Jag betar vidare på bloggutmaningslistan. Jag hoppade ju runt lite grann i måndags när jag var sjuk och behövde påminna mig om vad som inspirerar mig, så då berättade jag om en punkt som kommer lite längre ner på listan, nämligen mina inspirationskällor. Men nu är jag tillbaks i ordningen igen.
Det finns så många minnen kopplade till idrott att det är svårt att välja något. Många av dem har jag redan skrivit om här på bloggen eftersom jag under de senaste två åren har gjort så mycket roligt som involverat löpning och skidåkning, så därför tänkte jag gå lite längre bak i tiden.
När jag började på högstadiet så hamnade jag i klass F. Mina tre bästa vänner gick i samma klass, annars var det en hel del nya människor, och många som jag kände till men aldrig pratat med. Vi var den "töntiga" och lite aviga klassen. I A gick pluggisarna, B var den coola klassen, C var sportnördarna, i D gick teaternissarna, i E gick naturvetarna och i min klass gick alla som var konstiga.
Under tre år samlades vi kring detdär. Vi var konstiga, och då var vi det tillsammans. Ingen trodde att vi kunde något eller skulle bli något (med vissa undantag förstås, vi var varken dumma eller utan visioner, men underdoggrejen är ett bra kitt när man ska skapa sammanhållning). Vi var alltid sämst i alla idrottssammanhang, i skolhandbollsturneringarna gjorde vi knappt ett enda mål och vi var rätt bra på att snacka oss ur coopertest och annat på idrottslektionerna. I princip var det bara jag i klassen som sysslade med idrott utanför skolan.
Sista veckan på läsåret var det tradition att genomföra en slags klasstaffett. Delsträckorna sprangs, simmades, orienterades och cyklades bland annat. Vi lyckades såklart inget vidare varken i sjuan eller åttan. När vi gick i nian stod jag och väntade på en klasskompis som sprang sista orienteringssträckan och sedan skulle jag springa min sträcka bort till målområdet där tre sträckor skulle springas runt en form av arena. Jag hade inga direkta förhoppningar om att vi skulle ligga före fler klasser än kanske sjuorna och kanske någon åttondeklass. Men så plötsligt ser jag honom, min klasskompis! Och han är före åtminstone tre av de andra niorna! De andra hade orienterat bort sig! Jag tar stafettpinnen från den tröttkörda men leende klasskompisen och springer för allt vad jag är värd mina kilometrar. Med blodsmak i munnen lämnar jag över till den som ska springa tredje sista sträckan. De andra i klassen som redan gjort färdigt sina sträckor står och hejar, jag får en kram och en klapp på ryggen och sedan väntar vi. Vi låtsas om att det inte är så viktigt att det går bra för oss, vi är ju inga sportnördar liksom. Men när sista man springer i mål på en femte plats (tre nior och en åtta var bättre än oss) är det en sån jävla seger! Vi, de ohälsosamma skolkarna och snackarna, vi kom femma av öve tjugo klasser!
Det var en händelse som inte hade någon som helst betydelse för vår framtid. Ingen i klassen upptäckte att de var naturbegåvningar i orientering eller så, men det var en seger där och då. Vi hade lyckats tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar