Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S'Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.

Klant-Therese lommar iväg till naprapaten

I förrgår var jag en god människa. En kompis behövde hjälp att bära en soffa uppför en lite knixig trapp och jag erbjöd mina tjänster. Jag är ju ändå rätt stark och man hjälper ju sina vänner så gott man kan.

När jag stod där med soffan i händerna och lutad mot överkroppen och huvudet och försökte pressa den uppför trappan medan min kompis stod längre upp och drog så gott han kunde så kände jag hur det inte kändes riktigt bra i nacken och mellan skulderbladen. Men soffan kom upp och jag sträckte ut musklerna och kände mig nöjd med dagens värv.

Ända till igår eftermiddag. Då började en mild smärta krypa sig på i övre delen av ryggen. Den milda smärtan eskalerade, och i natt kunde jag knappt sova eftersom det gjorde ont hur jag än låg i sängen. Idag vrider jag på huvudet med stor möda eller helst inte alls eftersom jag då får en strålande smärta rakt upp i nacken och ner mellan skulderbladen.

Klantigt, Therese, oerhört klantigt!!

Nu är det jag som lommar iväg till naprapat-Gabriel och hör sen. En Vasaloppsåkare kan inte gå runt med ryggsmärta som inte är träningsvärk, det är ju för töntigt.

Ringrostiga skidåkare med en släng av förvirring

Det är plusgrader och klisterföre ute. I skidåkarbilen som kommit halvvägs på sin sju mil långa färd till skidspåret utspelas följande dialog:

Therese: "Jag tror vi glömde varmluftspistolen. Det blir svårt att få ut klistret då".

Johan: "Skit också."

En stund senare:

Johan: "Fick jag med mig mina pjäxor?"

Therese: "Ingen aning. Du höll på att greja med några handskar som låg bredvid skidskorna i alla fall".

Johan: "Jag fick inte med mig mina pjäxor".

Therese: "Skit också".

Framme vid skidspåret öppnar Johan och Therese bagageluckan och stirrar på innehållet i bagageutrymmet.

Therese: "Vi har inte med oss vallan".

Johan: "Amen! Skit också".

Det blev trots allt ett skidpass den dagen. Som tur är finns det utrustning att låna vid konstsnöspåret i Ätran så Johan kunde klämma ner sina stackars fötter i ett par skidskor från förra århundradet. Klister hittade vi också, och varmluftspistoler är för veklingar, eller för såna som vill komma ut snabbt i spåret.

Jag skyller glömskan på ringrost. Innan den här skidsäsongen är slut kommer vi dock ha utarbetat en perfekt rutin för projektet "åka skidor i Halland en normalvinter" - det vill säga "packa bilen med alla grejer (obs! Alla!) som behövs, åk sjukt långt bort till ett konstsnöspår, åk skidor som bara satan fram till klockan har passerat rimlig läggdagstid för en människa som stiger upp i ottan för att gå till jobbet, åk hem, packa ut allt igen och se för satan till att skidorna inte sprider klister överallt". Vi kommer kunna göra allt det här med vänsterhanden. Du kommer kunna väcka mig mitt i natten och viska "konstsnöspår" och jag kommer kasta mig upp och sno ihop allt som behöver komma med i bilen innan du hinner säga blå extra.

Från årets första skiddag! Blå himmel! Lycka! Och alla grejer var med den gången... :)

Rövblåmärkevila

Jag kommer knappt genom porten hemma eftersom höftkakan aka rövblåmärket har växt och brett ut sig något otroligt över min lekamen. Det gjorde dessutom så ont i natt att jag blev lite orolig, och gick således till min alldeles egna vårdcentral efter jobbet för att höra mig för om jag borde vara orolig eller om jag kunde sluta upp med det och ägna mig åt viktigare saker. Sjuksköterskan tittade på min svullnad och sa att det där kan du inte göra så mycket åt. "Smörj med Hirudoidsalva och känn dig glad över att du har lite hull så du landade mjukt!" bräkte hon ur sig. Jag höll på att storkna och fick bita mig i tungan för att inte säga några väl valda ord.

Hur som helst. Jag går och transportcyklar med viss möda. Det känns ungefär som att någon helt hjälpligt klistrat fast en bit kött på höften och som att i varje steg så är köttbiten farligt nära att lossna. Jag har således ställt in kvällens planerade träning, för att springa runt med en dåligt fastlimmad köttbit på höften känns inte så lockande.

Så jag vilar. I träningsdagboken har jag antecknat rövblåmärkevila.

Nä. Det blir inget springaochsparkairödalöv för den här löparen idag.

Skräckfylld cykeltur och en kaka

Du vet den där känslan när man precis innan något händer ser framför sig vad som ska hända? Som en blixtsnabb föraning. Och man kan inget annat göra än att konstatera att jaha, nu går det jävligt illa. Det hände mig igår.

Jag cyklade på i godan ro och hade planerat en liten tur på drygt fem mil hem till min syrra. Samma sträcka har jag både sprungit och rullskidat, så jag känner den rätt bra. Hade en grym bra känsla i benen, det var som att de skulle orka ta mig jorden runt om jag ville.

Så kom jag in i det lilla samhället Sennan som ligger precis vid ån Nissan drygt tretton kilometer inåt land från Halmstad. Sennan består typ av ett gäng söta hus och en järnväg. Jag gillar inte järnvägsövergångar i största allmänhet (plankorsningar är ett jäkla påfund), och särskilt inte när jag åker rullskidor eller cyklar. När jag åker rullskidor bromsar jag in och liksom kliver över spåren, för jag är så rädd att fastna nånstans och fara framstupa. Riktigt så nervös är jag inte på cykel, men jag gillar't inte.

Bara några meter innan jag passerar järnvägen får jag en olustig känsla i hela kroppen. Det här kommer aldrig gå, tänkte jag. Just den här speciella järnvägen korsar vägen på ett mycket märkligt sätt, tänk dig som en sax som är nästan helt ihopfälld. Dessutom är mellanrummen mellan betongplattorna runt rälsen onödigt stora. Jag såg framför mig hur framhjulet skulle halka ner i mellanrummen och längre än så hann jag inte tänka förrän jag flög genom luften och landade tungt på högerhöften med cykeln över mig.

Det kändes som en evighet innan jag kunde ta mig upp från marken. Aningens skärrad, eller nä, faktiskt riktigt skrämd ställde jag mig upp och kände på alla delar av kroppen som varit i kontakt med marken. Allt verkade helt, men från ena knät forsade det blod och högerhöften kändes märkligt öm. En söt liten tant med hund kom fram och kollade läget och berättade att det inte var första gången det där hände. Folk på cyklar och mopeder far omkring som vantar just vid den här järnvägsövergången. Tanten försäkrade sig om att jag kunde gå och mådde bra, och sen promenerade hon vidare. Jag linkade framåt, ur vägen för trafiken, och satte mig ner på en stenmur. Höften bultade och kändes svullen, men inte värre skadad än att jag förmodligen kunde fortsätta cykla.

Ringde syrran och talade om vad som hade hänt, så att hon kunde vara beredd på att hämta mig om det gick åt helvete. Trampade försiktigt vidare.

Efter diverse felcyklingar som trots att det kändes bra att cykla gjorde att syrran fick hämta mig ändå när jag cyklat längre än vad jag tänkt men ändå var över två mil från målet så landade jag i duschen. Såg med fascination på medan höften liksom växte och blev blå.

Slog mig ner i soffan med en fryst fläskkarré på höften (det fanns inga kylklampar). Svullnaden gick ner något, och istället för blått blev hela området mest rött.

Och nu sitter jag här, dagen efter, med en höftkaka av modell enorm Det jag funderar mest över är hur sjutton jag ska våga gå till simhallen i bikini imorn, jag ser ju helt missbildad ut. Får kanske simma i shorts. Nästa gång tänker jag ta ut kurvan ordentligt om jag ska åka på den där förbannade järnvägsövergången.

På grund av alla felkörningar hamnade jag till slut på en hårt packad
grusväg. Jag bad om ursäkt till min fina, fina cykel för varje liten sten den
tvingades köra över. Och stackars, stackars cykel som har en så värdelös
ägare som verkar tro att det ingår i cykleriet att köra omkull på varje pass...

Don't try this at home!

Det började med ett sms och en fråga om jag ville springa en mil eller så när sms:aren slutade jobba. Jamenalltsåjagskullejulöpvila. Fast nä. Frågar nån om jag vill springa så säger jag inte nej, jag är snarare löparklädd innan frågeställaren hinner avsluta meningen.

Två smörgåsar senare var mitt löpsällskap klart för start, Garmin hade hittat satelliterna och jag var seg i benen men glad i hågen.

Jag är för övrigt inte jättesnabb. Det är däremot kvällens löpsällskap. Ändå fann jag mig snart harandes, för han skulle tvunget springa bakom mig på den smala lilla stig som vi följde. Dessutom knotades det en del där bakom, om magont och annat trams.

Sen skulle han plötsligt ut i skogen. Ni vet hur det är.

Och vad gör då jag? Jo, istället för att rulla tummarna och låta svetten torka in så började jag utfallsgå lite fram och tillbaks på stigen, och när jag tröttnade på det gjorde jag ett gäng (läs fyrtiofem) djupa, fina knäböj.

Skogsmullen blev klar och det var dags att springa vidare. PANG! sa det i mina lår och rumpa och det var som om någon hade injicerat koncentrerad mjölksyra i de redan förbannade musklerna. Men man säger inte sånt. Man säger inte till snabba (och numera även lätta) löparen bredvid att hörrödudu, nu är det dags att lägga ner den här rundan, jag har fått mjölksyra. Nä, man springer vidare. Ett tag. Sen slutar man svara på tilltal, morrar och surspringer som en liten gubbe nån kilometer tills varenda liten pyttebacke känns som ett berg. Då erkänner man syran och säger att det ändå är dags att dra ner på tempot och jogga ner sista kilometrarna.

Jojo.

Dagens lärdom, således: Låt bli att göra fyrtiofem djupa knäböj och gå hundra meters utfallsgång mitt i ett distanspass i högt tempo. Särskilt när du egentligen borde ha en välbehövlig löpvilodag.

Två timmars löpning med blodsmak

Ibland känner man sig rätt hård. Som i lördags. Jag föreställer mig hur bilisterna jag mötte brast ut i ett "Wow! Vilken hårding!" eller kanske något ännu lite mer överväldigat när de såg min frustande uppenbarelse.

Jag sprang nämligen och spottade blod.

Hårdheten var dock bara på ytan. Jag sprang inte intervaller igen, jag sprang långpass. I smärtsamt vacker vårsol studsade jag fram med uppkavlade ärmar, glad som en lärka över att det var varmt och över att jag ätit bra frukost i lagom tid så jag inte hade äggen i halsgropen medan jag sprang.

Men när man springer långpass måste man ju dricka ibland. Och jag hade med mig ett vätskebälte med små flaskor med sådan där snabbkork som man drar ut och liksom sprutar vatten ur. Jag öppnade en flaska, drack och skulle sedan stänga den igen genom att sätta korken mot läppen och trycka ihop det hela.

Då fastnade jag.

En läpp som sitter fast mellan en kork och en flaska är inte en glad läpp. Blodet sprutade (eller rann kanske är mer korrekt) och verkade inte ha några som helst intentioner att sluta. Det rann nerför hakan och det rann in i munnen. Följaktligen fick jag spendera den närmsta timmen blodspottandes med en hård blodrännil (nåja...) från mungipan ner till hakspetsen.

Visst anar man lite blod i mungipan...?

Vilse i Skedala

Jag gjorde ett dåligt vägval här i min skog så nu vet jag inte var jag är. Och jag vägrar vända! Jag litar på min kroppskompass och hoppas på det bästa.

Guldfiskminne och idiotoptimism

Mitt guldfiskminne höll på att ställa till det ordentligt för mig den här veckan. När jag kom hem från Orsa i söndags viskade en fågel i mitt öra att det nog är hög tid att anmäla sig till Stråkenloppet på söndag, för platserna är på väg att ta slut. Sagt och gjort, jag klickade iväg till anmälningsformuläret bara för att mötas av en illasinnad popup-ruta som talade om för mig att de tusen startplatserna minsann var slut och att jag kunde dra åt helvete, eller till nåt annat lopp. Eller ja, riktigt så stod det förstås inte, men det gick inte att anmäla sig. Med frustrationstårar i ögonen konstaterade jag att folk blivit galna och att jag är en idiot. Det räcker liksom inte med att alla ska springa alla långdistanslopp som finns, de ska dessutom åka precis alla långa skidlopp också. Och jag är förstås en idiot som inte såg det komma.

Men mitt i tårdimman över att jag missade tåget glömde jag en sak. Folk är inte bara galna, de är optimistiska också. Fullständigt idiotoptimistiska. De glömmer bort födelsedagar och dålig träningsmoral eller kommer på i sista stund hur långt fyra mil egentligen är. Således räckte det med ett telefonsamtal till en av de ansvariga för loppet för att ordna en startplats från en som ångrat sig. Så nu är jag på banan!

Inte världens smartaste...

Jag sprang aslångt igår. Jag känner mig stressad. Jag har inte ätit nåt sen frukosten klockan halv sex. Och jag trodde det skulle gå att lämna blod utan problem. Yeah right. Höll på att svimma och fick sitta med en sköterska bredvid mig tills jag fick tillbaka färgen i ansiktet.

Pulstoppar och monster

De där backarna alltså. Man måste bara älska dem! Jag pulstoppade på 196 igår. Har aldrig kommit så högt nånsin, och det var dessutom utan att känna mig på gränsen till spyfärdig och död. Var sjutton kan min maxpuls finnas nånstans?

Fast den roligaste pulsnoteringen var inte så hög, utan landade nånstans runt 180. Och inträffade under en joggvila efter tionde backen.

Såhär ungefär: Det var väldigt mörkt på Galgberget igår. Även om jag gillar konceptet med elljusspår så har jag några synpunkter. Till exempel undrar jag över varför någon ställt en iskallt vitlysande lykta i höjd med militärhögskolan. Och till den här berättelsen hör förresten att jag efter nionde backen noterade ett gäng halloweenmojänger i träden runt spåret, såg ut som om några barn roat sig med att hänga upp spökliknande teckningar eller nåt. Så jag tänkte att alla märkliga skuggor och alla konstiga saker som rörde sig i träden var verk av halloweeniga barn. Tills jag närmade mig militärhögskolan. I det vita skenet från den där konstiga lyktstolpen stod ett monster. Tre meter högt och invirat i mossa. Med armarna i kors och plirande, ondskefulla ögon (trodde jag mig se i alla fall). Hjärtat hoppade till och började skena, jag skrek till helt ofrivilligt och hoppade nästan av stigen. Men så klarnade blicken, och jag såg att monstret under sängen inte var något monster, utan en militär. Så klart. I full mundering, med en ryggsäck så stor att den höll på att välta omkull honom. Plötsligt hörde jag den rädda lilla flickan inom mig skrika med gäll röst "du ser skitläskig ut!". Den vuxna kvinnan inom mig skämdes sedan med ens när monstermilitären med mild och tunn röst sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt". Stackarn. Kan inte vara särskilt roligt att bli utskälld av en löpare med nerverna utanpå.

Krasch boom bang

Min näst äldsta lillasyrra brukar gå in i dörrar. Och i väggar. Och mest av allt i dörrposter. Allra helst gör hon det med hakan före. Hon ser inte klok ut när hon håller på, men idag tror jag att jag överträffade henne. I söndags var jag stolt som en tupp över att jag klarade av att göra Kråkan ordentligt på bodybalancen, det vill säga, jag släppte stödet med fötterna och balanserade hela min kroppsvikt på händerna med överarmarna hårt tryckta mot insidan av knäna. Svårt att beskriva för den som inte sett den, men hur som helst är det en hemskt knepig position som jag aldrig tidigare begripit mig på. Tills i söndags. Och idag tänkte jag att jag skulle upprepa min triumf, men jag föll pladask. Bokstavligt talat. Rakt ner på näsan, krasch boom bang. Hela salen fnissade nervöst, men jag skrattade gällt och sa "hoppsan" och försökte ge sken av att ingen skada var skedd. Det var det förstås inte heller, jag kommer varken få blåtira, knäckt näsa eller intryckt panna. Men min stolthet är lite blåslagen, knäckt och nertryckt.

Fast alltid roar man ju någon när man håller på och trillar och har sig.

Rumpont och knöggel

Snälla tomten, jag önskar mig bara en sak: en osårbar rumpa. For omkull med rullskidorna så det stor härliga till när jag trasslade in mig i mina egna stavar i kväll. Som tur var efter att jag sagt hejdå till mina brandmän som glidstegade sig iväg med lätta skidor uppför en superbrant backe medan jag stånkade mig hemåt längs en knögglig cykelväg som gud glömt. Nu är jag öm i baken och min högra skida saknar stänkskydd där bak.

Förresten, jag önskar mig en sak till. Är det möjligt att ordna någon slags sopbil som kör framför mig när jag skidar? Som liksom kan få bort allt skräp som träden nödvändigtvis måste strö omkring sig? Det är som om all världens kastanjer och bokollon bestämt sig för att samlas just framför mina skidor. Inte konstigt att man far omkull då.

För övrigt kan jag meddela att det är rätt kasst att gå på boxpass med en landslagstränare. Det enda vi körde var typ raka slag, krokar och uppercuts. Om och om igen. Och dansade omkring. När jag går på box vill jag slå och kicka ashårt och jättemycket. Inte dansa omkring.

Och jag måste säga att gå på box precis före jag åkte rullskidor i knappt två timmar kanske inte var min mest briljanta idé här i livet. Mina händer har inte slutat darra än.

Mot Midnattsloppet...typ

Jag kan inte läsa tidtabeller. Trodde det skulle gå ett tåg till Göteborg halv elva. Det går halv tolv...så nu driver jag tid i Varberg! Tjoho vad roligt. Inte.