Vad är sex minuter? En piss i Nissan jämfört med 80...

Ja alltså, om man vill går det alltid att hitta nya utmaningar. Jag förstår inte hur det här går till. 1 timme och 20 minuter. Jisses. Och nej, jag tänker inte ta det här som en utmaning. Jag får hitta på ett annat finurligt trick. Sååå roligt är det inte med planka.

Täby extreme challenge-wannabe

När startplatserna till TEC - Täby extreme challenge, släpptes i höstas eller när det nu var, så framlevde jag några dagar i evinnerlig vånda och ångest. Skulle jag anmäla mig eller inte? Svaret på den frågan blev inte Facebooks ständiga "servern uppfattade förfrågan som förvirrande och kan inte bearbeta den", men det var bra nära. Det blev inte. Sorgligt men sant. Jag hade andra saker att hålla på med, och hur otroligt det än kan låta så förstod jag att jag inte skulle vara i ultraform till den 14 april.

Men nu har jag myglat mig in ändå. Som pacer.

Detta fina, fantastiska uppdrag. När trädrötterna på den lilla milslingan känns höga som berg, när en kilometer känns som tio mil, när mörkret känns som allra ondskefullast och vidrigast - då finns jag där som en stöttepelare i stormen. Inte åt alla startande, för det kommer jag inte hinna med. Jag är trots allt bara en person, även om det stundtals kan kännas som att jag har tillräckligt mycket saker och tankar att hålla reda på så det räcker gott och väl för tio personer. Men åtminstone en stackars löpare kommer få lyssna på mig när jag pladdrar om viktiga saker som planeter och utomjordingar, grodregn och fågelattacker och inte minst död, förstörelse och Luthers katekes. Några av mina favoritämnen. Så, nu vet du Zäta. Och jag är redan anmäld, så du kan inte ångra dig. Det enda du kan göra är att springa fortare än vad jag orkar göra. Det blir jättebra.

Senast det begav sig i ultrasvängen för mig - The skånska gästgifvaregårdar ultra experience under valborgshelgen förra året.

Hjärnan måste med

Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att  det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?

Då ska jag bli en Järnkvinna

Jag gillar att kaxa mig. Och det får sina konsekvenser. I princip hela min löpar- och skidåkarkarriär bygger på att jag gillar att säga att jag ska göra saker nån gång inom en hyfsat snar framtid men ändå tillräckligt långt fram för att det inte ska kännas riktigt på riktigt. Sen är jag liksom tvungen att fixa alla grejer jag kaxar mig om.

Således är det ju inte särskilt konstigt att jag mer eller mindre lovat att bli en järnkvinna nästa sommar. Detta trots att jag knappt cyklat eller simmat i hela mitt liv. Men om det fortsätter i den här takten (hittills totalt 17 mil på räsern - bara en mil kvar tills jag cyklat allt man ska cykla för att bli en järnkvinna! Fast i sommar ska jag göra allt i ett streck. Och gärna efter att ha simmat fyra kilometer...) så kommer det nog gå alldeles strålande. Det tänkte jag i alla fall fram till för en stund sedan. Och vad hände då för en stund sedan? Jo, jag fick reda på att det är bestämt vilket datum som den där lilla tävlingen ska genomföras i Kalmar nästa år, oavsett om det blir en riktig Ironmandeltävling eller "bara" en vanlig Järnman. Den 18 augusti är det som gäller.

Herrejisses.

Det är ju snart!

Jag har redan bitit ner naglarna till nagelbanden.

Hittills har mina idiotprojekt gått rätt bra. Jag genomförde ju det dära Vasaloppet 2010 som var min första dumhet, och jag är på god väg att bli den där ultralöparen jag drömmer om. Men nu snackar vi triathlon. Och vi snackar inte sprintdistans.

Kan inte nån jävel hejda mig?

Wannabecyklisten. Som för övrigt inte ramlade en enda gång i fredags
när jag cyklade ihop tre mil ytterligare till min lilla cykelpott.

Drömmen om sexton mil

Det sitter ett träningsschema på mitt kylskåp. Och det är inte mitt. Johan har plötsligt blivit så strukturerad! Igår medan jag studsade runt och sprang backintervaller tillsammans med Halmstad OK lite sådär halvpåskoj eftersom jag kunde ta ut mig helt då jag skulle iväg och simma efteråt, ja då sprang Johan testlopp. Sånt gör man när man har ett seriöst träningsschema för att åka Vasaloppet skitsnabbt.

Jag blev lite sporrad att hitta på ett eget upplägg att följa framöver ett tag. Som det ser ut just nu flyter jag mest omkring och försöker komma på vad jag vill göra med livet. Visserligen är det ganska rimligt att ha en sån period nån gång under året, det mår man förmodligen bara bra av. Lalla runt och träna det som verkar roligast för stunden, liksom.

När jag läser om Mirandas schema inför satsningen mot Bislett så blir jag helt sugen på att bygga en ultramaskin. Seriöst satsa på att bli uthållig och stark. Inte mesa. Och som förra året vid den här tiden börjar jag drömma om 16-millopp. Kan det verkligen vara möjligt att genomföra...?

Seriöst träningsschema. Jag vill också ha!

7 mil och 25 000 kronor till Världens barn

Jag kommer aldrig att glömma gårdagen. Vet knappt hur jag ska kunna berätta om den utan att börja grina. Och det är väl lika bra att jag varnar för ett lååångt inlägg...

Foto: Sveriges Radio.

Det var en nervös löpare som trippade iväg bredvid Susanne och babyjoggern Fanny igår morse. Fullmånen lyste upp vår väg, och medan vi sprang ägnade sig programledarna för morgonprogrammet i P4 som jag jobbar med åt att uppmana folk att ringa fler gånger och skänka mer pengar och samtidigt ge oss fler metrar att springa. När vi startade hade vi två mil på kontot. Tre timmar senare hade vi över fem. Och det bara fortsatte att komma in samtal.

Foto: Lars Karlsson

Foto: Lars Karlsson

Jag var nervös eftersom jag inte visste var jag hade min kropp. Skulle den orka? Det visade sig att den skulle orka alldeles utmärkt. Vi tog oss fram i sakta mak genom ett yrvaket Halland. Efter någon mil stannade vi och knackade på hos en förskola för att be barnen hjälpa oss att måla små plakat vi kunde ha med oss på färden som berättade vilka vi var och vad vi gjorde. Efter lite frukost gav vi oss iväg igen.

Solen sken och vi kunde inte valt en bättre dag att göra det här på. Knappt någon vind, och en behaglig temperatur. När vi kommit halvvägs till Falkenberg och var i den lilla orten Steninge med alla fina klippor stod det en kvinna i en korsning med två bananer i händerna. Hon tackade oss för vad vi gjorde, gav oss en stor kram och jag kände mig helt stum.

Foto: Sveriges Radio.

Hela vägen var det sen så att vi inte kunde springa särskilt långa stunder utan att vi fick små hejarop från bilister som passerade, eller så blev vi ikappcyklade av folk som bara ville säga hej och ge oss en kram. När våra magar började kurra vid lunchtid hade vi just bytt kommun från Halmstad till Falkenberg, och vid det första huset efter kommungränsen stod Eva i sin trädgård och gav oss en applåd. Vi vågade oss på att fråga om vi kunde få äta vår mat i hennes kök, och hon öppnade sitt hem för oss. Helt otroligt! En pastasallad och dagens första kopp kaffe senare kom hennes man hem. Han stirrade fundersamt på Fanny som stod i hans trädgård, och sedan klev han in och hittade oss i köket. Smått chockad sa han "men...här har jag lyssnat på er på radio hela morgonen, och nu sitter ni i mitt kök!". Varmare och snällare människor får man leta efter!

Foto: Sveriges Radio.

Efter lunchen kom den tuffaste stunden under dagen för mig. Jag fick ont i magen då och då och jag började tänka på hur långt det egentligen var att springa minst 6 mil som vi fått i uppdrag att göra då. Men nånstans strax innan fyra mil hade jag hunnit bli piggare. Jag skrattade med Susanne åt massa dråpliga historier om felspringningar, vi drömde tillsammans om andra platser att springa mellan och vi var överens om att ingenting är omöjligt här i livet. Och plötsligt kommer det ut en man på farstutrappen till ett hus precis vid vägen, han sträcker upp armarna i vädret och skriker "I love you!" till oss. När något sånt händer går det absolut inte att känna sig trött och lite orolig.

När vi närmade oss Falkenberg hade vi fått ordnat eftermiddagsmat till oss av en av Susannes kollegor. Det var svårt att äta, jag hade ett lätt illamående. Men vi fick i oss tillräckligt för att ta oss vidare. Efter att ha pratat med en journalist från den lokala morgontidningen tuffade vi vidare in mot centrala stan. Vi hade då sprungit över fem mil, och vi visste att det skulle bli något slags mottagande vid den gamla anrika Tullbron inne i stan. Men det som hände där överträffade alla förväntningar. En delegation stod med en stor "Välkommen till Falkenberg"-skylt och ballonger och grejer, och vi fick applåder och stora leenden från något som kändes som en jättestor folksamling. Kommunrådets sekreterare (kommunrådet själv hade tyvärr behövt springa på ett möte eftersom vi blivit lite senare till Falkenberg än vi först hade trott) gav oss bland annat dricka och godis som en gåva från kommunen.

Foto: Sveriges Radio.

Efter lite kaffe var det sedan dags att springa vidare. Vi visste att vi hade åtminstone 13 kilometer till att springa innan vi var klara för dagen. Vi lämnade allt stoj och stim inne i stan och letade oss norrut. Nu var det bara vi, Fanny och våra egna rytmiska steg mot marken. Jag konstaterade att det knappt märktes att vi sprang. Det var som att promenera. Visst, jag kände en lätt trötthet i ryggen och magen, men jag såg inget slut på löpandet. Jag kunde fortsätta för alltid!

Efter lite trixande och felspringning upp på en större trafikerad väg kom vi ner mot havet igen. Vi kom till fiskeläget Glommen där vi bestämde oss för att ta en lite sightseeing medan vi sakta närmare oss 65 kilometer. Inne bland husen stannade sedan plötsligt en bil tvärt, och ut hoppade en kille och hans sjuåriga dotter. Han förklarade att han kört runt med sin bokbuss hela dagen och trots att han velat möta oss någonstans så hade han inte kunnat det. Och nu var vi plötsligt där, i hans kvarter! Han bubblade och pratade med oss en stund innan vi skiljdes åt efter ett mindre kramkalas.

Solen började försvinna vid horisonten och österut steg månen upp som ett gigantiskt rosa klot. Löparhöga och överväldigade av allt det vackra omkring oss räknade vi sakta ner meter för meter. Vi hade landat på 67400 meter som våra P4-lyssnare ville att vi skulle springa, men vi kunde inte låta bli att jämna ut siffrorna lite. När vi passerade den magiska gränsen där samtalen tog slut skickade jag iväg ett tyst tack till alla som gjort det här möjligt, och sedan puttrade vi på i mörkret bort mot sju mil.

Foto: Sveriges Radio.

Drygt ett halvt dygn efter att vi startade i Halmstad slog siffrorna om till 70 kilometer på min klocka, och vi stannade.

Det hela kändes ofattbart. Ett par mil norr om Falkenberg, omgivna av åkrar och öppet hav och ett allt tätare mörker stod vi. Nu var äventyret slut för den här gången. Men vi har redan skissat på en ny plan. Och jag tänker aldrig mer säga annat än att jag är ultralöpare.

Sju mil. Helt galet.

Foto: Sveriges Radio.

Kanske det mest onödiga jag nånsin sett

Blir du sugen...? Inte jag. Hur svårt är det att koka och skala ett ägg alldeles själv?

Ski of Sweden: Smygehuk-Treriksröset på 10 dagar

Du vet. Man sitter och filar på sina personliga utmaningar. Tänker att nu jävlar har jag lagt ribban högt. Sen hör man om boråsaren Andreas Lindén och hans superklassiker och blir lite imponerad. Eller ja, mycket imponerad. Men man knotar på bland sina egna utmaningar och tänker inte mer på det.

Förrän Andreas Lindén dyker upp i ens sinnessfär igen. På skidor genom Sverige. Han ska köra Smygehuk-Treriksröset på 10 dagar. Det är 19 mil om dagen. Just nu befinner han sig i trakterna kring Lund förstod jag när jag ringde och snackade med teamet nyss. Vad har han kvar då? Mååånga mil hur som helst. Jag är helt mållös och hoppas så att han lyckas. Det vore verkligen så himla häftigt.

Finito

De här skorna och dess ägare springer inte ett steg till. Jag höll på att vingla ner i diket och stuka foten, och plötsligt var det inte roligt längre. Men jag är stolt och glad över mina sex intervaller och sju mil!

Halvvägs!

Elfte budordet: Du skall icke tro att du kan hålla jämna steg med världens snabbaste Eskil ens när du har hjul under fötterna. Jävlar vad jag har fått staka! Hittills visar klockan en mil löpning och nästan fyra mil rullskidor. Innan natten är över ska jag ha gjort åtminstone en mil till på hjul och tre med löparskorna.

Motvind!

Andra intervallen blev på rullisar. I en fasansfull motvind! Nu tittar vi på Spirit of marathon och äter godis... Än så länge känns allt mest roligt, men jag förväntar mig att efter tredje intervallen kommer det bli tufft.

Första intervallen klar!

Vi är tio tappra själar som startade klockan sex imorse. Snabbast var förstås tränar-Eskil, själv hade jag ett helvete med min rumpträningsvärk. Nu är det frukost, men snart är vi på det igen!

Men vad har jag nu gjort...?

Jag sitter och funderar på om jag gjort något väldigt dumt eller något väldigt smart. Det är nämligen så att jag just ringt och anmält mig till ett lopp. Och inte vilket lopp som helst, utan Örkelljungaspåret på lördag. Och vad är nu det, kanske vän av ordning undrar. Jo, det råkar vara ett 21,1 kilometer långt lopp nånstans i Örkelljungatrakten (exakt var har jag ingen aning om, så jag sitter dessutom och hoppas på att jag kommer få skjuts av någon vänlig klubbkamrat) och det råkar vara ett lopp som ska köras på rullskidor.

Ja, du läste rätt.

Jag ska begå min rullskidsloppdebut.

Och jag ska erkänna att jag fegade lite. Jag kunde valt att anmäla mig till 41,5 kilometer. Men då var det motionsklass, och ska det vara så ska det vara ordentligt. Således blev det tävlingsklass och D21 vilket innebar 21,1 kilometer. Sen kan man tycka vad man vill om att det inte finns en tävlingsklass för damer på den längsta distansen utan bara för herrar (eller tvärtom för den delen, killarna får inte åka kortare än 41,5 km), men jag känner mig rätt nöjd. 21,1 kilometer känns lagom och bra.

Fast jag har bitit av alla mina naglar nu under kvällen eftersom jag är så nervös. Redan.

Men har man bestämt sig så har man. Och sånt här bestämmer man sig för när man har osunt mycket tid för sig själv (det vill säga sjuttio minuter paddlandes runt i en bassäng), när man låter tankarna virvla fritt innanför skallebenet och när man av någon outgrundlig anledning känner sig som rullskidsguden herself.

Nåja. Det blir nog bra med det här. Om det var smart eller dumt återstår att se på lördag eftermiddag.

Följ mig på Icebug 24!

En av alla kontroller som vi förhoppningsvis kommer att hitta... Foto: Rickard Seger/Icebug24

Det märks att starten kommer allt närmare. I senaste nyhetsbrevet från arrangörerna berättas det om kontrollutsättning och väderleksutsikter, och om att det kommer sändas live från målområdet på lördag, och eventuellt även ute på fjället. Den sändningen hittar du på Icebug 24:s hemsida. Där kommer de även uppdatera med bilder och följa löparna kontinuerligt via radiokontrollerna som jag förstår det.

Jag kommer försöka få iväg några uppdateringar här på bloggen under dygnet också, och på Facebook. Allt hänger på hur bra mobiltäckning vi har där uppe. Telenor har ju ställt till det förr för mig när jag varit norrut och nära Norge...

NERVÖÖÖÖÖS!

Okej. Nu är det fjärilar i hela min mage. Sista passet innan Icebug 24 är gjort. Jag och Johan testsprang Galgberget idag med fullpackade ryggsäckar. Uppför backar och nerför backar. Och rätt mycket gång däremellan. Det var tungt och varmt. Vi försökte komma på lite strategier för hur vi ska tänka där uppe på fjället i 24 timmar. "Jamen det är ju bara att tänka att vi ska göra fyra löpträningspass på ett dygn. Skulle vi vara på ett träningsläger skulle det vara nästan normalt. Och så får det vara vila i form av gång några timmar emellan", sa Johan. Jojo. Fyra träningspass. De måste ju vara typ tre timmar långa och med typ två timmars vila mellan.

Och vet du, det ska regna. Hela dygnet.

Men vafan. Det är ju inget att hänga läpp över. Värre är isåfall att min vandringsryggsäck som jag tänkte ha på resten av resan när vi ska till Mo i rana och sen söderut i Norge har MÖGLAT! Äckligt. Jag måste ha en ny. Och det måste jag fixa imorn. Hjälp.

Världens bästa team!

Jag har för övrigt inte ens bestämt vilka skor jag ska ha på mig. Inov8 X-talon eller Salomon Pro 3D Ultra? Inovatesen har bra grepp, är lätta och torkar fort efter alla fjällbäckar vi springer genom. Men de sitter tight på foten och jag är rädd att efter tjugo timmar kommer jag ha blå tår och skavsår på varenda liten kvadratmillimeter. Salomonskorna är lite större och sitter grymt skönt. Greppet är förhållandevis bra, men inte som med Inovatesen. Dessutom är de tunga och när de blir blöta torkar de inte alls lika fort. Jag hade dem i Skottland förra året när vi vandrade, och jag kände mig ganska kall och blöt om fötterna när vi hade klafsat genom nåt vattendrag.

Så många val man måste göra! AAH!!

Några intervaller senare

Efter första intervallen. Fortfarande pigg och glad.

Det slutade med 12+11+8 kilometer i snitttempot 6.10 min/k. Det vill säga åtminstone 40 sekunder snabbare än om jag sprungit hela sträckan på en gång. Efter varje intervall vilade jag lika länge som det hade tagit att springa den, så det innebar att jag var klar ungefär kvart i nio på kvällen eftersom jag kom igång först klockan tre. Tuffast var sista halvan av andra intervallen. Benen var som stolpar och jag hade fyllt på dåligt med energi.

Jag vet faktiskt inte vad det här skulle vara bra för. Det var allmänt jobbigt en stor del av tiden, men jävligt häftigt att hålla på med. Och nu efteråt sitter jag och känner mig nöjd över att ha sprungit över tre mil på en och samma dag. Maradistansen får jag ta en annan dag.

I startgroparna

Med vilken lätthet man springer en mil (inklusive 10x140m backe) när man har superlätta, superorangea snabbskorna på fötterna! Men det var igår. Nu är det idag, och nu ska jag ta mig an dagens utmaningar. Min första tanke var 5x10km, men efter att ha funderat ett slag så insåg jag att det kommer jag ju aldrig hinna om jag ska ha paus mellan varje intervall (om man nu kan kalla det intervall när de är sådär långa?). Jag kommer inte bli klar förrän i natt. Fast jag är bra sugen på att ta maradistansen på en dag, även om det inte blir i ett sträck!

Johan försökte få mig på andra tankar - "jamen spring tre mil idag så har du kvar maradistansen till en annan dag!" sa han och tittade nervöst på mig. Jag tror inte han riktigt förstår hur jag kan vara så lycklig över idén att försöka springa 5x10km. Men det är jag.

Nåja. Jag får väl se var det landar. 3x10km känns trots allt mest realistiskt.

Hur tror ni att det slutar?

Militärträning i Halland!

Under hösten och vintern har jag läst så många berättelser om militärträning och lite sådär smygande har min tidigare inställning "usch vad jobbigt att smutsa ner sig" bytts till "åh fan, jag vill också kräla, krypa, bära, skrika, få blodsmak och bli skälld på". Till och med nu när jag skriver det här känner jag mig förvånad över att jag ens tänker tanken.

Nåja.

Såg imorse att Military fitness ska dra igång militärträning i Halmstad. Och jag blir så sugen! Måste bara ägna mig åt att lista lite pros och cons. Det där med att ha en dag vikt för en viss sorts träning är liksom inte riktigt min grej. Jag kommer förmodligen missa nåt pass eftersom jag inte riktigt kan lova att jag inte får ett infall och hittar på något annat. Och hur kul är det egentligen att bli smutsig som en gris?

Men samtidigt - jag tror jag behöver lite hets och press. Jag vet med mig att jag är dålig på att pressa mig till det yttersta när det gäller till exempel att springa den där sista intervallen, eller göra de där armhävningarna på tå ordentligt. Men om man har ett helt gäng omkring sig som gör de förbannade armhävningarna på tå, och dessutom har någon ställföreträdande Spyfys eller Blodsmaks-Bruno som peppar och härjar så kanske det härdar mitt psyke lite och får mig att krama ur det sista ur mina förtvivlade muskler.

Så. Jag får nog fundera lite på det här.

Vad har jag gett mig in på?

Jag är i Vilshärad. Jag ska spela golf. Hjälp.

Jag vill också vara ultra!

Det kommer inte hända inom den närmsta tiden, men efter att ha spenderat lite över en timme tillsammans med ett fyrtiotal ultrisar i Slottsskogen igår så blev jag ännu mer stensäker; det är ultralöpare jag vill bli!

Medan jag rusade mina knappa 80 minuter runt, runt på långa slingan på Spring för barnen så sneglade jag lite avundsjukt då och då på ultralöparna på korta banan. 6 dagar skulle de hålla på. Fatta, 6 dagar! Det är mer än galet. Och så häftigt.

Jag hade en fin stund i Slottsskogen. Sprang mina kilometrar i lagomtempo, studerade löpstilar, hängde lite i tältet och spanade nyfiket på alla mat- och dryckgrejer och pratade med långspringare. Hörde om 12H-lopp inomhus på betongbanor, deletapper på Transeurope footrace och om hur många timmar på samma varv tillsammans med ett femtiotal andra galenpannor skapar underbar gemenskap.

Det är något med tidslopp alltså. Visst, det är till exempel säkert en grym känsla att korsa mållinjen i Berlin, Stockholm eller New York efter 42,195 kilometer, men det är något som tilltalar mig med att springa en viss tid snarare än en viss sträcka. Särskilt när man måste springa den sträckan på en viss tid. Eller det kanske man inte måste, men det vill man ju. Eller jag vill. Och jag vill hela tiden springa distansen lite snabbare också.

Träffade på KG Nyström där i tältet också. Han fick det till att jag nog skulle kunna springa 6H om ett år eller så. Jag vet inte jag. Men någon gång inom de närmsta åren ska jag bannemig komma dit!