Igår när jag tog en liten cykeltur efter att ha jobbat några timmar så höll jag på att frontalkrocka med nån slags monsterfågel. Jag är totalt okunnig när det kommer till flygfän och känner på sin höjd igen koltrastar och domherrar, så vad det var för groteskt stort fågelskrälle har jag ingen aning om. Men icke desto mindre höll jag på att trilla av cykeln när den gigantiska, näbbförsedda varelsen lättade från marken och flög åt helt fel håll, det vill säga rakt mot mig. Sjukt läskigt.
Och idag då. Efter en kort sväng på cykeln hade jag bestämt mig för ett hårdare lite längre löppass. Och jag gav mig ut på stigarna kring stan, glad i hågen. Ända till jag hamnade öga mot öga med nån urtidsfågel som liksom väste och spände ögonen i mig. Vad vill dom mig, djuren?! Jag gjorde som jag brukade göra med hundar - tog en så stor omväg jag kunde och tittade åt andra hållet och hoppades att hon skulle förstå att jag kom med fredliga avsikter. Och eftersom hon inte kom rännandes efter mig så antar jag att hon fattade vinken.
Under resten av rundan tror jag att jag hoppade högt av skräck ungefär tre miljoner gånger. Det där med prasslande undervegetation och fåglar som far upp ur buskarna som projektiler är läskigare än vilken skräckfilm som helst.
Jag kanske borde hålla mig till asfalt alternativt öken. Eller löpband.
 |
| Men okej. Det finns en del trevligt med naturen också. Som stillsamma åar. |
 |
| Svettig löpare i farten! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar