Sega och starka pepparkakor

Jag sitter här och tappar hoppet om mänskligheten litegrann. Folk säger så jäkla dumma saker och drar för korkade slutsatser och debatten blir så låg i kommentarsfält, på facebook och överallt. Och när det blir så känns det så himla fattigt med en blogg om träning. Därför skriver jag inte så mycket här. Jag har inte tid. Det är för mycket annat att tänka på, för många diskussioner att engagera sig i.

Men jag måste bara visa en sak. Ända sedan i augusti har jag längtat litegrann efter att det skulle bli december. Vid lucia skulle jag sätta pepparkaksdegen, och sen skulle den komma fram. Pepparkaksformen. Vi snackar the pepparkaksform. Kolla bara:

Formen...

...degbitar...

...och färdiga kakor!

Jag och min nya tvåhjulade kärlek

På väg!

Igår rullade vi drygt sju mil tillsammans. Snart ska vi ut på åtta till. Jag är redan kär.

Förlåt mig, ty jag har syndat!

Jag skäms. I flera månader har jag blundat varje gång min blick råkat falla på undersidan av mina cykelskor. De där klossarna alltså. Pew. Jag rodnar bara jag tänker på dem. Maken till slitnare prylar får man leta efter. Idag när jag ändå var på Cykelmagneten i Falkenberg och köpte en blank och vacker skönhet på två hjul (exakt vad berättar jag en annan gång) så passade jag på att krypa till korset och be om ett par nya klossar. Kolla bara!

Före...

...och efter!

Cykelverkstad: Nya styrlindor och tempobågar

Mitt vardagsrum är just nu en cykelverkstad. Men inte en oljig och smutsig sådan, utan lite mer som en bilruteverkstad - ren och pysslig.

Jag har sedan en tid tillbaka funderat på och testat lite olika tempobågar till mitt styre. Jag har insett att om jag ska palla 18 mil på IM måste jag ha möjligheten att ligga ner. Det blir ytterligare en sittställning att variera med för att skona ryggen. Och till sist bestämde jag mig efter rekommendation från Cykelcity för två separata pinnar i aluminium istället för kolfiber, och jag valde de lite längre pinnarna som är böjda uppåt på slutet eftersom jag tyckte att det kändes lite mer avslappnat att ligga i dem.

Och när jag ändå höll på att pilla med styret bestämde jag mig för att sätta dit nya styrlindor. Dels eftersom de jag har är lite skadade efter en vurpa och smutsiga efter all olja och skit som kommer på händerna vid diverse slangbyten ute på vägarna, dels eftersom lindorna satt lite för långt in på styret och det gjorde att bromsvajrarna satt för tight för att jag skulle få plats med tempobågarna.

Så, Operation: Styrfix startade imorse! Först studerade jag en liten video över hur sjutton man lindar ett styre. Inte vet jag om jag lyckades göra som mannen på filmen, men nåt åt det här hållet:

Först bort med de gamla, skitiga lindorna. Därefter behövde styret rengöras lite från gammalt lim.

Fick linda om ett par gånger kring bromsarna. Svårt att få det snyggt och utan att det glipar nånstans. Men till slut tyckte jag att det blev helt okej. Fast nästa gång blir det säkert snyggare.

Avslutade med lite eltejp längst in. Och att det ser ut som att jag lindat flera lager på slutet beror på att under lindorna ligger bromsvajrarna fasttejpade, så det blir lite tjockare.

När lindorna var på plats var det dags för bågarna. Och här verkar det vara trial and error. Jag satte dit dem med ett mellanrum som kändes lagom när jag testade att ligga i dem, men det är först ikväll under provturen som jag kommer märka om det funkar. Och sist men inte minst - en sån där supervattenflaska som visst alla triathleter med någon form av klass har... ;)

Tempobågar på plats!

Nu jäklar ska det bli roligt att cykla lite ikväll! Hoppar över klubbträningen eftersom det inte är lämpligt att ligga i bågar närman ligger på rulle. Det blir ju alldeles för långt till bromsarna då. Så det blir en egen cykeltur längs en så flack runda jag kan hitta.

Vallaväckångest och led 7-resignation

Det finns så många historier om vallningsmisstag. Som den om killen som skulle vara allvetande och manlig och inte kunde erkänna att han inte heller visste när flickvännen bad om hjälp för att skidorna var för snabba (hur skidor nu kan vara det, men det är en annan fråga). Istället vallade han om i godan ro. Men klister på glidytorna. Efter det åkte flickvännen inte särskilt mycket mer skidor.

Skidornas belag består ju av två delar - fästzon och glidytor. I all sin enkelhet ganska genialt. Och inte svårbegripligt. När man står i jämnvikt på en skida är det de delar av belaget som är i kontakt med marken som man glider på. Där är det oerhört dumt att lägga klister. Eller burkvalla för den delen.

Men nu har jag råkat få just klister på mina glidytor. Det var en riktigt sorglig syn som mötte mig när jag kikade under skidorna efter målgång i söndags. Belagen var helt prickiga av klisterklumpar och tejprester, och när jag drog med fingret över ytan var den helt sträv. Nybörjare som jag är på det här med vallning så frågade jag förstås vad tusan jag gör åt det här. "Vallaväck", blev svaret. På glidytorna?! Jojjomen, så var det.

Känslan när man drar med en vallaväcktrasa över de tidigare så svarta, blanka belagen, den är inte rolig. Det riktigt skär i hjärtat. Men nu är det gjort. Inget mera klister på fel ställe, skidorna har istället blivit rengjorda och har fått sig ett par omgångar basewax och en rätt varm LF som jag tänkte köra mina sista konstsnöpass den närmsta tiden.

Före rengöringen. Kladdigt och strävt.

Förresten har seedningstabellen uppdaterats efter helgens lopp. Och jag kan bara konstatera att hade jag åkt Ymerloppet i Borås så hade jag varit i led 6 nu. Men det gjorde jag inte. Jag var som bekant i Åkulla och kom i mål sisådär 50 minuter efter en rad danskar som inte är bättre än att de står i led 2 i Vasaloppet. Därför verkar inte seedningsgruppen tycka att de ska bli bättre än så efter Åkulla heller, och således har de satt rätt hårda gränser för oss andra också. Jag fixade led 7 med tre minuter och missade led 6 med elva. Så kan det också gå.

Well, jag är nöjd och glad över mitt led. Det är trots allt en bra bit längre fram än förra året, och än så länge har jag ändå inga planer på världsdominans. Jag tar mig framåt sakta men säkert, och förr eller senare får jag nog min medalj.

Trainertest

Jag lånade en trainer av en klubbkompis för ett tag sen. Sen kom det en skidresa och lite annat ivägen, så det enda jag lyckades hinna med var att montera fast cykeln och fundera över cykeln som inredningsdetalj.

Hur som helst. Nu har jag provcyklat. I 150 minuter. Till en början kändes det lite festligt att sitta på min egen cykel i vardagsrummet istället för på en gymcykel bland massa andra svettiga människor. Men efter en timme blev jag uttråkad. Jag menar, det hände ju ingenting! Vardagsrummet såg likadant ut! Dessutom hade jag inte lyckats få igång cykeldatorn så jag kunde inte ens cykla pulsbaserat eller nånting. Så jag cyklade i en halvtimme till och sen drack jag en flaska vatten och började mickla lite med cykeldatorn istället. Efter en stund hade jag fått ordning på den och dessutom fått den att synka med pulsbandet, så då tänkte jag att jag ger det väl en chans till. Hoppade således upp på cykeln igen med tanken att köra lite tröskelintervaller.

Och nu jädrar hände det grejer. Visserligen hade jag fortfarande inte roligast i världen, men svetten sprutade och benen fick sig en ordentlig omgång. Tröskel, my ass förresten. I löpning vet jag ganska exakt när mjölksyran kommer så jag försökte ligga på samma pulsnivå på cykeln. Men det här var något helt annat, för satan vad mina ben skrek! Det kan också bero på att mina muskler inte är anpassade för cykling ännu förstås.

I alla fall, när jag cyklat fyra femminuterströsklar (eller vad man ska kalla dem) så varvade jag ner lite och hoppade sen av efter totalt en timme denna andra omgång. Rätt nöjd med ansträningsnivån, men också rätt övertygad om att om man ska cykla inomhus så är det alltid roligare att göra det ihop med folk, även om det betyder att man får släpa fram en gammal Monark från ett förråd och sitta och glo på handbollskillar som slöar runt på en plan klädda i mjukisbyxor samtidigt som man cyklar.

Min alldeles egna spinningsal!

Ny vänner i skohyllan (och i löpspåret)

Idag är jag som ett litet barn på julafton. Jag har nämligen varit och hämtat paket!

Jag har gått och dragit ut på köpet av nya mängdlöparskor eftersom jag i ärlighetens namn inte springer särskilt mycket nuförtiden. Då spelar det liksom ingen roll att de båda mängdskor som står i skohyllan knappt har tillstymmelse till mönster kvar på sulan, det känns ändå lite onödigt då med skor som det är meningen att man ska nöta mil i.

Men nu kan jag springa igen. Och att jag kan det beror på att jag verkligen satsat på min rehab. Jag har gjort mina urtråkiga knäböj, jag har övat på dynamiska utfall och jag har rullat omkring på min rulle. Den ihärdigheten förtjänar en belöning. Så nu säger jag därför hej och välkommen till:

Asics Gel DS Sky speed 2! En sko som till stora delar liknar DS Trainer, men som inte har någon pronationskil. Nu tycker jag visserligen att pronationsstödet i DS Trainer knappt märks, men eftersom jag inte behöver pronationsstöd så är det ju rätt meningslöst ändå. Och den stora skillnaden är att hälkappan på Sky speed ser ut ungefär som på gamla DS Trainer, det vill säga från nummer 15 och tidigare. Från och med nummer 16 gjorde Asics en förändring som inte mina fötter tycker om särskilt mycket. Så det ska bli sjukt roligt att prova hur de här känns i löpspåret!

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

Att springa som en pensel

Jag har lekt brickpass idag. Femtiofem minuters spinning med sjukt tunga backar följt av femtiofem minuters lugn löpning på mitt berg. Det gick bra. I alla fall i de tre kilometrarna i mitten. Första tre var konstiga. Sista tre var mina vader rätt trötta på mig.

Nåja. Medan jag sprang omkring däruppe funderade jag över min runda. Den är sig rätt lik. På kvällen kan man bara springa elljusspåret, resten av berget är beckmörkt. När man sprungit färdigt och laddat upp passet ser rundan ut som en tjock båt, ungefär. Och häromdagen tyckte jag att mitt rullskidslångpass såg ut som en knubbig Karlavagn. Om man kisar lite. Men oftast ser passen mest ut som stora blobbar. Det är tur att jag inte har en Iphone. Då skulle jag lätt ladda ner appen och börja med Figurerunning. Om jag tycker att ticset att nödvändigtvis alltid springa upp till jämn kilometer är lite störigt ibland så är det ingenting jämfört med hur besatt jag skulle kunna bli av det här. Springa rundor som ser ut som grejer. Fatta så roligt.

Bild lånad från Figurerunnings Facebooksida.

Vilka skidskor/skidpjäxor ska man välja?

Okej, du har valt vilka rullskidor du vill ha. Nu måste du bara hitta lämpliga skidskor också. Hur ska du veta vilka som är bäst?

Det enkla svaret är egentligen att de skor som är bäst är de som sitter bäst på dina fötter. Bestäm dig för en summa du är beredd att ge för dina skidskor och prova alla skor som ligger i den prisnivån. Köp de som passar dina fötter.

Jag visste ingenting om någonting när jag köpte min första rullskidutrustning för drygt två år sedan. Jag var lite snål och köpte ett par "fina" skidskor på rea, ett par Madshusskor i silver och blått. De satt helt okej, men jag borde ha köpt de som kostade några hundra till som passade mina fötter bättre. Dessutom hade de en snörning som liknar Salomons snabbsnörning, det vill säga ett tunt snöre som man liksom drar i och reglerar med hjälp av en plastbit som håller snöret så fastspänt som man vill, men den var inte alls lika bra kvalitet. Den lossnade ofta, framför allt när det var kallt ute. Jag reklamerade dock och fick vanliga snören att stoppa i istället, och nu funkar de utan problem. Jag använder dem bara till rullskidåkning.

Men du kan absolut använda samma skidskor till rullskidorna som till snöskidorna. Själv har jag en tendens att frysa riktigt ordentligt om fötterna och märkte en enorm skillnad när jag köpte nya skidskor i vintras (ett par Alpina RCL) med tjockare sula och mer foder. Och när jag köpte de nya skidskorna valde jag att ha dem enbart till snö, för de håller lite bättre då. Rullskidskorna får jag spola av och hålla ordning på noga för att de inte ska bli väldigt slitna av allt grus och vatten som skvätter upp när jag är ute och åker under hösten. Men som sagt, det är inte nödvändigt att ha två par.

Mina skidskor som får följa med när jag ska åka på snö. De har ett litet spänne
på hälen som gör att man kan reglera hur tight de sitter kring hälen. Bra för mig
som har smala hälar och breda kalleankafötter.

Att tänka på vid köp av rullskidor

Jag får ganska ofta frågor om min rullskidutrustning, vad som är bäst, vad man ska välja, hur man ska tänka om man ska köra både rullskidor och snöskidor, kan man använda samma stavar och skidskor och så vidare. Så jag tänkte att jag skulle berätta det lilla jag vet.

Årets säsong är min tredje, så jag anser fortfarande att jag är nybörjare. Jag har inte hunnit prova så många olika grejer ännu, men jag kan ju ge lite tips för någon som precis som jag för tre år sedan tänker prova på rullskidor för första gången!

Och jag tänkte börja med det viktigaste - vilka rullskidor man ska köpa.

Jag åker på ett par Elpex Wasa 610, en rullskida med stomme av aluminium som beskrivs som en bra nybörjarskida. Lite som en gammal Volvo - stabil, men utan några finesser. Hjulen är något bredare än de flesta andra (det handlar om ett par millimeter) och det är därför den känns så stabil. Men den är också rätt tung, och släpar liksom efter i diagonalåkningen och framför allt i andra växeln, det vill säga stakning med frånskjut. Där upplever jag dem som vingliga. Man kan väl säga att det är en rullskida som gör sitt jobb, men inte så mycket mer.

Det lilla jag har provat andra skidor att jämföra med så kan jag säga att jag upplever Swenor Fibreglass som en skida som är mycket skönare att åka på. Till skillnad från Wasaskidan så består Fibreglass av en laminerad träkärna och glasfiber, och det säger sig själv att en sådan skida blir lite mer flexibel och stötdämpande. Åker man på knögglig asfalt är de båda skidorna som natt och dag. Jag kan säga såhär att hade jag köpt rullskidor idag så hade jag förmodligen satsat på ett par Swenorskidor, men kanske då Swenor Carbonfibre som är ungefär samma skida som Fibreglassen, men lite lättare och anpassad för folk som väger lite mindre. De har dock tio millimeter smalare hjul än min Wasaskida, och det är frågan om jag hade gillat det från första början, när jag kände mig otroligt osäker och vinglig.

Själv blir jag förresten väldigt nyfiken på Marwe Classic 700C när jag läser om den lite här och där. Det är en klassisk rullskida med spärren på framhjulen istället för bak. Låter spännande tycker jag. Rullskidorna försöker ju efterlikna snöskidornas vallafäste med hjälp av en spärr på bakhjulen (förutom i Marwes fall då) som liksom tar emot när man trycker ifrån i frånskjuten, men spärren är väääldigt förlåtande och du kan i princip gå uppför backarna utan att trycka ifrån det minsta eftersom spärren hindrar dig från att åka baklänges. Frågan är om det blir mer skidlikt med spärren i fram? Det vore isåfall grymt!

Men, för att summera - utan att vara expert tycker jag att det viktigaste att fundera på innan man köper rullskidor är vad man vill använda dem till, och hur ovan man känner sig.

Har du aldrig stått på ett par skidor ska du kanske inte köpa de med smalast hjul. Men å andra sidan, har du bra balans i vanliga fall är smala hjul inte direkt någon nackdel. Smala hjul betyder ofta smalare stomme och lättare skidor.

Ska du tävla på rullskidorna? Om du inte tänker köpa två par rullskidor och ha ett par för träning och ett par för tävling så kanske det är värt att kolla upp ifall det finns tävlingshjul till de skidor du köper. Till mina Wasaskidor finns det inga tävlingshjul, men det går förstås att lösa genom att sätta dit smalare hjul av annat märke och sätta distansplattor mellan stommen och hjulen. Men det känns inte helt optimalt. Återigen, hade jag köpt rullskidor idag hade jag köpt Swenorskidor som det finns tävlingshjul till. När jag köpte mina rullskidor visste jag inte ens att man kunde tävla på rullskidor, men när jag fick reda på att det faktiskt fanns rullskidtävlingar kände jag redan till säsong två suget efter att stå där i ett startfält och nervöst vänta på att få dra iväg längs asfalten i jakt på den bästa tiden...

Mina Elpex Wasaskidor.

I verkstan

Snart dags för spinning igen. Och i min värld är det inte bara att dra på sig ett par jympaskor och köra. Nejnej. Jag har sneglat lite avundsjukt på alla klickskor under de två pass jag varit på under den senaste veckan och tänkt att om jag nu ska bli lika spinningtokig som alla andra så ska jag vara det med stil. Spinningskor är således inköpta. Men ack vad mycket nytt man måste lära sig med varje ny sak man provar. Inte visste jag att man var tvungen att plocka fram insexnyckeln för att kunna gå på spinning med någon slags värdighet. Nåja.

Herrejisses vilken instruktionslapp, by the way. Nästan som om de trodde jag var helt korkad.

Materialsportaren är i farten igen

Jag firar att räsern blivit min på riktigt med att lägga ännu mera pengar på cykelprylar. Skulle egentligen bara ha en reservslang och så blev det såhär istället... Nu ska jag ut på vägarna och prova!

Den kassa bildkvaliteten skyller jag på att jag blev så till mig
bland alla fina saker som man kan köpa på en cykelaffär...
Svårt att hålla händerna stilla då.

Superjättesist och en ny kompis

Det är danande för tålamodet att syssla med rullskidåkning. I alla fall för mig. Det gäller liksom att inte bli sur och arg och hålla på med onödiga jämförelser. Idag kom jag till exempel ohjälpligt sist på Björnstorps tävling BIF-rullen utanför Eslöv. Ungefär 33k på en varvbana avverkade jag på 1.58.45. Och med ohjälpligt sist menar jag inte bara efter Fia Jobs, utan efter precis alla andra i hela startfältet. Vinnaren och typ topp fem varvade mig när jag hade kanske 11k kvar. Jag hade hoppats att jag skulle komma ut på sista varvet innan de bästa gick i mål, men icke.

Jag blev så lycklig för en stund när jag åkte om en snubbe i slutet på mitt sista varv. Men när jag kom i mål och funktionärerna började plocka ihop visade det sig att han hade brutit och bara var ute och slöåkte. Men det är så det är. Jag är inte snabb på rullisarna, och jag kommer knappast bli snabbare så länge jag är rädd för nerförsbackarna. Förresten var det väldigt roligt att åka trots att kroppen kändes seg och inte det minsta följsam och seg, och det räcker som anledning för mig att tävla. Dessutom är det alltid kul att vara med i ett startfält där man får möjlighet att studera åkteknik hos de riktigt bra åkarna. Det är givande att härma och försöka bli bättre. Och jag kom trots allt tvåa i D21, och det innebar att jag fick pris i alla fall...

En ny kompis fick följa med mig hem från där utanför Eslöv också. Jag får ha henne
på prov och testa och se  om hon är något för mig. Gissa om jag är cyklingssugen nu!

"Allt bara gör ont!"

Jag ska alldeles strax iväg på mitt livs första simskolepass. Jag kan som bekant inte crawla. Men jag känner mig väl förberedd efter att ha provat simmössan och glasögonen. Jag har aldrig hållt i såna prylar förr, och allt kändes väldigt litet. Johan tyckte dessutom att det var en bra idé att föreviga det hela på film... Så här är den - filmen om att sätta på sig ett par simglasögon! Oscarsgalan nästa...?

Världens kortaste ben

Jag går i seriösa cykelskaffartankar sedan en tid tillbaka. Och då ska man hålla på och mäta varenda liten kroppsdel för att ta reda på hur stor (eller liten) cykel man ska ha. Så jag har mätt och räknat. Och kommit fram till att mina ben är ohyggligt korta jämfört med allt annat på min kropp. Eller ja, det anade jag egentligen redan, men nu har jag det svart på vitt.

En annan sak som jag funderar över när det gäller korta ben är varför alla springer runt som michelingubbar ute i löparspåret. Varför har ni på er långbenat, mössa och jacka? Det är ju bara september! Och nästan tjugo grader dessutom. Nu skulle jag vilja säga att jag inte tar på mig långtightsen förrän snön kommer, men inte ens jag är så vågad. Däremot kan jag lova att oavsett väder så är det korta tights som gäller september ut. Alltid. Och i år tycks jag kunna stretcha ut sommaren ännu lite till eftersom meterologerna lovar högtrycksryggar och sol en tid framåt. Underbart!

Nu ska jag testa lite nya prylar ute på cykelvägarna. Och nej, det är ingen cykel, men jag ska rulla i alla fall.

Pytteben i kortaste tightsen. Är det sensommar så är det.

VFF - mina nya BFF

Jag gick och gjorde ett impulsivt men efterlängtat inköp igår. Jag skulle bara prova, men kom ut många kronor fattigare och ett par Fivefingers KSO rikare.

Det var på tiden.

Ända sedan jag började intressera mig för löpteknik och framfotslöpning så har jag sneglat på de där tåskorna. Jag har medvetet under de senaste 18 månaderna försökt lära min kropp att springa mer skonsamt och effektivt, och har tyckt att mitt löpsteg har blivit bättre. Ingen heelstrike direkt. Men det är inte perfekt. Särskilt kan jag se på bilder på mig som är tagna när jag är trött efter en längre stunds löpning att jag tappar koncentrationen och inte orkar hålla ordning på hur jag landar med fötterna. Och även fast jag springer med relativt lätta skor som inte är marknadens mest dämpade så är de ändå byggda för att ta emot litegrann av stötarna från hällöpning, så det gör inte direkt ont att landa på hälen när jag springer. Men jag oroar mig för de långsiktiga konsekvenserna av ett taskigt löpsteg.

Och jag tycker att jag har kommit så långt jag kan komma med skor som är anpassade för hällöpning, så nu tar jag nästa steg. Mina KSO ska ta mig över stock och sten har jag tänkt, och med den totala avsaknaden av dämpning så kommer det bli omöjligt att landa på hälen, hur trött jag än blir.

Så nu är min plan att liksom fasa in mina nya kompisar successivt. Jag började redan ikväll med ett par orienteringskartor. Sammanlagt 4k skogslöpning. Det var längesedan jag kände mig så fri och lätt!

DS trainersarna fick ta mig de 8 kilometrarna ut till orienteringsträningen, och även hem därifrån.

Men däremellan fick mina VFF bekänna färg. Redan efter tredje kontrollen trampade jag rätt ner i ett mindre kärr med vänsterfoten.

I vallavardagsrummet

Nu är jag igång igen med vallaprylarna. Mina och Johans skidor är rengjorda, nu ska lite grundglider värmas in. Resten av glidprepareringen gör vi imorn, fästet lägger vi på lördag kväll. Det gäller att vänta in en så säker väderprognos som möjligt!

Det vackraste kroppen kan göra

Tack Bill Koch, eller Bengt Hassis eller vem det nu är jag ska tacka för att jag får njuta av skejtande skidåkare på internationella tävlingar nuförtiden. Jag tror att skejt är det vackraste en kropp kan göra. Det är rena drömmen att sitta framför sprinten på VM tillsammans med mina egna skidor som jag håller på att rengöra och bara njuta av alla fantastiska åkare.

Utan vallaprofil får vardagsrumsgolvet tjäna som vallabord.

För övrigt har jag sprungit idag. På löpband, tro det eller ej! 6k snabbdistans. Givetvis framför sprintkvalet på tv...

En psykologisk kamp

Ibland gör man saker mer för psykets skull än för den praktiska betydelsen. Som det här med valla. Imorse tog vi sovmorgon och efter frukost knallade vi ner till vallaboden och påbörjade det metodiska arbetet med att fixa i ordning morgondagens tävlingsskidor. Efter att det gamla fästet åkt bort och belagen rengjorts med en omgång grundglider påbörjades diskussionen om hur bästa glidet skulle uppnås. Högfluor eller lågfluor? Vilken temperatur? Nysnö eller gammal? Inte transformerad väl? Kanske en blandning? Johan hävdar att två tredjedelar kall HF för nysnö och en tredjedel lite varmare HF för gammal snö är grejen. Genast börjar Eskil fundera över hur mycket det påverkar glidet om man blandar in en tiondel annan glider i den kalla LF han bestämt sig för...

Tre timmar senare är vi klara (förstås efter att först ha dividerat lite om fästet och kommit fram till att förutom grund och ett par lager grönt så är det blått som gäller i fyra tunna, fina lager). Och jag tror inte att den där tiondelen gul HF eller vad det nu var har så stor praktisk betydelse. Men om (eller när) man glider ifrån i en nerförsbacke kan man tänka på den där tiondelen och känna sig som att man är lite smartare än de andra, och den känslan kan vara det som gör skillnaden. Ett skidlopp är ännu mer en kamp med pannbenet änett löplopp, tycker jag. I ett skidlopp är det så mycket material inblandat, och att bli frånåkt i nerförsbackarna betyder inte bara att man får jobba mer fysiskt för att hålla samma tempo som de andra, det betyder också att psyket får sig en knäck. Och där någonstans börjar kampen.

Nåväl. Skidorna är färdiga och vi har just haft pastaparty. I morgon klockan elva påbörjar jag min alldeles egna speciella kamp. Jag ska köra fyra mil på tävling efter en vecka med fler träningstimmar och fler skidmil än på länge. Jag har ingen aning om hur kroppen kommer att reagera i morgon, och mitt huvudsakliga mål är att inte bli varvad av vinnaren...