunga. Men mot slutet räknade jag ner kilometrarna och fylldes av känslan av att vara stark och odödlig. Arton mil cykel är inte fy skam. Jag tänkte på Kalmar, och på att när jag cyklat mina arton mil där skulle jag inte ha särskilt mycket kvar innan jag klarat mitt mål. Tanken skickade rysningar ner genom hela kroppen. Jag längtar så efter den 18:e augusti!

Tack Lina för en fantastisk dag! Jag tror inte att jag hade stått ut med den där motvinden om det inte hade varit för dig!

Hur länge klarar du att stå i planka?

Under gårdagens löptur funderade jag lite på hållning. Jag har en tendens att säcka ihop när jag springer långt, och jag har märkt att som cyklist är en stark mage och rygg nästan viktigare än starka ben. Och jag vet inte hur många gånger jag lovat mig själv att bli en lite flitigare gymbesökare utan att göra minsta ansats att hålla det löftet.

Som ett litet experiment för att se vad min coremuskulatur pallar så kastade jag mig ner i en planka när jag kom hem efter springturen. Och som vanligt med plankan så är det hur lätt och trevligt som helst tills det inte är det längre. Då är det förskräckligt och en näradödenupplevelse i kubik. Hela kroppen skakar och musklerna smärtar.

I fyra minuter och två sekunder stod jag där innan jag trillade ihop i en sorglig hög och inte klarade av att resa mig upp på en bra stund. Jag försökte till exempel gå upp i planka igen för att åstadkomma en bloggbild. Det var omöjligt.

Fyra minuter och två sekunder. Vad är det egentligen? Borde jag inte klara lite till?

Jag provade tanken att inom fyra veckor dubbla den tiden på min sambo. Han sa att jag inte var riktigt klok. Kanske har han rätt. Ja, han har nog rätt.

Såhär istället då:

Inom fyra veckor lovar jag att kunna stå i planka i sex minuter.

Varje vecka behöver jag alltså förbättra mig med trettio sekunder. Det här ska väl ändå gå?

"Okej Therese, kom igen, bara nån sekund för bildens skull..."

"...nehe det gick inte alls, men okej vila då för tusan!"

Är det nu det händer?

Är det nu jag kommer att lyssna på mig själv när jag säger att om man ska göra en IM måste man liksom träna simning åtminstone ibland?

Jag har gjort upp en plan. Två simpass i veckan. Kom igen, det ska jag väl ändå klara? Ett av dem i bassäng, ett utomhus. Med reservation för att jag kommer köra båda i bassäng de närmsta två veckorna, vafan, temperaturen i havet är tretton, jag tvivlar på att det är varmare i en enda av Hallands sjöar. Har du nån sjö åt mig med lagoma 18 grader så säg till!

Mitt stora problem är att jag älskar att cykla. Om jag inte sa åt mig själv på skarpen ibland skulle jag cykla dygnet runt. Det är inte hållbart när årets stora mål innehåller löpning och simning också.

Kollar man min träningsdagbok talar siffrorna sitt tydliga (och pinsamma!) språk. Jag har simmat tolv pass sedan årsskiftet. Herregud. Jag skäms.

Nu jädrar tar jag tag i det här. Och jag började redan på lunchen idag, med femtio minuter i den fantastiska havsvattenbassängen Brottet här i stan. På söndag har jag bestämt att det inte ska bli ösregn och att det inte ska vara iskallt. Då ska jag hitta en sjö. Det får vara hur jädra kallt det vill.

Förra sommaren simmade jag massor. Särskilt efter Stockholm marathon. Fantastisk alternativträning.

Cykling som problemlösning = dåligt

Fy fan vad livet är upp och ner ibland. Söndag - eufori och lycka. Tisdag - ilska och frustration. Av olika anledningar är jag på pissdåligt humör idag. Det kommer att ordna sig imorn, det är jag helt övertygad om, men idag är det inte roligt att vara Therese.

Och nu ikväll har jag upptäckt en sak. Cykling är inte alls en lika bra ventil som löpning. När jag springer försvinner alla bekymmer utan att jag behöver göra något. Jag behöver inte ens tänka på problemen och bearbeta dem under löpningen - de liksom krymper av sig själva och blir inte lika överväldigande.

Jag försökte göra samma sak på cykeln idag. Men efter 150 minuter hade ilskan inte runnit av mig det minsta. Faktum är att den till och med blivit värre. Jag var nämligen en askass cyklist idag. Orkade inte hänga på, cyklade ryckigt och kunde inte fokusera och kanalisera känslorna till något bra. Istället fick jag gråten i halsen när jag blev avhängd stundtals, och orkade inte ens ropa på de andra att lugna ner sig. Nä, jag lade min energi på att grotta ner mig i hur dålig jag var. Väldigt konstruktivt.

Jag tror jag lägger den här dagen till handlingarna och går och sover nu. Förhoppningsvis vaknar jag till en lite finare onsdag.

Bara för att göra det här inlägger lite roligare får det bli en bild på när jag hade superroligt på ett cykelpass i våras. Och när det smakade vansinnigt gott med en citronglass i en solig grässlänt.

Dagen efter - ett par reflektioner

Det här med triathlon alltså. Shit! Vilken grej. Jag går fortfarande runt i en liten lyckobubbla och önskar att jag kunde få tävla igen NU. Och vilken tur att jag tycker det, annars hade IM i augusti kanske inte varit någon höjdare...

Sitter och tittar på resultatlistan från gårdagens tävling, Göteborg triathlon. Konstaterar att jag hade tredje bästa simtid i min klass, bästa cykeltid med sex sekunder och bästa löptid med 42 sekunders marginal ner till tvåan. Och tvåan råkade vara tjejen jag sprang om just efter växlingen, så man kan säga att jag sprang ifrån henne med 42 sekunder. Coolt.

Men så kommer vi till växlingarna. Och man kan väl lugnt säga att det är något jag behöver bli bättre på. Fast å andra sidan är det ju inte jätteviktigt med tanke på att jag har lite längre distanser framför mig, och då är väl femton-tjugo sekunder hit eller dit inte något att orda om. Men i alla fall. Kanske är ändå sprintdistansen något för mig? Så ruskigt roligt som det var igår menar jag.

Gårdagens tider:

Simning (200 meter + 400 meter löpning upp till växling): 6.24
T1: 1.55
Cykling (20k - två varv på en vändbana som alltså var 5k ut och 5k hem): 39.44
T2: 1.21
Löpning (5k - två varv på en vändbana som alltså var 1,25k ut och 1,25k hem): 22.26

Sååå. Vad är nu nästa utmaning? Jag slår på stort och kör en halv IM i mitten på juli. Innan dess ska jag hinna med en open water-tävling i Varberg. Och sen klurar jag på om en sprintdistans i Malmö är roligare än att cykla en etapp på Ride of hope. Hm. Tåls att tänkas på.

Nu ska jag ut och återhämtningsjogga.

Ännu en upploppsbild från Johans kamera. Shit, jag ryser när jag ser dem. Jag vill uppleva det här igen!

Överst på pallen i tävlingsdebuten!

När vi anlände till Hindås utanför Göteborg imorse var vattentemperaturen det första jag kollade. Tretton grader. TRETTON. För ett ögonblick blev jag orolig att arrangörerna skulle ersätta simningen med löpning - snacka om antiklimax. Här ska man göra sin första triathlontävling, och så blir det duathlon! Men nej. Vi skulle simma, fast en förkortad bana på tvåhundra meter.

När jag väl sorterat och plockat i ordning allt i växlingsområdet och knatade iväg ner till sjön för avprickning oroade jag mig över andra saker. Som hur kallt tretton grader egentligen känns mot huden. Och om huvudet möjligen kommer sprängas när jag stoppar ner det under vattenytan.

Inte helt glad över vattentemperaturen... Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

...och jag var inte ensam om det. Ingen ville hoppa i för tidigt...

Men tvåhundra meter går fort att simma. Kunde man inte alltid få simma så kort på alla triathlondistanser...?

Det visade sig att tretton grader känns som en frysbox, och att huvudet vägrade vara under vattenytan. Jag vattenpolocrawlade mig framåt och försökte verkligen dra djupa andetag. Men simningen handlade mer om överlevnad än finlir.

När jag fick fötterna på fast mark skuttade jag uppför de fyrahundra metrarna upp till växlingsområdet och längtade efter att få rulla iväg på cykeln. Lyckades få på mig skor och få med mig rätt cykel och tog sikte på de tjejer jag visste låg framför mig. Rullade lätt och fint förbi ett flertal cyklister, och när jag gick ut på andra varvet  på den 10k långa vändbanan hade jag bara två tjejer framför mig. Njöt av varenda meter på cykeln, trots ett ihållande duggregn och motvinden ut på cykelbanan. Konstaterade glatt att jag var starkast uppför och att det var i motluten jag plockade flest placeringar, och att benen återhämtade sig riktigt fint när det gick lätt utför.

Åh fantastiska cykling! Jag önskar att jag kunde få cykla jämt!

Tog sista backen upp mot växlingen och sen började mecklandet med att få på löparskor. Måste. Skaffa. Snabbsnörning. Såg i ögonvrån hur en person med långt hår sprang förbi mig medan jag slet i snörena, och då kom hornen fram. Här ska minsann inte tappas några placeringar! Tjurrusade ut ur växlingsområdet och ut på den 2,5k långa vändbanan. Noterade hur fötterna kändes som tvättsvampar, och att det kändes som att skorna satt lika hårt fast som ett par trätofflor. Kikade ner på fötterna och konstaterade att det bara var en illusion - allt såg ut som det skulle. Drog förbi tjejen efter ett par hundra meter och vägrade sedan sänka tempot.

Långsam i växlingsområdet...

...och fick se mig passerad. Men det skulle inte vara länge!

Regnet fortsatte att strila ner medan jag avverkade kilometer för kilometer på den lätt kuperade slingan.  Mötte de två tjejer som kommit ut på löpningen före mig, men annars bara killar. Hade en kille bakom mig vars andhämtning fick mig att trycka på lite extra, och dessutom ville jag så gärna hålla undan för tjejen bakom mig, för jag började ana att det kunde bli en pallplats. Den första i mitt liv isåfall!

Efter varvning började det kännas i kroppen att jag höll på att göra min snabbaste femkilometersrunda någonsin, och att jag dessutom gjorde det efter iskall simning och fyrtio minuters cykling. Men jag slet vidare, och det var först när jag närmade mig målet som jag tog mig tid att tänka på hur jäkla roligt jag hade. Det spelade ingen roll att himlen aldrig tycktes få slut på regn, det spelade ingen roll att jag slet i närheten av maxpuls - det här var bannemig det roligaste jag gjort!

På väg mot mål!

Och snabbt hade det gått också, nånstans runt 22.30 på 5k. Mina snabbaste 5k nånsin!

Flög över mållinjen efter ungefär 1.12 (officiella tiderna är inte publicerade ännu), lycklig som ett litet barn. Kvittrade glatt med mina medtävlare, och fick ett stort tack för draghjälpen från killen som låg bakom mig länge och andades, men som till slut drog om mig utan att jag orkade hänga på, och en glad klapp på axeln av tjejen som kom i mål nån minut efter mig.

Någon timme senare efter en varm dusch var det dags för prisutdelning. Och när de räknade upp tredje och andra tjej och ingen av dem var jag så insåg jag att jag visst gått och vunnit hela spektaklet. De två tjejer jag hade framför mig var visst ett par grymma juniorer som tävlade i en annan klass! Haha, helt galet. Nog för att det var motionsklass, men i alla fall!

Har inte full koll på tiderna, men cyklingen tog drygt 40 minuter och löpningen drygt 22. Därmed tog alltså simningen plus växlingarna ca 10. Hehe. Finns nog en hel del att slipa på där...

Prisutdelning. Tvåan och trean var visst kvar i duschen fortfarande. :P

Simning med en olympier

Idag var en bra dag att välja att prova våtdräkt på. Nog för att jag kände mig som ett ufo som kröp ner i den tempererade bassängen klädd i neopren, men vafan. Efter några inledande hundra meter där det kändes som jag skulle strypas så vande jag mig någorlunda vid den instängda känslan och kunde njuta av att plaska omkring  i det ljusblå vattnet under en strålande sol. I alla fall ett par hundra meter i taget. Jag var tvungen att stanna och vila då och då, för värmen tröttade ut mig och jag svettades som en gris.

Och när jag stannade till lade jag märke till en simmare som inte betedde sig riktigt som alla andra. Jag hängde vid kanten och funderade över om det var någon slags teknikövning han pysslade med, för han använde bara ena armen. Men så kom han fram till min kortände och drack lite vatten. Och då såg jag. Jag simmade på samma bana som Christoffer Lindhe! Här snackar vi alltså om simmarkillen som sommaren 2006 när han var 17 år blev överkörd av ett tåg och förlorade båda benen och vänster arm, men som mirakulöst nog överlevde. Kanske tack vare sin vältränade simmarkropp och sin starka vinnarinstinkt.

Bild lånad från christofferlindhe.se

Två år efter olyckan tävlade han i Paralympics och kom fyra både i 100 meter och 200 meter frisim. Och nu väntar han på besked om han får åka på Paralympics i London i sommar.

Fånig som jag är vågade jag först inte säga hej, utan jag hängde kvar och väntade tills han kom tillbaka efter ytterligare två längder. Han måste tyckt att jag var helt sjuk som stirrade på honom sådär först. Nåja. Jag fick i alla fall tillfälle att berätta för honom att jag håller alla tummar och tår för att han finns med i den slutgiltiga trupp som offentliggörs den 25 juni.

Dagens outfit - våtdräkt

Solen skiner i Halmstad och det vankas simning idag. Undrar när jag simmade senast? Känns som att det var i mitt förra liv. Jag liksom klappade mig själv på axeln och lade mig nöjt på sofflocket efter prestationen att simma 2500 meter i sträck under ett pass. Det kändes liksom klappat och klart då. Klarar jag 2500 meter klarar jag allt, tänkte jag.

Fast sedan dess har jag tänkt om. Det är trots allt en god idé att träna det man vill bli någorlunda bra på. Och i veckan har jag dessutom blivit med våtdräkt som måste testas. Även det faktum att det vankas tävling på sprintdistans imorn spelar kanske in en aning i mitt plötsliga beslut att ställa in dagens cykling och istället promenera bort till simstadion för några vändor i femtiometersbassängen.

Ja, du läste rätt. Tävlingspremiär i triathlon i morgon. I Hindås. Alla som vill är välkomna att komma dit och titta på spektaklet. Kommer jag drunkna? Kommer jag hitta rätt cykel? Kommer jag hamna i straffboxen? Så många frågor, så få svar.

Nån sa förresten att det kan vara lämpligt med öronproppar när vattnet är kallt. Kallt vatten i trumhinnorna stör tydligen balanssinnet. Herrejesus. Jag har inga öronproppar. Det räcker liksom inte med att jag ska paddla omkring i vattnet klädd i ett korvskinn, jag kommer dessutom göra det uppochnerpåochbakåframvänd när jag inte vet var jag är nånstans eftersom jag förlorat balansen och allt det där.

Lördagsoutfiten. Jojjomen.

Naturen vs Therese 1000-0

Ibland undrar jag verkligen vad jag har ute i klorofyllen att göra. Jag är helt uppenbart inte anpassad för närkontakt med träd, djur och fågelliv.

Igår när jag tog en liten cykeltur efter att ha jobbat några timmar så höll jag på att frontalkrocka med nån slags monsterfågel. Jag är totalt okunnig när det kommer till flygfän och känner på sin höjd igen koltrastar och domherrar, så vad det var för groteskt stort fågelskrälle har jag ingen aning om. Men icke desto mindre höll jag på att trilla av cykeln när den gigantiska, näbbförsedda varelsen lättade från marken och flög åt helt fel håll, det vill säga rakt mot mig. Sjukt läskigt.

Och idag då. Efter en kort sväng på cykeln hade jag bestämt mig för ett hårdare lite längre löppass. Och jag gav mig ut på stigarna kring stan, glad i hågen. Ända till jag hamnade öga mot öga med nån urtidsfågel som liksom väste och spände ögonen i mig. Vad vill dom mig, djuren?! Jag gjorde som jag brukade göra med hundar - tog en så stor omväg jag kunde och tittade åt andra hållet och hoppades att hon skulle förstå att jag kom med fredliga avsikter. Och eftersom hon inte kom rännandes efter mig så antar jag att hon fattade vinken.

Under resten av rundan tror jag att jag hoppade högt av skräck ungefär tre miljoner gånger. Det där med prasslande undervegetation och fåglar som far upp ur buskarna som projektiler är läskigare än vilken skräckfilm som helst.

Jag kanske borde hålla mig till asfalt alternativt öken. Eller löpband.

Men okej. Det finns en del trevligt med naturen också. Som stillsamma åar.

Svettig löpare i farten!

Kortslutning i hjärnan

Maj och juni är riktigt tuffa månader för mig varje år, men i år känns det värre än vanligt. På jobbet är det oftast mycket som ska avslutas och mycket nytt som ska påbörjas, och gärna samtidigt. Och privat känns det just nu som att allt händer på en och samma gång. Som vanligt handlar det sällan om tråkiga saker, utan precis som Sara skrev för ett par veckor sedan så handlar det om att tiden inte räcker till för allt roligt man vill göra och vara med om. Ett lyxproblem, men som ändå gör mig orolig och stressad. Alternativet - att strunta i att försöka pressa in så mycket roligheter som möjligt - känns dock inte alls som någon lösning.

Nåja. Nu har jag ändå insett att jag måste trycka på paus en stund. Och jag insåg det medan jag irrade runt på redaktionen för några timmar sedan och letade efter min mobil och inte kunde framkalla minnet av den senaste timmen i huvudet. Jag visste helt enkelt inte vad jag hade pysslat med och var jag kunde ha lagt min jäkla telefon.

Minnesluckor, blackouts och tunnelseende är läskiga saker som man behöver ta på allvar. Så nu ska jag försöka rensa hjärnan. Läsa en bra bok en stund. Äta goda, bra saker. Lägga mig tidigt och försöka sova lite mer.

Och en sak som jag tänker ofta på: Jag är jäkligt glad över att jag tränar så mycket som jag gör och håller igång fysiskt. Utan min starka kropp vet jag inte hur det skulle gå. Så därför längtar jag efter kvällens cykelpass ihop med CK Bure. Vi kommer köra rätt tufft, och det känner jag verkligen att jag behöver.

Superlunch på bästa lunchstället i Halmstad. Eller ja, enligt mig det enda lunchstället som känns bra att gå till, nämligen Spis och deli.

"Kort" morgonjogg i solsken

Igårkväll sa jag att jag skulle kliva upp tidigt för en kort morgonlöprunda. Och det gjorde jag. Men istället för en halvtimme så råkade rundan bli drygt sjuttio minuter. För jäklar vilken morgon vi har haft i den här stan! Varmt i solen trots blygsamma temperaturer, och så länge jag höll mig i lä så var det som vilken högsommarmorgon som helst.

På mig på rundan hade jag förra årets finisher-tröja. Fånigt, jag vet, men jag ville liksom visa för världen att ja, jag springer idag dagen efter Stockholm marathon, och ja, det innebär att jag inte sprang loppet igår. Men det betyder inte att jag inte är en maratonlöpare! Så det så.

Solsken utanför dörren...

...tjusig, välskött liten stig....

...pigg, glad och lycklig liten löpare...

... och stretch i solen i gräset. Man kan ha en sämre start på dagen.

Regnkurragömma på två hjul

Idag har jag lärt mig en sak - hur det känns att cykla i 45km/h rakt in i en hagelskur. Med bara ben. Jeeesus vilken smärta.

Annars lyckades jag rätt bra med dagens föresats, nämligen att undvika all form av nederbörd. De sjukt stora regnmolnen såg skrämmande ut runtomkring, och de liksom vällde ner mot marken i form av skyfall. Det mullrade i fjärran, och då och då fick jag syn på minitromber ute över havet. Men just där jag rullade fram sken solen, och vinden höll sig någorlunda i schack.

I alla fall tills jag glömde bort att kolla himlen innan jag valde väg i Simlångsdalen. Jag var sugen på att köra en sträcka som jag hört ska vara riktigt kuperad och svängde ut mot Oskarström. Skyn mörknade plötsligt, och när jag väl klättrat uppför en massa backar och skulle få rulla nerför så började det smattra på hjälmen och sticka i låren. Hagel! I juni! Oerhört plågsamt. Men skuren gick över snabbt, och medan solen sken torkade jag upp, och jag började tro att jag skulle få rulla in på min gata torr. Men icke. Lagom till min favoritnerförsbacke började det blåsa nåt jävulskt, och regnet kom. Jag höll knappt styrfart i vinden, och tvingades stanna till under tak vid församlingshemmet i Snöstorp för att inte drunkna.

Men när jag kom hem slog jag på tv:n och följde maralöparna i Stockholm i deras vädervåndor. Och då kändes min lilla hagelskur som en piss i Nissan. Shit alltså. Vilka hjältar.

Sol på mig, men regn längre fram. 

Himlen gjorde konstiga saker idag. Byggde moln på höjden till exempel.

Lycka till alla maralöpare!

Jag fick just frågan om jag är lite ledsen över att inte vara i Stockholm. Vad svarar man på det?

Klart jag är ledsen. Det är urtrist. Jag hade verkligen velat springa. Men det går inte att springa på det sätt jag vill med den här kroppen idag, och den tanken har jag vant mig vid så sakteliga.

Jag fyller min dag med cykelturer istället. Och cykelmekande. Och grillande. Det kommer bli en fin lördag.

Men alla ni som om några timmar ställer er på Lidingövägen utanför Stadion i väntan på att få ge er iväg ut på Stockholms gator - lycka till och kör hårt! Låt inte vädret knäcka er! Ni kommer få en fantastisk dag, det är jag övertygad om.

Fan alltså. Jag längtar till och med efter det här: Golgatavandringen efter målgång. De där trapporna ner till ÖIP alltså!

Hundra cykelmil!

Maj har verkligen varit en cykelmånad. Jag har ökat mängden successivt, och jag har i princip älskat varenda kilometer. Och igår tog jag en liten tur själv. En liten tur som behövde bli drygt sju mil lång. Varför? Jo, för då skulle jag komma upp i hundra cykelmil under maj månad. Och precis så blev det! 1000,5km står det i min träningsdagbok. Jäkligt snygg siffra om du frågar mig.

Glad och nöjd cyklist som enbart under maj cyklat alla de där milen som rekommenderas för vätterncyklister som vill genomföra sitt lopp och komma ut någorlunda hel och hållen på andra sidan.