Rövblåmärkevila

Jag kommer knappt genom porten hemma eftersom höftkakan aka rövblåmärket har växt och brett ut sig något otroligt över min lekamen. Det gjorde dessutom så ont i natt att jag blev lite orolig, och gick således till min alldeles egna vårdcentral efter jobbet för att höra mig för om jag borde vara orolig eller om jag kunde sluta upp med det och ägna mig åt viktigare saker. Sjuksköterskan tittade på min svullnad och sa att det där kan du inte göra så mycket åt. "Smörj med Hirudoidsalva och känn dig glad över att du har lite hull så du landade mjukt!" bräkte hon ur sig. Jag höll på att storkna och fick bita mig i tungan för att inte säga några väl valda ord.

Hur som helst. Jag går och transportcyklar med viss möda. Det känns ungefär som att någon helt hjälpligt klistrat fast en bit kött på höften och som att i varje steg så är köttbiten farligt nära att lossna. Jag har således ställt in kvällens planerade träning, för att springa runt med en dåligt fastlimmad köttbit på höften känns inte så lockande.

Så jag vilar. I träningsdagboken har jag antecknat rövblåmärkevila.

Nä. Det blir inget springaochsparkairödalöv för den här löparen idag.

Skräckfylld cykeltur och en kaka

Du vet den där känslan när man precis innan något händer ser framför sig vad som ska hända? Som en blixtsnabb föraning. Och man kan inget annat göra än att konstatera att jaha, nu går det jävligt illa. Det hände mig igår.

Jag cyklade på i godan ro och hade planerat en liten tur på drygt fem mil hem till min syrra. Samma sträcka har jag både sprungit och rullskidat, så jag känner den rätt bra. Hade en grym bra känsla i benen, det var som att de skulle orka ta mig jorden runt om jag ville.

Så kom jag in i det lilla samhället Sennan som ligger precis vid ån Nissan drygt tretton kilometer inåt land från Halmstad. Sennan består typ av ett gäng söta hus och en järnväg. Jag gillar inte järnvägsövergångar i största allmänhet (plankorsningar är ett jäkla påfund), och särskilt inte när jag åker rullskidor eller cyklar. När jag åker rullskidor bromsar jag in och liksom kliver över spåren, för jag är så rädd att fastna nånstans och fara framstupa. Riktigt så nervös är jag inte på cykel, men jag gillar't inte.

Bara några meter innan jag passerar järnvägen får jag en olustig känsla i hela kroppen. Det här kommer aldrig gå, tänkte jag. Just den här speciella järnvägen korsar vägen på ett mycket märkligt sätt, tänk dig som en sax som är nästan helt ihopfälld. Dessutom är mellanrummen mellan betongplattorna runt rälsen onödigt stora. Jag såg framför mig hur framhjulet skulle halka ner i mellanrummen och längre än så hann jag inte tänka förrän jag flög genom luften och landade tungt på högerhöften med cykeln över mig.

Det kändes som en evighet innan jag kunde ta mig upp från marken. Aningens skärrad, eller nä, faktiskt riktigt skrämd ställde jag mig upp och kände på alla delar av kroppen som varit i kontakt med marken. Allt verkade helt, men från ena knät forsade det blod och högerhöften kändes märkligt öm. En söt liten tant med hund kom fram och kollade läget och berättade att det inte var första gången det där hände. Folk på cyklar och mopeder far omkring som vantar just vid den här järnvägsövergången. Tanten försäkrade sig om att jag kunde gå och mådde bra, och sen promenerade hon vidare. Jag linkade framåt, ur vägen för trafiken, och satte mig ner på en stenmur. Höften bultade och kändes svullen, men inte värre skadad än att jag förmodligen kunde fortsätta cykla.

Ringde syrran och talade om vad som hade hänt, så att hon kunde vara beredd på att hämta mig om det gick åt helvete. Trampade försiktigt vidare.

Efter diverse felcyklingar som trots att det kändes bra att cykla gjorde att syrran fick hämta mig ändå när jag cyklat längre än vad jag tänkt men ändå var över två mil från målet så landade jag i duschen. Såg med fascination på medan höften liksom växte och blev blå.

Slog mig ner i soffan med en fryst fläskkarré på höften (det fanns inga kylklampar). Svullnaden gick ner något, och istället för blått blev hela området mest rött.

Och nu sitter jag här, dagen efter, med en höftkaka av modell enorm Det jag funderar mest över är hur sjutton jag ska våga gå till simhallen i bikini imorn, jag ser ju helt missbildad ut. Får kanske simma i shorts. Nästa gång tänker jag ta ut kurvan ordentligt om jag ska åka på den där förbannade järnvägsövergången.

På grund av alla felkörningar hamnade jag till slut på en hårt packad
grusväg. Jag bad om ursäkt till min fina, fina cykel för varje liten sten den
tvingades köra över. Och stackars, stackars cykel som har en så värdelös
ägare som verkar tro att det ingår i cykleriet att köra omkull på varje pass...

Materialsportaren är i farten igen

Jag firar att räsern blivit min på riktigt med att lägga ännu mera pengar på cykelprylar. Skulle egentligen bara ha en reservslang och så blev det såhär istället... Nu ska jag ut på vägarna och prova!

Den kassa bildkvaliteten skyller jag på att jag blev så till mig
bland alla fina saker som man kan köpa på en cykelaffär...
Svårt att hålla händerna stilla då.

Jag kan springa!

Konstig rubrik kanske. Men det blir alltid så tycker jag, både efter ett längre uppehåll och efter en begynnande skada eller en riktig skada - det känns liksom inte som att jag ska komma ihåg hur man gör.

Nu har jag varit duktig löpare och löpvilat ordentligt sedan i lördags. Tränat alternativt och haft mig. Stretchat. Känt efter. Och så ikväll tyckte jag att det kunde vara på sin plats att testa högerbenet. Mötte ett litet gäng från klubben på springberget intill där jag bor, och hängde med dem ut på 3k uppjogg. Sen när de skulle springa kenyanskt och öka tempot efter varje kilometer så fortsatte jag lulla runt i 6.00-tempo. Kände efter i varje steg - hur mådde benet? Ont? Stelt? Inte? Nä. Det kändes faktiskt ingenting! Efter två varv på elljusspåret vars första halva är hyfsat kuperat så vände jag om och sprang baklänges för att undvika nerförsbackarna. Trots allt så var det ju just nerförsbackarna som utlöste smärtan förra gången, och jag ville inte riskera nåt. Sprang således de sista tre kilometrarna på platten och njöt av varenda steg.

Det här med löpning alltså. Vilken fantastisk drog det är!

Brickpass, någon?

Om det var någon som undrade så kom jag faktiskt hem igår. Jag var inte värre vilse än att jag hittade tillbaks till mer kända trakter efter en stund. Och det blev bara fyra extra kilometrar. Vurpan orsakade däremot inte bara ett skrapat knä utan också ungefär femton blåmärken.

Jag längtar efter dagen då jag försöker ryggmärgsklicka mig ur pedalerna på min vardagscykel.

Annars känner jag det mer och mer som att triatlon verkligen är grejen för mig. Jag har ännu inte testat ett riktigt brickpass med de olika grenarna i rätt ordning, men under flera dagar den senaste tiden har jag i alla fall cyklat och simmat efteråt, eller sprungit och simmat efteråt. Och jag är så överväldigad över hur roligt det är med allt det här. Idag kom jag till exempel på en ny grej när jag simmade. Jag är ju total nybörjarcrawlare och håller som bäst på att fatta hur jag ska bete mig för att inte svälja precis hela bassängen när jag försöker andas, och idag fattade jag! Om jag dröjer kvar med nedre armen liiite längre än jag gjort förut så håller jag mig flytande bättre, och då når jag över istället för under ytan när jag försöker få i mig lite luft. Jag blev så lycklig över min upptäckt att jag simmade fyra längder till av bara farten.

Förresten, låter det helt sjukt när jag säger att jag längtar till den dagen då jag är så stark att jag klarar av ett pass som ser ut såhär:

Nio mil cykel. Öka ansträngningen varje 15k. Kliv av cykeln och spring 10-15k, stegra upp till ditt långdistanstempo och håll detta i de sista trettio minuterna.

Eller:

Cykla i en timme, spring 20 minuter. Upprepa fyra gånger. Håll pulszon 2, dvs 60-70 procent.

Undrar hur lång tid det tar att bygga upp sig till supertriatlet. Hoppas att det inte går lika långsamt som att bygga upp sig till blixtsnabb skidåkare.

Det är väl okej att cykla vilse när det ser ut såhär när man gör det.

Men det var då själva fan...

Jag tycks ha svårt att hålla mig på benen. Dessutom känns det som att jag har cyklat vilse. Ojoj.

Bildbevis

Ett sista inlägg, sen ska jag sluta tjata om mitt favoritterränglopp. Men bilderna från Markusloppet finns numera att beskåda. Och satan i gatan vad lycklig jag blir av att se alla dessa löpare i den här magiska terrängen. Jag önskar det var oktober 2012 nu.

Som vanligt ser nerförsbackar aldrig särskilt branta ut på bild. Men jag höll
på att trilla ordentligt på näsan... Foto: Markusloppet.

Ledsenhet

Okej, det finns värre saker i världen. Men jag sörjer faktiskt mitt brutna lopp. Så mycket förväntan som föregick lördagen, så mycket längtan. Och sen bidde det ingenting. Nåväl.

Lite mer ändå sörjer jag mitt knasiga ben. Var ute på promenad tidigare (eller ja, promenad och promenad. Jag sparkade lite löv en stund på Galgberget medan Johan fotade träd. Försökte andas lite frisk luft  en halvtimme istället för att grotta ner mig i tv-serieträsket och grina hela eftermiddagen) och på väg ner i en liten bokskogsbacke smärtade det i smalbenet. Inte värre än att det gick alldeles utmärkt att gå, men det kändes. Ett litet hugg. Nu måste jag fundera lite. Känna efter. Det är inte benhinnesmärta, det är den alldeles för specifik för. Men det gör heller inte ont när jag trycker på benet, och det känns mer som ont i mjukdelar än skelett, så jag tror heller inte på stressfraktur. Smärtan är heller inte krampliknande, och benet är inte svullet så det känns inte som nåt kompartmentsyndrom. Fast vem vet, man kanske inte ska pyssla med egendiagnostik. Hur som helst så har jag, såklart, inte sprungit idag, och jag tänker inte springa imorn. Känns det bättre testar jag kanske senare i veckan. Annars får det bli alternativträning för hela slanten.

Foto: Johan.

Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

Kalmar nästa!

Fy tusan vad mäktigt det var att cykla! Efter lite inledande trassel med växlarna eftersom jag inte begrep nånting (har i princip aldrig haft annat än max treväxlad stadscykel i hela mitt liv) så kom jag iväg bra. Tänkte mig först en liten tur på två mil, men när jag kom till den lilla byn där jag skulle vända tillbaks mot stan tyckte jag att det var lite klent och fortsatte istället längs vägar jag aldrig varit på tidigare. Under en tjusig regnbåge och i ambivalenta regnskurar cyklade jag backe upp och backe ner och njöt av att ta mig fram snabbare för egen maskin än jag någonsin gjort tidigare.

Men så skulle jag stanna. Klickade ur vänsterfoten och fick sen plötsligt för mig att sätta ner högerfoten i marken. Som ju satt fast på pedalen. Strålande idé, verkligen. Ett blodigt knä blev resultatet, och jag var glad att alla älgjägare höll sig i sina torn och inte svassade runt på vägarna där de kunde se mig när jag vältrade omkring.

Kom till slut fram till Simlångsdalen på den för mig okända vägen, och kände mig fortfarande inte färdig med det hära cykleriet. Efter en timmes färd hade rumpan börjat vänja sig någorlunda och jag ville bara cykla mera, mera! Men förnuftet sa mig att om jag vände hemåt där och då skulle jag ändå landa nånstans mellan 40 och 45 kilometer, och det kunde faktiskt duga som premiärtur. Man ska inte utmana ödet, jag har ändå ett litet terränglopp att springa på lördag och jag har ingen aning om hur min rygg och mina ben tänker reagera på cykling.

Efter att ha fajtats mot kastvindar längs banvallen mellan Simlångsdalen och Halmstad började jag känna mig världsvan och som en supercyklist. Det höll i sig ungefär till femhundra meter från min port. Där försökte jag stanna för ett par bilar. Och här straffade sig mitt lilla anfall av hybris. I princip stillastående drattade jag på ändan IGEN. Eller snarare så drattade jag på vänsterhanden. En handflata är inte så mjuk och stötdämpande som man kan tro, ska jag tala om. Och den här gången hade jag publik, en äldre herre som rusade (nåja) fram och ropade "men herregud flicka lilla, akta så du inte slår ihjäl dig!". Generat muttrade jag nåt om att alla ramlar i början och han tittade på mig som att jag inte var riktigt klok.

En cykeltvätt och femtio minuters simning på banan bredvid tjusiga och coola Halmstadtriathleterna (som jag nån gång i en avlägsen framtid tänker mig att jag också vill träna med, men då måste jag bli cool och tjusig först) senare konstaterar jag att nu är det bara att köra. Kalmar 2012, nu jävlar är jag på gång!

Jag lyckades såklart få kedjan att hoppa av. Kände mig bara cool som
fick bli oljig om händerna... 

Blodvite! Nästa gång ska jag hålla mig på benen.

Cykelpremiär!

Ju mer jag tittar på den fina lilla Bianchin som står i min hall desto mindre inser jag att jag vet. Om cyklar alltså. Jag letade febrilt just igenom en jädra massa broschyrer för att hitta kapitlet om hur man växlar. Du fattar. Det kommer gå bra det här, verkligen. För nu ska den provköras, den vita skönheten. Jag är så oredo som man kan bli. Funderade ett kort ögonblick på att bara köra med en cykelsko på ena foten och en löparsko på andra foten, för att vara på den säkra sidan. Jag kan ju inte klicka ur. Men eftersom Z skrattade åt mig när jag berättade min plan så inser jag att det bara är att kasta sig ut i verkligheten och liksom omfamna spd-vurporna när de visar sitt fula tryne. Trilla gör visst alla. Hej å hå. Nu kör vi!

Drömmen om sexton mil

Det sitter ett träningsschema på mitt kylskåp. Och det är inte mitt. Johan har plötsligt blivit så strukturerad! Igår medan jag studsade runt och sprang backintervaller tillsammans med Halmstad OK lite sådär halvpåskoj eftersom jag kunde ta ut mig helt då jag skulle iväg och simma efteråt, ja då sprang Johan testlopp. Sånt gör man när man har ett seriöst träningsschema för att åka Vasaloppet skitsnabbt.

Jag blev lite sporrad att hitta på ett eget upplägg att följa framöver ett tag. Som det ser ut just nu flyter jag mest omkring och försöker komma på vad jag vill göra med livet. Visserligen är det ganska rimligt att ha en sån period nån gång under året, det mår man förmodligen bara bra av. Lalla runt och träna det som verkar roligast för stunden, liksom.

När jag läser om Mirandas schema inför satsningen mot Bislett så blir jag helt sugen på att bygga en ultramaskin. Seriöst satsa på att bli uthållig och stark. Inte mesa. Och som förra året vid den här tiden börjar jag drömma om 16-millopp. Kan det verkligen vara möjligt att genomföra...?

Seriöst träningsschema. Jag vill också ha!

Nä nu kör det ihop sig

Det händer alldeles för mycket roliga saker hela tiden. Och jag vill vara med på ALLT! Ta bara helgen 12-13 november. Då springs det ultraintervaller runt om i landet, en kompis planerar för en träningshelg med massa roligt och så är det KUL-helg i Halmstad. På exakt samma, små korta dagar!

Och det finns alldeles för mycket saker jag vill göra just NU. Nya kompisen till exempel. Den borde jag ta ut på en testtur. Jag vill simma. Eller framför allt vill jag bli bättre på att simma. Jag vill springa. Helst av allt i nåt dygn. Och dessutom jag vill springa intervaller. En av alla mina klubbar (jo, jag har några stycken. Jag är föreningsnörd och vill helst vara med i alla på en gång. Snart ska jag skaffa mig en triathlonklubb också!) kör kvalitetspass bara några hundra meter från mitt hus på tisdagarna under vinterhalvåret. Det är ju nästan omöjligt att låta bli att vara med. Men jag ska inte hålla på med några intervaller, jag ska hålla på och vila min kropp lite så att den är pigg och glad till på lördag när jag ska ta mig an skåneland igen. Fast det är ju svårt att motstå. Ikväll ska vi springa "10*(1+1min) en kombination av backe och flacklöpning". Du fattar. Man säger inte nej till det. Enminutsintervaller är superroligt.

Jag ska önska mig fler timmar och fler dygn i julklapp.

Gröna och fina Markusloppet

Trots att även skåneträden är på god väg att bli höstfärgade så är det en väldigt grön känsla över trakterna öster om Lund kommande helg. Markusloppet satsar nämligen ännu lite mer på att vara ett grönt och miljösnällt lopp. När preracemejlet trillade ner i min mejllåda idag blev jag helt lycklig. Det kommer inte finnas några engångsmuggar med vätska vid vändningen, istället uppmanas vi löpare att ta med en egen kåsa att dricka ur. Dessutom kommer det inte att delas ut några nummerlappar, istället ska vi ta med oss redan använda lappar, RBT-stajl. Jag gillar't! Markus och de andra arrangörerna uppmanar oss också att samåka, och att själva skriva ut en eventuell karta om vi vill ha det, för det kommer inte delas ut några papper vid start. Alldeles underbart. Allt som innebär mindre slöseri och mindre skräp är bra.

Dessutom finns det en alldeles strålande anledning att fullfölja - för varje löpare som kommer i mål skänker Team create femtio spänn till välgörenhet. Bara en sån sak! Man kan inte låta bli att älska Markusloppet.

Skånsk kohage. Utan skräp.

Superjättesist och en ny kompis

Det är danande för tålamodet att syssla med rullskidåkning. I alla fall för mig. Det gäller liksom att inte bli sur och arg och hålla på med onödiga jämförelser. Idag kom jag till exempel ohjälpligt sist på Björnstorps tävling BIF-rullen utanför Eslöv. Ungefär 33k på en varvbana avverkade jag på 1.58.45. Och med ohjälpligt sist menar jag inte bara efter Fia Jobs, utan efter precis alla andra i hela startfältet. Vinnaren och typ topp fem varvade mig när jag hade kanske 11k kvar. Jag hade hoppats att jag skulle komma ut på sista varvet innan de bästa gick i mål, men icke.

Jag blev så lycklig för en stund när jag åkte om en snubbe i slutet på mitt sista varv. Men när jag kom i mål och funktionärerna började plocka ihop visade det sig att han hade brutit och bara var ute och slöåkte. Men det är så det är. Jag är inte snabb på rullisarna, och jag kommer knappast bli snabbare så länge jag är rädd för nerförsbackarna. Förresten var det väldigt roligt att åka trots att kroppen kändes seg och inte det minsta följsam och seg, och det räcker som anledning för mig att tävla. Dessutom är det alltid kul att vara med i ett startfält där man får möjlighet att studera åkteknik hos de riktigt bra åkarna. Det är givande att härma och försöka bli bättre. Och jag kom trots allt tvåa i D21, och det innebar att jag fick pris i alla fall...

En ny kompis fick följa med mig hem från där utanför Eslöv också. Jag får ha henne
på prov och testa och se  om hon är något för mig. Gissa om jag är cyklingssugen nu!

7 mil och 25 000 kronor till Världens barn

Jag kommer aldrig att glömma gårdagen. Vet knappt hur jag ska kunna berätta om den utan att börja grina. Och det är väl lika bra att jag varnar för ett lååångt inlägg...

Foto: Sveriges Radio.

Det var en nervös löpare som trippade iväg bredvid Susanne och babyjoggern Fanny igår morse. Fullmånen lyste upp vår väg, och medan vi sprang ägnade sig programledarna för morgonprogrammet i P4 som jag jobbar med åt att uppmana folk att ringa fler gånger och skänka mer pengar och samtidigt ge oss fler metrar att springa. När vi startade hade vi två mil på kontot. Tre timmar senare hade vi över fem. Och det bara fortsatte att komma in samtal.

Foto: Lars Karlsson

Foto: Lars Karlsson

Jag var nervös eftersom jag inte visste var jag hade min kropp. Skulle den orka? Det visade sig att den skulle orka alldeles utmärkt. Vi tog oss fram i sakta mak genom ett yrvaket Halland. Efter någon mil stannade vi och knackade på hos en förskola för att be barnen hjälpa oss att måla små plakat vi kunde ha med oss på färden som berättade vilka vi var och vad vi gjorde. Efter lite frukost gav vi oss iväg igen.

Solen sken och vi kunde inte valt en bättre dag att göra det här på. Knappt någon vind, och en behaglig temperatur. När vi kommit halvvägs till Falkenberg och var i den lilla orten Steninge med alla fina klippor stod det en kvinna i en korsning med två bananer i händerna. Hon tackade oss för vad vi gjorde, gav oss en stor kram och jag kände mig helt stum.

Foto: Sveriges Radio.

Hela vägen var det sen så att vi inte kunde springa särskilt långa stunder utan att vi fick små hejarop från bilister som passerade, eller så blev vi ikappcyklade av folk som bara ville säga hej och ge oss en kram. När våra magar började kurra vid lunchtid hade vi just bytt kommun från Halmstad till Falkenberg, och vid det första huset efter kommungränsen stod Eva i sin trädgård och gav oss en applåd. Vi vågade oss på att fråga om vi kunde få äta vår mat i hennes kök, och hon öppnade sitt hem för oss. Helt otroligt! En pastasallad och dagens första kopp kaffe senare kom hennes man hem. Han stirrade fundersamt på Fanny som stod i hans trädgård, och sedan klev han in och hittade oss i köket. Smått chockad sa han "men...här har jag lyssnat på er på radio hela morgonen, och nu sitter ni i mitt kök!". Varmare och snällare människor får man leta efter!

Foto: Sveriges Radio.

Efter lunchen kom den tuffaste stunden under dagen för mig. Jag fick ont i magen då och då och jag började tänka på hur långt det egentligen var att springa minst 6 mil som vi fått i uppdrag att göra då. Men nånstans strax innan fyra mil hade jag hunnit bli piggare. Jag skrattade med Susanne åt massa dråpliga historier om felspringningar, vi drömde tillsammans om andra platser att springa mellan och vi var överens om att ingenting är omöjligt här i livet. Och plötsligt kommer det ut en man på farstutrappen till ett hus precis vid vägen, han sträcker upp armarna i vädret och skriker "I love you!" till oss. När något sånt händer går det absolut inte att känna sig trött och lite orolig.

När vi närmade oss Falkenberg hade vi fått ordnat eftermiddagsmat till oss av en av Susannes kollegor. Det var svårt att äta, jag hade ett lätt illamående. Men vi fick i oss tillräckligt för att ta oss vidare. Efter att ha pratat med en journalist från den lokala morgontidningen tuffade vi vidare in mot centrala stan. Vi hade då sprungit över fem mil, och vi visste att det skulle bli något slags mottagande vid den gamla anrika Tullbron inne i stan. Men det som hände där överträffade alla förväntningar. En delegation stod med en stor "Välkommen till Falkenberg"-skylt och ballonger och grejer, och vi fick applåder och stora leenden från något som kändes som en jättestor folksamling. Kommunrådets sekreterare (kommunrådet själv hade tyvärr behövt springa på ett möte eftersom vi blivit lite senare till Falkenberg än vi först hade trott) gav oss bland annat dricka och godis som en gåva från kommunen.

Foto: Sveriges Radio.

Efter lite kaffe var det sedan dags att springa vidare. Vi visste att vi hade åtminstone 13 kilometer till att springa innan vi var klara för dagen. Vi lämnade allt stoj och stim inne i stan och letade oss norrut. Nu var det bara vi, Fanny och våra egna rytmiska steg mot marken. Jag konstaterade att det knappt märktes att vi sprang. Det var som att promenera. Visst, jag kände en lätt trötthet i ryggen och magen, men jag såg inget slut på löpandet. Jag kunde fortsätta för alltid!

Efter lite trixande och felspringning upp på en större trafikerad väg kom vi ner mot havet igen. Vi kom till fiskeläget Glommen där vi bestämde oss för att ta en lite sightseeing medan vi sakta närmare oss 65 kilometer. Inne bland husen stannade sedan plötsligt en bil tvärt, och ut hoppade en kille och hans sjuåriga dotter. Han förklarade att han kört runt med sin bokbuss hela dagen och trots att han velat möta oss någonstans så hade han inte kunnat det. Och nu var vi plötsligt där, i hans kvarter! Han bubblade och pratade med oss en stund innan vi skiljdes åt efter ett mindre kramkalas.

Solen började försvinna vid horisonten och österut steg månen upp som ett gigantiskt rosa klot. Löparhöga och överväldigade av allt det vackra omkring oss räknade vi sakta ner meter för meter. Vi hade landat på 67400 meter som våra P4-lyssnare ville att vi skulle springa, men vi kunde inte låta bli att jämna ut siffrorna lite. När vi passerade den magiska gränsen där samtalen tog slut skickade jag iväg ett tyst tack till alla som gjort det här möjligt, och sedan puttrade vi på i mörkret bort mot sju mil.

Foto: Sveriges Radio.

Drygt ett halvt dygn efter att vi startade i Halmstad slog siffrorna om till 70 kilometer på min klocka, och vi stannade.

Det hela kändes ofattbart. Ett par mil norr om Falkenberg, omgivna av åkrar och öppet hav och ett allt tätare mörker stod vi. Nu var äventyret slut för den här gången. Men vi har redan skissat på en ny plan. Och jag tänker aldrig mer säga annat än att jag är ultralöpare.

Sju mil. Helt galet.

Foto: Sveriges Radio.

Här hittar ni mig idag

Jag är ute på de halländska vägarna och springer järnet för Världens barn tillsammans med Susanne Johansson. Följ oss på vår blogg! Och ring oss vidare om du vill, numret är 099-321 06. Det kostar 9.90 och 8.50 går till Radiohjälpens insamling för Världens barn. Vi springer 25 meter per samtal.

Kanske det mest onödiga jag nånsin sett

Blir du sugen...? Inte jag. Hur svårt är det att koka och skala ett ägg alldeles själv?

Häng med på välgörenhetslöpning genom Halland

Med darrande ben har jag idag lanserat en galen idé. Jag ljuger om jag säger att den inte är genomtänkt, för det är den. Jag har tänkt fram och tillbaka i två veckor. Men ändå. Den känns galen.

Vi springer så länge ni ringer, kallar jag det hela.

Jag och Susanne Johansson ska springa genom Halland på torsdag morgon, med start i Halmstad. Och vi gör det för ett gott ändamål - vi springer nämligen för Världens barn. Och hur långt vi ska springa beror på hur mycket pengar folk är beredda att skänka.

Varje år kampanjar Sveriges Radio och SVT för Radiohjälpens insamling till Världens barn, och bland annat har vi på P4 Halland ett insamlingstelefonnummer öppet under två veckor. Numret är 099-321 06, och varje samtal kostar 9.90 kr, varav 8.50 kr går till insamlingen. Och för varje samtal vi får in fram till och med torsdag så springer jag och Susanne tio meter. Och eftersom tio meter är ingenting vill vi ha många samtal!

Jag har ingen aning om hur mycket folk tänker ringa. Ni kan ju skicka oss till Göteborg om ni har lust! Allt jag vet är att vi är beredda att springa hela dagen!

Det hela kommer man kunna följa i direktsändning då och då under dagen. Och det går att lyssna via webben. Dessutom kommer det finnas en speciell blogg där vi kommer lägga ut bilder, och där det kommer ligga en länk till en karta där man ser var vi är hela tiden. Om man har lust att ansluta. Eller komma och ge mig mat. Jag kommer att behöva mycket mat.

Senast vi sprang ihop var när Susanne var på väg hem från Portugal. Då hann
jag med att vara med på en mil. På torsdag hoppas jag det blir längre!

Utan mina andetag...

...plaskar jag runt i den här bassängen. Tredje simpasset för veckan avklarat. Om man nu ens kan kalla det simpass när allt jag gör är att andas in, hitta flytläge, paddla på så gott det går på mitt enda andetag, andas in vatten, frusta och fräsa, paddla vidare, simma in i väggen. Och sen en paus vid kortänden på bassängen tills jag vågar ge mig på det igen.

Det är väl konstigt det här med andningen. I fredags hittade jag det. Ett enda litet andetag som kändes perfekt. Det var som en uppenbarelse - just det, så HÄR ska det gå till! hann jag tänka innan jag tappade bort mig totalt medan jag försökte komma på vad det var jag egentligen hade gjort. Sen försökte jag förgäves härma mitt andetag, utan framgång.

Idag fortsatte jag härmeriet. Fick till ett par hyfsade längder. Efter fyrtiofem minuter gick jag upp ur bassängen som då var tömd på vatten. Det jag inte hade svalt under mina sjutusen kallsupar hade jag puttat in i öronen.

Men en dag, mina vänner, en dag ska jag bli simmare också. Hittade för övrigt en fellow järnman in spe vid bassängkanten. Per hette han. Han var maratonlöpare ut i fingerspetsarna. Efter fem veckors simträning ägnade han sig nu åt vändningar. Tänk vilken lycka. Jag längtar till om fem veckor när jag får träna på vändningar.

Tills dess, en favorit i repris. Therese tar på sig simglasögon - stillbildsversionen:

Skåneledslera och löparmagi

Mina löparben har blivit dåligt underhållna den senaste tiden, och därför var jag faktiskt lite nervös inför dagens planerade bravader. I svinottan (nåja, klockan sju i alla fall) satte jag mig i en bil tillsammans med klubbkompisarna och ultrarävarna Rikard, Anders och Kenny. Vi skulle möta upp Daniel för att springa första halvan av Markusloppet och se om vi kunde navigera oss rätt. Kändes som en bra idé med tanke på att det är flera ställen längs loppet där det är lätt att hamna helt knasigt.

Problemet är bara att dagens prövning handlade om drygt 20k i terräng. Backig terräng. Och lerig terräng. Jag som inte sprungit ens en mil åt gången sedan Stockholm halvmarathon. Och terräng har jag inte sprungit alls sedan i mitten på juni. Huvva.

Innan start i Skrylle. Daniel, Kenny, Anders och Rikard.

Nå. Efter att ha kört genom ett regnigt Skåne slutade det regna lagom tills vi kom till Skrylle där vi skulle börja. Vi hoppade på Skåneleden och sprang inledningsvis mest nerför. Vi tog oss genom höstlövskog där marken var rödorange trots att gröna löv fortfarande satt kvar på träden. Genom kohagar, upp på åsar, nerför åsar (riktigt brutalt nerför, nästan så man fick sätta sig ner och hasa sig ner), genom söta lilla samhället Björnstorp. Vi sprang upp för det ena skåneberget efter det andra, och jag blev återigen förvånad över att Skåne kan vara så kuperat. Den senaste tidens regn hade gjort leden helt lersjuk, och leran sög fast skorna stundtals, andra stunder orsakade den mindre eleganta benparader när jag försökte rädda mig själv från att dratta på ändan.

Vägvalssnack precis bredvid en gammal järnvägshållplats.

Efter att ha sprungit på Knivsåsens kam en bra stund skulle vi ner. Och i vanlig ordning är det brantare än det ser ut...

Kossorna tittade nyfiket nästan ända tills vi kom i höjd med den. Då flydde de platsen.

Som de vana ultralöpare vi är gick vi uppför de värsta branterna. Utom Daniel då förstås, som sprang förbi lätt som en hind samtidigt som jag flåsande klättrade med både händer och fötter emellanåt. Den killen har benmuskler som inte är av denna värld.

Och visst var det tufft. Benen kändes lika stabila som en trotsig unge, ena stunden sura och trötta, andra pigga och skrattande. Men det var så fruktansvärt roligt! Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar terräng. Skåneleden visade sig från sin allra vackraste sida idag, och vyerna som mötte oss när vi kom ut ur skogspartierna var inte att leka med. Magiskt!

För övrigt verkar kossorna utanför Lund vara mycket mer väluppfostrade än Kristianstadkossorna. Inga bindgalna tjurrusningar, med andra ord.

När vi kom fram till Genarp där det kommer serveras fika under Markusloppet innan man vänder och springer tillbaks samma väg som vi kom så var det med en något triumfartad känsla i kroppen. Jag hade klarat det! Och jag visste att om jag hade behövt vända och springa tillbaks hade jag fixat det också.

Nöjd och glad efter ett fantastiskt pass.

Energipaus innan vi åkte bil tillbaks till starten. Nästa gång vi står här ska vi springa tillbaks, drygt 23k.

Nu längtar jag något oerhört efter riktiga loppet om två veckor. Maxtiden på den totalt 50k långa sträckan är sju timmar, och jag siktar på under sex. Det känns rimligt med tanke på att jag inte har minsta intresse av att pressa mig hårt, jag vill bara njuta av den fantastiska naturen och ha det gött.

Tack för idag killar, jag tror det här var det bästa sättet man kunde spendera en lördag på!

Otrevliga Stockholm

Under min lilla blixtvisit i Stockholm lade jag märke till en sak. Stockholmslöparna hälsar inte! Igår tog jag en liten sväng på morgonen innan jag mötte upp min Ironmanvän för en frukost, och redan under första kilometern på väg ner mot Nybrokajen mötte jag ett gäng löpare. Och alla stirrade envist ner i marken och rörde inte en min. Samma sak på Djurgården. Alla som jag mötte tittade överallt utom på mig. Själv var jag lantis och log och hälsade hit och dit. Daniel sa en gång att han hälsar på allt och alla när han springer, oavsett om de hälsar tillbaks eller inte. Och jag är nog ungefär likadan. Jag försöker som minst fånga folks blickar och le. Det blir ju så mycket härligare då. Och jag tänker fortsätta. Även om folk jag möter beter sig som stockholmslöpare.

Oerhört mycket tid tillbringades annars på ett sånt här. Alternativt väntandes på ett sånt här. Eller missandes ett sånt här. Jag är så himla lycklig att jag inte behöver pendla.

Den dansande simmaren

Det här med crawlskola kan vara min mest briljanta idé någonsin. Det var längesedan jag hade så roligt!

Efter att simläraren snackat massa filosofiskt lull-lull om att känna sig ett med vattnet (missförstå mig inte - jag älskade varenda liten drömmande blick och varje superlativ som kom över hans läppar) fick vi skutta ner i plurret och öva på att hitta rätt vattenläge. Översatt betyder det typ ligga på mage i vattenytan, titta ner på bottnen, spänna magmusklerna och känna sig balanserad. Sen fick vi förtroendet att prova bensparken innan läraren plötsligt sa "och nu testar ni helt enkelt att crawla!". Skräckslagen men oerhört lycklig paddlade jag fram en tredjedels längd, det vill säga så länge jag kunde ta mig framåt utan att andas. När jag fick huvudet ovanför vattenytan igen stod  läraren vid bassängkanten och sa att jag måste tänka mer pil eller var det torped kanske, för just nu såg det ut som om jag dansade. Svängigt och rytmiskt, men kanske lite väl flaxigt. På't igen, tänkte jag efter att ha fått lite tips. Och nästa gång jag kom över ytan igen fick jag en mindre applåd av killen, det såg sååå bra ut! Behöver jag säga att jag rodnade stolt?

Om jag fick välja skulle jag spendera resten av veckan i en bassäng, men övriga livet kallar. Just nu sitter jag på tåget till Stockholm dit jag ska på jobbärende. Gissa vad jag packade ner i väskan först...?

"Allt bara gör ont!"

Jag ska alldeles strax iväg på mitt livs första simskolepass. Jag kan som bekant inte crawla. Men jag känner mig väl förberedd efter att ha provat simmössan och glasögonen. Jag har aldrig hållt i såna prylar förr, och allt kändes väldigt litet. Johan tyckte dessutom att det var en bra idé att föreviga det hela på film... Så här är den - filmen om att sätta på sig ett par simglasögon! Oscarsgalan nästa...?

Men mojna då!

Jag älskar verkligen västkusten, och särskilt Halland. Men idag är jag inte helt nöjd med mitt vackra län. Jag för nämligen en våldsam kamp med en sjövild sidmotvind som aldrig vill ge sig. Men jag ska vinna!

Den ständiga tvåan

I torsdags körde jag ett distanspass med klubben runt Vilshärad och Gullbrandstorp (och Vapnö IP, men den delen vill jag helst glömma - vi hittade en totalt urbombad väg med mer hålor än asfalt, och dessutom kom dimman inrullandes tillsammans med skymningen, så det kändes som att vi var på Mars och åkte...) på nya tävlingsskidorna. Tänkte att jag skulle testa hur de var över en lite längre distans. Och jo, de gick snabbt. Så snabbt att jag blev nervös emellanåt. Dessutom märkte jag att ena skidan drog till vänster, men det spelade inte så stor roll när jag bytte och satte skidan på vänsterfoten.

Men trots att jag provat skidorna inför dagens tävling var jag ändå riktigt nervös när jag ställde mig på startlinjen och väntade in min minut. Jag startade först av alla som skulle köra långa distansen, men efter de som körde korta. Så jag fick nöjet att köra förbi några åkare innan det blev dags för den stora omkörningen, det vill säga när i stort sett alla andra åkare med några minuters mellanrum åkte om mig. Sista personen att passera tror jag var vinnaren Tobias Westman som startade över en halvtimme efter mig, och han körde om mig med två kilometer kvar till mål...

Jag fattar ärligt talat inte hur det ska gå att åka snabbare än jag gör. Jag trycker på bra i stakningen, det finns liksom inte mer krut. Eller ja, det finns det väl, om jag blir starkare. Men sen har vi det där med nerförsbackarna. Jag kom som bäst upp i 1.48min/k i en nerförsbacke för nån sekund, och jag kände mig lika kontrollerad och balanserad som en ettåring som just börjat gå. Jag undrar när den dag kommer då jag kan utnyttja farten från nerförsbackarna i min fortsatta åkning uppför och på platten.

Well, jag gillade i stort sett varenda sekund ute där på asfalten. Banan var oerhört vacker och rätt lättåkt med bara ett par jobbiga svängar där jag fick bromsa in ordentligt (av rädsla för att åka rakt ut i naturen annars...) och egentligen bara en nerförsbacke att tala om (även om de andra små backarna orsakade lite bekymmer i alla fall för mig). När jag närmade mig målet kunde jag lägga in en lite högre växel, och fick nästan till en spurt... Och när jag passerade mållinjen efter 1.37 var jag tröttare än jag någonsin varit tidigare på rullskidor. Det säger ju nåt i alla fall!

Sen var jag som sagt inte precis först i mål. Snabba Ann-Sofie Brink från Markaryd åkte förbi mig strax innan fem kilometer redan, och hon var minst tio minuter före mig i mål. Så jag kom tvåa. Igen. Undrar om jag någonsin kommer bli tillräckligt bra på rullskidor för att hamna överst på nån slags pall? Tvivlar på det faktiskt. Fia kommer jag ju aldrig att slå till exempel, särskilt inte nu när hon är en av fyra grymma åkare i nystartade teamet Ski team Skåne. Men jag tror inte att jag bryr mig så jättemycket. Jag ska bli den bästa rullskidåkaren jag kan bli, och jag ska definitivt tävla mer på snabba hjul! Det var riktigt, riktigt roligt.

Laddad rullskidåkare...

...eller ja, mest lite nervös...

...och tramsig.