VFF - mina nya BFF

Jag gick och gjorde ett impulsivt men efterlängtat inköp igår. Jag skulle bara prova, men kom ut många kronor fattigare och ett par Fivefingers KSO rikare.

Det var på tiden.

Ända sedan jag började intressera mig för löpteknik och framfotslöpning så har jag sneglat på de där tåskorna. Jag har medvetet under de senaste 18 månaderna försökt lära min kropp att springa mer skonsamt och effektivt, och har tyckt att mitt löpsteg har blivit bättre. Ingen heelstrike direkt. Men det är inte perfekt. Särskilt kan jag se på bilder på mig som är tagna när jag är trött efter en längre stunds löpning att jag tappar koncentrationen och inte orkar hålla ordning på hur jag landar med fötterna. Och även fast jag springer med relativt lätta skor som inte är marknadens mest dämpade så är de ändå byggda för att ta emot litegrann av stötarna från hällöpning, så det gör inte direkt ont att landa på hälen när jag springer. Men jag oroar mig för de långsiktiga konsekvenserna av ett taskigt löpsteg.

Och jag tycker att jag har kommit så långt jag kan komma med skor som är anpassade för hällöpning, så nu tar jag nästa steg. Mina KSO ska ta mig över stock och sten har jag tänkt, och med den totala avsaknaden av dämpning så kommer det bli omöjligt att landa på hälen, hur trött jag än blir.

Så nu är min plan att liksom fasa in mina nya kompisar successivt. Jag började redan ikväll med ett par orienteringskartor. Sammanlagt 4k skogslöpning. Det var längesedan jag kände mig så fri och lätt!

DS trainersarna fick ta mig de 8 kilometrarna ut till orienteringsträningen, och även hem därifrån.

Men däremellan fick mina VFF bekänna färg. Redan efter tredje kontrollen trampade jag rätt ner i ett mindre kärr med vänsterfoten.

"Vilket dämpat och fint löpsteg du har!"

Jag mallade upp mig ordentligt när ortopeden och jag stod och spanade på filmerna som visade mig springandes i superslowmotion igår. Mjuk och fin landning på mittendelen av foten, sen nuddar hälen knappt marken för ett ögonblick och slutligen rullar steget rakt över framfoten. Jag faller in lite med båda fötterna dock, just innan foten lämnar marken igen, men inget som är skadligt eller behöver rättas till med hjälp av inlägg. Ett mjukt och fint steg tyckte ortopeden. Jojo.

Men det var ju det där med mitt fotonda. Ortopeden trodde att det har med infallet att göra, i kombination med en sko som har en söm och hårda "plastremmar" utanpå just vid min knöl. Jag får liksom ett tryck mot knölen vid varje avstamp. Det här orsakar skav, blåsor, ömhet och till slut infektion runt såren. Och när det gör ont försöker man förstås kompensera. Jag försökte förmodligen springa på utsidan på foten, och därför protesterade till slut höften. Allt känns mycket logiskt nu när jag fått sitta ner och prata med en fotexpert. Det var inga inre skador, inga konstigheter. Och jag känner mig så lättad och glad.

I ett första skede ska vi testa en liten kil som lyfter upp foten så att den inte hamnar vid sömmen och plastremmen. Funkar det så funkar det. Annars får jag byta bort mina Mizunos som jag trots allt älskar eftersom de sitter så lätt och fint på mina fötter.

Lite fånigt känns det allt, att något så futtigt och lättfixat knäckte mig så totalt. Lite pinsamt på nåt sätt. Och pinsammast av allt är att jag låtit bli att ta hand om mina fötter ordentligt när jag märkte att det började göra ont. Förlåt mig fötterna! Jagskaaldriggöraomett.

Jag har blivit bättre!

Planka på stranden!

Jag sprang omkring på min favoritstig och funderade lite över puls och förbättring för en stund sedan. Jag lekte lite med farten och försökte hålla mig under ett visst antal pulsslag, och insåg att jag kunde hålla ett högre tempo vid lägre puls jämfört med i höstas. Varför det är så har jag faktiskt ingen aning om.

En del av mig vill att det ska vara framfotslöpningen som äntligen satt sig i benen så att jag inte slösar onödig energi på att tänka på hur jag springer, och att kroppen vant sig och använder sin energi bättre. För det var jävligt tungt i vintras, jag sprang långsammare för att orka, eller så sprang jag fort och fick en skenande puls. Löptekniksbytet var inte riktigt som att lära sig springa på nytt, men det var som att trilla ner ett par steg på utvecklingstrappan och det kändes då och då riktigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag skulle göra om jag sprang som jag gjort dittills. Men jag ville verkligen inte springa på hälen, det kändes alldeles för läskigt för allt från fötterna till höfterna. Jag kunde riktigt känna smärtan i hela kroppen när jag tittade på slowmotionfilmer på hällöpare. Så det var liksom inget alternativ att gå tillbaks.

Men att bara credda min löpteknik är förmodligen att göra det alltför enkelt för mig. Jag har tränat oerhört mycket kondition den här vintern om man jämför med tidigare i mitt liv. Långa, sega skidpass flera dagar i veckan. Mil efter mil har jag segat mig fram. Och till skillnad från i höstas har pulsen legat på en ganska låg nivå under rätt många pass, vilket borde innebära att jag tränat upp hjärtats slagvolym.

Och det finns förstås fler faktorer. Lite tråkigt faktiskt. Det hade varit kul om man nån gång kunde isolera en enda form av träningsinsats och se om den ger den effekt man vill. Som det är nu får man ju bara anta och gissa sig till eftersom allt samverkar så himla mycket.

Nåja. Det kan ju för sjutton handla om dagsform också.

Löpstegsförvirring och ortopedilska

Framfotslöparen Therese var åtminstone glad efter blygsamma 5x400m på bana med nya skorna idag...

Jag känner mig lite förbannad. Har varit och lyssnat på ett par ortopeder från ett företag i stan som snackade om skor, fötter och om vilka skador vi löpare kan drabbas av. Och allt utgick från att alla som springer tjongar i hälen det första de gör, och att det är det "enkla" sättet att springa, det vill säga det sätt som vi alla faller tillbaka på när vi blir trötta. Det lät ungefär som att jo, visst går det att springa på mellan-/framfoten, men det är inget kroppen orkar upprätthålla efter alltför lång ansträngningstid.

Varför skulle den inte?

Jag menar, vi blir väl bra på det vi tränar, right? Och då borde vi väl rimligen bli bra på att använda det löpsteg vi normalt använder? Jag har svårt att tro att jag skulle börja sträcka fram benet tillräckligt för att hinna få ner hälen först bara för att jag blir trött! Däremot kan jag tänka mig att det kan börja se lite annorlunda ut just när tårna lämnar marken, kanske faller foten in något mer när musklerna blir trötta. Men snälla nån, det är väl något man måste träna upp!

Ortopederna kom som sagt från ett företag, och deras universalsvar på allt var inlägginlägginlägg. För 1600 kronor och som måste bytas regelbundet. Eller möjligen dämpade och uppbyggda skor. De visade en Saucony-variant som såg ut som en betongklump. Användes visserligen bara för extremt plattfotade människor med ordentlig supination, och var inget de egentligen rekommenderade folk att springa i eftersom de var så tunga, klumpiga och oflexibla. Men ändå, nånstans sitter det nån som tror/vill få oss att tro att det finns ett användningsområde för de där betongklumparna, annars skulle de inte finnas på marknaden.

Jag är ingen expert på sko- och fotområdet, men jag fattar faktiskt inte varför de inte ville gå med på min tes om att det går att träna sig till ett bättre och mer skonsamt löpsteg, och att det kanske borde vara något för dem att rekommendera folk att testa istället för att lura på dem inlägg det första de gör. Istället började de yra om biomekanikprofessorer som skrivit rapporter som verkade köpta och om masaier som inte sprang på asfalt och att dessutom väldigt korta sträckor och att man kan inte jämföra med nutida löpare. Nä, och det gjorde jag baskemig inte heller. Men ärligt talat, som det verkar och som det ser ut när man jämför filmer på löpare som springer på hälen, nämligen att det är så att det är skonsammare för benen, fötterna och höfterna att springa med en fotisättning under kroppen (något som i princip gör det omöjligt att landa på hälen) och med böjda ben, varför är det inget som ortopederna vill rekommendera? Det kan ju inte vara dåligt att springa på det viset oavsett underlag? På mjuka underlag är det bra, och det borde vara ännu bättre på hårda? Eller har jag missuppfattat nåt?

Spiken i kistan som gjorde att jag tappade allt förtroende för just de här två ortopederna var i alla fall när de påstod att det inte finns en enda långdistansare som springer på mellan- eller framfoten.

Gebrselassie, någon?

Vägen mot det perfekta löpsteget

Det var en gång en nybliven löpare. Hon sprang och sprang utan att ha minsta aning om vad hon gjorde, och utan att ens reflektera över att det fanns bra och dåliga sätt att springa på.

I somras någon gång snubblade jag över ett inlägg i Ultraschmultra-Fredrikas blogg om pose-tekniken. Och där nånstans var det som jag blev riktigt löpfrälst. Liksom Fredrika är jag teknikfrälst, och gillar att det finns utarbetade system för hur man ska springa. Löpning är liksom inte "bara" att springa, det finns en hel stor värld bakom! Man kan göra på olika sätt, och det finns teorier och studier som säger olika saker om vad som är bäst. Och man kan justera, fixa och trixa med sin teknik för att bli en optimal löpare. Man kan nästan bli Haile Gebrselassie! Eller ja, så mycket Gebrselassie ens egen kropp tillåter förstås.

Jag tänkte bara förklara lite så du vet vad det är jag sysslar med och varför jag har så ont i mina vader nuförtiden.

För ett par veckor sedan var jag på löpteknikskola för sportbiomekanikern Marcus Stålbom. Jag skulle få lära mig allt jag nånsin ville veta om framfotslöpning. Det hela började med att vi fick springa framför Marcus kamera.

Innan teknikträningen

Så här såg det ut. Första bilden är löpningspositionen, ett stadie som återfinns på något sätt i alla löpcykler, hur man än springer. Det är vad som händer efter den som är det intressanta. På bild nummer två försöker jag ta mig framåt. Detta med hjälp av bakre foten, som trycker ifrån, och benet är helt utsträckt. Främre foten är spänd och bara väntar på att få hamna i marken. I tredje bilden ser man längden på mitt steg precis innan fotisättningen. Främre foten vill jag sätta i långt framför kroppens tyngdpunkt, och den bakre släpar fortfarande långt efter. Och slutligen bild nummer fyra föreställer ögonblicket när jag sätter i foten. Hälen tjongar i marken på ett sträckt främre ben, och bakre benet har fortfarande lång väg innan det kan komma fram i löpningspositionen igen. Jag var en rätt klassisk hällöpare som kämpade med att trycka mig själv framåt, liksom dra mig framåt med hjälp av främre benets muskler, och genom att skjuta ifrån så gott det gick med bakre foten.

Efter filmningssekvensen fick vi göra massa övningar. De syftade till att göra det lättare för oss att slappna av i fötterna, att föra fram höfterna i löpningen och att lyfta upp fötterna från marken. Sen var det dags för filmning igen.

Efter teknikövningarna

Och nu skulle vi praktisera allt vi lärt oss. Och det ska sägas att den här sekvensen alltså är filmad efter en timmes övningar, och alltså inte är det minsta fulländad. Men man kan åtminstone se en hel del förbättringar!

Första bilden föreställer löpningspositionen och den del av cykeln som gett tekniken dess namn, The pose. The pose är ena hörnet av den triangel som utgör grunden i tekniken. Andra hörnet är fallet. Meningen är att du ska använda dig av gravitationen för att ta dig framåt istället för att kämpa med din muskelkraft. Man ska liksom falla istället för att dra sig framåt.

Titta nu på den andra bilden och jämför med den i före-sekvensen. Den främre foten är avslappnad, och det bakre benet är böjt och på väg att dras in under kroppen. Och där har vi tredje delen i pose-triangeln, nämligen dra upp foten. Istället för att tänka att jag ska sätta i den främre foten ska jag tänka att jag ska dra upp den bakre foten. På så sätt slappnar man av i främre foten och får samtidigt så lite markkontakt som möjligt, något som är bra enligt den här skolan.

I tredje bilden ska jag precis sätta i foten. Här hade det varit önskvärt att jag hade haft foten lite mer under kroppens tyngdpunkt för att slippa dra mig framåt. Men det intressanta här är framför allt bakre benets position. Det är på väg in i the pose igen och hänger inte och släpar långt bak som i motsvarande bild i före-sekvensen.

I bild fyra sätter jag i foten. Ingen häl som pangar i marken, utan en avslappnad fot som landar mitt på/på framdelen, men på grund av att jag sätter i foten lite för långt fram får jag trots allt dra mig in i löpningspositionen igen. Fast det intressanta är hur främre benet ser ut - inget sträckt knä och spänd fotrygg så långt ögat når!

Det viktigaste att tänka på i löpningen är tre saker: Först handlar det om frekvensen. Idealet är att hålla 180 steg i minuten, minst. Det andra är att tänka låda. När du springer ska du ha en mental liten låda runt benen. Tårna ska aldrig slå i framkanten, och hälarna får inte nudda bakkanten. På så sätt håller du ihop löpningen och sträcker inte ut benen mer än nödvändigt. Sist men inte minst det redan nämnda dra upp foten. Den tanken underlättar dessutom i uppförsbackarna, för hur jobbigt är det att dra upp fötterna om man jämför med att trycka ifrån med tårna...?

Farten reglerar man med hjälp av att luta sig mer eller mindre framåt. Ju mer du lutar dig desto snabbare går det. På samma sätt kan man svänga med hjälp av gravitationen istället för att jobba aktivt med att trycka ifrån med fötterna.

Jag är ingen biomekaniker och kan inte förklara exakt vad det är som gör att det här löpsteget är skonsammare för kroppen. Men för mig känns det logiskt att ett steg där kroppen jobbar med hjälp av gravitationen är bättre än ett där kroppen jobbar mot gravitationen som är fallet när man kämpar för att dra kroppen framåt när man sätter i hälen och sen ska rulla över hela fotsulan och liksom dra sig framåt. Plus att det måste vara bra att låta bli att tjonga i hälen på ett sträckt ben när man istället mjukt och försiktigt kan sätta i  främre delen av foten en kort stund i väntan på att man ska kunna dra upp den i luften igen.

Nu blev det här visst en roman. Men erkänn att det är spännande att fundera kring det perfekta löpsteget!

En uppenbarelse

Det tog 52 minuter och 35 sekunder under dagens löppass. Sen hände det något. Benen bara rullade och jag hade noll kontroll. Men jag kom framåt ändå! Och plötsligt hade ytterligare en lärdom från löptekniks-clinicen kickat in: löpning är att tappa kontrollen. Det handlar om att ta sig framåt på ett okontrollerat sätt, till skillnad från vårt andra sätt att ta oss fram, det vill säga gången. Jag kan och bör inte kontrollera mitt löpsteg, det enda jag ska tänka på är att falla så tar gravitationen och det sunda förnuftet hand om resten. Och kroppens impuls att sätta fram ena foten för att förhindra fallet förstås. Om jag bara ser till att lyfta på fötterna så ofta jag kan så löser det sig.

Efter den lilla uppenbarelsen hade jag sådär två minuters löpning i hög hastighet in i mål att njuta av. Så himla häftigt att knappt behöva ta i för att komma upp i en fart som jag tidigare brukade köra fyrahundringar i med viss möda. Nu gäller det bara att komma ihåg den där lärdomen till nästa gång.

Förfest!

Den perfekta uppladdningen inför julfesten med jobbet - 10k i den krispiga kylan. Fick tips av min löptekniksguru om hur jag kan jobba bort vadträningsvärken. Känns som om jag lyckades, i alla fall lite. Jag är kungen av elljusspåret! Nu blir det glögg och julbord.

Selektiv glömska och onda vader

Vissa saker är man bra på att glömma bort att man har hört. Som när BGMS-Markus nästan det sista han gjorde i söndags sa till oss att vi inte skulle ut och springa några maraton nu genast, utan låta kroppen vänja sig långsamt vid vårt nyfunna löpsteg. Yeah right.

Jag fick med mig J på några kilometrar i långsamt tempo ikväll. Och redan innan 5k kändes det som om vaderna ville packa ihop och gå hem. Jag var faktiskt inte beredd på att det skulle kännas så mycket. Men visst, på samma sätt som skenbenen och benhinnorna protesterar om man är för ivrig när man börjar springa på hälarna så är det väl rätt naturligt att vaderna obstruerar när det är dags att ge sig på framfötterna. Men det känns ändå jävligt bra! Det går så lätt, det är som om jag smyger fram! Inga dunsande fötter i marken, snarare som om jag trippade fram i mockasiner. Men så är det ju det där med kadensen... Att springa minst 180 steg i minuten frestar på. Andningen är lite kajko, liksom pulsen. Men det rättar väl till sig så småningom.

Hur som helst känner jag mig jäääävligt cool när jag trippar runt. Och jag inbillar mig att det ser rätt så graciöst ut.

Den perfekta helgen

Om man kan prata om en perfekt helg så är det en sån jag har haft. Fredagen tillbringades i målarfärgsångorna i mitt och J:s nya hem, lördagen likaså, förutom några små besök på mer eller mindre sunkiga loppisar runt om i stan. Och idag har jag knappt hunnit kliva ur träningskläderna förrän det var dags att dra på sig nya.

Löpteknikförmiddagen var grym. Att få spendera drygt tre timmar med att riktigt få grotta ner sig i löpning och det perfekta (eller ja, det skonsammaste och mest effektiva) löpsteget är ju rena drömmen. Jag har trängsel i huvudet nu och kan inte riktigt berätta allt jag lärt mig. Det får bli en annan dag.

Efter 6k i skymningen där fokus låg på teknik och sedan en underbar timme bodybalance mår jag och min kropp som prinsessor och jag ser fram emot en ny vecka.

Löpteknikskola

Uppvärmningen är avklarad, nu väntar filmning. Jag är på pose-teknikskola!

Det hänger på framfoten

Igår på Sannarps IP fick jag chansen att studera löpsteg. Jag kom ju fram från långlöpningen lite senare än de andra, så de var igång med intervallerna redan. Och det var såklart lika många löpstilar som personer på de där löpbanorna. Fascinerat studerade jag tränar-Eskil. Han har tränat på framfotslöpning ett bra tag, och han löper så himla snyggt! Det ser så lätt och graciöst ut.

Därför blev jag lite extra glad idag när jag såg vad som trillat ner i min mejllåda - en inbjudan till miniclinicen med Markus Stålbom på söndag! I tre timmar ska jag och nio andra personer få massa löptekniksteori till livs och vi ska få springa och bli filmade. Vi ska få våra löpsteg analyserade och få konkreta råd och övningar som ska hjälpa oss att förbättra vår teknik. När jag försökt experimentera med framfotslöpning har jag genast känt skillnad i löpkänslan och i hur mycket snabbare man kommer framåt vid samma nivå av ansträning. Så att få lära sig tekniken från grunden samtidigt som någon talar om när man gör rätt kommer bli grymt!

Löpsteget...

Stilstudie på hur jag inte vill springa :)

Jag älskar allt som har med löpning att göra. Och i vanlig ordning när jag upptäcker något jag blir så fascinerad av så suger varenda por i mig i sig all kunskap som går att få tag i. Jag läser allt jag kommer över, jag frågar alla tänkbara människor som kan ha något nytt och spännande att tillföra, jag ber om tips och råd för att bli bättre - och jag experimenterar. När jag började springa var jag så klart helt otränad för den sortens aktiviteter, vilket ledde till att jag hade urursel hållning och sprang som en kratta. Dessutom blev jag urtrött. Men så började jag trixa lite med hur jag sprang, och bara genom att sträcka på mig och dra bak axlarna så orkade jag springa liiite längre och kanske aningens fortare. Framför allt kändes löpningen lättare och jag fick bättre självförtroende.

Sen upptäckte jag pose-tekniken. Som jag förstår det är det ett väldigt samlat sätt att springa där man egentligen aldrig sträcker ut benen helt raka. Den optimala landningen sker på framfoten (eller egentligen mellanfoten) rakt under kroppens tyngdpunkt (alltså inte framför kroppen) samtidigt som det bakre benet också hålls rätt tätt intill kroppen under bålen. Och så liksom faller man framåt. Fredrika G har skrivit ett väldigt bra blogginlägg om det här med bilder och grejer.

Skulle hemskt gärna gå en mini-clinic för till exempel Markus Stålbom och lära mig det ordentligt. Men det är i alla fall den tekniken jag försöker härma just nu.