Årets sista träningspass

Frost i gräset, is på marken och minusgrader. Perfekt för rullskidor! I alla fall om man vill ha det riktigt slitigt. Det blev arton tuffa kilometrar med stakningsspurter uppför backarna. Underlaget sög något djävulskt, men det var såklart en riktigt bra avslutning på träningsåret 2011. Gott nytt år!

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

Snölängtan och träningsångest

Jag kan inte låta bli att tänka på förra året. Vid den här tiden på året åkte jag skidor. Hela tiden. Jag försökte utnyttja varje ljus timme efter jobbet till skidåkning. Och det är natursnö vi snackar om.

I år finns det inte ens konstsnö på rimligt avstånd. Jag blir så ledsen.

I trettonhelgen har jag och Johan ett rum bokat i Gopshus, i princip på Vasaloppsspåret. Men av de rapporter jag får från trakten så verkar det i princip vara barmark på massa ställen i Dalarna. Urtråkigt!

Hur ska det gå? Kan man åka Vasaloppet utan att åka särskilt många mil skidor tidigare under säsongen? Hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? Jag känner mig orolig.

Rullskidorna används åtminstone ganska flitigt. Igår fyrtiofem minuter annandagsrunda mellan hemkomst från julfirande och bio...

...och på juldagen testade jag något så absurt som terrängrullskidor som man kan köra på grusväg. Kändes skumt. Och eftersom det var lite mantagervadmanhaver-läge med lånade pjäxor i storlek jättestora och tio centimeter för långa stavar så var det mest på leknivå. Festligt var det hur som helst.

God jul(jogg)!

Årets julaftonsjogg innehöll som vanligt glögg och lussekatter. Och tyvärr ett knä som ömmade lite, fast jag rehabbat duktigt och löpvilat sen den 6e december. Men det ska jag inte tänka på just nu.

God jul mina fina läsare! Hoppas ni får en underbar dag ihop med människor ni älskar!

Dagens långsamlöparcitat

Jag hänger en del på jogg.se, och ibland snubblar man över riktiga små pärlor i forumet. Som dagens citat, upphittat i en tråd med maratonnybörjare som tänker debutera på distansen 2012. Bernt-Åke, 73 år berättar att han ska springa sin tredje mara 2012, och befarar att det kommer ta tid:

"Jag springer inte med tidur. Jag använder almanacka."

Klockrent. Jag har märkt att jag går mer och mer åt det hållet. Jag funderar på att sluta jaga tider och istället springa alla lopp med utgångspunkt att bara njuta.

Hjärnan måste med

Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att  det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?

Anmäld

Det är inte utan att jag stämmer in lite i kören av människor som undrar om jag är riktigt klok. Men jag funderar inte över min egen intelligensnivå just för att jag tänker genomföra en ironman (folk tycker av någon anledning att det är lite knäppt det här med att simma 3,8k, cykla 18 mil och sen springa ett marathon), utan för att jag är villig att betala över 4000 kronor för det. Men har man bestämt sig så har man. Nu ska jag bara se till att träna lite också, och bli lite mer övertygad om att jag faktiskt kommer klara av det här. Imorse simmade jag min längsta sträcka i sträck utan att få en kallsup. Jag kom tvåhundra meter. Det tar sig, kan man ju säga. Men samtidigt - det är några hundratals meter till som ska simmas i Kalmarsund.

Men jävlar i min låda vad det pirrade i magen när jag såg mejlet som bekräftade den här galenskapen! Det är lite samma känsla som när jag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Det känns korkat men samtidigt så fantastiskt spännande att jag knappt kan stå still.

Är det här verkligen triathletmaterial?

Gårdagens viktigaste lärdom

Det sägs att man ska lära sig tre nya saker varje dag. Jag minns inte vilka två andra grejer jag lärde mig igår, men den första saken var i alla fall att en stel löparkropp inte bråkar med juijitsugolv.

Efter att jag kört ett någorlunda långt långpass alldeles allena på mina rullisar mötte jag upp intervallspringande klubbkompisarna i ett rött litet hus några kilometer utanför stan. I huset ligger en hyfsat anrik juijitsuklubb, och innan vi lånade bastun fick vi prova på några enkla grepp och självförsvarsgrejer på det mjuka golvet. Bland annat skulle vi rulla baklänges över axeln och komma upp stående igen efter att ha fallit. Över axeln alltså. Men min stela löparkropp tyckte att axel var lika med nacke och sen gick det som det gick. Imorse vaknade jag med en nacke som inte mådde så bra. Mycket klokt gjort. Nästan i samma division som att stuka foten i högklackat och sen inte kunna springa på nån månad.

Nåja. Jag lärde mig i alla fall något. Och kunskap är väl alltid bra. Eller?

Världens svagaste rumpa

Naprapat-Gabriel som jag träffade i torsdags tryckte och drog lite i mina ben och konstaterade att jag har världens svagaste rumpa. Eller nä, riktigt så sa han inte. Men han sa att mina höfter och mitt säte måste bli starkare, särskilt på högersidan. Sen plockade han fram pilatesbollen och sa åt mig att göra enbensknäböj med bollen mellan väggen och min rygg. Jag klarade en och en halv på mitt högerben. Gabriel tittade på mig med bekymrad blick och sa att om jag hade varit en nybörjarlöpare hade han inte släppt ut mig i löparspåret förrän jag klarade av minst tio, helst femton. Jag skyllde på att jag var trött som en gnu efter att ha klivit upp fyra på morgonen och sen jobbat röven av mig hela dagen. Plus att jag har sovit riktigt uselt överhuvudtaget senaste veckan. Dålig ursäkt, jag vet. Men till mitt försvar kan jag säga att igår fixade jag tio stycken på samma ben när jag var lite mer utvilad. Så det så!

Hur som helst. Min plan framöver ser ut som följer:

- 30 djupa knäböj med pilatesboll mot ryggen

- 30 "sidförflyttningar", det vill säga, ner i nittio grader i knäna i typ en knäböj, sen flyttar man överkroppen åt sidan till man har höften och knät i en rak linje, sen över till andra sidan och så vidare. Det ska kännas i utsida höft.

- 15 (eller så många jag klarar av) enbensknäböj per ben med bollen mot ryggen

- 30 sidgång med gummiband runt fotlederna - man går som en krabba typ och är noga med att både ta ut steget och hålla emot när man flyttar ihop fötterna.

- 15 "höftlyft" per ben. Stå med sidan mot en vägg. Lyft upp benet närmast väggen i nittio grader. Slappna av i höften och liksom "tappa höften" utåt. Lyft sedan upp höften igen.

Allt ska göras så ofta jag kan, men minst tre gånger i veckan. Jag tänker mig att varje dag är en bra grej. Annars blir det som när jag tänker att jag ska yoga. Säger jag två gånger i veckan så går det alltid att skjuta upp "för att jag inte hiner/orkar/har lust" och sen står man där på söndagen och har inte gjort en enda gång.

Och så ska jag inte springa förrän på den traditionella julaftonsjoggen. Gör det ont i knähelvetet då så är det bara att rehabba vidare. Och rulla på min rulle.

Balans är inte min bästa gren...

...och därför kommer jag inte särskilt djupt i enbensknäböjen. Men jag jobbar på det!

Glöm inte lyssna på P4 ikväll!

Grymma Daniels historia i P4 Dokumentär ikväll. Kl 22.05 ska du slå på radion. Och kan du inte lyssna ikväll är det bara att följa länken och lyssna i efterhand eller ladda ner podden.

Jag är kär

Under mina tre år som springtokig har jag talat mig varm om alla underbara löpare som jag träffat och lärt känna. Som min fantastiska klubb SIF som jag tycker så mycket om att jag blir helt fånfnittrig när jag tänker på dem. Löpare är ett oerhört sympatiskt folk.

Ikväll har jag simmat med triathleter. Och frågan är om inte de är ännu härligare! Jag tror bannemig jag är kär. Om man nu kan vara det i ett gäng människor man aldrig träffat förut och knappt minns namnen på eftersom man i vanlig ordning var så fokuserad på att säga sitt eget namn rätt när man hälsade att man inte lyssnade på vad de andra sa...

Det jag är kär i är det oerhört stora hjärta och den öppna famn som jag möttes av. Jag sa typ "hej, jag vill bli triathlet och jag skulle vilja hänga lite med er ikväll" och de bara "shit, kul, hoppa ner i bassängen bara så ska vi lära dig allt vi kan!". Ungefär. Och trots att jag simmar som en padda som har svårt att få luft så var det ingen som skrattade. Vid varje vändning var det någon som gav mig något tips, alla var så himla uppmuntrande och hjälp, jag sitter här och blir helt känslosam. Men det är så jäkla vackert med prestigelösa människor som vill dela med sig av sin kunskap.

Efter passet snackade jag och en annan tjej som också var nybörjarsimmare om det där sympatiska, hjälpsamma draget hos individuella idrottare. Man kunde ju tro att det är i lagsporter man hittar lagkänsla och där folk tar hand om varandra, men min erfarenhet är att det är precis tvärtom. Jag har aldrig upplevt konkurrens och missunnsamhet bland löpare eller skidåkare till exempel. Alla hejar på varandra och det finns liksom inte att man blir hånad för att man är långsam eller sämre. Och det är något man inte kan låta bli att älska.

Några av alla mina underbara träningsvänner i SIF.

Som att sola solarium för att våga gå till stranden

Imorgon tänkte jag våga mig på att träna ihop med folk som faktiskt kan simma. Jag är nervös. För att råda bot på det har jag simmat lite idag. Jag inbillade mig att jag hade glömt allt och kände att nä, nu får jag nog se till att damma av det jag lärt mig och se till att bli lite bra. Annars vågar jag inte simma med triathleterna.

Så dumt.

Jag kände mig ungefär som de där människorna som aldrig vågar gå i kjol på sommaren eftersom de har så vita ben. Eller såna som solar solarium i tre månader innan sommaren kommer för att se brun och fräsch ut när solen tittar fram.

Poängen är ju att jag ska få tekniktips av triathleternas tränare, och att jag är där för att lära.

Förresten är det nästan galet vad jag längtar till efter Vasaloppet när min triathlonsatsning kan komma igång ordentligt. Jag har just läst igenom Halmstadtriathleternas träningskalender och de har så mycket roligt för sig att jag nästan önskar att vintern kunde vara över nu.

Fast bara nästan.

Kalmar triathlon blir Ironmantävling

Skärmdump från ironmankalmar.com

Här sitter man i godan ro och arbetar med lite av varje och så får man ett litet meddelande på Facebook. Och två sekunder senare har man i princip bokat hotell och planerat för att göra av med hiskeligt mycket pengar på en liten tävling. Och fått fjärilar i magen. Och bitit ner alla naglar till nagelbanden.

Nu är det nämligen klart. Kalmar triathlon blir en Ironmandeltävling. Anmälan öppnar den 20 december. Gissa vem som kommer hänga på låset?

Lösningen på mitt knäonda

Idag har jag träffat Anna. Anna är en synnerligen sympatisk naprapat. Hon har knäckt och dragit lite i mig och gjort fasansfulla saker med min ITB-sena. Jag är sned i mitt bäcken och dessutom har jag en låsning mellan skulderbladen, och det har hon försökt fixa. ITB-senan och min lårkaka fick sig en omgång av någon slags värmepistolsliknande apparat som skulle stimulera cirkulationen, sen plockade hon fram sugkoppen, efter det masserade hon senan (fysatanigatan vad det gjorde ont!) och sen stretchade hon mina ben i alla möjliga och omöjliga vinklar.

Och vad är det då som har hänt? Varför har jag ont i knät?

Anna menar att det hela hänger ihop med min cykelvurpa för sisådär sex veckor sedan. Lårkakan sitter ju på högersidan (ja, sitter - den är fortfarande kvar och gör lite ont), och när musklerna svullnade upp där så irriterade det min (förvisso redan ganska stela) sena och när jag dessutom gick lite snett för att kompensera smärtan så blev det knas. Kombinerat med ett snett bäcken blev det inte så bra.

Jag är nöjd och glad över att det verkar vara en så "enkel" orsak. Det hade varit tusen gånger värre om jag snedbelastat under lång tid, sprungit "fel" och så vidare - kort och gott liksom slitit på senan under lång tid. Nu verkar det som att det här kan gå att lösa ganska fort.

Men jag fick förstås höra också att det minsann inte är bra att slarva med enbensknäböjen och alla de där andra bra balans- och styrkeövningarna. Och även om Anna var super på alla sätt så erkände hon att hon inte är bäst i världen på träningsprogram och sånt, så hon gav mig en tid hos sin kollega Gabriel som jag ska träffa på torsdag för att snacka rehab och prehab, löpteknik, stretching och lite annat smått och gott. För jag behöver bli starkare i höfterna och kring knän och fotleder.

Märklig känsla förresten, det här med att någon knäcker och drar i en. Det gjorde inte direkt ont när det knäckte, men det var sjukt obehagligt att höra knakandet. Och efteråt var jag lite lätt vimmelkantig och mådde lite illa. Förmodligen av anspänningen.

Hur som helst känner jag just nu att jag inte riktigt tycker om läkaren på VC som jag träffade för att kolla vad jag skulle göra åt min lårkaka. Läkaren verkade mest förvånad över att jag kom dit och ville ha den kollad ("inget att göra något åt, och den kommer nog läka och försvinna snart ska du se") medan naprapat-Anna konstaterade att när de är så omfattande som min är så vinner man mycket på att massera och få igång cirkulationen, särskilt eftersom man då kan slippa att få massa följdverkningar av kakan.

Radiodokumentär om Daniel

Foto: Sofie Erman.

Jag har stundtals världens bästa jobb. Eller vänta, jag har världens bästa jobb. Och de senaste veckorna har jobbet bland annat inneburit att jag fått jobba med en dokumentär om min fantastiska vän Daniel som jag gissar att flera av er som läser min blogg känner till redan. Daniel fick diagnosen MS för några år sedan, men om man inte vet om det kan man verkligen inte tro det. Diagnosen var det som fick honom att börja löpträna för drygt tre år sedan, och numera springer han maraton snabbt som en vind.

På söndag kan du höra P4 Dokumentären "Spring för livet". Kl 22.05 är det som gäller, eller så kan du lyssna via webben.

Motvindshelvete

Ibland känner man sig stark. Nästan oförskämt stark. Man njuter av känslan och blir gärna lite övermodig. Till exempel kan man efter fyra kilometers lätt rullskidåkning tänka att "nämen om man skulle ta och köra en liten omväg så passet blir dubbelt så långt som jag tänkte från början...?" och när man svängt av och tagit sig ut på den lite längre rundan är det plötsligt inte så lätt längre. Då har man upptäckt att det visst blåser lite idag och att de där första fyra kilometrarna var det medvind.

Jag har verkligen haft kanske tidernas jobbigaste rullskidpass. Vasaloppet var ingenting mot de här två milen på fullkomligt urblåsta och uselt asfalterade vägar runt Halmstad. Det blåste så mycket att jag fick köldhuvudvärk!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Sista två kilometrarna på rundan går utför och idag med sidvind. Rena rama återhämtningen, således. Och där fick jag sällskap av en triatlet på cykel som tyckte att det var dags för mig att haka på Halmstadtriatleternas simträning. Ska jag bli triatlet får jag lägga på ett kol, liksom. Och det är ingen ursäkt att jag är dålig på att simma. Man blir inte bättre om man låter bli. Så nu jäklar. På torsdag ska jag simma med übercoola triatleter.

Jag minns december 2010

För ett år sedan vid den här tiden hade jag redan kört årets första skidpass. På natursnö! Och innan jul hade jag åkt längre än ett Vasalopp på träning. Snön var som maräng, solen sken och livet var allmänt glittrande i december 2010. Eller ja, jag var visst rätt sjuk och trött också märker jag när jag kollar träningsdagboken från förra året. Men jag minns december som vacker.

Det är rätt bra att kolla träningsdagboken från tidigare säsonger ibland. Jag har nämligen suttit och inbillat mig att jag varit lat på rullskidorna i år, särskilt jämfört med förra hösten då jag tyckte att jag åkte hysteriskt mycket. Gissa hur mycket jag åkte totalt förra hösten?

Exakt lika mycket som jag åkt den här hösten.

Minnet är selektivt.

Men snö, det hade vi i december förra året. Jag önskar att världen kunde bli lika vit snart igen.

Förra årets andra pass på natursnö bjöd på sol, stenhårda spår och tre mil tillsammans med överlyckliga och sprittande skidvänner.

Jävla knä. Hej foamroller!

Jag har varit och flängt igen. Hälsat på Stockholm och bland annat fått mig en halkig promenad tillsammans med Z. Z är bra. Han är en sån person som plockar ner det mesta ett par pinnhål bara genom att vara klok som en bok. Säger att man ska skynda långsamt och sånt. När jag säckade ihop på Markusloppet tidigare i höstas var det han som sa att hallååå det är väl inte så konstigt, du sprang ju sju mil för bara nån vecka sedan och du är inte så jättevan vid de där distanserna ännu och det är inte så farligt att det inte gick så bra nu, ta det lugnt för du har ju hela livet på dig! och även om jag knorrade över att få höra den sanningen så nickade jag inombords, för jo, visst hade han rätt. Det är inte bråttom! Jag måste inte vara superultralöparen varje dag, hela tiden. Det är okej att ta en sak i taget. Jag måste inte springa 24-timmars numedengång bara för att jag klarat av att springa sju mil. Skynda långsamt.

Hur som helst. Jag har fått ett litet ont i mitt knä. Inte ont så jag dör, men tillräckligt ont för att jag ska bli orolig. Jag tänker ungefär sjutton steg framåt och målar världen helt svart. Åååh, nu kommer jag behöva vila i hundra år och näää vad jobbigt jag kommer bli ur form och det kommer bli jättetufft att komma tillbaks och kommer jag verkligen kunna springa maraton igen och blablabla. Och så vidare. Och eftersom jag har ett litet ont i mitt knä så blev det en promenad istället för en löptur tillsammans med Z. Och Z lugnade mig. Det är inte hela världen. Livet är inte slut. Det kommer fler lopp. Och så vidare.

Jag har hur som helst slagit på stora trumman. Bokat naprapattid på måndag. Köpt skumgummirulle. Så ungefär i den här positionen kommer man hitta mig lite då och då framöver:

Berit har stulit ljuset!

Jag var inte direkt stora, starka löparen igår när jag skulle ge mig ut och springa en sväng. Snarare var jag jordens mest ynkliga och ömkansvärda.

Du vet känslan när det är varmt och skönt under täcket och utanför väntar iskallt golv och du är inte så sugen på det? Så, fast upphöjt till tusen, kändes det. Här sitter man liksom med en solvarm kropp som fått mysspringa i sommarvärme i en vecka och så plötsligt ska täcket dras undan och piskregnet och nästanminusgraderna kommer fram och visar sina fula trynen. Jag var oerhört svårövertalad.

Men du vet ju hur det är. Så fort man tagit första löpsteget känns allt lika jublande härligt igen. Regn, snö eller sol, det spelar ingen roll.

Fast en sak som jag tycker om när jag springer är ljus. Finns det ingen sol går det bra med artificiell belysning, bara jag slipper famla fram i dunklet.

Igår var det tvärmörkt. I alla fall på ungefär sjuhundra meter av mitt tre kilometer långa elljusspår. Det måste vara Berit som har snott mina lampor! Vafalls! Jag som trodde att jag sluppit undan stormens konsekvenser. Nåja. Inget stoppar förstås en löpare, och vi var många kvällssuddare som snurrade varv efter varv på det där spåret, springandes i ljuset, tassandes i mörkret. Och jag kom hem en löparupplevelse rikare!

Ge mig mer ljus!

Vulkanön i bilder

Jag erkänner. Jag önskade att jag hade haft Bianchin med mig till Lanzarote. Vi hyrde en bil en dag och körde runt ön, och överallt var det cyklister. Och det såg så himla härligt ut! Nästa år vill jag åka på cykelresa!

Men jag har haft en fin vecka även utan cykel. Morgonjoggarna fick göras på en stenlagd strandpromenad, några svarta vulkanstränder såg jag inte nånstans. Vem har lurat i mig att sanden är svart på Kanarieöarna? Och eftersom jag är en badkruka som tycker att allt under 23 grader är omänskligt så blev det ingen havssimning. Måste jobba på det nästa sommar. Det blir tufft att simma i Kalmarsund om jag ställer såna krav på vattentemperaturen...

Fotograf: Johan

Förutom några morgonjoggar bestämde vi oss för att springa till de vackra stränderna på Papagayohalvön en förmiddag. Det som såg ut som klippor precis vid havsbandet på håll visade sig mer likna grushögar när man kom upp på dem. Men snacka om mäktiga vyer! 

Det var riktigt roligt att springa i värme igen!

En morgon efter frukost vandrade vi upp på vår närmsta vulkan. En promenad på sisådär fyra kilometer upp på kanske trehundra meters höjd.

En av dagarna ägnades alltså åt en biltur runt ön. Vi hade hört talas om att det skulle finnas vinodlingar, men hur stora de var hade vi inte riktigt greppat. När vi kom in i La Geriadistriktet och såg hur murarna med varsin vindruvsplanta bredde ut sig över bergväggarna blev vi helt stumma.

Vi bodde på södra delen av Lanzarote där det för det mesta var frånlandsvind och dessutom en massa vågbrytare överallt. På norra delen av ön låg vindarna på in mot land och vi fick äntligen lite vågor.

Men ibland är det förstås bra med vågbrytare, så att de små härliga barnen man reser med kan leka som de vill utan att risker att försvinna ut i havet.

I den lilla byn Haria hittade vi en lustig liten butik där en långhårig hippie sålde sjukt roliga skor i alla möjliga färger. Ett par med nån slags myra på fick följa med mig hem.

På en vulkanö finns det förstås grottor också. Djupa, fina grottor.

En av de mäktigaste grejerna var nationalparken Timanfaya som består ungefär av en tredjedel av det område som täcktes av lava under de senaste vulkanutbrotten för trehundra år sedan.  Det var mörkt, tyst och oerhört märkligt att åka runt bland de svarta bergen.

Nästa gång jag reser söderut hoppas jag det blir i sällskap med en cykel. Fy tusan så roligt det vore!

Hej Sverige och världen!

Jag hade mina funderingar på att blogga från min vulkanö, men bestämde mig till slut för att logga ut från internet totalt. Och du anar inte hur skönt det var! Hjärnan har fått en välbehövlig paus och jag känner mig totalt utvilad. Nu har jag landat i ett blåsigt och höstigt inferno och försöker hitta adventsstämningen. Det går verkligen sådär. Men kanske är det så att Vinterstudion om en timme kan ändra på det? Efter en vecka med sol längtar jag efter snö...

Papegojhalvön var ett av de vackraste ställena vi var på förra veckan.