Igår fick jag däremot bekänna färg.
På tisdagar är det klubbträning, och tanken är kortare, lite hårdare pass jämfört med lördagarnas distans. Men eftersom jag är distansjunkie och dessutom har förmånen att sluta jobba strax efter lunch varje dag så brukar jag ge mig ut på cykeln upp till ett par timmar innan jag möter upp klubbkompisarna vid sexsnåret. Således hade jag cyklat fyra mil hyfsat kuperat men ändå rätt så lugnt innan jag mötte upp de andra Burecyklisterna.
Och det skulle visa sig att jag var den enda (utöver kvällens tränare) från min nybörjargrupp som tyckte att det var höjden av lycka att cykla en regnig tisdagkväll. Jag och tränar-Jan fick med oss en kille till som identifierar sig som MTB:are och som egentligen bara kör racer för att få upp cykelmilen ordentligt. Vi bestämde oss för att köra lagtempo i fyra-fem mil i regnet, och gav oss iväg. Jag lade mig sist till en början, och de båda killarna var noga med att uppmuntra mig att säga ifrån om tempot blev för högt. Men jag bestämde mig tidigt för att nu jävlar ska det inte mesas.
Och plötsligt insåg jag att vi låg där och körde i 34km/h. Jag pressade och kämpade för att inte tappa hjulet framför mig, och ibland ville jag bara ge upp. Men jag bet ihop. Det var trots allt jäkligt häftigt att forsa fram i den där farten som jag sällan kommer upp i ensam, och som min nybörjargrupp inte når tillsammans eftersom vi alla har ett lägre distanstempo och vi har kommit överens om att anpassa oss efter den långsammaste cyklisten.
Under de fem mil jag cyklade ihop med grabbarna snittade jag över 30km/h, trots att jag kroknade ordentligt efter tre-fyra mil och började tappa ordentligt i uppförsbackarna. Jag pressade på gränsen till min egen förmåga, och jag ramlade innanför dörren efter passet med en trötthetskänsla jag aldrig tidigare haft efter en cykeltur. Riktigt häftigt!
Cykelmöjligheterna kring Halmstad är bannemig oändliga. Bilden är från i torsdags när jag cyklade världens skönaste runda längs Kustvägen norrut mot Falkenberg. |