Det blev kväller

Att ge sig iväg och åka ytterligare en mil på skidorna klockan halv fyra i snöfall och en antydan till dimma var kanske inte helt smart. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli mörkt så fort. Men efter sex-sju kilometer började det bli knepigt att se spåren framför mig. Urbota korkat. Jag harvade mig fram i rätt god fart, jag känner ju trots allt de där spåren utan och innan. Men jag såg älgar och björnar bakom varenda träd. Tänk va, om det plötsligt stod en ilsken älg ett par meter längre fram! Fy satan. I början på året minnns jag att jag läste om nån skidåkare som hade åkt in i en älg. Så kan man ju inte hålla på. Det känns förvisso rätt osannolikt - älgen borde liksom bli rädd och rusa iväg. Men ändå. Jag borde kanske öva lite på att stanna. Stoppsvängar på längdskidor.

Fast mest fascinerad är jag över att jag överhuvudtaget tänker på älgar och björnar. När såg jag en björn senast liksom?

Nu far jag till Stockholm och kollar på Jan Malmsjö. När jag kommer tillbaks till mina skidor och min snö här på västkusten är det nytt år och då är det dags att sammanfatta det gamla. 2010 har gått kvickt som ögat!

Snöig skidåkare innan det blev mörkt.

Svårare att ge allt på skidorna

Läste just Ingmaries inlägg om vikten av en coach. Sen såg jag rubriken på MarathonMias tisdagstusingsinlägg, och när jag lade ihop det hela bara svindlade det till i hela huvudet. Jag vill också ha en coach! Och jag vill också springa tusingar! Eller egentligen vilka intervaller som helst. Jag vill ha mjölksyra sprutande ur öronen, bli en våt fläck på asfalten, vila och sen vara fitforfight, börja om, spruta mjölksyra, bli våt fläck, vila, börja om...

Skidåkning i all ära, men det är extremt svårt att pressa sig till det yttersta på skidorna. Jag funderade häromdagen på hur man gör för att bli mjölksyrad på samma sätt i överkroppen när man åker skidor som man blir i benen när man springer, men tvingades inse att jag är en kyckling när det gäller att GE ALLT på snön. Det är alldeles för svårt att ta i när armarna blir spaghetti, och alldeles för enkelt att ge upp.

Men det kanske får bli ändring på det. Nästa vecka far jag till Mattila över trettonhelgen, och då ska det stakas av bara helvete.

Snöpulsbackintervall på julafton!

264 mil skidor!

Häromdagen satt jag och klickade lite i min träningsdagbok för året och konstaterade nöjt att jag åkt runt femtio mil skidor (det vill säga både på asfalt och snö) under hösten och vintern. Det är nämligen ganska många fler mil än förra året, och med tanke på att december 2010 bjudit på fler sjukdagar och annat strul än förra årets december så är jag riktigt nöjd.

Men det finns ju alltid de som är värre. Som superveteranen Evald Karlsson från mina hemtrakter. Han ska åka sitt femtionde Vasalopp i mars, och hittills i år har han åkt 54 mil på snö och 210 mil på asfalt. Det är ju helt galet!! Jag vill också vara pensionär.

Efter juldagsskidåkning på nytt spår. Bakhalt och jävligt, men jag hade i alla fall en ny superfin skidjacka!

God julaftonsjogg!

Riktiga löpare springer på julafton har jag hört. Så nu har vi pulsat runt i skogen, och dessutom druckit kaffe kokat över öppen eld. God jul på er mina fina läsare, hoppas ni har en lika härlig dag som jag!

Lemlästad

När jag kom hem idag efter 15 kilometer i skidspåren fick jag slita av mig kläderna, sätta fingrarna mellan benen och ringa sjukvårdsupplysningen. Det kan väl aldrig vara riktigt att pekfingrar ska vara vita...? Nä, precis. Fortsätt använda låren som värmealstrare, sa sjuksköterskan, och om de inte slutat se vita och döda ut om en halvtimme så kan du börja oroa dig.

Det gick som tur var över under ett hiskeligt stickande och bultande. Färgen liksom steg upp ur fingrarna och käkade upp varenda liten vit millimeter. Tänk om det tänker bli sjutton minus på Vasaloppet?

Nåja. Frånsett halvdöda fingrar (och kärva spår som gav mig noll glid) så lägger jag ännu en magisk dag till handlingarna. Jag känner mig bortskämd. Blå himmel, minusgrader och en halvmeter snö på mina breddgrader, ska det verkligen vara såhär?

Lyxliv och ett Vasalopp innan jul!

Den här helgen har jag åkt nästan fyra mil på mina Fischer. Igår kämpade jag mig fram 17 kilometer på VR45 i nydragna spår i all nysnö. Jämför man med förra helgens glidarpass på stenhårda, supersnabba isspår så var det som natt och dag. Samma puls trots nästan en minut lägre tempo... Men jag kunde inte annat än instämma i en av mina skidåkarvänners glädjetjut när vi stakade oss fram i den mjuka, fluffiga vintervärlden - det var så sagolikt vackert att ögonen tårades. Mina axlar var dock fulla av mjölksyra redan efter fem kilometer efter mitt axel- och armpass på gymmet i fredags, så jag ägnade stor del av tiden åt att teknikträna diagonalåkningen.

Och så idag då. Vi vaknade till ännu mer snö (hur är det här möjligt egentligen?! Hur mycket snö kan vi få?) och gav oss iväg tidigt, tidigt till spåren. Men vi kom nästan före skoter-Kenneth så vi fick vackert skrota runt i värmestugan tills han kommit iväg och packat slingan så vi kunde ge oss iväg och spåra.

Så kom vi på den goda idén att ge oss ut på milen. Eftersom snön föll innan tjälen hade satt sig så är det ett himla meck att åka runt på myren. Skotrarna kör ner sig i det blöta, och det hinner aldrig frysa eftersom det bara kommer mer och mer snö. Så där var det bara att ta fram alla benmuskler man hade och snöpulsåka. Att ta hjälp av armarna var det liksom inte fråga om, för eftersom det inte gått att packa snön sjönk stavarna flera decimeter på sina ställen. Men vilken känsla! Ett tyst, vitt landskap där vi i princip bröt ny mark. Längdskidåkningens motsvarighet till puder liksom.

Jag åkte två varv och började stöna och grymta på slutet på sista varvet, du vet sådär som man gör när man är i slutet på ett riktigt långt lopp och när hjärnan slutat kommunicera civiliserat med resten av kroppen via nerverna utan istället försöker tala benen tillrätta genom diverse djuriska läten. Jag var helt slut. Ljumskarna och rumpan brände efter att i princip ha fått jobba konstant i två mil och balanssinnet hade checkat ut. Det är en himla skillnad att åka i rälsspår och att spåra själv - det är lika vingligt som rullskidåkning men mycket jobbigare eftersom man dessutom måste kämpa lite mer för att få fäste.

Men för tusan, det var en helt UNDERBAR skiddag! Rena lyxlivet, skidåkning både lördag och söndag!

Dessutom kan jag konstatera att med helgens knappt fyra mil har jag nu åkt ett Vasalopp under de senaste dagarna. Det är nio mil mer än jag hade åkt vid den här tiden förra året!

En vanlig syn på myren idag - en diagonalåkande Therese

Jag hittade ett par rullskidor i skoterboden. Tänk att ta sig fram på de här antika prylarna! Wessmanskidan, tror att det var den första rullskidan.



Mina underbara, fantastiska hemmaspår!

Spårning pågår!

Det är så fantastiskt mycket snö på min hemmamyr så klubbens spårskotrar hinner inte med. Så nu är vi ute och skidar upp milspåret! Det är vackert som ett vykort och man blir hungrig som en älg.

I väntan på mr Frisk

Oj vad det blir konstigt när man är sjuk. Är man van att träna minst fem dagar i veckan blir det alldeles fasligt mycket tid över när man inte kan träna. Vad gör folk som inte tränar med all den där tiden?

Två andra saker jag kan konstatera efter tre dagars superförkylning:

1. Man kan ju tro att när man gör av med mindre energi ska man bli mindre hungrig. Så funkar inte jag. Jag äter som en häst när jag är sjuk.

2. Jag blir en äcklig, otvättad slusk när jag är sjuk. Och det beror inte på att jag är sängliggande och inte orkar tvätta mig, utan på att jag glömmer bort att duscha. Hur ska man komma ihåg att duscha när man inte tränar?

Jag jobbar hur som helst hårt på att bli frisk. Halsontet kom och gick i tisdags och är numera helt borta, men det blir ingen konditionsträning förrän tidigast i morgon.

Snuvad på träningen

Jag sitter och känner mig duktig. På riktigt duktig, inte duktig som i "åh vad duktig du är som tränar så mycket", en kommentar som Ulrika träffande jämförde med att påstå att man är duktig för att man ligger på soffan och kollar på tv-serier. Duktig är man inte när man gör något man älskar. Duktig är man när man gör något man tycker illa om men som man med förnuftet förstår är bra för en.

Och idag är jag duktig. Och vuxen. Jag tränar nämligen inte eftersom jag är snuvig och skrapig i halsen. Och jag har inte minsta lust att orsaka följdsjukdomar bara för att jag är en idiot som inte har vett nog att vila när kroppen säger ifrån. Jag ska springa och åka skidor i resten av mitt liv, vad gör en enda liten extra vilodag då? Det är jävligt vuxet att ha kommit till den insikten.

Det har liksom inte alltid varit så. Det fanns en tid i mitt liv då en oplanerad vilodag vände upp och ner på min tillvaro. Det var den tiden då jag levde på gymmet och liksom studsade när jag satt på min kontorsstol på jobbet eftersom jag hade så svårt att vara still. Visst, jag kan sura lite över att bli sjuk eller ha ont nånstans och behöva vila nu också, men av helt andra skäl. Förut var jag den som gick och gick och gick när alla på arbetsplatsen utrustades med stegräknare i nån slags stegtävling - jag skulle förmodligen gått dygnet runt om jag hade kunnat lösa det där med sömnen på något sätt. Och jag skulle inte ha promenerat för att det var det roligaste man kunde göra, utan för att det blev som ett tvång.

Men den tiden är över. Jag tycker om mig själv och min kropp alldeles för mycket för att ramla dit igen.

Så jag vilar. Vilar och väntar ut halsskrapet. Och längtar efter helgen. Då har det förmodligen fallit några centimeter snö till över mitt län, och det är dags att plocka fram kallvallan och visa att den här tjejen har ambitionen att klättra ett antal hundra placeringar den 6 mars nästa år.

27 kilometer i perfekta förhållanden

Jag finner faktiskt inte ord för den här dagen. Perfekta spår, sex minus, strålande solsken och 27 kilometer. Jag var i himmelriket, och jag är så tacksam över att vi fått vinter på riktigt även i år.

Eder Vasaloppsbloggare i full fart. Eller ja, på väg att komma upp i nån slags hastighet efter en backe snarare...

Mina skidåkarpartners som liksom jag klev upp i ottan för att njuta av fantastiska spår på världens vackraste myr.

Jesper har lika coola pjux som jag...

Marängsnö och Vasaloppstvivel

Finns det något bättre sätt att avsluta arbetsveckan på än att åka en och en halv mil i vintervädrets motsvarighet till John Bauerskogen? Hemmaspåren var delvis rätt blöta ute på myrarna, men på de ställen där de var bra var de riktigt, riktigt fina, som att åka på maräng. Jag lyckades hamna bakom klubbens fantastiska spårare, så jag fick åka i nygjorda spår. Lite trögt gick det som vanligt innan spåren hinner sätta sig, men det gjorde verkligen ingenting. Det blir liksom inte vackrare än såhär.

Och nånstans efter fem kilometer kom jag dessutom på hur det var man gjorde när man åker skidor. Jag hittade frånskjutet och trycket i benen, armarna hittade rätta läget och magen kopplade hur den skulle bete sig för att på bästa sätt hjälpa mig framåt.

Men som alltid när jag är ute och harvar i snön eller på rullskidor så funderar jag då och då över hur sjutton det gick till när jag åkte nio mil mellan Transtrand och Mora. Nio mil är ingen piss i havet. Och när det vissa dagar känns som en oerhörd ansträngning att åka en och en halv mil är det lätt att börja tvivla på att det ens är genomförbart att köra nio mil. Men jag har ju gjort det en gång redan, så det ska väl gå igen.

För övrigt sitter jag hemma idag och har inte varit i Bovallstrand. Jag skulle ju dit hade jag tänkt, och springa Lussemara. Men jag har inte hittat tillbaks till min långlöparform ännu, och därför kändes det lite onödigt att springa 4,2 mil just idag, i slask, blask och halka. Det kommer fler lopp!

Vackert så det förslår

Nya pjuxen var på, funkade hur bra som helst!

Men det var lite blött på myrarna, och då ser stavarna ut såhär till slut. Man får se det som lite extra styrketräning när man får släpa på lite extra vikt...

Som att åka på en gräddtårta!!

En halv boll och ankgång

Jag vet inte vad det är med mig och min nyvunna kärlek till gymmet. Kanske handlar det om något så simpelt som att det är skönare att vara inomhus än utomhus just nu och då gillar jag läget och tvingar kroppen att älska att vistas bland svettlukt och spänniga män som lyfter tyngre än de orkar och som därför liksom kastar ifrån sig skivstänger till höger och vänster när de inte orkar hålla längre?

Eller så har jag bara kommit till sans och slutat vara så himla obstinat.

Hur som helst så har jag kommit på vad man ska göra om man vill vagga fram som en anka i ett par dagar efter senaste gymbesöket - mängder av statiska utfall med främre foten på en uppånervänd bosu, varvat med lika många mängder knäböj på den dära bosun. Jag har så överjävligt ont i mina lår att det känns som att jag ska avlida just nu. Och det lär ju bli värre imorn enligt lagen om träningsvärk. Dessutom väntar jag på träningsvärken i axlarna och mellan skulderbladen, eftersom för ovanlighetens skull var det folk bland skivstängerna och de fria vikterna när jag var där, och då gjorde jag fler frivändningar och skivstångsroddar än jag planerat med en tyngre skivstång än jag annars hade tagit. Man måste ju impa lite när man kan. Eller snarare, det är svårare att fega när andra tittar på.

Bosun är mitt nya favoritredskap, lätt. Ge mig en medicinboll också och jag är i himmelriket.

Fånig, spänning gymbild. Jag var i princip ensam bland bollarna och mattorna, och då kan man hålla på så här.

Bragdguldet till stafettkillarna!

Woho! Visst ska bragdguldet gå till Marcus Hellner, Johan Olsson, Daniel Richardsson och Anders Södergren! Det var verkligen ett fantastiskt lopp, med ett fantastiskt lag som tog första stafettguldet på herrsidan sedan nån gång på slutet på 1980-talet. Ååh, jag bara ryser när jag tänker på loppet...Södergren som drog ifrån på tredje sträckan, Hellner som höll ifrån och kunde söndagsåka över mållinjen och en Northug som hur han än stakade järnet inte kunde bli bättre än tvåa. Underbart!!!

Bild lånad från svd.se

Ska könet bestämma vilken distans man får tävla på?

Nu har jag just läst igenom alla kommentarer hittills på Maratonbloggen om Petras "kupp" där hon och två kompisar sprang utklädda till killar i tävlingsklassen över 10k på första deltävlingen i Bore cup i Bälinge utanför Uppsala. Enligt inbjudan finns det nämligen ingen tävlingsklass för kvinnor på 10k på det loppet, oavsett hur arrangörerna försöker (bort)förklara sig bland kommentarerna genom att säga typ "jamen M21 är ju samma sak som "men open class" internationellt, och det är ju en klass som är öppen för alla, kvinnor som män". Faktum kvarstår - det finns en tävlingsklass som bara är öppen för kvinnor, och den går över 5k, och en tävlingsklass för män (och även för de kvinnor som har koll på att M21 betyder "men open class" och att de får vara med och springa där också...) och den går över 10k.

Och nu är jag helt matt.

Jag tyckte hela grejen var rolig. Jag funderade faktiskt på något liknande när jag skulle köra ÖFK-spåret i rullskidor i höstas och det inte fanns en tävlingsklass för damer på längsta distansen, och tvärtom ingen tävlingsklass för killar på korta distansen. Men uppenbarligen finns det folk som inte kan stå ut med att tjejer ifrågasätter den rådande ordningen utan tvunget ska gnälla och tycka att man ska hålla sig på mattan. Argumenten som dyker upp är sorgligt ouppdaterade och gnälliga. "Jamen då borde vi väl plocka bort könsuppdelningen på mästerskapen också då" tjuras det. Say what? Okej, så bara för att man tycker att det är löjligt att man inte ska få välja distans att tävla på utifrån kapacitet utan utifrån kön i en löpartävling på motionärsnivå så ska vi plocka bort klasser på stora mästerskap? Det känns ju eh...logiskt?

Det handlar ju inte om att alla ska tävla mot alla, och att vi alla ska bli några könlösa varelser (som ju tycks vara värsta mardrömmen för en del män när det handlar om jämställdhet och - ve och fasa! - feminism), det handlar BARA om att inte sorteras in i fack utifrån kön. Hur svårt kan det vara att välja att låta kvinnor och män vara lika mycket löpare och springa lika långt? Ge mig ett enda litet argument som motiverar varför det inte ska finnas tävlingsklasser på båda distanserna för män och kvinnor?

Äntligen!

Jag har varit ute på snö idag! Du må tro att jag är lycklig.

Känner mig ynklig

En sak som är bra med att ta hand om sig själv, det vill säga, om man tränar, äter och sover bra, är att man blir sjuk mindre ofta. Jag har till exempel bara varit riktigt sjuk en enda gång på de senaste två åren (min arbetsgivare måste tycka att jag är en riktigt bra investering...). Men idag har jag tagit ut min tredje sjukdag någonsin.

Jag ligger hemma och tycker helt vansinnigt synd om mig själv. Däckad av nån mystisk trötthetssjukdom som började med feber och illamående. Nu har jag bara ont överallt och känner mig ynklig.

Och det som är så typiskt är att man när manväl blir sjuk så blir man det när det finns tusen roliga saker att göra. Som att hänga med på årets första skidträningsdag på fina spår som Ätrans IF gjort i ordning, eller springa, rusa, krypa, skutta och åla uppför tio trappor. Eller bara åka några varv på SK Hyltes fina, kuperade elljusspår. Den här helgen var liksom helgen då jag skulle kunna njuta av att göra precis vad jag ville. Hälsa på familjen. Njuta av snön.

Ja, du hör ju. Ynklig är vad jag är. Suck.

Jag vill vara här, NU!

November, och vi avslutar sagan snart

Det blev visst december. Och jag kan konstatera att innan det hände hade vi fler natursnöskidspår i det här länet än vad vi haft i slutet på november på massor med år. Galet! I helgen kanske jag får prova ett av dem.

Nåväl. År 2010 är snart slut och jag lägger den elfte månaden till handlingarna, en månad som bjudit på mer löpning än på länge. Den har också innehållit en hel del rullskidor innan vägarna blev ofarbara. Men den har också varit tung mentalt, jag har haft svårt att motivera mig att göra särskilt mycket. Igår fick jag för övrigt ett brev från en överläkare som gav mig en hint angående orsaken, det är visst så att mitt hb-värde är löjligt lågt visade det sig på senaste blodgivningen. Kanske läge att kolla upp det ordentligt.

Hur som helst. This is my November:

Träning totalt:
36 timmar fördelat på 22 dagar
8 vilodagar

Löpning:
18 pass - varav 3 pass i vattnet, 3 med stavar och 1 tävling
Totalt: 130,1 km på land

Rullskidor:
7 pass - varav 1 tävling
Totalt: 103,3 km

Övrigt:
12 pass - varav 9 yogapass och 3 styrketräningspass
Totalt: 10 timmar och 25 minuter

I princip har löpningen och rullskidåkningen bytt plats den här månaden. I oktober åkte jag rullskidor i 17 timmar och sprang i 8, i november var det exakt tvärtom. Alternativträningen har jag också gillat den här månaden. Jag är väldigt nöjd med att ha prioriterat yogan så mycket som jag gjort, och jag är glad att jag har hittat en styrketräningsform som jag verkligen tycker om. Tack för det, Daniel!

Om december blir som jag vill blir det många timmar i skidspåren, och många fler roliga styrketräningsövningar för mina armar och axlar att kämpa med.

Snart är det dags att se ut såhär igen när man tränar!