Cykling på Mallorca dag 6 och 7: Klungskräck och regn

Vissa saker tar tid att bygga upp och bara ett ögonblick att rasera. Som tryggheten i en klunga. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig måttligt sugen på att ge mig ut och cykla i någon större grupp i fredags, dagen efter min vurpa. Därför blev jag väldigt glad när Jessica, en av Halmstads unga, coola triathleter ville cykla i bergen med mig alldeles ensam medan de andra gav sig iväg söderut mot Cala Pi.

Vi cyklade de tre transportmilen till den gulliga lilla staden Bunyola och sedan bar det av uppåt. Fem kilometers klättring upp till Coll de Hono på 540 meters höjd var det som gällde, svetten rann, backarna var tuffa och jag kämpade dessutom med mina växlar som inte funkade helt bra efter vurpan. Till slut struntade jag i att växla och körde hela backen på lättaste växeln, något som är jobbigare än det låter. Det är svårt att få upp nån fart på så lätt växel och benen får tugga på som tusan. Men upp kom vi, och medan stora, tunga moln tornade upp sig över oss körde vi igenom passet mot Orient där vi stötte på Henrik som hade lämnat sin klunga för att ta sig an Orientbackarna på andra hållet, och han följde glatt med nerför med oss.

Vägen ner mot Alaró gick längs bergskanten med magnifik utsikt ut över en stor dal, gissar jag i alla fall. Jag vågade mig inte på att titta. När det går i över 50 kilometer i timmen nöjer jag mig med att ha blicken på vägen för att kunna se eventuella stenar och annat skräp som jag helst vill undvika att köra över...

De stora svarta regnmolnen låg som en olycksbådande skugga över bergen i väster medan vi cyklade i solsken och värme nere på slätten, och turligt nog höll de sig kvar där. Så när vi rullade in på strandpromenaden igen var det efter tio varma, soliga mil. Mina vurpade ben hade överlevt ett tufft pass och mådde uppenbarligen bra. Klungskräcken försökte jag göra något åt under veckans allra sista cykeltur som dessutom kördes i regn och bara några få plusgrader. Jag tuffade på i min sexmannagrupp och blev liksom så illa tvungen att köra nära mina kompisar, för vinden tilltog och blev så ihärdig till slut att vi fick trampa järnet i nerförsbackarna för att överhuvudtaget komma någonstans.

När jag klickade ur pedalerna för allra sista gången den här Mallisveckan kändes det både sorgligt och lite skönt. Skönt eftersom kroppen hade svarat så bra och jag hade fått till 63 riktigt magiska mil längs öns vackra vägar - jag hade verkligen inte kunnat önska mig mer, men sorgligt förstås eftersom nu var det över. Inget mera Mallis. Hem till minusgrader, grusiga vägar och underställ.

Men samtidigt - det kommer en vår nästa år också. Och då finns det många bergstoppar att erövra. Det blev till exempel inte Sa Calobra i år. Puig Major hoppade vi också över. Liksom Cap Formentor. Men nästa år, då. Jag längtar redan.

Jag och min klunga! Minus Viktor som tar bild. Viktor och Conny gjorde för övrigt sitt första pass eftersom de kom ner till Mallis dagen innan, så de fick göra ett hästjobb och dra större delen av tiden.

Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S'Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.

Cykling på Mallorca dag 4: Ändrade planer

Det blev ingen cykling idag. Jag vaknade upp och kände mig helt seg i huvudet och ganska trött i kroppen så det fick bli cykelvila. Men i vanlig ordning kan jag inte sitta still, så jag spanade långt efter de triathleter som varit smarta nog att ta med sig våtdräkterna och som gav sig ut i vågorna imorse. Gud vad jag hade velat följa med.

Och i eftermiddags, efter en promenad, lite solhäng (med betoning på lite, jösses vad jag blir rastlös av att sitta i en solstol) och lunch så gav jag mig ut på en kort löptur. Om man bortser från den lilla arga hunden som väldigt gärna ville nafsa mig i vaderna så var det en trevlig sväng längs strandpromenaden bort mot Palma. Allra trevligast var förstås att kunna springa barbent och i linne, hemma lär väl inte det hända förrän i augusti...Vi pratar en del om det här, hur sjutton ska vi göra när vi kommer hem? Vem vill dra på långbyxorna igen? Vem vill släpa ut vintercykeln på helgturerna? Jag hoppas att ni sköter ert därhemma och ser till att jaga bort kylan och gruset lagom till jag kommer hem!

Strandflanörerna fick äran att bli först att se mig i min fina Runningskirt. Jag kände mig snyggast i stan!

Det här ser vi när vi går ut utanför vårt hotell. Ganska okej läge.

Cykling på Mallorca dag 3: Magi och motvindsvägg

Det finns en backe på den här ön som går under smeknamnet "hängmattebacken". Det är en tio kilometer lång uppförsbacke som aldrig tar slut, den liksom stiger i etapper så när man tror att man ser toppen framför sig så är det bara början.

Jag älskar den backen.

Vi har cyklat den två gånger hittills på vår väg upp från Palma och ut på äventyr, och om jag fick bestämma skulle det bli många fler.

Men så är jag kanske lite backstörd också.

Idag har däremot varit totala motsatsen till backigt. Jag cyklade ihop med ett järngäng som stundtals snittade en bra bit över 35km/h längs en helt magisk väg med böljande nerförsbackar och sjukt roliga flacka partier genom ett vidsträckt grönskande landskap från Llucmajor rakt österut mot kusten och den lilla hamnstaden Portocolom. Där åt och drack vi så kungligt som bara hungriga cyklister kan göra innan vi var fem stycken som drog vidare längs en väg som slingrade sig fram en bit upp längs kusten tillbaka. Så länge jag hade byarna och de små fina vägarna att engagera mig i så kunde jag tänka bort motvinden som blev allt ihärdigare ju längre dagen led, men efter kanske tio mil började energinivån sjunka drastiskt och benen skrek sig stumma. En banan och lite choklad senare piggnade jag till, men det var en stukad cyklist som rullade längs nerförbackarna in mot Can Pastilla där vi bor. Jag hade anat väggen i ögonvrån, men när jag satte mig ner med afterbike-ölen kände jag mig så himla nöjd och glad över att jag ändå bet i så bra som jag gjorde och inte sinkade mina cykelvänner särskilt mycket.

Imorn pratar vi om att cykla upp till Sollérpasset, en tur på drygt 10 mil och 2200 höjdmeter. Backtönten i mig längtar, men resten av mig känner stor respekt för bergen på den här ön. Jag hoppas att kroppen ska vara med mig hela dagen imorn och att väggen håller sig långt borta.

Glad cyklist som just doppat tårna det femtongradiga vattnet i den lagunliknande hamnen i Portocolom.

Sol! Hav!

Cykling på Mallorca dag 2: Bilkrock och vurpa

Imorse regnade det. Verkligen regnade. Och blåste. Dagens äventyr sköts upp en timme i väntan på bättre väder, men när klockan slog elva och ett mäktigt stort gäng Burecyklister stod samlade vid strandpromenaden i Can Pastilla så sken solen igen och temperaturen var på väg upp mot tjugonånting.

Färden skulle gå längs en fin, hyfsat kuperad väg som slingrade sig fram genom ett par byar innan den når fram till Petra. Stigningarna är modesta, och nerförsbackarna lagom okurviga så till och med en harig cyklist som jag vågar ligga på och komma upp i 60-nånting när det går som allra snabbast.

Och det är faktiskt inte i nerförsbackarna som första krocken kommer, utan i byn Sant Joan nån halvmil innan Petra. I de smala gränderna försöker vi cyklister samsas med bilisterna så gott det går, men i en av alla skymda korsningar stannar en bil framför oss väldigt oväntat och jag hinner inte få loss fötterna och få stopp på hela ekipaget utan drösar in i bilens stötfångare där bak. Som tur var går det otroligt långsamt och jag låter bli att välta och få med mig nån annan i fallet.

Men det ska hända värre grejer innan dagen är slut.

Väl framme i Petra slår vi oss ner bland alla de andra cyklisterna på torget och äter nyplockade, solmogna apelsiner och en cykelfika värd namnet innan vi rullade iväg igen. Tanken var att dela upp oss i två mindre klungor varav den ena skulle köra lite norrut innan vi vände hemåt mot vinden medan den andra skulle köra i princip raka vägen hemåt igen. Men innan vi kommer fram till Sineu där vi skulle dela på oss så händer det som inte får hända. På en mindre väg, i en skymd kurva kraschar en av oss rakt in i en mötande cyklist. Det är en otroligt läskig känsla som sprider sig i kroppen när man hör kraschen och innan man vet exakt hur illa det är. Jag och de andra som ligger längst fram i klungan stannar, vänder oss om och får se stackars Mats ligga ihopkrupen på vägen och det far miljoner tankar genom huvudet. Efter ett tag konstaterar vi att både Mats och den tjej som han krockade med lever och kan både röra sig och gå. Det är en hel del blåmärken och skrapsår och smärta i händer och överkropp, men de lever och kan cykla vidare.

En liten klunga på fyra tappra cyklister viker sedan av norrut mot Inca innan vi tar söderut längs en nästan overkligt fin cykelled som går längs en gammal, gammal väg som ibland tar oss genom små allér, ibland längs grönskande odlingar av något slag. Vinden ligger på nästan rakt framifrån och är riktigt grym, men det spelar verkligen ingen roll. Hade det varit sån här vind hemma just nu så hade jag med största sannolikhet kastat cykeln i diket och ringt en taxi, men här är det en helt annan sak. Solen skiner, vinden är ljum och jag älskar varenda sekund.

Tänk om livet alltid kunde vara såhär.

Skönaste gänget inväntar cykelfika i Petra. Här får alla cyklister apelsinklyftor innan man beställer nåt annat! Typ världens godaste apelsiner.

På plats på Mallorca: Så himla rättvist

Jag är i cykelhimlen. Första turen på Mallorca gick upp till klostret Cura på 550 meters höjd. Mitt livs första serpentin har därmed avverkats på cykel, både uppför och nerför. Uppför var en baggis, det var fem kilometer med i snitt 4,5 procents lutning. Ingenting jämfört med Sa Calobra som kommer bli sista cykeldagens prövning. Nerför däremot, det var ett helsike. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vågar släppa på utför i de där kurvorna?

Vi har sisådär sjutton-arton grader, sol och lite blåsigt. Vägarna är fulla av glada cyklister och mina ben längtar efter att bli solbrända och starkare. Och som Jiri, en av mina CK Bure-vänner, konstaterade medan vi rullade bredvid varandra längs en av alla slingervägar genom små söta byar som vi kört idag - det här är så himla rättvist. Att vi är här just nu, och gör något vi tycker så fruktansvärt mycket om. Vi förtjänar det så grymt mycket efter den här långa, kalla vintern.

Imorn står tolv mil med lunch i Petra på schemat. Jag önskar att det var morgon och dags att ge sig iväg nu med en gång!

Dag, Dennis, jag, Mats och Jiri - den tappra skaran som tog sig upp på veckans första höjd, minus Krister som står bakom kameran.

Kartor är skoj. Mats har lagt rundor som ser mycket lovande ut på kartorna, och jag är säker på att de är fina i verkligheten också.

Ormbett eller nässelkli - det är bara att välja!

Det finns en stig som jag tycker mer om än många andra stigar. Den går österut från stan, längs Nissans strand. Jag springer den rätt ofta, och njuter av att lämna E6:ans bilbuller bakom mig och komma in i tystnaden i skogen.

Det enda som stör mig lite där på stigen är all undervegetation. Gröna blad av alla möjliga slag, och mängder med brännässlor. Stundtals är stigen så smal och växtligheten så hög att jag inte ser var jag sätter fötterna. Jag ser knappt något nedanför midjan. Och för någon som är paniskt rädd för ormar är det inte en sådär jättemysig grej. Jag lyssnar noggrant efter prassel i buskarna, något som förekommer typ hela tiden. Men med tiden har jag dock slappnat av, och vilar i vetskapen att ormar inte gillar svalt väder, då ligger de och trycker nånstans där inte jag är.

Men just när man tror att allt är lugnt, då händer det.

En orm. Mitt framför mina fötter. En ringlande, otäck och stor orm. Vad det är för slags orm hinner jag inte se. Jag reagerar instinktivt med att stampa hårt i marken några gånger och sedan vända på en femöring och rusa rakt in i alla lårhöga brännässlor som jag försiktigt forcerat alldeles nyss och klarat mig hyfsat helskinnad ifrån. Det gör jag inte nu, kan jag ju säga. Efter ett par kilometer lugnar hjärtat ner sig, jag saktar ner tempot och försöker att inte tänka på allt som kliar och svider på min kropp.

Orm-uschling! Nu kommer jag inte våga springa den där stigen på bra länge.

Hej brännässla. Ormen hann jag tyvärr inte få någon bild på...

Här hittar man i alla fall inga ormar! Bara glada simmare. Och mig. 3000 meter kryssandes mellan bröstsimmare har jag också hunnit med nämligen!

Kaskadregn och ett oväntat möte

När jag spratt upp ur sängen vid femtiden imorse trodde jag inte att jag skulle ha fått med mig en hel livshistoria från den chilenska landsbygden via ett fotbollslag i Harplinge till ett litet kafé med kokostoppar och piroger mitt ute i Gekåsland när jag klev av cykeln några timmar senare. Livet kan ta såna märkliga vändningar!

Planen var en tolvmilatur med start i ottan för att hinna i tid till ett tvåårskalas som skulle börja med brunch och sluta med tårta. Och det började sådär. Punka redan efter sex kilometer. Jag svor över dumheten att bara ha en slang med mig och bad en stilla bön om snälla, ogrusiga vägar framöver.

De närmsta sex milen blev däremot som en dröm. Fina vägar genom Hallands inland och inte en människa i sikte så långt ögat kunde nå. Däremot fick jag sällskap av harar och rådjur i mängder. Cyklade en lång bit genom Ätradalen där vägen slingrade sig fram just vid åkanten, och där omgivningarna sluttade brant ner mot vattnet. Kändes nästan som om jag var vid en fjord i Norge!

När jag närmade mig den lilla byn Gällared några kilometer från Ullared svartnade himlen och innan jag hann säga regnskur var jag blöt in på bara skinnet av ett kaskadregn utan dess like. Desperat sökte jag skydd intill en vägg eftersom jag inte hittade ett enda vettigt träd eller tak att stå under. Och medan jag stod där tittade det ut en man med hårnät på huvudet och förkläde kring kroppen. Det visade sig vara Alfredo, en ståtlig man från Chile som drömmer om att undervisa i spanska och som älskar att ta en tur ner till Skrea och flyta omkring på vågorna. Medan han bjöd en frusen och blöt cyklist på kaffe berättade han sitt livs historia för mig, och vi konstaterade att vi båda undrar vad som hänt med solidariteten i samhället och att vi inte gillar den kalla, hårda individualismen som präglat landet och politiken några år nu.

När kaffet var urdrucket hade himlen ljusnat och jag insåg att det var dags att rulla iväg igen.

Jag kom fram till tvåårskalaset senare än jag tänkt mig trots att jag tog en genväg som kortade turen en mil och trots att jag trummade på ordentligt de sista fyra milen. Men jag kommer alltid minnas den oväntade fikastunden hos Alfredo med det brötiga skrattet och de många historierna.

Mobilen fick spel efter regnskurarna idag, därför kunde jag inte ta några bilder under cykeläventyret. Men igår var jag här! Sjön heter Simlången och jag ägnade mig åt att plaska runt i min våtdräkt. Sjösimning is the shit! Tusen gånger roligare än bassängsim!

Jag tycks för övrigt vara väldigt tilldragande för  naturens alla små varelser. De här fick jag inte vara ifred från när jag satt och åt efter simturen.

Istället för Stockholm marathon

Får man inte springa Västerbron gånger två den 2 juni så får man göra det en annan dag istället. Närmare bestämt på Kristi himmelfärdsdag. Jag lämnade nämligen kylan och blåsten på västkusten i torsdags och for till huvudstaden för några dagar. Och efter en lång tågresa föreslog Johan att jag skulle ut och springa en sväng på eftermiddagen. Jag hade faktiskt inte ens själv tänkt tanken, det brukar bli morgonjoggar när jag är iväg på det här sättet. Men nu hade vi inte bokat bord förrän klockan 19 så jag hade gott om tid på mig att springa en liten sväng.

Och valet var självklart. Är man en liten lantis som hamnat i Stockholm och bor så man nästan ser Västerbron så måste man ut och springa på den. Det blev en tur genom Rålambshovparken, upp på bron, ner till Tanto, sen virrade jag omkring lite på Söder innan jag hittade tillbaks ner till Södermälarstrand och kunde ta mig över till Kungsholmen igen via den där fina, lilla bron.

När jag sprang maran förra året vet jag att det inte precis var Västerbron som var min värsta del av banan utan det var helt klart Gärdet och Djurgården. Jag höll på att avlida av tristess där ute. Men okej, att kämpa sig upp på bron på andra varvet var lite marigt, det får jag erkänna. Och medan jag sprang i solen med utsikt över Riddarfjärden i torsdags så funderade jag massor på Stockholm marathon. Jag mindes lyckoruset under första varvet, jag rös när jag tänkte på kampen den sista milen och jag log stort när jag återupplevde känslan av att komma in på Stadion och se målet en bit längre fram. Jag tänker springa det där jädra loppet någon gång i framtiden igen!

Tjusig utsikt

Åhejåhå. Upp, upp, upp!

Googlar man Stockholms bästa frukost hamnar man bland annat på Vurma på Kungsholmen... 

...där det enligt uppgift serveras stans godaste gröt på bland annat quinoa och pumpafrön. Underbart!

Och så kunde jag inte låta bli att släpa med Johan till Bianchikafét förstås. Lite dregglande över cyklar och hjälmar och sen en chokladboll på det!

Andreas ska cykla hela Sverige på 100 timmar

Minns du Andreas Lindén? Extremidrottaren från Borås som skulle skida genom Sverige i januari 2011 när hela landet var täckt av snö. Men han gav sig tyvärr av från Smygehuk någon vecka för sent, och töandet satte stopp för hans framfart en bit norr om Motala.

Nu ska han cykla Smygehuk-Treriksröset istället. Och det ska gå på max 100 timmar. Om han följer rutten och inte hamnar fel en enda gång handlar det om 2100 kilometer och 10 441 höjdmeter.

Om han ska klara det här kan han inte stanna någonstans på vägen. Han kan inte stanna för att sova, inte för att äta, inte ens för att byta kläder.

Jag är mållös.

Den 16 juni ger han sig av. Följ honom på Facebook, på hemsidan eller på Twitter.

Andreas Lindén. Bild lånad från sverigeloppet.nu

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

Häng med på välgörenhetslöpning genom Halland

Med darrande ben har jag idag lanserat en galen idé. Jag ljuger om jag säger att den inte är genomtänkt, för det är den. Jag har tänkt fram och tillbaka i två veckor. Men ändå. Den känns galen.

Vi springer så länge ni ringer, kallar jag det hela.

Jag och Susanne Johansson ska springa genom Halland på torsdag morgon, med start i Halmstad. Och vi gör det för ett gott ändamål - vi springer nämligen för Världens barn. Och hur långt vi ska springa beror på hur mycket pengar folk är beredda att skänka.

Varje år kampanjar Sveriges Radio och SVT för Radiohjälpens insamling till Världens barn, och bland annat har vi på P4 Halland ett insamlingstelefonnummer öppet under två veckor. Numret är 099-321 06, och varje samtal kostar 9.90 kr, varav 8.50 kr går till insamlingen. Och för varje samtal vi får in fram till och med torsdag så springer jag och Susanne tio meter. Och eftersom tio meter är ingenting vill vi ha många samtal!

Jag har ingen aning om hur mycket folk tänker ringa. Ni kan ju skicka oss till Göteborg om ni har lust! Allt jag vet är att vi är beredda att springa hela dagen!

Det hela kommer man kunna följa i direktsändning då och då under dagen. Och det går att lyssna via webben. Dessutom kommer det finnas en speciell blogg där vi kommer lägga ut bilder, och där det kommer ligga en länk till en karta där man ser var vi är hela tiden. Om man har lust att ansluta. Eller komma och ge mig mat. Jag kommer att behöva mycket mat.

Senast vi sprang ihop var när Susanne var på väg hem från Portugal. Då hann
jag med att vara med på en mil. På torsdag hoppas jag det blir längre!

Kliv utanför lådan för tusan, Therese!

Petra skriver om det då och då - om att kliva ur sin komfortzon och våga göra saker som man tycker känns lite läskiga eller knepiga. Även om jag älskar att dansa så tycker jag fortfarande att det är lite läskigt att kliva ut på ett dansgolv. Det är nog så att jag alltid tänkt att jag är smidig som ett större kylskåp, och det är ingen bra egenskap när man ska snurra runt och vara följsam i takt med musik.

Men på den senaste tiden har jag fått omvärdera den saken. Jag är inte alls osmidigast i världen. Eller, snarare, jag kan fejka smidighet genom den allt större kroppskontroll jag fått under åren som löpare och skidåkare. Det är liksom inte längre så att ena handen inte vet vad den andra foten gör, utan allt hänger ihop någorlunda.

Fast det är fortfarande massa saker inom träningsvärlden som jag känner mig lite nervös inför. En sak är konvent. Alla verkar åka på konvent i tid och otid. Är det inte bloggvärldens eget Blogger boot camp arrangerat av bland annat Sofia och Terese så är det Nikehelger hit och LesMillslördagar dit. Jag blir lite illamående av nervositet bara av tanken på att vara i enorma salar med massvis med folk och försöka följa instruktören. Inte trampa fel. Inte fara iväg åt fel håll. Inte snurra till fel ände av salen.

Men så skrev Sara att hon skulle hålla föreläsning i Sisjön under konventet av alla konvent (att döma av namnet i alla fall) - The Convention. Min första tanke var att ringa arrangörerna och fråga om jag kunde få betala en mindre summa och komma bara på föreläsningen och skippa klasserna. Min andra tanke var, skrämmande nog, att jag skulle anmäla mig till hela dagen och gå på läskiga klasser också. Jag kikade mig nervöst över axeln när tanken dök upp, som för att försäkra mig om att ingen hört vad jag hade tänkt. Klasserna heter saker som "Explore your highest possibilites" och "TRX balanced - action in the loop", och jag lovar, det här är rena grekiskan för mig. Här har ni tjejen som tycker att det är avancerat med de gamla Friskisklasserna jympa medel.

Så jag ångrade min andra tanke.

Men sen ångrade jag mig igen. Det får vara slut med lådtänkande. Jag är ju rätt så orädd i andra sammanhang, på jobbet till exempel, så varför inte när det gäller träning?

Så, den här tjejen ska gå på konvent. Men nu behöver jag hjälp. Här är schemat - vad ska jag satsa på för klasser? Personligen tycker jag att stenåldersgrejen och armytrainingen låter grymt. Men om jag ska söka mig inomhus, vad sjutton ska jag anmäla mig till då?

Mot Kristanstad!

Allt har verkligen känts riktigt futtigt den här helgen. Hur skulle jag kunna berätta om ett bedrövligt distanspass eller en makalös trötthet som fick mig att ställa in gårdagens intervallpass när Norge brinner? Nä, det har varit tankepaus i helgen, och den kommer förmodligen fortsätta en stund till. Långsamt har det som hänt sjunkit in i mig, men det känns verkligen som att inget nånsin kommer bli sig likt igen.

Lite ljusning i allt det onda och mörka blir det i alla fall idag. Jag har just ätit storfrukost som ska smälta i magen de närmsta två timmarna medan jag kör ner till Kristianstad. Väl där ska Benet enligt egen utsago visa mig alla vackra vyer i Vattenriket springandes. Jag har ingen aning om vad han pratar om, men det lär jag bli varse. Lediga måndagar borde man ha oftare!

Sköna Benet, Leffe och Håkan innan Stockholm marathon. Åh, nu blev jag helt sugen på att resa upp till Stockholm också!

Gotland runt (nästan) på sju dagar

Jag har landat hemma, hunnit packa upp och vädra sovsäcken och hela Gotland har fått ett nostalgiskt skimmer över sig. Jag har alltid oerhört svårt att åka hem, börjar nästan alltid grina eller blir åtminstone ordentligt nedstämd när det är dags att sätta sig på tåget/båten/flyget och lämna allt det nya, fina bakom mig.

Gotland ligger dock inte så långt bort och det går alltid att återvända. Här är några saker som fick mig att älska den lilla ön i Östersjön:

Att vakna upp längst in i Kappelshamnsviken till strålande sol och pannkaksfrukost.

Att lägga badkrukan åt sidan och hoppa ner i klarblått vatten i ett kalkbrott just ovanför Bästeträsk. Och att därefter bli så sjukt glassugen men istället för glass hitta en galen konstnär från Blekinge längs vägen mot Fårösund som bjöd på kaffe och märkliga historier om Palestina och politiska fångar i Kina.

Att närma sig Fårö med färjan och inte veta vad som väntar. Och sedan bli fascinerad och förälskad i det karga och bleka landskapet.

Att hitta ett ställe man hört så mycket om av en annan öbo i ett annat liv...

...och äta kanske den godaste crepesen man någonsin kommer få smaka i livet.

Att cykla längs Fårös kust och stanna till på en klapperstensstrand och kasta macka.

Att äntligen hitta en rauk och leka turist och klättra runt.

Att hinna till Lergrav just innan den lilla butiken i fiskeläget stängde för dagen och kunna plocka med sig en rökt sik. Och ta ännu fler turistbilder från ännu fler raukar.

Att ta en sväng ut på coola Furillen med det märkliga Hotell Fabriken som ligger i ett stenbrott. Att (nästan) bada i det kalla havet och dricka en kall öl uppflugen på en kritvit sten.

Att äntligen komma fram till Valleviken, hitta pensionatet nere i hamnen och få lov av snälla pensionatägare-Bitten att låna en dusch. Att äta rökt sik på en brygga i solnedgången.

Att hela skogen är rödmålad av smultron och inte kunna hålla sig på sadeln eftersom suget blir för stort. Att plocka smultron i samma kvantitet som jordgubbar.

Att stanna till i badviken i Slite och tänka att det blir en snabb andra frukost innan vi far vidare. Att istället ägna ett par timmar åt att äta både frukost och glass och sedan övervinna badkrukan igen och hoppa ner i det enligt uppgift 22-gradiga vattnet och faktiskt njuta.

Att cykla vilse mellan Gothem och Katthammarsvik eftersom skyltar och karta inte stämmer överens, och ändå ha roligt och njuta av att ta sig fram för egen maskin. Att inte ha bråttom, och att hela tiden veta att vad vi än kommer fram till så blir det något vackert.

Att cykla in i Klintehamn under ett stort, läskigt regnmoln och tvingas snabba på letandet efter tältplats. Att hamna i en kohage med snälla (?) kossor som äter på tältet. Att få hjälp av två snälla förbipasserande att jaga bort djuren och äntligen våga sig ut ur tältet.

Att äta saffranspannkaka stor som ett hus. Bästa pannkakan fanns dock på ett bokkafé i Visby. Så god att jag åt en och en halv portion.

Att tälta två kilometer från Visby, högt upp på en klint med utsikt in över hamnen. Att äta raggmunkar i solnedgången och veta att en knapp kilometer söderut betalar folk dyrt för att bo på en jippocamping med Pippilekland och grejer, och här sitter vi och använder vår rätt till naturen och somnar gott till lätt vågskvalp istället för till grannens brölande.

Nu är äventyret snart slut

Natten till idag hade vi det såhär! Imorse trampade vi sista biten in mot Visby, och imorn går färjan hem. Jag har sett så mycket under den här cyklande, nästan internetfria veckan och har hunnit bli helt förälskad i Gotland. När jag kommer hem ska jag lägga ut fler bilder så du förstår varför.

Hej från Fårö!

På udden till vänster om mitt huvud på bilden bor jag i natt. På en strand, med havsutsikt och morgonsol. Tänkte bara säga det. Ja just det, jag har badat i klarblått vatten, ätit pannkakor stekta på Trangiaköket till frukost och ikväll får jag förhoppningsvis duscha. Livet är rätt härligt!

Mitt eget midnattslopp

Två saker:

1. Även fast det är ljust är det mörkt.

2. När det är mörkt och man inte ser lika bra som man brukar så skärper de andra sinnena sig. Halmstad luktade asäckligt i natt.

Annars har jag haft det rätt trevligt. Kvällens löpsällskap bestod av en arg katt, en vindsnabb räv, en korkad hare och två haschrökande ungdomar.

Ett ultraidolmöte

Jag erkänner helt ogenerat att jag mött två av mina absolut största löparidoler idag. Att Portugal-Sverige skulle vara en bit kaka för ultra-Rune var inte så överraskande, men att Susanne skulle springa så snabbt (över en vecka snabbare än de trodde från början!) och dessutom göra det med sån löparglädje och sån strålande energi när hon aldrig gjort något liknande är verkligen imponerande.

När de kom springandes mot kyrkan där jag och ett tjugotal andra löpare samlats för att möta upp dem så kom de nästan skuttandes. Skrattande plockade Susanne upp kameran för att dokumentera oss, när det ju var vi som skulle ta kort på dem! Dessa helt otroliga två äventyrslöpare, det kändes nästan overkligt att se dem komma när jag följt dem på avstånd via pod, artiklar och telefonsamtal så länge.

Efter lite kramande och hejjande påbörjade vi sista milen på Susannes löprunda. Hela vägen in mot mål kom det folk till mötes med ojämna mellanrum med blommor, hejarop och kramar. Det var som ett millångt upplopp fyllt med hyllningar! Underbart. Och vi fick höra historier från resan, om hur de inte haft tråkigt eller tröttnat på varandra en sekund under de dryga två månader de spenderat med varandra dygnet runt. Det enda men Susanne påstår sig ha är ett litet sår i högra örat, eftersom hon hela tiden sprungit på pratglada Runes vänstra sida...

Under löpturen hittade jag dessutom ett par Falkenbergslöpare som precis som jag är sugna på att ta sig an Halland springandes under en vecka. Så vi får väl se om vi kan samordna det hela.

Plötsligt var det bara målrakan kvar, och en stor folksamling dök upp kring hörnet. Det kändes som att löparhalmstad gått man ur huse för att ta emot sin hjältinna och det var rysligt känslosamt att springa in under målportalen några steg bakom Susanne och Rune.

Några hurrarop, champagneglas och tal senare skingrades gänget där på gräsmattan i den oansenliga stadsdelen i Halmstad. Och om jag tyckte att det kändes vemodigt att säga hejdå och lämna platsen så kan jag knappt föreställa mig hur det känns för super-Susanne. Hur sjutton gör man för att återvända till det vanliga livet efter ett sånt här äventyr? En lång nerjogg lär det bli i alla fall, som varar ett par mil om dagen i några dagar...

Kramkalas i Trönninge där ett tjugotal löpare anslöt.

På väg igen! Och i nästan varje korsning stod någon som hejade och ville gratulera Susanne.

Bara nån kilometer kvar nu, och tempot ökade markant...

Framme!

Susannes man Ingemar hade fixat målportalen, och det blev champagne och grejer. Och åtminstone femtio personer stod och väntade och applåderade!

Fantastiska Susanne!