Therese vs Skedalaskog: 1-0

Toftasjön.

Jodå, jag hittade tillbaka till slut. Jag kom hem efter drygt åttio minuters hoppochstudslöpning runt Toftasjön. Jag åkte dit med intentionen att göra vårskrik i John Bauerskogen, att hitta nya stigar och ha roligt. Och minsann, visst var det så det blev, bara lite mer av allt.

För blev det liksom så att jag valde lite dåligt. Men ärligt talat, om man får välja mellan en trökig grusväg med grön markering, en ännu trökigare grusstig med gul markering och en festlig skogsmaskinsväg med gropar, stenbumlingar och träd på med en mystisk röd markering, vad väljer man? Sen råkade den där skogsmaskinsvägen ta slut och mynna ut i nån slags glänta med massa myr omkring sig, och det var ju lite trixigt. Men om man klätterspringer över trädstammar och studsar på tuvor så går allt.

Vägval nummer 3. Erkänn att du hade tagit den också?

Sen hamnade jag på en motorcrossbana. Mitt ute i ingenstans. Helknäppt. Och en bit ifrån låg Halmstad OK:s klubbstuga. Tro fan att de har lagt den just där ute i tjottahejti.

Nåja. Jag hittade tillbaks till färgmarkerade stigar tillslut, för just det, de röda markeringarna var bara tre stycken, sen försvann de. Men de gröna kom tillbaks efter myrarna, tillsammans med en skylt där det stod "14". Om de menade fjorton kilometer har jag ingen aning om, men det var ju bara att knata på. För markeringarna gick konstigt nog bara åt ett håll... Några kalhyggen och en bred skogsväg senare delade sig vägen igen och jag hittade den brantaste nerförsbacken jag nånsin sett. Så vad gör man? Springer ner såklart, för om man har sprungit ner så kan man ge sig fan på att det finns en lika brant uppförsbacke nån annanstans!

Efter lite sökande efter stigfortsättningen lufsade jag vidare längs en djup, fin dalgång där fötterna trasslade in sig i sly, geggamojja och annat trevligt. En timme hade gått och jag undrade om jag verkligen var på väg åt rätt håll. Men så, utan att jag hunnit förbereda mig på det, var jag tillbaks vid utgångspunkten. Och mina ben var inte minsta färdiga med den här skogen! Så jag drog några repor upp och ner på kullarna runt Toftasjön och kutade sen så snabbt jag orkade tillbaka längs stranden och höll på att rasa ihop med en rullatortant.

Jag har haft så roligt!

Superbacken är bakom mig, men det syns såklart inte. Dumma backar att alltid se platta ut på bild.