Uppjoggen som aldrig ville ta slut

Du vet hur det kan vara med intervaller. Man går och gruvar sig. Vet att imorn är det dags. Man vet att det kommer göra ont och vara allt annat än behagligt under tiden. Men känslan efteråt...!

Jag har blivit förhållandevis bra på att skrämma iväg mig ut på mina intervallpass (när jag nu väl springer några...), men nu har min hjärna upptäckt ett nytt sätt att förhala det hela - nämligen genom att aldrig påbörja den första fartökningen.

Vad tusan?!

Här har man liksom lagt upp en plan. Tänkt att efter tolv minuters uppjogg i sakta mak så ska det klickas på klockan och första tusingen springas. Men plötsligt har det gått en kvart. Sjutton minuter.

Kom igeeen!

Bråkar med hjärnan och kommer överens om att när klockan når arton minuter då jädrar.

Och tro det eller ej, men jag kommer iväg. Och även om det inte är behagligt att springa tusingar följt av tvåhundringar, allt med hyfsat kort joggvila, så är det njutningsfullt. Havet är stilla på min vänstra sida, himlen ovanför är alldeles klarblå, hundarna jag möter är snälla, underlaget är mjukt och snällt mot mina ben och jag är pigg.

5x1000m i uppskattad (eller kanske önskad...) tävlingsfart på milen + 5x200m i maxfart senare är jag färdig. Vaderna är trötta och förtjänar omsorg och stretch, och jag är stolt och nöjd med att ha genomfört exakt det jag hade lovat mig själv att göra. Och som en liten bonus fick jag imponerade tillrop av ett litet gäng unga tonårskillar i handbollsoutfits som väl förmodligen var ute på lite egen fysträning, beordrad av tränaren. Nån av dem kläckte ur sig ett "wow" när jag susade förbi på min sista tvåhundring...

Nästa gång ska jag dock ha en lite klarare strategi när det gäller uppjoggen. Här ska inte hållas på och mesa och dra ut på det hela.

En slitande och lite sned löpare mellan tusing tre och fyra. Kortärmat och kortbenat. Nu finns det ingen återvändo. Långtightsen kommer inte på igen förrän på andra sidan den här sommaren.