Mjuk, len och mätt. Det är jag det!

Hela jag luktar havtorn och jag har ätit helt himmelsk salmalax, äppelkompott och kungsflundra. Inte tillsammans förstås, men ja, du fattar. Och huden är helt varm och mjuk efter att ha blivit marinerad i varma källor och arombastur. Jag har tillbringat det senaste dygnet på Sankt Jörgen park på Hisingen i Göteborg, ett galet snyggt hotell med en prisbelönt spa och riktigt schysst mat. Fast vi lyckades tajma vårt besök med typ en av fyra dagar under året då de håller spaavdelningen stängd för storrengöring, så igår kväll när vi hängde runt i poolerna var spaet  i princip som smutsigast... Well, det var inte direkt något jag märkte.

Efter en lång frukost, lite huvud- och ansiktsmassage och en sväng på gymmet under förmiddagen åkte vi hem. Och jag känner mig nog allt lite mer harmonisk och lugn efter det här dygnet. Det är som en omstart, en välbehövlig sådan. Nu känner jag mig hyfsat redo för en kall vinter och en typiskt stressig period på jobbet.

 

 

 

 

Varning! Starka bilder!

Jag fattar inte hur det här går till. Jag har ju bara satt fast simglasögonen så hårt jag behöver för att de ska sitta ordentligt och inte fara av när jag forsar fram i bassängen. Skulle de sitta lösare skulle de förmodligen hamna runt midjan efter ett par simtag. Men ändå ser jag ut såhär när jag kliver upp efter nån timme. Jag får passa mig så jag inte skrämmer slag på tanterna som är de enda som simmar samtidigt som mig tidigt på fredageftermiddagarna. What to do?!

 

 

Snart lika stark som Therese Johaug

Jag trodde att det som Rasmus Henning kallar för "danish special" var det jobbigaste man kunde göra. Jag hade fel.

Ikväll har jag provat en ny styrkeövning som Johan påstod att Therese Johaug brukar pyssla med. In med fötterna i öglorna på TRX:n, upp i planka på raka armar. Och sen ska du bakåt/ner på armbågarna i en rörelse samtidigt som du behåller den där raka fina kroppen. Och så upp igen. Låter det lätt? Det är det inte. Klicka fram till 5.15 i den här videon så ser du hur det ska gå till. Jag hade förstås inte minsta extra vikt, det räckte gott och väl med min egen kroppsvikt.

Urjobbigt. Men snart är jag lika stark som Johaug och Björgen. Det är inte kattskit.

Upp...

....å ner.

Sista turen på racern?

När jag pratade med en meteorolog i morse så lovade hon drastiskt sjunkande temperaturer den kommande veckan, i alla fall om man jämför med helgens vårtemperaturer som jag njöt av bland annat på racern ner till Båstad och hem igen igår. Jag börjar se slutet på racersäsongen, och början på en ny era - vintercyklingseran! Wilma har skrivit ett fantastiskt bra inlägg om allt du behöver veta inför en vinter på cykeln, och jag tänker följa hennes råd till punkt och pricka. In my dreams. Jag tänker följa dem med måtta och med hänsyn till min plånbok. Men en vintercykel ska i alla fall införskaffas så snart som möjligt. Jag är så jäkla peppad! Kom vintern!

Nej, det är inte svinto på min rygg, det är mitt hår. Jag måste klippa mig snart. Foto: Mats Carlsson.

Per J, vår alldeles fantastiska draghäst igår. Jag blev rätt matt efter fikastoppet i Båstad och fick slita för att orka dra nånting alls på väg hemåt igen. Då var det skönt när Per kunde och orkade ta långa förningar och hjälpa sina kompisar hem. Tack för det! Foto: Mats Carlsson.

Lerbad och äventyrslöpning utanför lådan

Om man löptränar för att springa triathlondistanser mellan 10 och 42 kilometer på flacka asfaltsbanor så kanske det känns logiskt att ägna sig åt att springa just flackt och asfalt. Men det kanske är det dummaste du kan göra om du vill hålla som löpare. Och framför allt djävulskt tråkigt.

Flera gånger idag tänkte jag att varje lördag borde vara som den här. Nästan två och en halv timmes löpning för mig och ett gäng av mina halmstadtriathleter under ledning av Stefan som inte bara är triathlet utan även orienterare. Vi sprang över stock och sten, genom lerpölar och mindre träsk och bland sprakande höstfärger i Skedalaskogen vid Ön, den skog som stundtals är som en John Bauer-skog, och stundtals som värsta bokträdsorgien. Några passade på att bada i lerpölarna när vi ändå skulle springa genom dem, och medan vi sprang så insåg vi dessutom att den här platsen, med den fantastiska skogen och en sjö med många små vikar och uddar, är perfekt för en spring- och simtävling. Hallandsversionen av Ö till ö, kanske något för nästa sommar...?

Efter typ tre miljoner höjdmeter och drygt två mil var det dags för bästa belöningen - varm choklad och ostmackor. Nästan som när man var liten och var på utflykt.

Jag lyckades för övrigt med bedriften att halka på en av alla små träbroar som går över små bäckar i skogen, så nu har jag ont i ljumsken. Och dessutom ont i en vad. Och i ett knä. Jag hoppas verkligen att allt det här bara är helt normala små smärtor som beror på ett tufft terrängpass och inte början till några skador. Men jag har rullat runt på min skumgummirulle en stund, och även om det smärtade så var det inte så illa som förra gången jag hade löparknä så jag håller tummarna. Och lovar att sätta igång med styrketräningen igen...

Martin, Mathias och Emma, och bakom Anders på mtb. Och nånstans där bakom finns Björn och Stefan, och förmodligen har Conny redan sprungit förbi.

Conny och Mathias passade på att bada i lerpölarna. Varför de valde leran istället för Toftasjön som höll sexton grader idag har jag ingen aning om.

Jag badade bara upp till knäna. Och Inov8-skorna fick bekänna färg!

Utsikten vid fikat. Helt okej.

VM-guld till Lisa Nordén!

 

Om jag hade legat matförgiftad på sjukhus natten innan en tävling hade jag definitivt inte kommit till start. Men så är jag inte elittriathlet med guldvittring heller. Jag fattar inte var Lisa Nordén får sin kraft ifrån. Men jävlar vilken kvinna.

Just idag är jag inte stark

Det här med att rycka upp sig. Se de ljusa sidorna i livet. Tänka på det som är positivt och roligt.

Vilket skitsnack.

Jag vet inte hur du fungerar, men det finns inget mellanläge hos mig. Antingen är jag högt uppe bland molnen eller så är jag långt ner under marken. Orden "trevligt" och "lagom" existerar inte i min värld.

Och jag gillar det. Jag gillar att livet svänger. Det är kanske inte alldeles fantastisk när jag är i de allra djupaste dalarna, men å andra sidan är topparna det som gör livet värt att leva. Och om alternativet skulle vara nåt slags medel-blaha så är jag inte intresserad.

Men det där med att rycka upp sig. Jag tror inte på det. Jag tror på att vara där man är, oavsett om det är långt ner eller högt upp. Ta vara på dina känslor, oavsett om de är mörka eller ljusa. Och om det för stunden känns som att det bästa är att ligga i soffan och käka choklad och grina en skvätt så är det kanske just det du ska göra. Imorgon är en annan dag. Då kanske det känns roligare. Eller så gör det inte det. Men ingen känsla är dålig, och jag tror att det är bättre att acceptera att det finns miljoner jobbiga, fantastiska, märkliga eller sköna känslor och känna att det är okej att ha alla dem i sig, än att gå runt och tänka att man borde rycka upp sig. Vad händer om du inte klara av att rycka upp dig? Är du en dålig människa då?

Nej.

Du är mänsklig.

Oh no! Vasaloppet ökar risken för att dö av hjärtstopp! Eller?

Igår låg jag i godan ro och kollade lite nyheter på mobilen innan jag skulle somna. Och plötsligt snubblar jag över en nyhet om att Vasaloppet på något sätt ökar risken för död till följd av hjärtstillestånd. Oh my lord, tänkte jag och avanmälde mig givetvis genast från alla ansträngande aktiviteter inom överskådlig framtid.

Eller inte.

Snarare störtade jag upp från sängen och rusade ut till Johan och höll ett långt, argt brandtal. Inte för att han nödvändigtvis behövde höra det talet, men det var den publik jag hade tillgänglig just då.

Det finns två problem med den här typen av nyhetsrapportering:

För det första är den hårdvinklad. Och för det andra... Nej förresten. Jag ångrar mig.

Det finns ett problem med den här typen av nyhetsrapportering.

Den är felaktig.

Såhär. Sätter man en rubrik som säger att risken för hjärtstillestånd ökar när man åker Vasaloppet (som det stor på Ekots förstasida, innan man klickade sig in på nyheten) så måste man ha täckning för det i texten. Då kollar vi:

Ett gäng uppsalaforskare har kollat upp hur många hjärtstopp som skett under Vasaloppet åren 1922-2010. Av 926 350 åkare drabbades 20 personer av hjärtstillestånd. 15 avled.

Forskarna menar att det här innebär ett fall av hjärtstopp per 300 000 timmar ute i skidspåret, att jämföra med ett på tio miljoner levnadstimmar som är frekvensen av hjärtstillestånd utslaget på hela Sveriges befolkning. Och alltså är risken större bland Vasaloppsåkarna.

Jag vet inte jag.

Samtidigt säger forskarna att det inte är Vasaloppet per se som är orsaken till hjärtstoppen. Nej, de tjugo personer som drabbades av hjärtstillestånd under loppet hade alla någon sjukdom i hjärtats kranskärl eller själva hjärtmuskeln. Kan man då verkligen använda de där skidtimmarna som jämförelse när man ska kolla frekvensen i relation till befolkningen i stort?

Men om vi tar den här grejen med att antalet hjärtstopp i Vasaloppsspåren har ökat under 2000-talet då? Det måste väl ändå stämma?

Jo, det gör det. Det är bara det att samtidigt har antalet åkare ökat ordentligt i loppet. Och det säger även forskarena i alla artiklar som behandlar ämnet.

Sverker Nilsson, tidigare Svenska friidrottsförbundets landslagsläkare, suckade när jag pratade med honom om det här imorse. Han menar för det första att visst, med tanke på den belastning som kroppen utsätts för under hård fysisk ansträngning så kan man säga att risken för hjärtstillestånd ökar. Men samtidigt så minskar risken för att hjärtat ska stanna under resten av dygnets timmar för den som är fysiskt aktiv. Och dessutom säger han - samla ihop random lika många människor som deltar i Vasaloppet på en och samma plats för säg en rockkonsert under lika lång tid som Vasaloppet pågår och du har en ökad risk för hjärtstillestånd bland dessa personer. Dessa personer som liksom bara står rakt upp och ner. Också en typ av fysisk ansträngning.

Alltså: Risken att drabbas av hjärtstillestånd om du åker Vasaloppet eller motsvarande hård, fysisk ansträngning, är högre om du samtidigt har en sjukdom i hjärtat. Samtidigt är totalrisken för att drabbas av hjärtstillestånd mindre för dig som är fysiskt aktiv eftersom ett vältränat hjärta är ett starkt hjärta. Du vet, fysisk aktivitet leder till bättre hälsotillstånd överhuvudtaget och allt det där. Men det blir väl inte riktigt lika sexiga rubriker av det.

För övrigt, om jag får tro och tänka litegrann, så skulle jag vilja påstå att ett skidåkande hjärta inte bara är ett starkt hjärta. Det är också ett lyckligt hjärta. Såhär härligt kan det nämligen vara att skida runt i nysnö!

Sökes: Hänsyn och självinsikt

De senaste dagarna har jag funderat en del. På hänsyn och respekt. Och på självinsikt. Ibland har jag en ryslig brist på den senare. Som när jag drar iväg på racern i en rasande fart och tror att jag ska snitta över trettio alldeles själv i sju mil. Jag kroknar förstås när jag vänder mot vinden och inser att jag haft medvind i tre mil.

Men det är fler som saknar självinsikt. Jag förstår till exempel inte vad långsamma bröstsimmare har att göra i snabba banan i simhallen. Det finns oceaner av plats utanför just den banan, så det är helt obegripligt att de väljer att plaska omkring just där. I normala fall tycker jag att man ska låta bli att jämföra sig med andra, det spelar liksom ingen roll hur snabbt alla andra springer/cyklar/simmar utan det viktiga är din egen utveckling och är det någon du ska jämföra dig med så är det gårdagens version av dig själv. Men det finns undantag. Till exempel är det lämpligt att fundera lite över om du verkligen hör hemma i snabbsimbanan om du ideligen blir omsimmad av simmare som gör två längder medan du knappt gör en. Självinsikt!

Och sen var det det där med hänsyn och respekt. Vi är många som samsas om löpspår, skidspår, cykelvägar och gator. Du och dina femtielva småbarnsmorsekompisar får gärna gå i bredd med era rymdfarkostliknande barnvagnar i löpspåret, men då måste ni ha uppsikt både framåt och bakåt och vara beredd att flytta på er om någon kommer springande. Samma sak gäller löpare som av någon anledning springer där det är meningen att man ska cykla mtb eller rida. Håll uppsikt och tänk på att stigen egentligen inte är gjord för dig!

På landsvägar får vi cyklister vara lika mycket som ni bilister. Vi gör vårt bästa för att hålla oss så samlade och tighta som möjligt, du borde göra ditt bästa för att köra trafiksäkert och inte äventyra vare sig ditt eget eller våra liv.

Och sen ska vi bara inte tala om hundägare som trampar sönder skidspåren. Än så länge är det inte snö så jag ska försöka låta bli att elda upp mig över den grejen. Kanske har det hänt något med mänskligheten så att vi slipper den plågan i vinter.

Jag hör att jag låter som en surtant. Men så får det vara. Allt jag önskar är bara lite ömsesidig hänsyn. Okej?

Titta vad jag hittade på min lilla löptur idag! Ett gammalt grustag som numera är naturreservat och som man får springa och cykla runt i om man vill. Många fina backar att erövra stavlöpandes i höst!

Oduschad och mätt på raw chokladpudding

Jag har alldeles för mycket fritid. I alla fall har jag det när jag inte spenderar åtta-tio timmar i veckan på en cykel eller i ett par löparskor. Vad gör alla icketränande människor hela dagarna?

När man är däckad av förkylning är det egentligen inga problem. Då orkar man ändå inte göra någonting av all den där tiden. Men när man börjar bli frisk, då är det något helt annat. Igår till exempel. Då ägnade jag alldeles för mycket tid åt att googla nya frisyrer. Sånt har jag aldrig tid med annars, och anser mig inte behöva tid till det heller.

Igår lyckades jag kanalisera nästanfrisk-rastlösheten i något ganska konstruktivt, i alla fall om man tycker det är konstruktivt att hitta på nya saker att äta som smakar choklad. I flera dagar har jag hört om folk som gjort chokladpudding rawfoodstyle, och som den chokladjunkie jag är så kunde jag inte låta bli att prova. Ungefär såhär till två rätt stora portioner:

En avokado

Lite honung

Nån deciliter vatten

Några matskedar kakao

Några valnötter, typ en deciliter kanske

Fyra färska dadlar

Eftersom jag lyckats bränna upp min mixer häromdagen när jag provade att göra rawfoodbrownies (sa jag att jag är en chokladjunkie?) så fick jag använda handkraft. Nötterna hackade jag i en kvart för att få dem så finhackade som möjligt, och själva blandandet skötte jag med en gammal hederlig vevvisp (föregångaren till elvisp - två vispar som snurrar likadant som på en elvisp fast det hela drivs med en liten handvev! Mycket bra grej). Det blev fluffigt men med lite småbitar i. Och förstås alldeles fantastiskt gott. Johan fick en av portionerna, och han slickade nästan skålen.

En annan sak som händer under sjukdom är att jag i vanlig ordning glömmer bort att duscha eftersom jag inte tränar. Fast jag säger som Anna som häromdagen konstaterade att det bästa med att vara sjuk är att man slipper att duscha så ofta. Sen får man bara hålla tummarna för att sjukdomen inte varar i flera veckor, då kommer det väl börja växa mossa på tårna.

Egentligen ska man säkert inte ha grädde till om det ska vara äkta rawfood. Det skiter jag i. Grädde är det godaste jag vet, så grädde och ett par bananskivor fick det bli!

Trialcyklister släng er i väggen!

Det här är det festligaste cykelklippet jag sett på länge! Jag undrar hur många däck han gjorde slut på för att kunna få ihop de här fem minuterna.

Förkyld? Stanna hemma! Eller?

Idag är en sån där fantastisk dag då jag egentligen borde älska hösten. Krispigt kyligt ute, lite vind som rufsar runt bland de gula löven som ligger utströsslade på trottoarerna och sådär hög och klar blå himmel som bara en oktoberdag kan åstadkomma.

Men just nu är jag ynklig. Förkylningen från helvetet har drabbat mig och det är således otroligt, otroligt synd om mig.

Eller nä. När jag beklagade mig nyss för en kollega så sa han typ "va, så länge vi har jobbat ihop har du väl aldrig varit sjuk!" så jag kanske inte ska klaga. Även om han förstås inte har helt rätt. Jag låg i princip däckad många dagar i januari 2011 till exempel. Men okej, jag är sällan sjuk. Fast de senaste dagarna har huvudet varit gröt, näsan tjock och kroppen har gått in i nåt slags slomotionmode. Ingenting fungerar som vanligt. Bara att gilla läget, vila, dricka mycket vatten och vänta ut det här snorandet.

Det är lustigt det där förresten med hur man letar orsaker till att man blir sjuk. I torsdags, dagen innan jag började känna de första små symptomen, spenderade jag hela dagen i en direktsändning utomhus. De regnade och var kallt som satan. Och på kvällen sprang jag kenyanska intervaller ihop med klubben och sen stod jag och babblade alldeles för länge ute i kylan efteråt. Genast går min hjärna igång och tänker "aha! Där har vi det" Dumma jädra Therese som går runt och fryser, klart hon blir förkyld då!". Fast jag vet att nerkylning inte har det minsta med förkylning att göra. Jag har helt enkelt haft förkylda människor omkring mig och blivit smittad. Krångligare än så är det inte.

Vilket leder mig till nästa fundering. Jag läste nyss Petras "öppna brev" på Maratonbloggen - en uppmaning till alla förkylda människor att stanna hemma från jobbet och sluta springa runt ute i verkligheten och hosta loss. På sätt och vis håller jag med. Jag fattar inte varför feberyra och i princip däckade människor inte stannar hemma och kurerar sig istället för att springa runt och sprida förkylningsvirus till människor omkring sig. Men det finns ju grader i helvetet, och det finns omständigheter som inte går att råda på. Imorse hade jag gärna lagt en extra kudde under huvudet, snytit mig en gång till och snörvlande somnat om igen istället för att kliva upp innan tuppen, sätta mig i en bil och köra till Kungsbacka för en fem timmar lång och ganska slitsam radiosändning. Men vem skulle jag ringa och väcka i svinottan och skicka iväg istället?

Nu är jag inte förkyldare än att jag klarar av att fungera hyfsat normalt idag. Jag håller mina eventuella nysningar långt borta från andra människor och jag gör så gott jag kan för att inte sprida mitt virus vidare. Ett virus som för övrigt smittade som mest i typ onsdags, innan jag ens visste att jag skulle bli förkyld.

Suck. Jag ser fram emot den där dagen då snoret plötsligt inte rinner längre och då hörseln inte går omvägen via näsan så att allt som folk säger omkring mig fastnar i snoret en kvart innan det når min hjärna. Det är så mycket enklare att fungera i samhället när man hör vad människor säger.

Jag misströstar för övrigt inte. Efter regn kommer sol, har jag hört. En förkylning är ju som värst i tre-fyra dagar och även om den är riktigt segdragen så brukar den ha klingat ut helt efter ett par veckor. Det är ju inget alls i sammanhanget.

Prioriteringar och bläckfisksyndromet

Jag läser runt på bloggar och hör hur det mullrar bland tränande människor omkring mig. Säsongen planeras. Det görs maxstyrketester, test av syreupptagningsförmåga och läggs upp träningsplaner ihop med grymma PT:s och tränare.

Det är lätt att ryckas med i glädjeyran och peppen. Men för min del gäller det att tänka efter före just nu. Vill jag verkligen träna sådär strukturerat som jag inbillar mig att jag vill? Hur ser mitt övriga liv ut det kommande året? Det och många fler frågor måste jag försöka svara på innan jag kastar mig in i planerandet.

Det känns som att två olika slags träningspersonligheter slåss inuti mig. Den ena vill ha struktur och ordning och köra en stenhård satsning mot Ironman 2013. Den andra vill flyga fram på träningsendorfiner och aldrig ha struktur och tråkigt. Träna det som känns festligt för stunden och lägga ner det här med press att prestera.

Samtidigt umgås jag med storslagna idéer och tankar kring cyklingen. För någon månad sedan drömde jag om en tempohoj att susa fram med i vår, ett fartvidunder som skulle ta mig till nya nivåer i min triathlonsatsning. Men de senaste dagarna har jag istället börjat fundera på att satsa lite mer seriöst på cyklingen och hålla mig till linjehojen även inom triathlon. Kanske istället satsa på en ännu bättre linjecykel att trimma in i vår och sedan testa att tävla lite framåt sommaren. Jag har fått en sån sjuk cykelpepp den senaste veckan tack vare engagerade och positiva klubbkamrater som ser potential i mig på ett sätt som jag aldrig överhuvudtaget funderat över själv.

Och mitt i allt det här finns Vasaloppet. Peppen inför skidsäsongen kommer och går. Jag var ute på ett pissblött och tungt rullskidpass häromdagen och kände mig bara helt trött på hela grejen. Varför måste jag ha fingrarna i alla jäkla syltburkar som jag kan hitta? Jag är som en förbannad bläckfisk emellanåt, en bläckfisk som har tentaklerna ute i varenda liten vrå där det kan tänkas finnas lite svett och endorfiner att hämta.

Samtidigt vet jag att jag kommer älska skidåkningen när det väl faller lite snö. Och det är ju variationen jag älskar. Jag tycker om att ha en kropp som är stark på alla möjliga sätt och som kan hantera i princip varenda träningsform jag ger mig på.

Men någonstans måste jag prioritera. Och exakt hur jag ska göra det har jag inte kommit på ännu. Men jag vet att jag måste låta det ta lite tid. Ironman Kalmar är många månader bort. Vasaloppet kan jag åka på vilja och rutin. Ingenting springer ifrån mig. Än är det ingen ko på isen, men det vore bara väldigt skönt att veta vad jag vill. Jag får helt enkelt fundera lite till.

Häromdagen gjorde jag för övrigt comeback på gymmet efter en lång frånvaro. Det kändes, kan jag lova!

Krasch, bom, bang!! "Vad fasan var det?"

Alltså. Om du nånsin har stått på ett par rullskidor så vet du att det där med att bromsa kan vara lite trixigt. Du vet också att man inte precis vänder på en femöring med de där hjulförsedda, fullkomligt livsfarliga manickerna. Lägg till regn och blöta löv och du har en formidabel dödsfälla. Så känns det i alla fall emellanåt.

Idag blev allt det här väldigt tydligt för mig. Jag hade äntligen masat mig ut i friska luften och rullade fram i makligt tempo. Och när jag åkte längs en nyasfalterad sträcka med ganska mycket blöta löv traskade det upp en varelse ur diket och ställde sig mitt på vägen. Och den flyttade sig inte!

Innan jag hann reagera hade jag kraschat rakt in i en - fasan.

Av någon anledning finns det massvis med fasaner i den här stan. Och de är helt långsamma och korkade. Och uppenbarligen döva. Det är liksom inte så att en rullskidåkare kommer smygande.

Stackars fasan. Jag blev livrädd och den blev förmodligen ännu räddare. Den for upp som ett skott och såg först ut att vilja ge igen på rullskidåkaren som stört hens eftermiddagspromenad, men verkade ångra sig och flaxade iväg. Jag hoppas att den inte fick för svåra men.

Själv tänker jag se mig väldigt noga för nästa gång jag ger mig ut, och ser jag en fasan så får väl jag skutta ner i diket, för den kommer förmodligen inte göra det.

En rullskidåkare, en annan gång. Utan fasan.