Cykling på Mallorca dag 6 och 7: Klungskräck och regn

Vissa saker tar tid att bygga upp och bara ett ögonblick att rasera. Som tryggheten i en klunga. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig måttligt sugen på att ge mig ut och cykla i någon större grupp i fredags, dagen efter min vurpa. Därför blev jag väldigt glad när Jessica, en av Halmstads unga, coola triathleter ville cykla i bergen med mig alldeles ensam medan de andra gav sig iväg söderut mot Cala Pi.

Vi cyklade de tre transportmilen till den gulliga lilla staden Bunyola och sedan bar det av uppåt. Fem kilometers klättring upp till Coll de Hono på 540 meters höjd var det som gällde, svetten rann, backarna var tuffa och jag kämpade dessutom med mina växlar som inte funkade helt bra efter vurpan. Till slut struntade jag i att växla och körde hela backen på lättaste växeln, något som är jobbigare än det låter. Det är svårt att få upp nån fart på så lätt växel och benen får tugga på som tusan. Men upp kom vi, och medan stora, tunga moln tornade upp sig över oss körde vi igenom passet mot Orient där vi stötte på Henrik som hade lämnat sin klunga för att ta sig an Orientbackarna på andra hållet, och han följde glatt med nerför med oss.

Vägen ner mot Alaró gick längs bergskanten med magnifik utsikt ut över en stor dal, gissar jag i alla fall. Jag vågade mig inte på att titta. När det går i över 50 kilometer i timmen nöjer jag mig med att ha blicken på vägen för att kunna se eventuella stenar och annat skräp som jag helst vill undvika att köra över...

De stora svarta regnmolnen låg som en olycksbådande skugga över bergen i väster medan vi cyklade i solsken och värme nere på slätten, och turligt nog höll de sig kvar där. Så när vi rullade in på strandpromenaden igen var det efter tio varma, soliga mil. Mina vurpade ben hade överlevt ett tufft pass och mådde uppenbarligen bra. Klungskräcken försökte jag göra något åt under veckans allra sista cykeltur som dessutom kördes i regn och bara några få plusgrader. Jag tuffade på i min sexmannagrupp och blev liksom så illa tvungen att köra nära mina kompisar, för vinden tilltog och blev så ihärdig till slut att vi fick trampa järnet i nerförsbackarna för att överhuvudtaget komma någonstans.

När jag klickade ur pedalerna för allra sista gången den här Mallisveckan kändes det både sorgligt och lite skönt. Skönt eftersom kroppen hade svarat så bra och jag hade fått till 63 riktigt magiska mil längs öns vackra vägar - jag hade verkligen inte kunnat önska mig mer, men sorgligt förstås eftersom nu var det över. Inget mera Mallis. Hem till minusgrader, grusiga vägar och underställ.

Men samtidigt - det kommer en vår nästa år också. Och då finns det många bergstoppar att erövra. Det blev till exempel inte Sa Calobra i år. Puig Major hoppade vi också över. Liksom Cap Formentor. Men nästa år, då. Jag längtar redan.

Jag och min klunga! Minus Viktor som tar bild. Viktor och Conny gjorde för övrigt sitt första pass eftersom de kom ner till Mallis dagen innan, så de fick göra ett hästjobb och dra större delen av tiden.

Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S'Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.

Cykling på Mallorca dag 3: Magi och motvindsvägg

Det finns en backe på den här ön som går under smeknamnet "hängmattebacken". Det är en tio kilometer lång uppförsbacke som aldrig tar slut, den liksom stiger i etapper så när man tror att man ser toppen framför sig så är det bara början.

Jag älskar den backen.

Vi har cyklat den två gånger hittills på vår väg upp från Palma och ut på äventyr, och om jag fick bestämma skulle det bli många fler.

Men så är jag kanske lite backstörd också.

Idag har däremot varit totala motsatsen till backigt. Jag cyklade ihop med ett järngäng som stundtals snittade en bra bit över 35km/h längs en helt magisk väg med böljande nerförsbackar och sjukt roliga flacka partier genom ett vidsträckt grönskande landskap från Llucmajor rakt österut mot kusten och den lilla hamnstaden Portocolom. Där åt och drack vi så kungligt som bara hungriga cyklister kan göra innan vi var fem stycken som drog vidare längs en väg som slingrade sig fram en bit upp längs kusten tillbaka. Så länge jag hade byarna och de små fina vägarna att engagera mig i så kunde jag tänka bort motvinden som blev allt ihärdigare ju längre dagen led, men efter kanske tio mil började energinivån sjunka drastiskt och benen skrek sig stumma. En banan och lite choklad senare piggnade jag till, men det var en stukad cyklist som rullade längs nerförbackarna in mot Can Pastilla där vi bor. Jag hade anat väggen i ögonvrån, men när jag satte mig ner med afterbike-ölen kände jag mig så himla nöjd och glad över att jag ändå bet i så bra som jag gjorde och inte sinkade mina cykelvänner särskilt mycket.

Imorn pratar vi om att cykla upp till Sollérpasset, en tur på drygt 10 mil och 2200 höjdmeter. Backtönten i mig längtar, men resten av mig känner stor respekt för bergen på den här ön. Jag hoppas att kroppen ska vara med mig hela dagen imorn och att väggen håller sig långt borta.

Glad cyklist som just doppat tårna det femtongradiga vattnet i den lagunliknande hamnen i Portocolom.

Sol! Hav!

Cykling på Mallorca dag 2: Bilkrock och vurpa

Imorse regnade det. Verkligen regnade. Och blåste. Dagens äventyr sköts upp en timme i väntan på bättre väder, men när klockan slog elva och ett mäktigt stort gäng Burecyklister stod samlade vid strandpromenaden i Can Pastilla så sken solen igen och temperaturen var på väg upp mot tjugonånting.

Färden skulle gå längs en fin, hyfsat kuperad väg som slingrade sig fram genom ett par byar innan den når fram till Petra. Stigningarna är modesta, och nerförsbackarna lagom okurviga så till och med en harig cyklist som jag vågar ligga på och komma upp i 60-nånting när det går som allra snabbast.

Och det är faktiskt inte i nerförsbackarna som första krocken kommer, utan i byn Sant Joan nån halvmil innan Petra. I de smala gränderna försöker vi cyklister samsas med bilisterna så gott det går, men i en av alla skymda korsningar stannar en bil framför oss väldigt oväntat och jag hinner inte få loss fötterna och få stopp på hela ekipaget utan drösar in i bilens stötfångare där bak. Som tur var går det otroligt långsamt och jag låter bli att välta och få med mig nån annan i fallet.

Men det ska hända värre grejer innan dagen är slut.

Väl framme i Petra slår vi oss ner bland alla de andra cyklisterna på torget och äter nyplockade, solmogna apelsiner och en cykelfika värd namnet innan vi rullade iväg igen. Tanken var att dela upp oss i två mindre klungor varav den ena skulle köra lite norrut innan vi vände hemåt mot vinden medan den andra skulle köra i princip raka vägen hemåt igen. Men innan vi kommer fram till Sineu där vi skulle dela på oss så händer det som inte får hända. På en mindre väg, i en skymd kurva kraschar en av oss rakt in i en mötande cyklist. Det är en otroligt läskig känsla som sprider sig i kroppen när man hör kraschen och innan man vet exakt hur illa det är. Jag och de andra som ligger längst fram i klungan stannar, vänder oss om och får se stackars Mats ligga ihopkrupen på vägen och det far miljoner tankar genom huvudet. Efter ett tag konstaterar vi att både Mats och den tjej som han krockade med lever och kan både röra sig och gå. Det är en hel del blåmärken och skrapsår och smärta i händer och överkropp, men de lever och kan cykla vidare.

En liten klunga på fyra tappra cyklister viker sedan av norrut mot Inca innan vi tar söderut längs en nästan overkligt fin cykelled som går längs en gammal, gammal väg som ibland tar oss genom små allér, ibland längs grönskande odlingar av något slag. Vinden ligger på nästan rakt framifrån och är riktigt grym, men det spelar verkligen ingen roll. Hade det varit sån här vind hemma just nu så hade jag med största sannolikhet kastat cykeln i diket och ringt en taxi, men här är det en helt annan sak. Solen skiner, vinden är ljum och jag älskar varenda sekund.

Tänk om livet alltid kunde vara såhär.

Skönaste gänget inväntar cykelfika i Petra. Här får alla cyklister apelsinklyftor innan man beställer nåt annat! Typ världens godaste apelsiner.

På plats på Mallorca: Så himla rättvist

Jag är i cykelhimlen. Första turen på Mallorca gick upp till klostret Cura på 550 meters höjd. Mitt livs första serpentin har därmed avverkats på cykel, både uppför och nerför. Uppför var en baggis, det var fem kilometer med i snitt 4,5 procents lutning. Ingenting jämfört med Sa Calobra som kommer bli sista cykeldagens prövning. Nerför däremot, det var ett helsike. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vågar släppa på utför i de där kurvorna?

Vi har sisådär sjutton-arton grader, sol och lite blåsigt. Vägarna är fulla av glada cyklister och mina ben längtar efter att bli solbrända och starkare. Och som Jiri, en av mina CK Bure-vänner, konstaterade medan vi rullade bredvid varandra längs en av alla slingervägar genom små söta byar som vi kört idag - det här är så himla rättvist. Att vi är här just nu, och gör något vi tycker så fruktansvärt mycket om. Vi förtjänar det så grymt mycket efter den här långa, kalla vintern.

Imorn står tolv mil med lunch i Petra på schemat. Jag önskar att det var morgon och dags att ge sig iväg nu med en gång!

Dag, Dennis, jag, Mats och Jiri - den tappra skaran som tog sig upp på veckans första höjd, minus Krister som står bakom kameran.

Kartor är skoj. Mats har lagt rundor som ser mycket lovande ut på kartorna, och jag är säker på att de är fina i verkligheten också.

Rapport från en mörk och ödslig cykelväg

Jamen Therese, hur går det med det dära pendlandet nu då? Jotack, rätt så bra. Klockan kvart i fyra är ofantligt mycket tidigare än kvart i fem när det handlar om att kliva ur sängen, dra på sig cykelkläder och dra iväg längs en fasligt mörk cykelväg, men annars ska jag inte klaga. Cykellampan är lika stark som en långtradares helljus och än så länge har vildsvinen hållt sig på sin kant.

Jag har haft fullmånen som sällskap och tiden har liksom flugit iväg. Snart kommer jag bergis tröttna, men det är ett himla göttigt sätt att vakna till liv på sådär på morgonkvisten vill jag lova. Huvudet är igång, kroppen har startat och jag har hunnit avverka ungefär världshistoriens alla stora frågor under mina fyrtiofem minuter på cykelsadeln. Det är nästan så jag känner att om jag bara får tänka en minut till så har jag svaret på frågan om meningen med livet. Så jo, det här pendlandet kommer bli en vana känner jag.

Mitt sällskap de här mornarna - superlampan. Och ett och annat vildsvin som gömmer sig i skogarna omkring.

Det är något jag måste berätta

Det händer storslagna saker i mitt liv just nu. Det håller nämligen sakta men säkert på att packas ner tillsammans med Johans liv i massor med lika stora pappkartonger som otåligt väntar på att förflyttas till en annan plats. Den andra platsen ligger två mil från där jag sitter nu, nämligen i den söta lilla byn Simlångsdalen utanför Halmstad. Byn som ligger vid en sjö i en skog, eller närmare bestämt vid två sjöar i närheten av kanske världens vackraste bokskogar. Och som har skidspår om knuten, eller i alla fall bara några kilometer bort, uppe på höjden där det alltid är fem grader kallare och tio centimeter mer snö.

Det är en dröm som har växt på oss det senaste året, att flytta från stan. Och nu är den snart verklighet. Vi ska bo i ett supersött hus med kaféveranda, kakelugnar i mängder och med en stor trädgård där man kan få plats med en fotbollsplan, morotsodlingar och höns. Om man vill. Annars kan det bli en perfekt plats för kullerbyttor, grillkalas och festivalstämning.

Och inte nog med att vi flyttar och blir mer lantisar än stadsbor - jag kommer också förvandlas till en cykelpendlare. Jag kommer gå från att ha femhundra meter till jobbet och i princip kunna ramla ur sängen rakt ner framför mikrofonen i min sändningsstudio till att ha två oftast blåsiga mil längs en gammal banvall som lutar svagt utför när jag cyklar till jobbet och således svagt uppför när jag ska hem.

Inte så farligt, kan man tycka. Två mil. Vad kan det ta på en hyfsat bra cykel? 45 minuter?

Jag testcyklade med cx:en igår, i nordostlig vind. Motvind alltså. Lite orolig blev jag allt när jag segade mig fram längs den fortfarande lite snöiga och grusiga cykelbanan och såg hur klockan tickade iväg. Rödljusen i stan och vinden på landet sinkade mig ordentligt och det tog mig nästan 55 minuter att cykla mina mil. Och då var det ändå eftermiddag och jag var någorlunda vaken.

På måndag är det allvar. Då sätter jag mig på cykelsadeln klockan fyra på morgonen, allt för att hinna vara färdigcyklad, duschad och ombytt klockan kvart över fem när arbetsdagen börjar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver det här. Kommer jag orka? Kommer det kännas roligt? Eller kommer jag ångra mig bittert och falla till föga för alla pessimister omkring mig som säger att det inte kommer gå och att jag och Johan kommer att behöva skaffa en andra bil för att klara av pendlingsgrejen?

Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Bakom mig - staden. Framför mig - lugnet och lyckan.

Cykelbanan går längs en gammal banvall. Många raksträckor med andra ord...

Jag tror cx:en trivs vid sitt nya hus. Och jäklar vad den trivs som pendlarhoj! Den ville knappt följa med in utan vände genast nosen ut mot vägen igen, redo för nästa pendlingssträcka.

Här ska vi bo från och med imorn!

Det finns backar och så finns det backar

Det börjar närma sig påsk, vilket i min värld betyder att det börjar närma sig superfabulousmegafantastic-cykelresa till Mallorca. Jag och mina vänner i CK Bure packar ihop våra pinaler och reser mot fjärran land för att ägna oss åt att nöta mil på den spanska öns backiga (har man sagt mig) vägar.

Som den freebaseande motionär jag är så har jag stoppat cyklingen långt bak i mitt medvetande under vintern och ägnat mig mest åt skidåkning och yoga när träningsandan fallit på. Säsongspremiär utomhus på cykeln gjorde jag i fredags när jag bråkade med motvinden ute på hallandsslätterna i ett par timmar. Samtidigt har mina cykelvänner kört ergometer på vardagskvällarna och långa distanser på helgerna under hela vintern, så jag har lite att ta igen. Således gäller det att vara smart och bygga den styrka jag kan under den korta tid som är kvar innan resan - det vill säga, träna för att kunna träna på träningslägret. Jag vet att det låter fånigt, men alltså, det finns grejer jag gärna vill klara av på den dära spanska ön, som Sa Calobra. Denna mytomspunna backe, detta berg som alltid dyker upp i diskussionerna under cykelfikorna, detta mastodontprojekt på en knapp mil med en snittlutning på sju procent. Jag ryser av ångest och välbehag bara jag tänker på det!

Och vad bygger starka cykelben? Jo, backträning. Min favoritbacke att använda till sånt börjar vid änden av en kohage, passerar en kyrka, en militäranläggning och en motorcykelklubb innan den planar ut på toppen av Galgberget. Jag har cyklat den förr, i fornstora cykeldagar när den tog mig knappt fem minuter från botten till toppen. Den här gången tog den mig sex minuter lite drygt och jag skulle kunna hävda att de grovt mönstrade däcken på min CX hade med saken att göra men jag väljer att kalla det nyväckta och otränade cykelben istället.

Frågan är dock om några intervaller i en två kilometer lång backe som klättrar skrattretande fyrtio höjdmeter gör varken till eller från när det man tränar för är sjuhundra höjdmeter på en knapp mil. Nåja. En backe är en backe är en backe. Det är bättre än ingenting.

Här kan du som aldrig cyklat på Mallorca och inte ska göra det i påsk heller få följa med på en väldigt pedagogisk och rikt illustrerad bestigning av Sa Calobra i bloggform. Titta och njut!

Tuff cykling och spikar överallt

När väderprognosen lovar 18 meter i byarna och regn så skiljs agnarna från vetet. Således var vi en rätt liten klunga som samlades för några timmars cykling imorse. Så liten att vi slog ihop 9:30-gänget med elitmotion, det vill säga de som tänker cykla Vättern på sju respektive åtta timmar. Det betyder i regel att subbarna får en lite lättare tur när de får vänta in oss motionärer på toppen av varje backe, medan vi motionärer får det desto tuffare. Särskilt idag när Peter som lagt rundan tycktes ha inlett en kärleksrelation med varenda uppförsbacke i Halmstad kommun...

Nåja. Backe upp och backe ner i nästan två timmar och jag hamnade stundtals riktigt långt efter när backarna dessutom gick på grus. Grusvägar alltså. Jag undrar när jag ska bli kompis med dem.

Efter en kaffe och en lussekatt hängde jag på gänget som skulle ta kortaste vägen hem, och där någonstans slog väderprognosen in. Det där med 18 sekundmeter alltså. Man minns inte hur det känns förrän man hamnar rakt mot vinden igen. Kombinerat med västkustspecialaren "vågrätt regn" i sin allra kallaste och vassaste form blev den sista timmen på cykelturen nästan lika tuff som de två första.

Men det fina med cykling i kallt spikregn och vildsint motvind är att det känns som att vattnet i simbassängen håller 40 grader efteråt. Den lilla halvtimmen simning värmde och mjukade upp varenda liten söndercyklad muskel i min kropp. Underbart.

Och för att göra det hela ännu bättre så har jag inspirerad av Ingmarie plockat fram den gamla spikmattan igen. Med Sigur Rós i högtalarna och piggar i hela ryggen låg jag och njöt av den lugnande och varma känslan som dyker upp i hela kroppen efter en stund. Om det inte vore för att det är dags att gå och sova snart så hade jag nog aldrig klivit upp från den där mattan.

Nu är jag mer än redo för en ny vecka!

Vassa små rackare som gör underverk.

Men vad sysslar jag egentligen med?

Den senaste tiden har jag fått se en husdröm försvinna i fjärran. Jag har slitit röven av mig på jobbet med en totalkrasch som resultat (och nu är det diverse lappa-och-laga-insatser igång, jag älskar trots allt mitt jobb så det här ska nog ordna sig). Jag har stundtals varit på en plats i mitt huvud där jag hatar att vara. Livet har kort sagt varit rätt skitigt.

Jag försöker få ordning genom att koncentrera mig på små, små praktiska saker. Som att hälsa på hos snälla klubbkompis Per i hans garage där det finns verktyg och pryttlar i mängder, lämpliga att använda för att byta kedja och justera alla möjliga små grejer på racern inför vintervilan. Och när jag ändå var igång passade jag på att ägna en lång, noggrann stund åt att byta styrlindorna igen.

I helgen ska jag och nya tvåhjulingen, en cyclocross från Wilier, ut på äventyr igen. Ordentliga distanspass både lördag och söndag. Jag längtar efter många timmar som en liten pusselbit i en stor, varm klunga. När livet är skitigt är sammanhangen viktiga. Jag kanske inte är världens mest sprudlande människa, men jag behöver värmen och närheten. Och i min klunga får man vara hur konstig man vill, alla får plats.

Styrlindebyte pågår. 

Per stirrade på mina kransar och när han frågade när jag rengjorde sist skämdes jag. Rengjorde? Hur menar du nu?

Jag och min nya tvåhjulade kärlek

På väg!

Igår rullade vi drygt sju mil tillsammans. Snart ska vi ut på åtta till. Jag är redan kär.

Sista turen på racern?

När jag pratade med en meteorolog i morse så lovade hon drastiskt sjunkande temperaturer den kommande veckan, i alla fall om man jämför med helgens vårtemperaturer som jag njöt av bland annat på racern ner till Båstad och hem igen igår. Jag börjar se slutet på racersäsongen, och början på en ny era - vintercyklingseran! Wilma har skrivit ett fantastiskt bra inlägg om allt du behöver veta inför en vinter på cykeln, och jag tänker följa hennes råd till punkt och pricka. In my dreams. Jag tänker följa dem med måtta och med hänsyn till min plånbok. Men en vintercykel ska i alla fall införskaffas så snart som möjligt. Jag är så jäkla peppad! Kom vintern!

Nej, det är inte svinto på min rygg, det är mitt hår. Jag måste klippa mig snart. Foto: Mats Carlsson.

Per J, vår alldeles fantastiska draghäst igår. Jag blev rätt matt efter fikastoppet i Båstad och fick slita för att orka dra nånting alls på väg hemåt igen. Då var det skönt när Per kunde och orkade ta långa förningar och hjälpa sina kompisar hem. Tack för det! Foto: Mats Carlsson.

Trialcyklister släng er i väggen!

Det här är det festligaste cykelklippet jag sett på länge! Jag undrar hur många däck han gjorde slut på för att kunna få ihop de här fem minuterna.

Badasscykling

Tio grader och en väderprognos som lovade mer regn än uppehåll. Det är såna här dagar som agnarna skiljs från vetet. Vissa cyklister stannar hemma, andra ser det som en utmaning och ser fram emot att få kämpa lite extra.

När klockan slog tio och den lilla, gröna Bureklungan rullade iväg konstaterade jag att i det här gänget är jag förmodligen både den med minst antal cyklade mil och den med lägst tempo i benen. Men vafan. Det är bara att köra.

Lade mig sist tillsammans med Jonas och medan övriga klungan tog femminutersförningar i medvinden så låg vi längst bak och jag fick en hel del värdefulla tips om hur jag kunde förbättra min cykelteknik. Kändes lite läskigt att cykla i klunga igen, jag har vant mig av med det under Ironmanträningen då jag fokuserat på långa, ensamma pass för att träna min mentala kapacitet, men till slut vågade jag ligga hyfsat nära i alla fall.

Efter det obligatoriska fikastoppet drog regnet igång ordentligt, och jag peppade upp mig och bestämde mig för att följa med runt och då drog vi igång en belgisk kedja. Jag hängde med några varv, men så kom en förrädisk liten backe och jag knäckte mig totalt. Sista milen fick jag kapitulera och lägga mig längst bak igen och då var det en kamp bara att ligga på hjul och inte tappa alltför mycket.

När jag bromsade in hemma stannade klockan på knappt nio mil på 2.50, det vill säga ett snitt på nästan 32km/h. Jag är helt slutkörd, men så fruktansvärt glad. Det här kan vara det roligaste cykelpasset på länge. Det är nästan så jag börjar fundera på att skaffa en vintercykel bara för att kunna cykla typ jämt...

Det är inte bara punkteringar som gör att man måste stanna ibland. Krister bangar inte ett cykelpass bara för att han har jour på jobbet, men då måste han svara i telefon ibland... Foto: Erik.

Bilist som inte gillar cyklister

Mycket har man råkat ut för som cyklist bland bilister, men frågan är om inte det här tar priset. Den här killen gillar verkligen inte cyklister... Tipstack till forumet på cykla.se, där kan man hitta mycket skoj!

Leslie, Lina och jag

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte. Eller jo, det vet jag. Men jag vet inte hur jag kom fram till att det var en god idé.

På västkusten har vi fått umgås med resterna av den tropiska orkanen Leslie under veckoslutet. Värst var det i fredags med stormstyrka i byarna, men även igår var det ett himla liv på vindbyarna. Jag kollade väderkartan, såg den klockrent västliga vinden som skulle hålla sig runt tio-tolv meter per sekund, med femton i byarna. Och tänkte av någon anledning "Jag vet, jag tar och cyklar till Varberg!". Måhända låter det som en bra idé om man tror att Varberg ligger norr om Halmstad. Det gör den inte. Den ligger väster om. Och lite norr om. Men när det blåser västliga vindar så är den mest väster om.

Jag kom till Gullbrandstorp ungefär nio kilometer utanför Halmstad innan jag gav upp. Motvinden låg som en konstant vägg som aldrig minskade i styrka. Den uschliga vinden hade dessutom vridit en aning och kom från nordväst. Perfekt. Men jag var tvungen att ta mig till Varberg på nåt sätt, och eftersom Johan skulle komma efter i bil så var det ju bara att fortsätta cykla tills han behagade ge sig iväg och komma ifatt mig.

Nästan fyra mil senare nådde jag Falkenberg och blev upplockad av min bilkörande ängel. Då hade jag med nöd och näppe pressat upp snittet till 23km/h och var tröttare än efter nåt annat cykelpass jag någonsin genomfört.

Så, Leslie vs Therese: 1-0.

Idag var det dags för revansch. Och eftersom jag var i Varberg hade jag bokat löpdejt med Superwoman-Lina som skulle ut och springa långpass. Det skulle inte jag, men jag hängde med en bit i alla fall. Vi snurrade runt lite inne i stan och babblade av oss lite om vad som hänt sedan Ironman i Kalmar innan vi svängde ner runt fästningen och ner på strandpromenaden. Och där var den igen. Vindväggen. Jösses. Jag satte den mening jag just höll på att säga i halsen och fick kämpa mot den där nedrans Leslie igen. Men den här gången hade hon minskat i styrka och jag var lite mer svårrubbad.

Leslie vs Therese: 1-1.

Efter en dryg timmes löpning ihop med Lina kramades vi hejdå och jag tuffade hemåt. Lina lämnade mig inspirerad och redo för vintern. Jag har ännu inte bestämt mig helt och hållet hur jag ska lägga upp vinterträningen, men nu börjar jag ana en plan!

Varberg en annan stormig höstdag.

Så kan det gå när det blir lite bråttom

Nån har stulit mina lår och ersatt dem med stockar. Det får följden att jag vaggar fram som en anka och måste planera mina toabesök så att det inte blir bråttom för det tar en kvart för mig att sätta mig ner. Jag skyller allt på Saras cirkelpass. Och kanske litegrann på att jag tränar alldeles för mycket av det jag tycker är roligt och alldeles för lite av det jag tycker är långtråkigt att pyssla med själv. Som styrketräning. Jag säger som jag brukar säga - jag måste ta tag i det där.

Men SMHI lovade sommartemperaturer här på västkusten idag, och då duger det inte att sitta inne bara för att någon snott delar av benen. Speciellt inte eftersom jag bestämt att det här skulle bli dagen då räsern fick komma fram ur sitt dammiga hörn där den stått och bidat sin tid efter Ironman. Jag har faktiskt inte saknat cyklingen ett dugg de senaste tre veckorna. Varje gång jag tänkt tanken att ge mig ut att cykla så har jag kommit fram till att jag hellre velat äta en chokladboll och läsa skräplitteratur. Men idag var jag redo.

Efter ett par timmar på blåsiga men soliga vägar kom jag hem igen, tyvärr lite för kissnödig för att det skulle vara helt optimalt med tanke på mina träningsvärkande lår. Jag fick helt enkelt prioritera - ta av hjälm och skor och kanske inte hinna sätta mig ner, eller kissa med hjälmen på huvudet. Jag valde det senare. Jag har nog aldrig känt mig så fånig.

Lagom tjusig utsikt under cykelrundan. Jag älskar västkusten.

Man vet att man är cyklist när...

...man tänker "jädra skit, nu missade jag rullen!" när man sitter och kör bil på E4:an och blir omkörd av en alldeles för snabb bil precis just innan man själv skulle gå ut i vänsterfilen och köra om en husbil. Jag fnissade gott åt mig själv när det hände.

Idag har jag inte bara kört bil och ätit chokladbollar. Jag har cyklat också. Sista cykelpasset innan Kalmar. Kändes helt konstigt att tänka på att nästa gång jag sitter på den där sadeln så är det Ironman. Herregudjesusjagdör.

På väg! Skärshult-Halmstad cyklade jag idag, en vacker cykelsträcka som landade strax under sju mil. Och benen kändes lätta och starka!

Ride of hope och solocykling i ösregn

Min två sista långa distanspass på cykeln har gått i stort sett enligt plan. Först femton mil total lycka ihop med Ride of hope mellan Halmstad och Mölndal i söndags. Det var längesen jag cyklade i klunga, och i söndags märkte jag hur jag saknat det. Jag valde att cykla med mittengruppen, den som skulle hålla 24-26km/h (vilket snarare visade sig bli 28 när vi cyklat ihop oss), och vi leddes med varsam hand av tre ledare som bidrog till att alla kände sig välkomna och hemma. Vi fick beröm när vi cyklade i två fina, raka led och när vi hjälpte varandra och hojtade bra. Men vi fick å andra sidan skäll när vi grötade ihop oss till en köttbulle och gjorde plötsliga inbromsningar...

Det är så roligt med klungkörning ihop med nya människor, det blir liksom som speeddating. En minut i taget bredvid varje person, och när man har gått ett varv är man tillbaks bredvid samma igen, och då återupptar man samtalet där man slutade sist. Riktigt festligt!

När vi rullade in i Mölndal under målbågen sörjde jag bara en sak - att jag inte skulle cykla vidare mot Stockholm med det här gänget. Men det får bli ett annat år. Vill du också cykla med en etapp och samtidigt bidra till forskningen om cancer hos barn så kolla hur du gör här!

I måndags var tanken att köra upp mot tio mil ensam i lugnt tempo. Lite välbehövligt cykelmek gjorde att jag kom iväg sent, och regnmolnen tornade upp sig omkring mig. Efter lunch skulle det börja regna ordentligt, och om jag hade tur skulle jag få åtminstone någon timme utan regn först.

Jag tittade ut en lagom tur på okända vägar mellan Svenljunga, Ulricehamn och Borås och gav mig av. Njöt av ensamheten på vägarna, och av att se nya saker omkring mig.

Sen gjorde jag två misstag.

Först - en nybörjargrej. Man kissar nämligen inte i högt gräs, det är som att be om att få obehagliga kryp och odjur där man inte vill ha obehagliga kryp och odjur. Det sved till ordentligt fem minuter senare och jag fick studsa av cykeln och typ vända ut och in på shortsen för att få bort djävulskapet. Resten av turen fick jag hålla hårt i styret för att inte klia ihjäl mig.

Sen - en handling i ren desperation. Himlen öppnade sig och regnet forsade ner i bibliska mängder i över en och en halv timme. Jag hade bortåt en timme cykling kvar, minst, och ingenstans anade jag en ljusning. Då valde jag att ta en annan väg än den jag kollat ut på kartan för att få lite kortare bit hem. Sånt gör man inte när man inte vet hur vägarna ser ut. Det hela ledde till att jag hamnade på en grusväg och fick stanna och konsultera gps:en. Sen fick jag vända, och då hade jag hunnit bli kall. Jag muttrade ett gäng svordomar samtidigt som regnet tilltog och vägen i princip förvandlades till en fors.

Då plötsligt stannade en bil med en åkgräsklippare på ett släp bakom sig. ”Ska du ha skjuts?” undrade föraren. Jag tänkte i två millisekunder och hörde sedan mig själv säga ”Ja tack!”.

Killen körde tillbaks mig och jag noterade drygt åtta mil istället för tio i träningsdagboken. Kändes lite surt att inte få ihop mina tio mil, och att liksom ”ge upp” och acceptera skjuts på slutet. Men vafan. Alternativet kunde ha varit att bli ordentligt nerkyld och riskera att utsätta mig för risken att bli sjuk. Känns inte som en bra idé när det är en och en halv vecka kvar till Kalmar.

Depå i Varberg på Ride of hope. I mitten Patrik Jämtvall som ledde oss tillsammans med Mats Månhav och Daniel Johnsson.

I mål efter över 15,5 mil!

Hej cyklist!

Alltså. Livet som cyklist innebär så mycket nya saker att tänka på. Som det där med att inte ha trosor under cykelbyxorna. Och ganska tidigt i min cykelkarriär fick jag veta hur man beter sig när man möter andra cyklister ute på vägarna. Hälsa ska man förstås. Särskilt om det är en racercyklist som verkar lyda under cyklisternas gyllene regler. Du vet, det är med rätt längd och färg på strumporna, rätt färg och storlek på vattenflaskorna och framför allt - kläder som matchar cykeln. Eller hjälmen. Eller hur tusan det nu är.

Hur som helst. Jag hälsar glatt på alla cyklister jag möter när jag är ute och rullar (här passar det bra med ett litet klargörande a la KarinTri: Cyklist = person på cykel som bär hjälm. Idiot = person på cykel som inte bär hjälm). En lätt vinkning oftast, ibland ackompanjerat med ett "hej" om vi passerar nära varandra. Jag älskar ju cyklister och blir lycklig när jag får syn på någon som är som jag där ute. Alltså hälsar jag.

Som häromdagen. Jag lyfte handen och vinkade, sa ett glatt hej. Cyklisten jag mötte stirrade, hälsade förvirrat tillbaka. Jag blev förvånad, tänkte hoppsan, har jag hjälmen på fel håll eller vad är det frågan om?

Nä.

Jag råkade bara inte cykla just då. Jag var ute på promenad. Klädd i nån slags kjol och såg väl ut som vilken sommartjej som helst. Inte alls någon cool cyklist.

Jag tror jag ska tatuera in "cyklist" i pannan så folk fattar vad jag pysslar med även om jag råkar vara någon annanstans än i cykelsadeln.

Som triathlet är det förresten lite friare. Då får man cykla i linne till exempel... ;)