Nästa helg springer jag många mil under träden du ser på bilden. Jag var och kände på gruset för en stund sen som någon slags mental förberedelse, och jag ljuger om jag säger att jag kände mig särskilt sugen... Den träningsvärkande högra lårbaksidan skrek vid blotta tanken på fem mils löpning. Men längtan växer nog under kommande vecka, för jävlar vad kul det ska bli att ultradebutera! Nu går tåget hem från vackra Uppsala, på återseende!
Jag tycker du kutade kanonbra i går! Om en vecka är du absolut sugen igen. Hoppas bara SJ sköter sig lite bättre...
SvaraRaderaJag hoppas att det kommer att gå kanon på debuten! Själv skall jag ju ta mig an LL för första gången och är därför grymt förväntansfull!
SvaraRaderaStort lycka till önskar jag dig!
Jag är nyfiken på varför du tvekar inför maran för att det kräver sådana förberedelser , men verkar totalt orädd att kasta dig in i en ultra? (som jag säkert tror att du fixar!)
SvaraRaderaIngmarie: Tack! :D Som tur är är vi ett par stycken som ska upp till Uppsala i helgen, så vi kör faktiskt bil. Skönt att slippa rätta sig efter SJ:s tidsuppfattning...
SvaraRaderaJohn: Tack! :D Och detsamma! Ska bli himla roligt att höra hur det går för dig på Lidingö!
Anonym: Oh, jag tror att jag tvekar inför maran eftersom jag har gjort det till en alldeles för stor grej i mitt huvud. Jag kan liksom inte "bara" springa en mara, jag vill göra det bra. Sätta upp tidsmål och sånt. Och jag tror att jag skulle bli lite för ivrig och satsa lite för hårt och så skulle min löpglädje pajja. Men jag vet inte. Ultra känns lite mysigare på nåt vis. Ingen prestationsångest liksom, och alla ultrisar jag träffar är så himla snälla och hjälpsamma. Det verkar vara en grym gemenskap mellan folk som springer längre än maraton, det är liksom beyond tävling, ingen tävlar mot de andra utan bara mot sig själva. Jag vet inte riktigt om det blev klarare, men ungefär så tänker jag. :)