Det är något speciellt att göra något en andra gång. Ingenting är ju som första gången. Jag kommer alltid minnas första gången jag passerade Smågan i strålande solsken som något vackert, efter att ha traskat uppför tre kilometer backe och sedan krånglat mig fram i sakta mak i trängseln i spåren sju ytterligare kilometrar innan kontrollen dök upp och trängseln lättade ute på myrarna.
Årets första tio kilometer kommer jag istället minnas med otålighet och frustration. Det tog 1.26 för mig att ta mig upp till Smågan i år, det vill säga bara runt fyra-fem minuter snabbare än förra året trots att jag startade ungefär tusen personer längre fram i år. Oerhört störande. Jag hade hoppats att det skulle gå åtminstone lite smidigare
Där och då, med åtta mil kvar, gjorde jag en snabb överslagsräkning och konstaterade att
det var kört att räkna med en tid under åtta timmar. Det hade kunnat gå om någon helt magiskt hade plattat ut backarna efter Tennäng och Lundbäcksbackarna strax innan Oxberg, men det skulle ju liksom inte hända.
Nåja.
Jag gnetade på över myrarna som badade i sol, och bortsett från Risbergsbackarna så hade jag det rätt trevligt fram till Evertsberg. Jag överlevde de följande nerförsbackarna
(vurpade bara en gång och det var inte ens mitt eget fel. Jag hamnade mitt i nåt slags domino som en snubbe på högerkanten tyckte att det var läge att dra igång - han försökte sig på ett totalt onödigt spårbyte och föll som en knappt gåkunnig bebis tvärs över alla spår och drog med sig en tjej som i sin tur trillade rakt över mig. Jag var snabbt upp på benen igen och svor bara lite medan tjejen och snubben började gräla med varandra.) och nådde Oxberg vid kvart i två. Då hade solen och alla tusentals åkare framför mig gjort sitt med snön. Spåren var mosiga på sina ställen och dessutom blev det plötsligt väldigt tungt att staka. Jag hamnade i en
negativ tankespiral och fick för mig att jag var trött, att jag var dåligt tränad och att jag var i största allmänhet usel. Jag gled kortare på varje staktag än mina medåkare och trots att jag dessutom blev omåkt i varenda nerförsbacke så var det inte förrän någonstans innan Hökberg när jag kom i samspråk med en snubbe i spåret bredvid som jag fattade att jag hade dåligt glid.
Frustrerad kämpade jag vidare. Nu hade jag dessutom ont. I ungefär tre mil hade jag känt
en stegrande smärta under vänster trampdyna som kändes i varje frånskjut. Smärtan kombinerat med dåligt glid som gjorde att jag var tvungen att köra med frånskjut en hel del för att avlasta överkroppen var inte jättehärlig, kan man väl säga. Och det gjorde allt ondare.
Men runt Hökberg hände något som skakade liv i min smärtande och trötta kropp -
jag fick en igel i ryggen, en snubbe som jag körde i fatt och förbi någon gång när det var ett par mil kvar. Så fort jag bytte spår så hängde han på, och när jag slet med det dåliga glidet och diagonalade på platten så gjorde han det också, trots att det rimligen borde gått fortare för honom att köra förbi och staka. Jag störde mig mer och mer på killen och försökte öka. Men kilometer efter kilometer låg han där och drog nytta av min farthållning. Inte förrän jag började se svarta prickar framför ögonen när det var sådär tre-fyra kilometer kvar körde han om, men inte på nåt ställe där det funkade för mig att haka på honom och få lite draghjälp, nejdå. Jag surnade, och behöll honom inom synhåll fram till det var en kilometer kvar till mål. Då fick jag en egen liten hejaklack som Johan hade dragit ihop som tjoade och stimmade och peppade mig att dra upp farten. Till slut hade jag nästan häng på killen, och i mål var han bara ett par sekunder före mig.
Och då har han mage att stanna upp och tacka mig för draghjälpen!
"Det var du som fixade så jag orkade hålla tempot sista två milen, jag hade aldrig klarat det utan dig!" sa han och såg ut som om jag borde bli glad över det han sa. Jag sa att det var ju fint för honom, och att nästa gång får han gärna hjälpa till lite själv. Eller i alla fall ropa något uppmuntrande när han kör om.
Hur som helst.
Om känslan vid förra årets målgång var total lycka och en benhård övertygelse om att det här skulle jag göra igen så var årets mest lite surmulen.
Jag var inte i närheten av att nå mitt mål (min tid 8.23.01 motsvarar en placering runt 8300 i herrklassen, något som ger mig en plats i startled 8 även nästa år. Jag hade ju hoppats på startled 7) och det kändes skit. Men efter lite eftertanke, en tallrik pommes och en öl hade jag landat i min prestation och kommit fram till att
jag gjort det bästa loppet jag kunde under de förutsättningar som rådde. Jag behöver ha lite mer tur i första backen för att kunna komma upp lite smidigare, och jag behöver dessutom vara starkare för att orka köra på lite hårdare när det väl lossnar uppe på myren.
För jag ska bli bättre, och snabbare. I år var jag 512:e tjej i mål, förra året var jag nummer 787. Nästa år ska jag plocka ett par hundra placeringar till hoppas jag, och
min femårsplan från och med årets lopp är medalj.
Sådetså.
|
Johan kolhydratladdade förövrigt på ett annat sätt än jag. Han fick totalkramp i Eldris. Hade säkert inte med det att göra förstås... Han gjorde dessutom sitt bästa lopp hittills trots krampen. Där snackar vi pannben. |