Krasch, bom, bang!! "Vad fasan var det?"

Alltså. Om du nånsin har stått på ett par rullskidor så vet du att det där med att bromsa kan vara lite trixigt. Du vet också att man inte precis vänder på en femöring med de där hjulförsedda, fullkomligt livsfarliga manickerna. Lägg till regn och blöta löv och du har en formidabel dödsfälla. Så känns det i alla fall emellanåt.

Idag blev allt det här väldigt tydligt för mig. Jag hade äntligen masat mig ut i friska luften och rullade fram i makligt tempo. Och när jag åkte längs en nyasfalterad sträcka med ganska mycket blöta löv traskade det upp en varelse ur diket och ställde sig mitt på vägen. Och den flyttade sig inte!

Innan jag hann reagera hade jag kraschat rakt in i en - fasan.

Av någon anledning finns det massvis med fasaner i den här stan. Och de är helt långsamma och korkade. Och uppenbarligen döva. Det är liksom inte så att en rullskidåkare kommer smygande.

Stackars fasan. Jag blev livrädd och den blev förmodligen ännu räddare. Den for upp som ett skott och såg först ut att vilja ge igen på rullskidåkaren som stört hens eftermiddagspromenad, men verkade ångra sig och flaxade iväg. Jag hoppas att den inte fick för svåra men.

Själv tänker jag se mig väldigt noga för nästa gång jag ger mig ut, och ser jag en fasan så får väl jag skutta ner i diket, för den kommer förmodligen inte göra det.

En rullskidåkare, en annan gång. Utan fasan.