Post Ironman Stress Syndrome

Alltså. Förra året vid den här tiden var jag på väg in i nån slags supermegaträningsdepp (och lite grann av en supermegadepp av det lite mer allomfattande slaget - det som liksom inbegriper typ allt i hela livet), men det fattade jag inte då. Jag trodde att det var den gamla hederliga postloppdeppen som gjorde sig påmind. Det var det förstås kanske också, till viss del. Till en början. Sen spårade det ur.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att samma sak inte ska hända igen. Jag måste ta hand om mig bättre, jag måste låta bli att känna stress över en massa saker. Över livet, över vad jag tränar, över vad jag inte tränar. Du hör ju, det är inte särskilt sunt. Den där stressen över vad jag faktiskt gör i relation till vad jag "borde" göra (det vill säga - hur lite jag tränar i förhållande till hur mycket jag tänker att jag borde träna om jag ska överleva/bli stark/klara av mina utmaningar/nå mina mål) dyker upp när jag är mitt allra mest sårbara jag. När livet i stort är lite för ogreppbart, när jag av nån anledning går från en trygg, välkänd miljö till en ny, okänd och lite läskig situation. Förra hösten handlade det om en ny jobbsituation som jag trodde jag bara skulle älska, men som blev övermäktig av olika anledningar.

I år är jag starkare. I år vet jag vad jag tål och när jag måste säga ifrån. Jag hoppas att det ska leda till bättre balans i livet i stort.

Jag har bestämt mig för att låta träningen vara enbart lustfylld ett tag framöver. Och då snackar vi inte ett tag som i fram till nästa storslagna utmaning, utan snarare på obestämd tid. Jag vill träna för att jag älskar det. Jag vill springa uppför kilometerlånga backar eftersom mitt hjärta skuttar av glädje bara av tanken på det. Jag vill simma tills isen lägger sig på mina sjöar (nåja...) eftersom jag njuter så ofantligt av att känna vattnet leka kring min våtdräktskropp. Jag vill yoga eftersom jag mår bra av det och gillar att stå i hunden tills det snurrar i huvudet.

Så. Jag ser fram emot den här hösten. Shit vad jag ska njuta. Plocka svamp. Syra grönsaker. Dricka te. Springa lopp. För jo, det är inte så att jag kommer vägra nummerlappar bara för det. Jag har råkat hamna på den här startlistan. Och på den här. Och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på tjusig skånsk bokskog en gnistrande oktoberdag, och på pannlampeupplyst party längs österlenvägar i november.

Ja, det går fortfarande att simma i sjön! Säkert typ 18 grader. Foto: Johan.

Typiskt njutargrej: Var ute och sprang häromdan. Kom till badplatsen, tänkte hoppa i vattnet för att skölja bort all backlöparsvett. Hittade grymma fotografen Thomas vid en kajak på stranden. Han lånade ut kajaken åt mig en liten stund. Fatta vilken frihetskänsla! Nu vill jag ha en kajak också. :) Foto: Thomas Johansson.

Sökes: Hänsyn och självinsikt

De senaste dagarna har jag funderat en del. På hänsyn och respekt. Och på självinsikt. Ibland har jag en ryslig brist på den senare. Som när jag drar iväg på racern i en rasande fart och tror att jag ska snitta över trettio alldeles själv i sju mil. Jag kroknar förstås när jag vänder mot vinden och inser att jag haft medvind i tre mil.

Men det är fler som saknar självinsikt. Jag förstår till exempel inte vad långsamma bröstsimmare har att göra i snabba banan i simhallen. Det finns oceaner av plats utanför just den banan, så det är helt obegripligt att de väljer att plaska omkring just där. I normala fall tycker jag att man ska låta bli att jämföra sig med andra, det spelar liksom ingen roll hur snabbt alla andra springer/cyklar/simmar utan det viktiga är din egen utveckling och är det någon du ska jämföra dig med så är det gårdagens version av dig själv. Men det finns undantag. Till exempel är det lämpligt att fundera lite över om du verkligen hör hemma i snabbsimbanan om du ideligen blir omsimmad av simmare som gör två längder medan du knappt gör en. Självinsikt!

Och sen var det det där med hänsyn och respekt. Vi är många som samsas om löpspår, skidspår, cykelvägar och gator. Du och dina femtielva småbarnsmorsekompisar får gärna gå i bredd med era rymdfarkostliknande barnvagnar i löpspåret, men då måste ni ha uppsikt både framåt och bakåt och vara beredd att flytta på er om någon kommer springande. Samma sak gäller löpare som av någon anledning springer där det är meningen att man ska cykla mtb eller rida. Håll uppsikt och tänk på att stigen egentligen inte är gjord för dig!

På landsvägar får vi cyklister vara lika mycket som ni bilister. Vi gör vårt bästa för att hålla oss så samlade och tighta som möjligt, du borde göra ditt bästa för att köra trafiksäkert och inte äventyra vare sig ditt eget eller våra liv.

Och sen ska vi bara inte tala om hundägare som trampar sönder skidspåren. Än så länge är det inte snö så jag ska försöka låta bli att elda upp mig över den grejen. Kanske har det hänt något med mänskligheten så att vi slipper den plågan i vinter.

Jag hör att jag låter som en surtant. Men så får det vara. Allt jag önskar är bara lite ömsesidig hänsyn. Okej?

Titta vad jag hittade på min lilla löptur idag! Ett gammalt grustag som numera är naturreservat och som man får springa och cykla runt i om man vill. Många fina backar att erövra stavlöpandes i höst!

Prioriteringar och bläckfisksyndromet

Jag läser runt på bloggar och hör hur det mullrar bland tränande människor omkring mig. Säsongen planeras. Det görs maxstyrketester, test av syreupptagningsförmåga och läggs upp träningsplaner ihop med grymma PT:s och tränare.

Det är lätt att ryckas med i glädjeyran och peppen. Men för min del gäller det att tänka efter före just nu. Vill jag verkligen träna sådär strukturerat som jag inbillar mig att jag vill? Hur ser mitt övriga liv ut det kommande året? Det och många fler frågor måste jag försöka svara på innan jag kastar mig in i planerandet.

Det känns som att två olika slags träningspersonligheter slåss inuti mig. Den ena vill ha struktur och ordning och köra en stenhård satsning mot Ironman 2013. Den andra vill flyga fram på träningsendorfiner och aldrig ha struktur och tråkigt. Träna det som känns festligt för stunden och lägga ner det här med press att prestera.

Samtidigt umgås jag med storslagna idéer och tankar kring cyklingen. För någon månad sedan drömde jag om en tempohoj att susa fram med i vår, ett fartvidunder som skulle ta mig till nya nivåer i min triathlonsatsning. Men de senaste dagarna har jag istället börjat fundera på att satsa lite mer seriöst på cyklingen och hålla mig till linjehojen även inom triathlon. Kanske istället satsa på en ännu bättre linjecykel att trimma in i vår och sedan testa att tävla lite framåt sommaren. Jag har fått en sån sjuk cykelpepp den senaste veckan tack vare engagerade och positiva klubbkamrater som ser potential i mig på ett sätt som jag aldrig överhuvudtaget funderat över själv.

Och mitt i allt det här finns Vasaloppet. Peppen inför skidsäsongen kommer och går. Jag var ute på ett pissblött och tungt rullskidpass häromdagen och kände mig bara helt trött på hela grejen. Varför måste jag ha fingrarna i alla jäkla syltburkar som jag kan hitta? Jag är som en förbannad bläckfisk emellanåt, en bläckfisk som har tentaklerna ute i varenda liten vrå där det kan tänkas finnas lite svett och endorfiner att hämta.

Samtidigt vet jag att jag kommer älska skidåkningen när det väl faller lite snö. Och det är ju variationen jag älskar. Jag tycker om att ha en kropp som är stark på alla möjliga sätt och som kan hantera i princip varenda träningsform jag ger mig på.

Men någonstans måste jag prioritera. Och exakt hur jag ska göra det har jag inte kommit på ännu. Men jag vet att jag måste låta det ta lite tid. Ironman Kalmar är många månader bort. Vasaloppet kan jag åka på vilja och rutin. Ingenting springer ifrån mig. Än är det ingen ko på isen, men det vore bara väldigt skönt att veta vad jag vill. Jag får helt enkelt fundera lite till.

Häromdagen gjorde jag för övrigt comeback på gymmet efter en lång frånvaro. Det kändes, kan jag lova!

Veckans träning: Vila, vila och vila

Det kliar i hela min kropp. Ungefär ända sedan jag vaknade dagen efter Ironman Kalmar har jag velat sätta mig på min cykel och dra iväg ut på nya landsvägar och lukta på den annalkande hösten. Och shit vad jag ville springa kilometer efter kilometer längs havet och uppochner för svindlande kullar. Men jag lät bli. Oavsett vad min hjärna sa till mig så behövde min kropp återhämtning och vila. Totalvila från träning.

Det handlar om två saker:

För det första måste min kropp laga sig efter den enorma påfrestning som en Ironman innebär. Även om jag aldrig fick särskilt ont någonstans (mina enda skavanker var ett skavsår på vänster häl, en blåsa på höger fot och en märklig smärta i vänster axel som gjorde att armen blev lite svag och konstig - allt gick över inom ett par dagar), så har min kropp kämpat ordentligt och den förtjänar att få ta det lugnt.

För det andra måste jag fortsätta att älska träningen. Jag vet nämligen att om jag kör igång igen mitt i ruset efter en fantastisk tävling så kommer jag att få en motivationsdipp ganska snart. Jag må vilja cykla jorden runt just för ögonblicket, men det är en illusion. Jag vet det. Jag har gått på den grejen alltför många gånger och efter några veckor antingen börjat få ont nånstans eller blivit helt håglös och träningsosugen. Och där vill jag inte hamna.

Istället strosade jag runt på Österlen med Johan, cyklade en sväng på Bornholm och ännu en liten sväng på Ven tillsammans med en vän. Jag har promenerat och funderat. Bearbetat min fina dag i Kalmar. Pratat om den, tänkt på den. Jag har varit en lite annan människa - min hjärna har inte riktigt fungerat som vanligt. Jag har haft svårt att koncentrera mig, och jag har verkligen behövt ta det lugnt och bara vara. Och jag har varit så lycklig. Ingen tomhetskänsla, ingen "åh nej, min stora utmaning är över, vad ska jag hitta på nu!". Bara glädje.

Det var först i slutet på veckan, kanske i fredags, som jag kände mig som mitt vanliga jag igen. Jag började känna mig lite mer skärpt, jag blev spralligare och lika rastlös som vanligt. Och jag började planera för det kommande året.

Idag är sista vilodagen. Imorgon tränar jag igen. Jag längtar!

Östersjön kan vara den kallaste pöl jag nånsin badat i. Jag njöt inte just det här ögonblicket kan jag säga.

Men stranden nedanför Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud var underbar. På alla andra delar av Österlen blåste det som tusan, men när man gick ner genom skogen och kom ut på den smala strandremsan kom man till Medelhavet.  Och nästan ensamma var vi också. Fantastiskt.

En annan sak alla borde göra på Österlen är att besöka Friden. Underbart goda pizzor på ekologiska och närproducerade ingredienser. Och coolt ställe som verkligen ligger vid vägs ände en bit inåt land från Kivik.

Fast apropå mat är det inte mycket som slår ungsbakad färsk torsk med smörstekta rödbetor och tomater till. Och en IPA från lokala bryggeriet Stockeboda.

Fjärilar och frihet

Igår gjorde jag mina sista arbetstimmar på de närmsta tre veckorna. Känner mig fri. Tre veckors sammanhängande ledighet. Det var längesen jag hade det. Passade på att ta en vilodag inför tre dagar med tuff mängd. Idag - långpass löpning. I morgon - Ride of hope Halmstad-Göteborg följt av en löptur förhoppningsvis. På måndag - långdistanscykling i nya omgivningar i Västergötland.

Efter det är det dags för några snabba, hårda pass. Och lite ÖV-simning. Sen är det tid för nertrappning för att kroppen ska få möjlighet att hämta hem all träning jag gjort den sista tiden.

Om två veckor gäller det. Man brukar säga att nervositeten är som fjärilar i magen. Jag tror bannemig jag har fjärilar överallt.

Här tillbringade jag min vilodag. En av favoritplatserna vid havet i Halmstad. Sand mellan tårna är inte min grej.

Dagens outfit - våtdräkt

Solen skiner i Halmstad och det vankas simning idag. Undrar när jag simmade senast? Känns som att det var i mitt förra liv. Jag liksom klappade mig själv på axeln och lade mig nöjt på sofflocket efter prestationen att simma 2500 meter i sträck under ett pass. Det kändes liksom klappat och klart då. Klarar jag 2500 meter klarar jag allt, tänkte jag.

Fast sedan dess har jag tänkt om. Det är trots allt en god idé att träna det man vill bli någorlunda bra på. Och i veckan har jag dessutom blivit med våtdräkt som måste testas. Även det faktum att det vankas tävling på sprintdistans imorn spelar kanske in en aning i mitt plötsliga beslut att ställa in dagens cykling och istället promenera bort till simstadion för några vändor i femtiometersbassängen.

Ja, du läste rätt. Tävlingspremiär i triathlon i morgon. I Hindås. Alla som vill är välkomna att komma dit och titta på spektaklet. Kommer jag drunkna? Kommer jag hitta rätt cykel? Kommer jag hamna i straffboxen? Så många frågor, så få svar.

Nån sa förresten att det kan vara lämpligt med öronproppar när vattnet är kallt. Kallt vatten i trumhinnorna stör tydligen balanssinnet. Herrejesus. Jag har inga öronproppar. Det räcker liksom inte med att jag ska paddla omkring i vattnet klädd i ett korvskinn, jag kommer dessutom göra det uppochnerpåochbakåframvänd när jag inte vet var jag är nånstans eftersom jag förlorat balansen och allt det där.

Lördagsoutfiten. Jojjomen.

Det är under vilan som...

...kroppen bygger upp sig? Jo, så är det förstås. Men det är också under vilan som hjärnan går på högvarv. Det är då som de mest fantastiska saker utspelar sig i fantasin. Idag har jag till exempel sprungit otaliga millopp, och alla har haft det gemensamt att jag persat och dessutom haft omänskligt roligt. Den otroliga smärta som det innebär att springa en mil snabbt existerar inte i min fantasi. Shit vad jag längtar efter att flyga fram i löparskorna!

Tyvärr tror jag inte att det kommer bli verklighet av just den här fantasin. Årets enda planerade millopp är Falkenbergs stadslopp i slutet på juli, men det loppet hade jag tänkt kombinera med en liten cykeltur både dit och hem. Inte läge för pers kanske. Men springa fort går ju ändå! Jag får helt enkelt se fram emot alla intervallpass som jag kan hitta på.

En annan sak som jag har upptagit min tankeverksamhet idag är hur otroligt pigg och sugen på att simma jag kommer bli när kommunens utomhusbassänger öppnar för säsongen. Simstadion Brottet som ligger precis vid havet och där femtiometersbassängen är fylld med tempererat havsvatten är en av mina favoritplatser i stan. 28 maj slår de upp portarna. Jag hoppas verkligen att jag ska hitta simglädjen där igen, för som det är just nu kan jag inte tänka mig något tråkigare än att ligga och stirra ner på en bassängbotten i en simhall.

Ja, sånt funderar jag på medan jag vilar såhär dagen efter tävling. Som tur är ska jag både cykla och springa i morgon, då slipper jag tänka så mycket.

Under upploppet på Varbergsloppet 2011. Varmt och jävligt. Men snabbt och roligt!

När är det läge för en DNS?

Startbevisen har börjat trilla in på hallmattan. Gladast är jag över nummerlappen till Hallandsloppet nästa lördag - mitt livs första cykellopp. Tio mil på en vacker bana längs vägar norr om Halmstad. Känns bara roligt.

Och sen har vi det där med Stockholm marathon. Varje gång jag (eller någon annan i bloggosfären för den delen) skriver något i stil med "ojoj, hur ska det gå, är jag tillräckligt tränad" så kommer de peppande kommentarerna som på beställning. Klart du kommer klara det! Du är grym! Vältränad! Inget kan stoppa dig!

Och jag blir förstås överlycklig. Klart jag kan! Jag är grym. Kanske inte riktigt lika vältränad som jag kunde önska, men det blir nog bra. Så missförstå mig inte - jag älskar när ni skriver fina saker och när ni tror på mig.

Problemet är bara att motsatsen aldrig händer. Det är aldrig någon som skriver "nä, du borde nog inte starta. Det är alldeles för kort tid kvar för att du ska hinna genomföra all träning som behövs". Och tänk om det är just det som är sanningen den här gången?

Fast frågan är förstås om jag skulle lyssna. Eller om jag bara skulle ta det som en utmaning - Nähä, tror de inte att jag kan? Jag ska visa dem!

Jag är för övrigt lika god kålsupare jag. Jag skrev just ett svar på en kommentar från Jonna som oroade sig inför Vätternrundan. Och vad skrev jag? Jo, "Du har en stark motor, du kommer klara dig bra". Vad tusan vet jag om det? Det enda jag vet i det här fallet är det Jonna skriver på sin blogg, och det hon skriver till mig i sin kommentar. Och så tänker jag att jamen, jag vill ju peppa och få henne att känna sig bra. Men jag har ingen aning om vad som är rätt för Jonna.

Problemet är också att jag själv inte har en aning om ifall jag borde ställa mig på startlinjen i Stockholm. Och jag avskyr att inte veta. Jag när en omöjlig önskan om att någon ska komma och säga till mig vad jag ska göra. Men samtidigt vet jag ju att den enda som vet är jag själv. Det är min kropp. Det är jag som bestämmer. Det är jag som avgör om det är värt att chansa. Kanske går det bra, kanske får jag ett underbart lopp. Kanske går det mindre bra, kanske överanstränger jag någon liten del i mig någonstans, kanske pajjar jag min plan för Ironman.

Jäkla skit. Och som sagt - kan inte någon bara komma hit och bestämma åt mig?!

Veckans startbevisskörd.

Så var mitt 2011

Året var 2011. Och jag hade tänkt springa Stockholm marathon under 4.30, åka Vasaloppet på en tid som motsvarade en placering bättre än 6800 bland herrarna och dessutom satsa mer på rullskidorna. Jag sprang på 4.05 i Stockholm och hade roligt i tre mil, så roligt att jag anmält mig också till årets lopp. I mitt livs andra Vasalopp nådde jag inte mitt mål, och hade inte riktigt lika roligt som under premiäråret, men jag vet att jag gjorde mitt bästa, och jag är full av revanschlust inför kommande års lopp.

Men det är faktiskt inte de där stora målen jag minns allra bäst av året som gått. Det här är istället vad jag tar med mig från 2011:

En liten bit av Skåne, under en liten bit av en gästgifveritur under valborgshelgen.

Ultradrömmen
2010 var året då jag sprang mitt första ultralopp. 2011 blev det ingen målgång i mitt andra, Markusloppet, men däremot sprang jag 7 mil i Skåne mellan några fantastiska gästgiverimåltider tillsammans med underbara människor.

För Världens barn genom Halland

Och några månader senare, nervös men lycklig, stod jag redo att springa ett välgörenhetsrace på då obestämd distans tillsammans med Susanne Johansson. Jag hade någon månad tidigare fått en infall att lova att springa några meter per samtal vi fick in till P4 Hallands insamlingstelefonnummer till Världens barn. Det slutade med att vi fick springa sju mil genom ett soligt Halland, ivrigt påhejade av medmänniskor som gav oss mat och kramar längs vägen. Och jag kommer minnas den 13 oktober i resten av mitt liv.

Sjukt peppad under Göteborgsvarvet.

De lyckliga loppen
Trots undertiteln på den här bloggen gillar jag att springa fort också, i alla fall ibland. Jag kämpade med målet sub 48 minuter på milen under sommaren, och sprang ett Varbergslopp som inte gick som jag ville. Grispassen och långintervallerna som behövde springas för att jag skulle bli snabb kände jag en otrolig hatkärlek till, och sen plötsligt så sprang jag Falkenbergs stadslopp med en helt otrolig känsla i kroppen. Det var ett riktigt drömlopp, där benen kändes lätta och starka, och där inte ens min hjärna lyckades bråka ner mig. Och jag klarade sub48 med god marginal.

Men det är inte bara persloppen jag minns. Mitt halvmarapers satte jag i augusti i Halmstad, men det är känslan från Göteborgsvarvet jag tar med mig in i 2012. Det var ett lopp som kom in i min planering sent och som jag inte fick persa på eftersom jag hade Stockholm marathon helgen efter. Så jag sprang långt under max och njöt av varenda steg. Det var så roligt att jag undrar om det inte är just så man ska springa, alltid.

Skadorna
Men som alltid är det något som krånglar. Redan i början av sommaren fick jag känning i min högra höft, och jag bestämde mig för att ta tag i det ordentligt efter att ha fått en möjlig orsak till det onda under en sväng till Skåne. Jag körde Myrtlrutinen efter varje träningspass, och kände mig starkare och stabilare efter någon månad. Men sen glömde jag liksom bort de där höft- och sätesövningarna och plötsligt blev det vinter och mitt högra knä började göra ont. Så nu sitter jag här och löpvilar och rehabtränar och hoppas på det bästa.

Peppad inför det första av årets två rullskidslopp.

Rullskidorna
Min rullskidssäsong kom igång sent. Årets stora mål, Alliansloppet, ställdes in och jag var lite less på allt i början av säsongen. Men som vanligt växer min kärlek till rullisarna ju mer jag åker, och just nu, trots att jag förstås längtar efter snö, så drömmer jag om slitiga rullskidspass på nätterna och längtar ut nästan så fort jag kommit in efter varje pass. Och dessutom var 2011 året då jag provade riktiga plasttävlingshjul och körde snabbare än någonsin förr.

Löparvänner!

Vännerna
En otroligt vacker sak med löpningen och skidåkningen är alla fina människor man lär känna. Jag älskar att träffa vännerna i Simlångsdalens IF som inspirerar, sporrar och sparrar mig.

Vänner och jag på skåneäventyr

Jag lärde också känna sköna Daniel under året, Daniel som jag dessutom fick den stora äran att göra en dokumentär om. I Skåne träffade jag många människor som jag tycker om att ha i mitt liv. En utav dem är Zäta som är en bidragande orsak till att jag anmält mig till mitt livs äventyr...

Cykel-Therese.

Triathlon
...nämligen Ironman Kalmar 2012. Det började med en liten dröm som funnits i mig i något år om att kanske testa cykling och eventuellt nån liten triatlonsprint. Men jag kan ju inte låta bli att göra det största när jag ändå håller på, så efter att jag köpt min cykelpärla och testcyklat den i oktober så bestämde jag mig. Jag avslutade 2011 som wannabetriatlet, och 2012 ska bli året då jag blir triatlet på riktigt.

Vad är grejen med position två?

Jag tycks ha blivit helt spinningtokig. Eller så är jag bara cykeltokig och tar varje tillfälle jag kan att få trampa runt litegrann.

Men jag undrar ett par saker, så alla ni andra spinningfrälsta, hjälp mig!

Hittills har jag inte hittat någon instruktör som jag tycker sådär värst mycket om. Det är mest en himla massa tjo och hejhopp nu kör vi tio korta snabba intervaller här kööööööör hååååååårt LITE SNABBARE KAN NI frustfrust. Fast det står jag ut med just nu, jag tänker att det löser sig med tiden. Men, jag fattar inte grejen med att man ska hitta en kompis bredvid och en av oss ska bestämma vad vi gör i en halv låt och sen byter vi. Jag vill inte bry mig det minsta om de andra i salen, jag vill bara bry mig om mig själv. De andra ska vara där och flåsa och svettas i periferin och gärna ge ifrån sig ofrivilliga ljud av ansträngning (det gör nämligen jag, och det är roligast om alla andra också har det lika jobbigt som jag). Men de ska inte lägga sig i mitt cyklande.

Sysslar alla instruktörer med sånt?

Och en annan sak som jag funderar över är det här med position två. Alltså den där då man liksom står upp och cyklar som en tant. Jag känner mig som att jag är ute med gammelcykeln och försöker ta mig upp för en backe på det mest osmidiga sätt. Ska man inte vara cool landsvägscyklist där i spinningsalen och liksom fara fram som en liten välformad, aerodynamisk projektil?

Jag kanske gör fel, vad vet jag. Men jag försöker i alla fall vara den dära projektilen när vi slipper tantcykla och kan hänge oss åt den tredje positionen. Och framför allt kanske när vi sitter ner. Då drömmer jag om Bianchin och tänker på regnbågar och andra tjusigheter som man kan få se om man cyklar på riktigt.

Dagen då jag blev spinningfrälst. Men det kanske berodde på att vi cyklade
för sjukt coola Åsa Erlandsson. Bild lånad från The Convention.

The Convention. Hjälp?!

På lördag ska jag till Göteborg på mitt livs första konvent. Det råkade bli så när jag under ett ögonblick i somras fick lust att utmana mig själv att göra saker jag aldrig vågar göra. Jag är livrädd för konvent. Mest eftersom jag är övertygad om att jag kommer göra fel. Jag är inte typen som fattar koreografi särskilt fort, och jag får lätt prestationsångest. Men under den här hösten har jag dock lärt mig gilla gruppträningspass, eftersom jag hittat en dansklass som jag verkligen älskar. Så det ska nog gå bra det här också.

Men när jag kikade lite på klasserna jag anmält mig till så ångrade jag mig lite. Varför i hela fridens namn har jag fått för mig att Acroplay ("En sprudlande och dynamisk teamklass med inslag från både akrobatik och yoga. På ett lekfullt och svettigt sätt får du uppleva världen i ett upp och nedvänt perspektiv") var något för mig? Jag kommer ramla omkull och skaffa mig ännu en lårkaka. Jag borde satsat på kettlebells istället.

Nåja. Det kommer säkert bli bra.

Fast en sak som jag helt ärligt undrar över är det här med att duscha och byta om. Eftersom det här är min första gång så jobbar jag lite efter devisen "jag gör som alla andra gör". Således - hur många ombyten ska man ha? Ett för varje klass? Det är ju typ bara en kvart mellan varje pass, så det är inte direkt så att man hinner med stora duschceremonin. Eller?

Ser ni en förvirrad löpare irra runt i Sisjön på lördag så kan ni väl ta hand om mig!

Alla möjligheter i världen. Choklad, någon?

Det kom ett mejl...

What to do?! Jag som hade förberett ett litet tal för att förklara för mina medsimmare varför jag ser ut som ett misshandelsoffer. Nu får jag spara det till på torsdag. Och kvällen ligger plötsligt öppen. Jag gillar inte öppna kvällar utan ordning. När jag plötsligt kan göra vad som helst blir jag lat och vill göra ingenting- Förutom möjligen att äta upp alla chokladkakor jag bakade tidigare idag. Johan ska köra testlopp på rullskidorna. Jag borde följa med och fisåka i bakvattnet. Fast jag är ärligt talat lite skraj för att ramla omkull och slå mig. Töntigt, jag vet. Jag håller på att bli tant.

Fast nu är stavspetsarna slipade och det finns liksom inga ursäkter längre.

Nä nu kör det ihop sig

Det händer alldeles för mycket roliga saker hela tiden. Och jag vill vara med på ALLT! Ta bara helgen 12-13 november. Då springs det ultraintervaller runt om i landet, en kompis planerar för en träningshelg med massa roligt och så är det KUL-helg i Halmstad. På exakt samma, små korta dagar!

Och det finns alldeles för mycket saker jag vill göra just NU. Nya kompisen till exempel. Den borde jag ta ut på en testtur. Jag vill simma. Eller framför allt vill jag bli bättre på att simma. Jag vill springa. Helst av allt i nåt dygn. Och dessutom jag vill springa intervaller. En av alla mina klubbar (jo, jag har några stycken. Jag är föreningsnörd och vill helst vara med i alla på en gång. Snart ska jag skaffa mig en triathlonklubb också!) kör kvalitetspass bara några hundra meter från mitt hus på tisdagarna under vinterhalvåret. Det är ju nästan omöjligt att låta bli att vara med. Men jag ska inte hålla på med några intervaller, jag ska hålla på och vila min kropp lite så att den är pigg och glad till på lördag när jag ska ta mig an skåneland igen. Fast det är ju svårt att motstå. Ikväll ska vi springa "10*(1+1min) en kombination av backe och flacklöpning". Du fattar. Man säger inte nej till det. Enminutsintervaller är superroligt.

Jag ska önska mig fler timmar och fler dygn i julklapp.

Huvudbryderier

Häromdan satt jag tillsammans med några vänner och diskuterade vad som snurrar runt i huvudet under en löptur. Jag ville börja dra den där vanliga drapan om att när jag springer så går jag igenom diverse problem och rester från dagen som gått, löpningens meditativa lunk är en fantastisk miljö för problemlösning. Således är både huvudet och kroppen i harmoni när jag trycker på stopp på Garmin.

Men riktigt så är det faktiskt inte.

Jag tänker sällan på världsproblem när jag springer eller åker rullskidor. Ibland känns det som att jag inte tänker överhuvudtaget. Men när jag väl har igång hjärnan så stannar tankarna väldigt mycket här och nu. Jag noterar hur fötterna landar på marken, jag tänker på hur min kroppshållning är, jag funderar över i vilken vinkel stavarna tar i marken, vilken vinkel jag håller armarna i, om jag är i balans i frånskjuten och över hur jag andas. Om jag överhuvudtaget tänker framåt så tänker jag på backen som kommer om tre minuter, och hur jag ska bete mig för att ta mig uppför den så effektivt som möjligt. Eller på hur jag ska ta mig ur den där skarpa svängen om tvåhundra meter med hedern i behåll på rullskidorna.

Det här fick mig också att tänka på det som Fia skrev lite om häromdagen, nämligen begreppen "assa" och "dissa". Det handlar i korthet om olika sätt ta in och bearbeta positiva och negativa upplevelser. Eftersom jag hela tiden ägnar mig åt att fundera över hur det känns och vad som händer i kroppen och knoppen när jag tränar så är det lätt hänt att jag trillar in i negativa tankebanor. Det händer särskilt under lopp när jag känner efter alldeles för noga. Då börjar jag tänka att jag är usel och dåligt tränad bara för att jag börjar andas häftigt i en uppförsbacke och för att mjölksyran börjar spruta alldeles för tidigt. Enligt den här strategin som används inom mental träning så ska man "assa" de positiva upplevelserna (assa = associerad, känslomässigt engagerad) och "dissa" de negativa (dissa = dissocierad, känslomässigt avkopplad). Alltså, tänka på och lyfta upp tillfällen när man kände sig stark, tillfällen som är kopplade till en väldigt positiv känsla. Som mitt fantastiska millopp i Falkenberg i somras. Och å andra sidan koppla bort tankarna på mjölksyran, liksom flytta ut den ur tankevärlden och kroppen. Känns ju alldeles glasklart och enkelt i teorin, men svårare i praktiken.

Hur sjutton slutar man tänka på dåliga saker?

På söndag kör jag årets första rullskidstävling. Då ska jag bara tänka på hur himla stark jag är, och på hur mycket bättre jag blivit på stakning bara de senaste veckorna.

Världens kortaste ben

Jag går i seriösa cykelskaffartankar sedan en tid tillbaka. Och då ska man hålla på och mäta varenda liten kroppsdel för att ta reda på hur stor (eller liten) cykel man ska ha. Så jag har mätt och räknat. Och kommit fram till att mina ben är ohyggligt korta jämfört med allt annat på min kropp. Eller ja, det anade jag egentligen redan, men nu har jag det svart på vitt.

En annan sak som jag funderar över när det gäller korta ben är varför alla springer runt som michelingubbar ute i löparspåret. Varför har ni på er långbenat, mössa och jacka? Det är ju bara september! Och nästan tjugo grader dessutom. Nu skulle jag vilja säga att jag inte tar på mig långtightsen förrän snön kommer, men inte ens jag är så vågad. Däremot kan jag lova att oavsett väder så är det korta tights som gäller september ut. Alltid. Och i år tycks jag kunna stretcha ut sommaren ännu lite till eftersom meterologerna lovar högtrycksryggar och sol en tid framåt. Underbart!

Nu ska jag testa lite nya prylar ute på cykelvägarna. Och nej, det är ingen cykel, men jag ska rulla i alla fall.

Pytteben i kortaste tightsen. Är det sensommar så är det.

En ny utmaning

Josefins nya utmaning om att komma topp 200 på Vasaloppet har snurrat runt lite i mitt bakhuvud de senaste dagarna. Först tänkte jag att jag skulle utmana henne, och köra mitt eget race. Inte lika avancerat, med kostrådgivare och egen tränare, utan lita på att jag successivt faktiskt blir en bättre skidåkare på grund av hård träning och bättre teknik som följer med åren, och därför borde jag kunna göra ett bättre lopp 4 mars 2012. Trots allt är ju topp 200 ett steg på vägen i min femårsplan om medaljtid, även om jag inte tänkt att det skulle gå riktigt så fort. Medaljtid brukar motsvara en placering runt 130-140.

Men nä. Jag håller mig till min femårsplan. Jag tar ett par hundra placeringar i taget och nöjer mig med topp 400 nästa år.

Så jag har klurat och klurat. Funderat på cykling. Funderat på annan typ av löpning. För en ny utmaning vill jag ha. Eller, snarare, behöver jag. Det fina med när jag började med löpningen var att då kändes allting nytt och roligt, och samma sak var det med skidåkningen. Det var en grym kick att se den snabba utvecklingen och det var så spännande med allt nytt. Och även om jag fortfarande ser löpningen som en av mitt livs stora kärlekar så längtar jag efter den där nya känslan.

Och nu har jag ett embryo till en plan. Igår anmälde jag mig till en simkurs som börjar i oktober. Jag har nämligen insett att jag trivs väldigt bra i vatten, och att tiden bara försvinner medan jag paddlar längd upp och längd ner. Problemet är bara att jag inte kan simma annat än bröstsim, och det är sjukt begränsande. Jag vill lära mig mer! Dags därför att ge mig in i frisimmets värld.

Det är en start. På exakt vad vet jag inte ännu, men jag har förstås drömmar. De stora drömmarna ligger förmodligen ett par år framåt i tiden, men på vägen hinner det nog hända en del.

Gud vad det här blev flummigt. Men jag vill bara säga att med start om mindre än en månad kommer det förmodligen handla lite mer om en plaskande Therese snarare än en springande. Även om jag förstås kommer springa vidare mot Stockholm marathon 2012 inte minst, och jag kommer förhoppningsvis snart lägga om träningen mer med sikte mot Vasaloppet också. Men i alla fall. Mer vatten än vanligt kommer det bli.

Och förresten, om du undrade så bestämde jag mig för det jag redan bestämt. Alltså att jag ska upp till Stockholm och springa halvmaran nästa helg. Att jag ens tvivlade! Om jag ska gå för pers eller inte får dock känslan i kommande två löppass bestämma.

Nya utmaningar kräver nya gadgets. Simglasögon till exempel.

Kliv utanför lådan för tusan, Therese!

Petra skriver om det då och då - om att kliva ur sin komfortzon och våga göra saker som man tycker känns lite läskiga eller knepiga. Även om jag älskar att dansa så tycker jag fortfarande att det är lite läskigt att kliva ut på ett dansgolv. Det är nog så att jag alltid tänkt att jag är smidig som ett större kylskåp, och det är ingen bra egenskap när man ska snurra runt och vara följsam i takt med musik.

Men på den senaste tiden har jag fått omvärdera den saken. Jag är inte alls osmidigast i världen. Eller, snarare, jag kan fejka smidighet genom den allt större kroppskontroll jag fått under åren som löpare och skidåkare. Det är liksom inte längre så att ena handen inte vet vad den andra foten gör, utan allt hänger ihop någorlunda.

Fast det är fortfarande massa saker inom träningsvärlden som jag känner mig lite nervös inför. En sak är konvent. Alla verkar åka på konvent i tid och otid. Är det inte bloggvärldens eget Blogger boot camp arrangerat av bland annat Sofia och Terese så är det Nikehelger hit och LesMillslördagar dit. Jag blir lite illamående av nervositet bara av tanken på att vara i enorma salar med massvis med folk och försöka följa instruktören. Inte trampa fel. Inte fara iväg åt fel håll. Inte snurra till fel ände av salen.

Men så skrev Sara att hon skulle hålla föreläsning i Sisjön under konventet av alla konvent (att döma av namnet i alla fall) - The Convention. Min första tanke var att ringa arrangörerna och fråga om jag kunde få betala en mindre summa och komma bara på föreläsningen och skippa klasserna. Min andra tanke var, skrämmande nog, att jag skulle anmäla mig till hela dagen och gå på läskiga klasser också. Jag kikade mig nervöst över axeln när tanken dök upp, som för att försäkra mig om att ingen hört vad jag hade tänkt. Klasserna heter saker som "Explore your highest possibilites" och "TRX balanced - action in the loop", och jag lovar, det här är rena grekiskan för mig. Här har ni tjejen som tycker att det är avancerat med de gamla Friskisklasserna jympa medel.

Så jag ångrade min andra tanke.

Men sen ångrade jag mig igen. Det får vara slut med lådtänkande. Jag är ju rätt så orädd i andra sammanhang, på jobbet till exempel, så varför inte när det gäller träning?

Så, den här tjejen ska gå på konvent. Men nu behöver jag hjälp. Här är schemat - vad ska jag satsa på för klasser? Personligen tycker jag att stenåldersgrejen och armytrainingen låter grymt. Men om jag ska söka mig inomhus, vad sjutton ska jag anmäla mig till då?

Hey! Vart tog det roliga vägen?

Ibland är man bara för dum. Ikväll gick det upp för mig att det inte bara är tidsbristen som gör att jag inte "hunnit med" att träna så mycket på senaste tiden. Det finns andra faktorer. Till exempel leda och uttråkning.

Klart man inte tränar om man tycker att det är tråkigt.

Det tog mig exakt ett ynka träningstillfälle att bryta mitt löfte att "när de organiserade rullskidsträningarna drar igång då jävlar". Ikväll skulle jag rullat iväg till platsen där jag skulle möta upp klubben för någon form av gemensamt pass. Jag struntade i det och drog på mig dansskorna istället. Gick på en latinoinspirerad dansklass och shakeade arslet av mig. Och det var så roligt att jag insåg att kul, det har jag inte haft på träningen på ett tag. Inte så att jag känt att det varit ett måste att träna, och det har heller inte varit en plåga. Men det har inte varit jätteroligt. Och roligt, det måste man ha när man ägnar mycket tid åt något, annars är det ju helt onödigt.

Och jag VET ju det här egentligen. Men det behövs visst ett par Shakiralåtar och lite höftgung för att jag ska komma ihåg det.

Också dans. Fast en annan gång, på en annan kontinent.

Det bästa firandet

Hur firar man bäst sin födelsedag om inte genom att springa fem mil i skåneterräng? Precis det gör Markus varje år. Och i år tänker jag också vara med och fira! 27k från Skryllegården utanför Lund till en vändpunkt där det finns födelsedagsfika (i form av kladdkaka med grädde förra året hörde jag, i år hoppas jag på nåt liknande, eller wienerbröd!), och sen springer man tillbaks samma väg man kom (om man inte sprungit alltför mycket fel på ditvägen förstås...).

Som jag har längtat efter det här loppet! Redan förra året i någon form av postloppeufori efter Uppsala monster tur så ville jag kasta mig ut i skåneleran tillsammans med några klubbkompisar som skulle springa, men då var loppet fulltecknat och reservlistan nådde kring månen och tillbaks. Men i år är det min tur.

Att fira saker med hjälp av en löptur är för övrigt alldeles för underskattat. Min midsommarafton fick ju en liten guldkant med hjälp av tre mils landsvägslöpning, och jag var lite småavundsjuk på paret som gifte sig på Slottskogsvallen i Göteborg efter att ha gått i mål på Varvet tidigare i år. Lite roligt vore det ju att gifta sig i löparkläder... Eller i alla fall att göra det i samband med någon form av springäventyr.

En ny triathlonform?

Jag brukar ju orera om att jag har så mycket olika grejer för mig. Är det inte orientering så är det rullskidåkning, och så klämmer jag gärna in lite cykeldrömmar mitt i allt. När jag inte springer förstås. Och tränar för milen, halvmaran eller maran. Eller leker ultralöpare.

Det här har sina baksidor. Plötsligt sitter man där och undrar vad det blev av all träning som man skulle göra. Jag har till exempel inte kunnat närvara vid en enda orienteringsträning sedan i mitten på juni. Rullskidor har jag åkt sammanlagt 6 mil under sommaren. Det är ju det där med tiden. Dessutom blev loppet som skulle vara årets stora rullskidsmål inställt.

Jag undrar vad som krävs för att jag ska anse mig ha tid att göra allt jag säger att jag vill? Tanken slog mig när jag läst om Järnmannen i Kalmar att det borde finnas en tredje variant av triathlon - där man börjar med sprintorientering (bra att ha hjärnan i ordning under orienteringen, därför får den komma först), sen knäpper man fast klassiska rullskidorna och kör sju mil eller så (bra att variera så man kör en gren där man använder överkroppen så mycket i mitten, plus att det är en dålig idé att avsluta med en gren där man måste hålla reda på vassa pryttlar och dessutom balansera på smala plasthjul...) och sen avslutar man i vanlig ordning med en mara. Jag skulle lätt ställa upp! Och då finns det liksom inte på kartan att maska och hoppa över träningar.

På torsdag drar de organiserade rullskidsklubbträningarna igång. Då jävlar.

Glad efter mitt livs första rullskidstävling. Som hittills bara följts av ytterligare en...