Det är något jag måste berätta

Det händer storslagna saker i mitt liv just nu. Det håller nämligen sakta men säkert på att packas ner tillsammans med Johans liv i massor med lika stora pappkartonger som otåligt väntar på att förflyttas till en annan plats. Den andra platsen ligger två mil från där jag sitter nu, nämligen i den söta lilla byn Simlångsdalen utanför Halmstad. Byn som ligger vid en sjö i en skog, eller närmare bestämt vid två sjöar i närheten av kanske världens vackraste bokskogar. Och som har skidspår om knuten, eller i alla fall bara några kilometer bort, uppe på höjden där det alltid är fem grader kallare och tio centimeter mer snö.

Det är en dröm som har växt på oss det senaste året, att flytta från stan. Och nu är den snart verklighet. Vi ska bo i ett supersött hus med kaféveranda, kakelugnar i mängder och med en stor trädgård där man kan få plats med en fotbollsplan, morotsodlingar och höns. Om man vill. Annars kan det bli en perfekt plats för kullerbyttor, grillkalas och festivalstämning.

Och inte nog med att vi flyttar och blir mer lantisar än stadsbor - jag kommer också förvandlas till en cykelpendlare. Jag kommer gå från att ha femhundra meter till jobbet och i princip kunna ramla ur sängen rakt ner framför mikrofonen i min sändningsstudio till att ha två oftast blåsiga mil längs en gammal banvall som lutar svagt utför när jag cyklar till jobbet och således svagt uppför när jag ska hem.

Inte så farligt, kan man tycka. Två mil. Vad kan det ta på en hyfsat bra cykel? 45 minuter?

Jag testcyklade med cx:en igår, i nordostlig vind. Motvind alltså. Lite orolig blev jag allt när jag segade mig fram längs den fortfarande lite snöiga och grusiga cykelbanan och såg hur klockan tickade iväg. Rödljusen i stan och vinden på landet sinkade mig ordentligt och det tog mig nästan 55 minuter att cykla mina mil. Och då var det ändå eftermiddag och jag var någorlunda vaken.

På måndag är det allvar. Då sätter jag mig på cykelsadeln klockan fyra på morgonen, allt för att hinna vara färdigcyklad, duschad och ombytt klockan kvart över fem när arbetsdagen börjar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver det här. Kommer jag orka? Kommer det kännas roligt? Eller kommer jag ångra mig bittert och falla till föga för alla pessimister omkring mig som säger att det inte kommer gå och att jag och Johan kommer att behöva skaffa en andra bil för att klara av pendlingsgrejen?

Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Bakom mig - staden. Framför mig - lugnet och lyckan.

Cykelbanan går längs en gammal banvall. Många raksträckor med andra ord...

Jag tror cx:en trivs vid sitt nya hus. Och jäklar vad den trivs som pendlarhoj! Den ville knappt följa med in utan vände genast nosen ut mot vägen igen, redo för nästa pendlingssträcka.

Här ska vi bo från och med imorn!