Inte som att cykla precis

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag är verkligen skräckslagen ibland när jag står på mina rullskidor. Det känns ofta som att det är ren tur som gör att jag står på benen större delen av tiden. Jag har taskigt balanssinne som blir ännu sämre av vetskapen att om jag trillar så kommer det göra förbannat ont och leda till blodsutgjutelser.

Det här tänkte jag på idag när jag körde ett kort, snabbt pass på en liten rundbana jag hittat. Jag blir nämligen så fruktansvärt frustrerad över att jag aldrig lär mig. Det är verkligen inte som att cykla det här med rullskidorna. Jag vet inte vad jag inbillade mig egentligen, men jag tänkte att jag skulle minnas hur man gjorde efter förra säsongens barmarksträning. Jag minns inte ett skit.

Jag har ägnat höstens rullskidspass åt att lära om. Och jag går igenom varenda steg - från trevande vingel i snigeltempo via försiktig teknikövning i små backar där jag håller på att falla omkull varenda gång jag försöker mig på ett glidsteg, till dagens status, nämligen någorlunda hyfsad stakning i någorlunda hyfsat tempo. Idag har jag precis återlärt mig hur man svänger så jag slipper bromsa inför varenda kurva. Men jag kan det inte tillräckligt bra för att våga släppa på i utförslöporna när jag vet att det kommer en kurva i slutet. Fast det handlar mest om att jag vet att det blir större blodsutgjutelser ju snabbare det går. Om jag ramlar. Och det tänker jag att jag gör eftersom jag alltid ägnar mig åt domedagsprofetior när det gäller rullskidor.

Det är tur att jag inte var lika urusel på att lära mig när jag tog körkort. Då hade jag fortfarande varit kvar på den där parkeringen ute vid nåt brädlager bortanför Örnavallens IP och tränat på att koppla.

Rullskidsdrottningen. Eller inte.

Jag vill bara säga...

...att the runner is back!! Som en yster, nyförälskad tonåring kastade jag mig iväg hack i häl på klubbens snabbaste löpare när vi bestämt oss för att springa en mil runt Simlången. Jag hittar så dåligt så jag tänkte att det var lika bra att haka på för annars skulle jag hamna i Kalmar. Som en gasell flög jag fram i 4.50-tempo, åtminstone tills backarna dök upp efter 1,5k. Då blev det värre. Aldrig har Brödabacken känts mer som en vägg än i kväll (inte för att det nånsin är lätt att ta 50 höjdmetrar på 500 meter...), och aldrig har jag varit lyckligare. Jag sprang urkasst, körde skitdumma tempoväxlingar och drog på mig mjölksyra som jag inte blev av med - men jag var så lycklig. Jag kan springa!

Röda plåtbitar + blåa plåtbitar = ett utegym?

Vad jag har suktat och trånat efter utegymmet i Nackareservatet i Stockholm. Jag har tänkt tanken flera gånger att jag borde ringa nån och tjata om att få något liknande i anslutning till mina slingor på Galgberget - inte bara för min skull utan för alla som liksom jag älskar att vara utomhus och helst håller sig borta från gymmaskiner. Och häromdan trodde jag att min önskan gått i uppfyllelse. Klarröda och havsblå manicker stack upp ur marken i anslutning till elljusspåret när jag rullade förbi på skidorna - manicker som med lite god vilja kunde tolkas som ett utegym. Och när jag kom lite närmare fick jag syn på små lappar som bekräftade min tolkning, för här anlägger kommunen baskemig träningsredskap!

Meeeeen, vad jag kan reda ut av prylarna så verkar det vara en grej som man ska ligga på och göra situps och en som man ska göra ryggresningar på. Och så några bågar att göra armhävningar mot.

That's it.

Hallå?!

Nu ska jag inte vara den som är den, det är väl roligt att kommunen försöker. Men kunde de inte tänkt lite mer kreativt? Och lite mer funktionellt? Vad ska jag ha en situpsbräda till? Jag kan göra situps på marken. Ge mig istället saker att klänga och klättra i, stockar att lyfta på olika sätt och saker att balansera på!

Well, vi får väl se. Det kanske blir bättre, det kanske ploppar upp fler grejer under hösten.

Nya prylar längs spåret

HALLELUJA!!

Jag veeet att man inte ska ta ut segern i förskott och inte ropa hej innan man kommit över bäcken och så vidare, men jag kan inte låta bli - för min fot känns normal igen! Imorse när jag vaknade haltade jag inte ur sängen på grund av att jag saknade känsel i högerringtån, och min blåa stortå börjar så sakta lugna ner sig och förbereda sig på att bli en tå tillfälligt utan nagel.

Är det inte underbart?!

Men nu ska jag inte förhasta mig. Jag har haft en rätt trevlig träningsvecka innehållandes en ny yogaklass (härlig och välbehövlig, jag är som sagt stel som en plåtlåda och blir lite rädd för mina korta lårbaksidor...), många rullskidskilometrar och flera sköna längder springandes i en bassäng. Och jag gillar alternativ träning.

Men jag saknar löpningen.

Planen är därför att bege mig ut i skogen imorn och testa max fem kilometer tillsammans med klubben i makligt tempo. Känner jag minsta smärta avbryter jag direkt.

Hihi, jag känner mig som ett barn dagen innan julafton, åååh vad jag längtar!

Vilovånda och loppdrömmar

Det är lätt att känna sig helt jävla sjuk i huvudet när man efter en träningslös torsdag sträckläser både Vasalöparen och Pölderkatalogen samtidigt som man ligger på soffan och känner sig upprörd över att JUST JAG måste ägna mig åt vila JUST NU. I alla fall när man tvingar sig själv att hitta perspektiven och påminner idiothjärnan att det bara är några futtiga dagar sedan man sprang sitt livs första ultralopp.

Jag måste ju inte springa precis hela tiden!

Nåja. Just nu ägnar jag mig åt drömmeri av den högre skolan. Hittade just Holaveden Ultra, ett terrängultralopp genom småländsk urskog med en historia av röveri och diligensrån. Vore det inte för att varken tiden eller tårna räcker till så skulle jag lätt ha stått på startlinjen till Helvetets portar nästa helg.

Men den tanken är ju bara att lägga ner. Jag får istället drömma mig bort bland Alpinapjäxor, högfluorvalla och underställ och hoppas att jag vaknar upp i Kiruna imorn istället för i gråtråkiga Halmstad.

En liten Uppsalabild. Skulle tro att jag inte sprungit särskilt långt när bilden togs, annars skulle jag väl inte vinka och le sådär fånigt.

Anger management

Idag har jag kommit fram till två saker. Eller nej, tre:

1. Jag avskyr tjugoårnånting-män i grupp. Vad är det som gör att så fort killar i tjugoårsåldern, gärna såna som har biffat till sina kroppar och går omkring som om de bär runt på nåt jäkla kylskåp, hamnar i grupp så blir som ett gäng tuppjuckande apor som burrar upp fjäderdräkten och bär sig åt som om hela världen kretsar kring dem? Vad är det som gör att de beter sig som treåringar som längtar efter morsans uppmärksamhet och hela tiden gör helt obegripliga saker och sen spanar omkring sig med en blick som säger "sågdusågdu!?!"?

Jag har just kommit hem från en timmes vattenlöpning. Efter en skön första halvtimme stormade två snubbar med tvättbräda och surfshorts in i bassängen, givetvis tog de sats och kanonkulehoppade ner i vattnet. Sen plaskcrawlade de en längd innan de gapandes och skrikandes tog sig upp ur bassängen, hämtade lite flythjälpmedel och ägnade sedan resten av tiden jag var där åt att vara så mycket i vägen för alla andra som möjligt. Jag höll på att bli tokig och kände mig som en kärring när jag muttrade och kastade arga ögat på dem.

Men, som tur är så ägnade jag mig ju åt seriös träning, och det leder mig fram till insikt nummer

2. Vattenlöpning är en sjutusan till anger management. Jag var så ilsk att jag tog i mer än lovligt på mina enminutssintervaller, och jag blev så utmattad att jag till slut inte orkade vara arg längre.

Och därmed är vi framme vid nästa insikt, även om den egentligen inte är särskilt ny:

3. Den som tror att vattenlöpning är en bit kaka kan ju ta och prova själv innan de uttalar sig. Mina ben är som spaghetti och jag vill just nu inget hellre än att kalla det en dag och gå och lägga mig. Helt totalslut.

Kontentan: Hatar du också unga män som beter sig som arslen så undvik Nautilus simhall i Halmstad på onsdagar klockan fem. Och om du nödvändigtvis måste dit så vattenspring istället för att simma, de där snorungarna kommer vara ditt minsta problem medan du försöker forcera det där vattnet.

Lärdom: Helga vilodagen. Eller veckan.

Ibland blir man bara så förbannad. Tänk att det ska vara så svårt att lyssna på kloka människor och bete sig som en sund och eftertänksam löpare.

Borde jag ha sprungit alls igår? Nej, självklart inte. Borde jag ha sprungit en mil igår? Nej, ABSOLUT inte!

Efter en halvtimmes ren njutning under vackra höstbokar sa det bara pang och min ringtå exploderade i en total smärtorgie. Tänk dig att nån slog med hammare på din tå. Tänk dig sedan att din tå utöver det var ett hudlöst, nyuppslaget sår som nån hällde bensin på och du börjar komma i närheten av den smärta jag kände vid varje löpsteg. Eller okej, det kom liksom smygande och det var bara under de sista tio minutrarna som det var riktigt sådär illa, men nu i efterhand kändes de där tio minutrarna som evigheters evighet.

Och jo, jag hade faktiskt redan innan passet känt att det var nåt knas med min tå. Den var lite domnad. Men inte kunde jag föreställa mig att det skulle bli såhär.

Så himla dumt!

Nu har jag på Ingmaries inrådan ringt till en himlans trevlig naprapat som upplyste mig om att det förmodligen är en nerv som har hamnat i kläm. Och inte behöver jag oroa mig just nu, jag ska bara låta bli att springa hela tiden. I alla fall på land. Och så ska jag inte trycka ner tån i smala skor. Och om det inte har blivit bättre på en vecka så är det läge för den trevlige naprapaten att kika lite på smärtmonstret.

Suck. Jag blir tokig på mig själv.

Och en annan sak som jag fick mig att jag tvivla på min egen intelligens var gårdagens yogapass. Om jag tyckte att jag var stel som en plåtlåda innan sommaren så är det inget mot vad jag är nu. Och hur smart är det att ägna sig åt att förtränga det faktum att avsaknad av yoga och liknande smidighetsträning gör att jag stelnar till snabbare än snabbt och blir lika rörlig som en nittioåring?

Nä, skärpning, Therese!

En tjusig höstbokskog

Jag i en tjusig höstbokskog, innan smärtexplosionen kom

Status: Blåtå och springsug

Först: Tack för alla fina kommentarer efter mitt lopp! Ni är så himla härliga!

Sååå...Vad händer egentligen? Jo minsann, här pågår återhämtningen för fullt! Fyrtio minuter vattenlöpning igår, vila och gosande med syskonbarn idag och imorn blir det yoga. Och kanske, kanske några springsteg på land. Eller vaddå kanske, jag kommer helt klart springa några kilometer. Jag har varit springsugen ända sedan jag stod i duschen på Studenternas i lördags, så jag kommer inte kunna låta bli.

Faktum är att planerna för nästa ultraäventyr redan är igång. Jag gjorde först ett försök att få komma med och springa Markusloppet i oktober, men det var fullt. Så nu funderar jag på vad jag ska hitta på istället på höstkanten. I april vill jag springa tio mil, i sommar hoppas jag på 100 miles och sen får jag se. Ingenting känns omöjligt! Kanske skulle jag ta och springa hela vägen hem till mina föräldrar, en sträcka på kanske sex mil om man ska ta så springvänliga vägar som möjligt. Mest bara för att det vore så roligt att se deras miner. Typ ringa och säga att jag dyker upp vid lunchtid på lördag, snöra på mig skorna i ottan och knacka på deras dörr några timmar senare...

Behöver jag säga att jag mår utmärkt och har hittat mitt löparkall...?

Mitt just nu enda men efter loppet - en blå stortå. Det ser ut som att nageln ska trilla av. Men sånt har jag förstått att man får stå ut med om man ska springa länge. Fast ett par lite större skor skulle inte skada...

I'm a ultralöpare, yes I am!!

Vad kan man säga? Jag sprang i mål på Uppsala monster tur efter 5 timmar och 32 minuter, som fjärde bästa tjej och som sexa totalt av alla som sprang 50 kilometer.

Shit.

This is my story:

Ni vet hur det är. Första gången man gör nånting har man ingen aning om nånting. Man kan försöka förbereda sig på allt och tro att man vet, men i ärlighetens namn så har man ingen aning. Jag kunde till exempel aldrig föreställa mig hur det skulle kännas att passera 42,2-skylten, jag kunde aldrig tro hur helt bortkopplad kroppen blev för varje kilometer som gick efter 30k och jag kunde aldrig tro att jag skulle börja sjunga mitt i allt. Eller dansa.

Kl 06.45: Starten och målet. 20 gånger skulle jag passera de där mattorna under dagen...

Jag hade funderat en hel del på hur jag skulle tänka under loppet. Hur skulle jag mentalt dela upp distansen för att den skulle kännas begriplig och genomförbar? Det visade sig inte vara några som helst problem. Jag har tydligen en grej för att dela allt med två och sen känns allting överkomligt. Således tänkte jag redan efter en mil att "oj då, nu är det ju bara knappt två halvmaror kvar, det är ju ingenting!", och sen fortsatte jag så när jag ens funderade över hur mycket jag hade kvar att springa. För det tänkte jag sällan på. Jag roade mig med att få löv i ansiktet, med att lyssna på tre bra P3 dokumentärer och med att tänka på chips. Jag studerade löpstilar, blev omsprungen och sprang om, jag fnissade åt skylten "Fart dödar!" som satt upptejpad under varvets sista halva och jag hade så jävla roligt.

Kl 09:17: Jag och coola klubbkompisen Rikard (som i detta nu fortfarande springer runt runt i stadsparken i jakten på de 10 milen!)

Benen liksom sprang av sig själv, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag som aldrig sprungit under längre tid än tre timmar konstaterade förvånat att när jag närmade mig tre mil nånstans efter tre timmar och en kvart så behövde jag inte tänka längre på vad jag gjorde. Kroppen hade fått eget liv.

Marapasseringen!!

Och sen kom den då till slut. Skylten som talade om att jag sprungit 42,2 kilometer. Jag struttade förbi nånstans runt 4.40 och blev så glad att jag skrek högt när jag passerade varvningen 200 meter senare att jag minsann sprungit maraton för första gången i mitt liv!!! och då fick jag stående ovationer från alla underbart fina ultramänniskor som ägnade hela dagen åt att supporta oss andra.

Bara tre varv kvar då. TRE VARV!  7,5 kilometer. En piss i rymden. Plötsligt märkte jag att jag liksom dansade fram. Trippade på tå, steppade lite liksom. Och sjöng. Visserligen inte riktigt för full hals utan mer som man gör när man försöker tyda noter och liksom nynnar. På Independent woman av Destinys child av alla låtar man kan välja. Nåja.

Jag minns förresten att jag tänkte att när jag nått 42,5 kilometer, då får jag gå korta sträckor om jag vill. Men när jag väl nådde dit så fattade jag inte hur jag hade tänkt - gå liksom?! Visserligen blev det några gåsteg vid varje varvning när jag åt och drack lite, men under alla fem milen gick jag inte nån annanstans än just vid varvningen. Och det, mina vänner, är jag själv rätt imponerad av! Jag satte ju ett praktfullt distansrekord idag, från knappt 30k sammanhängande på träning och 21,1k på tävling till 50k, och då kunde man ju tänka att kroppen för att orka med skulle behöva vila lite då och då. MEN ICKE!

Nu är den min! Beviset på att jag blivit ultra!

Sista varven gick som i trans och på upploppet rasslade jag iväg i 5.10-tempo. Jag var så himla glad när jag passerade mållinjen så det går inte att förklara. Jag, nybörjarlöparen (nåja) som drömt om ultra sedan mitt första löpsteg typ, jag har äntligen passerat gränsen!! Och det gjorde jag på 5.30!!!

Åländska tvåorna i herrklassen på 100km Emil Söderlund och Markus Karlsson kommer i mål, hand i hand efter 9.16. Strax efter kom damsegraren Anna Grundahl, IF Linnea, på 9.19. Herrklassen vanns av Daniel Nilsson, FK Studenterna, på imponerande 7.23.54!! I damer 50k vann fantastiska löparen Gloria Vinstedt på 3.44.43

Anna Grundahl springer i mål

JAG ÄR I MÅL!!!

25k and counting!

Ultranervös

Jag måste fokusera! Bort med jobbiga jobbtankar, bort med sömnbrist, bort med frustrerade politikfunderingar. Just nu springer mitt liv fortare än vad jag gör, det är fan inte lätt att hinna med. Jag skulle vilja ha ett litet rutsystem för mitt liv, där jag kan spalta upp och pluppa in allt jag måste göra och tänka på i klart och tydligt avgränsade små fack.

Idag borde jag till exempel ha haft ett jobbfack som började klockan fem och slutade klockan halv tolv. Politikfunderingarna borde jag knölat ner i förtidsröstafacket som inföll klockan tre igår i eftermiddag. Sömnfacket borde jag ha haft återkommande hela veckan mellan klockan nio på kvällen och kvart i fem på morgonen och gärna en kvart på eftermiddagen också. Men så har det inte blivit. Helvetehelvetehelvete.

Nåväl. Det är aldrig för sent att börja. Från och med nu befinner jag mig i loppuppladdningsfacket, och där tänker jag stanna ända fram till starten går i morgon bitti klockan sju, med undantag för ett minilitet politikfack klockan åtta ikväll när SVT kör slutdebatt.

Sååå, vad händer i mitt uppladdningsfack?

Jo, jag konstaterar att det kommer bli lite kyligt i morgon. 10 grader och regnrisk. Men jag gråter inte för det! Det är bara att packa sopsäcken och lite ombyte för säkerhetsskull. Jag konstaterar också att jag inte vet vad jag sysslar med. Jag ser Uppsala monster tur som ett studiebesök i ultravärlden. Jag vet inte vad jag ska äta och hur, jag vet ingenting om hur min kropp kommer att reagera efter tre och en halv timmes löpning för längre än så har jag aldrig sprungit, och jag vet framför allt inte hur min knopp kommer bete sig. Kommer jag vilja ge upp? Hur kommer jag i så fall tackla det? Kommer jag vara glad? Kommer jag vara ledsen? Vad kommer jag tänka på?

Det ska hur som helst bli så jävla kul att hoppa in i en löparbubbla och få glömma bort allt annat för några timmar. Jag ser fram emot det.

(Man ska förresten tydligen kunna följa loppet på nåt sätt via jogg.se. Jag har faktiskt ingen aning om hur, men det kanske visar sig under morgondagen)

Uppsala monster tur förra året, den här gången är det jag som kommer springa runtruntrunt på den där banan!

Varför ultra och inte en mara?

Jag fick en fråga. Varför tvekar jag inför maran men verkar helt orädd att kasta mig in i en ultra?

När jag började springa förra året kom jag ganska snabbt i kontakt med något som jag tyckte var helt galet, nämligen ultra. Jag träffade Mattias Bramstång som skulle springa Transeurope footrace. Jag tyckte att det lät helt jäkla sjukt, men fascinerades samtidigt. Själv hade jag just lärt mig springa fyra kilometer sammanhängande, och här skulle ett gäng löpare under 64 dagar springa 450 mil. Vansinne!

Men det var något med Mattias blick, och med hans sätt att prata om sina löparäventyr. Jag ville också se ut sådär när jag berättade om hur det var att springa!

Jag började läsa en massa historier från ultralopp och träffade fler och fler människor som sprang längre än maraton. Och det som de hade gemensamt var dels ett lugn. Det var liksom ingen stress. Man skulle ta sig så långt till fots att det liksom inte var någon mening med att skynda sig.

En annan sak de hade gemensamt var sättet att se på vad som är möjligt och omöjligt. Eller, rättare sagt, det var ingen som ens tänkte att saker var omöjliga. Springa 246 kilometer i ett sträck? Javisst!

Och sedan går det ju inte att komma ifrån att det är kittlande att tänka på att när man någon gång passerar maratondistansen så är man en del av en ganska liten skara. Och det är roligt att vara speciell...

Det är den tjusiga sidan av varför jag väljer ultra före maraton. Den lite tråkigare förklaringen är att jag är rädd för maratonloppen. Eller snarare så är jag rädd för hur jag kommer bli om jag ska hålla på och springa maraton. Jag har gjort maran till en jättegrej i huvudet, och jag kommer vilja springa på en bra tid. Och just nu tror jag faktiskt att en sådan satsning skulle döda min löpglädje. Nu är det ju inte så särskilt mycket längre än ett maraton jag ska springa i Uppsala på lördag, men de där åtta kilometrarna räcker för att jag ska känna lugn snarare än prestationshets.

Mattias svarade för övrigt så här på frågan "varför ultra" på forumet ultradistans.se:

Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. (...) Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: ”Jag är den jag alltid velat vara”.

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: ”Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga.”

Därför.

Jag tycker att det är vackert sagt.

Efter dagens fartlekande milpass uppe på Galgberget. Trött men lycklig över att benen bär.

Bryter ihop och kommer igen. Nästa år!

Jag var lite sugen på att skriva ett surt inlägg om allt som gick fel i lördags. Berätta ingående om hur SJ med ett signalfel och en truck lyckades ordna en mäktig försening på resan upp, berätta i detalj om vad som hände vid 9km och som fick mig att känna mig som en sjukt orutinerad löpare och dessutom gnälla lite över mitt högerben som visst alltid ska hålla på och spöka.

Men jag skiter i det. Jag konstaterar istället att de första fem kilometrarna var ren löparlycka. Trots trängseln hade jag skitkul och benen svarade helt strålande på en fart som dock förmodligen var väl hög vissa stunder. Jag hade också strålande tider från milpasseringen fram till en märklig bro som liksom gungade på Södermälarstrand. Och från kilometer nummer 18 till mål njöt jag av känslan av att ha klarat att hålla modet uppe och kämpat vidare trots att jag trodde att jag skulle dö i Tantolunden. Som jag redan skrivit ser jag loppet som en seger för mitt pannben. Nästa år ska jag få ordning på omständigheterna också, och då ska jag besegra Stockholms gator på ett lite snyggare sätt. (För hur det än är så är det inte kul att sitta och studera mellantider, kilometertider och placeringar och inse att det inte är vackra siffror man stirrar på...) Och ja, jag är redan anmäld till 2011 års lopp. Stockholm halvmarathon verkar bli en tradition för mig.

För övrigt var det lite en känsla av "alla var där" i Kungsan. Sprang på Sofie en stund innan start och fick äntligen träffa denna coola långlöpare som liksom "råkade" persa på loppet. Och vid startfållorna just innan startskottet gick sprang jag helt oväntat ihop med Annika och Frida. Roligt!

Just innan start... Laddad! (Bilden är lånad av Annika)

Mental förberedelse

Nästa helg springer jag många mil under träden du ser på bilden. Jag var och kände på gruset för en stund sen som någon slags mental förberedelse, och jag ljuger om jag säger att jag kände mig särskilt sugen... Den träningsvärkande högra lårbaksidan skrek vid blotta tanken på fem mils löpning. Men längtan växer nog under kommande vecka, för jävlar vad kul det ska bli att ultradebutera! Nu går tåget hem från vackra Uppsala, på återseende!

Inte som jag tänkt (men helt okej)

Jag fixade inte att komma under 1.50 idag. Dagsformen var inget vidare, framför allt på grund av sömnbrist. Men jag hade ett pannben av stål och krigade mig i mål på 1.55 trots att jag ville ge upp redan vid 13k. Jag är bäst!

Nu jävlar...

Före Göteborgsvarvet i år. Det loppet gick inget vidare. Men den här halvmaran ska jag rocka!

SJ ordnade så jag kom fram tre och en halv timme för sent till östkusten i natt. Men jag ska bannemig inte låta ett pajjigt tågföretag förstöra min dag!

Startnummer 22527 kommer att springa i mål i Kungsträdgården på 1.50, klädd i blåvitt Simlångsdalen IF-linne, korta svarta tights, långa svarta strumpor och en rosa keps. Får du syn på mig idag så kom gärna och säg hej!

En oslagbar kombination

Tänk att jag alltid glömmer. Jag vet ju vad som får mig på gott humör. TERRÄNG! Särskilt terräng som jag inte vistas i så ofta. Igår hängde jag med ett gäng klubbkompisar till Skedala där tallarna leker John Bauerskog, där stigarna tvärvänder vertikalt innan man hinner blinka och där solljuset alltid är varmast.

Kombinerat med att min nya kompis satt på armen blev det en oslagbar kväll. Jag är nöjd, trött i benen och redo för helgens äventyr. Ikväll börjar laddningen - krusbärs- och rabarberpaj med glass, kan det vara nåt?

John Bauerskogen - I love it!

Opepp - eller preloppdepp?

Jag är helt håglös och nervös. Osugen på att springa. Osugen på att röra mig överhuvudtaget. Fast jag vet att jag mår så bra när jag väl kommer iväg. Ta till exempel rullskidspasset igår. Det började trögt men rätt fort blev det underbart roligt. Det var som en dröm och alldeles lagom i intensitet - tillräckligt hårt för att min armar skulle veta att de levde, men tillräckligt lätt för att jag skulle kunna snacka politik och val med Johan längs vägen. När vi avslutade var jag trött, men glad och nöjd med livet.

Och jag känner igen den här känslan. Av någon anledning blir jag helt inåtvänd och opepp dagarna innan lopp. Ingen jäkla postloppdepp här inte, utan jag tar ut deppen i förskott. Kanske handlar det om någon skruvad form av fokusering. Hur som helst har jag aptråkigt och känner mig dålig och otränad. Skit också.

Förhoppningsvis kommer jag mig iväg på ett kortare intervallpass idag. Jag behöver, om inte annat rent mentalt, känna lite snabbhet i benen.

Min rullskidssparringpartner - som även om han fortfarande är sjukt mycket snabbare än jag åtminstone har slutat säga saker som "ge dig iväg du, jag ska bara äta först men jag hinner i fatt dig"...

Utmanad

Tänk att jag alltid ska ta allt som en utmaning. Idag stod det vila på schemat, men säger nån "rullskidor" kan jag ju inte säga nej...

Blir man inte lite sugen...?

Alltså, jag vill bara plocka fram stavarna och hoppa på första bästa tåg till närmsta skidbacke när jag ser det här. Finns det nåt roligare sätt att använda tjugo minuter än det här!

Ibland tar det tid...

...men nu är den äntligen beställd! Klockan jag fick köpa till mig själv om jag klarade att springa Prinsens minne under 1.55. Jag är väl ungefär sist i världen med att skaffa en Garmin forerunner 305, men det skiter jag i. Det ska bli spännande att få leka lite med en ny pryl.

Som en motvillig tonåring

Jag har tusen borden. Jag borde till exempel springa långpass idag. Gärna med inslag av tävlingsfart nånstans i mitten. Jag borde planera nästa vecka, både träningsmässigt och jobbmässigt. Jag borde boka ett vandrarhem i Uppsala inför Uppsala monster tur. Jagbordejagbordejagborde.

Och jag gör ingenting. Som en tjurig tonåring gör jag ingenting. Eller jo, jag gör massor. Massor av oväsentligheter. Surfar skitsaker. Dricker för mycket kaffe. Funderar på vilken glass jag helst vill äta. Tittar på Rune Larsson på URplay (tack för tipset Sofie!). Det är ungefär som på universitetet när man pluggade inför en tenta. Allt annat var roligare än att läsa i böckerna. Dammsuga till exempel.

Men det kanske är sunt. Jag kanske inte vill springa långpass idag. Och jag har ju faktiskt hela veckan på mig.

Färgprakt och skor att dö för

Ett tag medan jag satt på tåget på väg hem försökte jag inbilla mig att jag inte alls befann mig mellan Nybro och Alvesta på ett hackigt och hostande regionaltåg. Jag sjönk djupt ner i Utemagasinets helt underbara bilder på svenska fjällen i höstskrud och började drömma. Jag svindlade iväg i tanken och föreställde mig att jag var på väg ut på äventyr. Men plötsligt var vi framme i den där knutpunkten som alla tycks passera men ingen verkar ha sett på riktigt. Alvesta alltså. Och de tjusiga, färgsprakande bilderna från fjällen rann av mig. Jag är i södra Sverige, saker är gråa och jag får liksom gilla läget.

Apropå färgprakt så hamnade jag på Intothewild - och fick total skofrossa. Nya X-talon 190 är nog det snyggaste jag sett, och med tanke på hur mycket jag älskar mina 212:or så känns det som att jag inte kan hålla fingrarna borta från den här färgsprakande snyggingen....

Snuvad på Öland

Innan jag for till Kalmar hade jag inte tänkt så mycket på Öland. Men sen kom jag hit och fick bosätta mig i närheten av brofästet, och då började jag tänka på den där bron och på att jag ville ta mig till den dära ön. Jag har bara varit över sundet en gång som liten, och det minns jag knappt. Så, vad tänker då en löpare när det handlar om att överbrygga avstånd? Jo, tänk om man skulle ta och springa till Öland! Vad häftigt det vore, att liksom springa ovanpå vattnet.

Det var kanske dumt tänkt. Eller framför allt var det onödigt tänkt. Man får nämligen inte springa på Ölandsbron.

Rätt logiskt när jag tänker på det såhär i efterhand. Men logik är ju tråkigt, och jag ville fortfarande komma över sundet. Med cykel kanske?

Inte heller någon vidare idé. Man får nämligen inte cykla på Ölandsbron. Istället kan man ta någon för ändamålet avsedd buss och lasta in sin cykel i. Det kostar pengar och känns miljöofräscht, så det alternativet  gick bort. Dessutom var ju själva meningen att ta sig över till ön för egen maskin.

Jag fick helt enkelt lägga ner tanken på att ta mig till Öland. Istället spenderade jag trettio minuter i skogen under Ölandsbron idag igen. Jag börjar bli lite fäst vid den där lilla ön med tallarna. Särskilt när jag får springa på en riktigt rotig och jävlig stig som man måste hålla under nogsam uppsikt för att inte riskera lång kryckförsedd rehabilitering.

Stor bro. Får man inte springa på.

Liten bro. Får man springa på!

Jävliga rötter. Åh vad jag kommer sakna dem nu när jag åker hem!

95 sekunders kamp med hjärnan

Det är märkligt med intervaller. Vid startlinjen och de första femton sekunderna på varje intervall känner jag mig oövervinnerlig. Jag vet att jag kan springa i mål och att jag kan göra det så fort som jag vill. Men så springer jag femton sekunder till och plötsligt börjar jag räkna ner istället för att tänka storartade tankar om mig själv. Jag vet att jag har kapacitet att springa 2x3x400meter med ett snitt på 1.35 på varje intervall, jag vet att jag inte kommer dö och jag vet att benen bär. Men redan efter en tredjedel av tiden flackar blicken och jag märker att hjärnan börjar leta efter ursäkter. "Men gör det inte lite ont i vaderna?", "Borde det inte kännas på ett annat sätt i låren?", "Varför gör jag det här, egentligen? Jag ska ju bli uthållig, inte snabb!" tänker hjärnan och försöker sten för sten bryta ner min benhårda övertygelse om att jag faktiskt älskar banintervaller. För det gör jag ju. I alla fall under femton sekunder av varje intervall. Men det är ett jäkla jobb att försöka stå emot hjärnans manipulerande och mixtrande och bara springa vidare. Men lyckan är lika stort varje gång jag passerar mållinjen utan att vika mig.

(Och jo, man får springa på Fredriksskans IP. Bara man står ut med friidrottande tonåringar som släpar fötterna efter sig och gärna ställer ifrån sig sina skor här och där på banorna...)

Den vackra, röda tartanen som mina fötter älskar... Bilden är lånad från kalmar.se