Dokumentär om stakningsteknik

Om man blev bra på skidåkning bara av att studera teknik på film så skulle jag vara mästare nu. Jag har ägnat en lång stund åt att glo på olika youtubeklipp för att reda ut hur det egentligen är med den där stakningen. Å ena sidan säger folk att man ska sätta i spetsarna så nära bindningen som möjligt. Å andra sidan säger andra att nä, det viktiga är att du sätter i stavarna rakt uppifrån och ser till att hänga ordentligt med överkroppen.

Hur som helst. Medan jag satt där i godan ro och youtubade så snubblade jag över en helt märklig trailer som du kan se här ovanför. Hallå, är det liksom sant? Har någon på riktigt producerat 49 minuter dokumentär om enbart stakning? "Den största filmproduktionen om stakning som någonsin gjorts". Jo jag tackar jag.

Och av någon märklig anledning känns det helt rimligt att klicka hem ett ex. 49 minuter om stakning till fredagsmyset? Oh yes. Give me!

Kan man ha en cykel i vardagsrummet?

Medan halsontet lämnar kroppen ägnar jag mig åt träningsrelaterad inredning. Jag lånade en trainer av en klubbkompis häromdagen. Har inte hunnit testa den ännu eftersom jag haft fullt upp. Idag hade jag tänkt ta en första provtur, men jag får nöja mig med att sätta fast cykeln och beskåda mästerverket. Tycker nog att den passar riktigt bra in med resten av vardagsrumsinredningen måste jag säga. Bakom cykeln står det en treskärmad golvlampa som man kan rikta åt lite olika håll. Känns givet att åtminstone en av lamporna ska riktas mot min hjulförsedda snygging när mörkret faller...

När jag ändå är inne på inredning. När man nu måste förvara cykeln inne i lägenheten eftersom man inte har ett stort hus på landet med hobbyrum och diverse biutrymmen så måste man ju hitta på en bra lösning. Hittills har den stått på golvet bredvid matsalsbordet och jag har behövt rulla in den i ett annat rum när vi haft gäster. Känns onödigt stökigt. Om jag fick bestämma helt själv skulle jag bygga nån slags hänganordning på väggen som var enkel att sätta fast cykeln på så att det var lätt att sätta dit den efter tvätt och torkning, och lätt att plocka ner den igen när det är dags att ge sig ut och cykla. Hittade en underhållande tråd på temat på Happy MTB igår och kan konstatera att det inom cykelvärlden verkar finnas väldigt många medelålders män med väldigt "oförstående" flickvänner. Eller så är det bara så att de väldigt många männen har väldigt många cyklar och väldigt liten förståelse för att andra kan tycka att det inte är jätteroligt med cyklar överallt...

Inställt pga sjukdom

Idag var dagen då jag skulle få revansch i Ryfors strax utanför Mullsjö. Stråkenloppet var mitt livs första seedningslopp när jag körde det i januari 2010, och det var en riktigt jävlig upplevelse. Men till årets lopp hade jag hunnit hämta mig (eller ja, för tusan, jag hämtade mig förstås rätt fort och sedan dess har jag åkt ett och annat långlopp och njutit av många mil på tävling...) och blivit sugen på att köra igen.

I år skulle det inte bli samma bana som sist jag åkte, då var det snö i överflöd och arrangörerna kunde spåra 21 kilometer som kördes två varv. I år har de i stället skottat ihop 8,5 kilometer på en golfbana, och det blir således fem varv att forcera. Och varje varv börjar med en backe på 50 höjdmeter...

Men jag står inte på startlinjen i Ryfors idag. Jag har nämligen gått och skaffat mig halsont. Känns ruskigt tråkigt, för jag var så laddad för att köra loppet. Men det är inte värt att riskera något. Om jag vilar och tar det lugnt idag och i morgon så är jag förhoppningsvis pigg och glad i slutet på veckan. Då bär det av till Orsa för en veckas träningsläger, och då har jag verkligen inte lust att vara sjuk. Så håll tummarna för att det här går över fort!

Efter målgång 2010. Nöjd över att äntligen ha besegrat de där spåren...

Ny vänner i skohyllan (och i löpspåret)

Idag är jag som ett litet barn på julafton. Jag har nämligen varit och hämtat paket!

Jag har gått och dragit ut på köpet av nya mängdlöparskor eftersom jag i ärlighetens namn inte springer särskilt mycket nuförtiden. Då spelar det liksom ingen roll att de båda mängdskor som står i skohyllan knappt har tillstymmelse till mönster kvar på sulan, det känns ändå lite onödigt då med skor som det är meningen att man ska nöta mil i.

Men nu kan jag springa igen. Och att jag kan det beror på att jag verkligen satsat på min rehab. Jag har gjort mina urtråkiga knäböj, jag har övat på dynamiska utfall och jag har rullat omkring på min rulle. Den ihärdigheten förtjänar en belöning. Så nu säger jag därför hej och välkommen till:

Asics Gel DS Sky speed 2! En sko som till stora delar liknar DS Trainer, men som inte har någon pronationskil. Nu tycker jag visserligen att pronationsstödet i DS Trainer knappt märks, men eftersom jag inte behöver pronationsstöd så är det ju rätt meningslöst ändå. Och den stora skillnaden är att hälkappan på Sky speed ser ut ungefär som på gamla DS Trainer, det vill säga från nummer 15 och tidigare. Från och med nummer 16 gjorde Asics en förändring som inte mina fötter tycker om särskilt mycket. Så det ska bli sjukt roligt att prova hur de här känns i löpspåret!

Fira Löpningens dag i Halmstad

Så är det äntligen dags! För tredje året firar vi den fantastiska träningsformen löpning. Och vi gör det på Löpningens dag som i år infaller den 4 februari, det vill säga första lördagen i februari.

Plats: Vid fontänen i Norre katts park, Halmstad
Tid: Kl 10 lördagen den 4 februari
Runda: Laxaloppetbanan (5km). Vi springer så länge vi har lust, ett eller flera varv. Och alla kan följa med oavsett nivå! Vi lämnar ingen efter oss.

Det är bara att dyka upp, och har du några frågor eller funderingar så är det bara att höra av dig! Mejla eller skriv en kommentar.

Såhär såg det ut i Halmstad förra året när vi firade. Då hade våren kommit till stan.

Löpning som andningshål

Jag är iväg på jobbresa i Stockholm, och en sak slog mig imorse när jag var ute och sprang. I vanliga fall brukar jag tycka att det är lite trist att andra löpare inte hälsar eller glor ner i marken när man möts, men idag förstod jag plötsligt varför en del gör så. De vill ju vara ifred! Kanske en alldeles självklar insikt och nåt jag borde fattat för längesedan. Men det var först nu när jag själv verkligen kände att jag ville stänga ute resten av världen och vara helt och hållet ensam med mina tankar som jag fattade grejen. Behöver man löpningen som ett andningshål så måste man få vara ifred. Så förlåt alla löpare som jag gett arga ögat när ni inte hälsat glatt på mig förut!

En annan sak som jag kommit på är en smart, reseanpassad löparknämassagepryl. Måste bara testa funktionaliteten först, sen ska jag berätta.

Än slank hon hit, än slank hon dit...

Jag har skidat lite idag. Vi var typ sju personer som harvade fram och tillbaks på spåren på myren, och det var lika sjukt fantastiskt som igår. Jag älskar verkligen att åka skidor! Körde på samma koncept som igår med skejtskidor och ingen fästvalla och stakade järnet. Men så händer det. Jag trillar omkull. Gärna i princip stillastående, i det enda lilla ögonblick då jag tänker på något annat. Och jag undrar:

Varför i hela friden ska man ramla omkull just när en av Hallands bästa skidåkarkvinnor med lovande skidåkarson kommer runt kröken just i tid för att se mig dratta på ändan? Jag ramlar åt höger och vänster i princip hela tiden, vad jag än sysslar med. Jag bju'r på det. Men det är ändå lite typiskt.

På väg genom snövädret i lördags. Jag satt helt fascinerad och bara tittade på snöfallet. Jag hade nästan glömt hur det kunde se ut när snön vräkte ner.

Skidåkning på natursnö på hemmaspåren!

I fredags morse när det började snöa lite lätt i Halmstad så vet jag att att jag tänkte "nämen skit också, nu kommer det ju inte gå att åka rullskidor längre!". Sen rodnade jag lite och insåg att den rätta tanken istället borde vara "jävlar, nu kanske man snart kan åka skidor på snö häromkring!".

Och idag gick det.

Långhulten. Foto: Therese.

Vi åkte iväg ett par mil inåt land, upp till Långhultamyren som ligger ett antal hundra meter högre upp än min lilla kuststad. Där är alltid mer snö än här nere, och det är lika häftigt varje gång man kommer körandes uppför backen som leder fram till den Natura 2000-skyddade myren och märker både hur temperaturen sjunker och hur snötäcket blir märkbart tjockare.

Vi hade inga förhoppningar om spår, men vi visste att snön åtminstone skulle vara packad, och det räckte för oss. Men när vi kom fram var våra fina spårare ute och körde med skotrarna, så snart hade vi så bra spår som gick att göra på den snö som kommit på den blöta och förhållandevis varma marken. Men eftersom jag inte åkt skidor tillräckligt länge för att ha hunnit degradera ett par klassiska skidor till fulskidor så valde jag att köra på skejtskidorna och enbart staka mig runt spåren.

Sagoskog! Foto: Therese.

Det kändes jättebra! I en mil. Sen blev det en kamp - skidåkarglädjen versus trötta stakningsmuskler. Och den förra vann en jordskredsseger. Satan i gatan vad roligt jag har haft det idag! Jag har känt mig superstark, jag har njutit av ett magiskt snölandskap ihop med ett helt gäng skidentusiastiska vänner och jag är så glad, så glad!

Gänget! Foto: Jesper.

Skidglädje. Foto:  Jesper.

Snubben till vänster brukar vara ungefär sju gånger starkare än jag. Men idag var det jag som var starkast i stakningen! I alla fall i de första sju kilometrarna... Foto: Therese.

Misärskidor

Nä. Jag skojar bara. Jag har ju trots allt åkt skidor på snö utan att behöva åka sju miljoner mil tvärs över hela landet. Då spelar det ingen roll att fästet var askasst eftersom jag inte orkade kladda med klister utan valde VR45 och sen inte orkade trycka ifrån lika mycket som den vallan krävde eftersom jag jag var trött som en gnu efter en tuff arbetsvecka.

Nu önskar jag bara att jag hade tänkt på att ta med mig skejtgrejerna. Hade varit grymt att köra lite fristil imorn. Skejt är bannemig det snyggaste man kan pyssla med.

Packa skidorna!

Den lilla snö som föll över Halmstad imorse försvann snabbare än någon hann sjunga "nej se det snöar". Men i Ulricehamn däremot, där finns det snö. Och inte bara det, där finns skidspår också! Nu jäklar. Kommer inte snön till Therese så måste Therese komma till snön.



Skärmdump från skidspår.se

Mina bästa tips

Det tipsas ju hit och dit i träningsbloggvärlden. Man får tips om hur man tränar effektivast, hur man bygger muskler snabbast och hur man gör för att hålla för ett marathon. Till exempel.

Jag vill förstås inte vara sämre. Så här är de - mina supertips för att livet som rullskidåkare ska bli så bra som möjligt:

1. Slipa stavspetsarna. Särskilt när du ska ut och åka på köldhård asfalt i Halmstad en helt vanlig onsdagkväll i januari. De tio minuter du sparar på att låta bli att slipa rullar snabbt iväg medan du kämpar med trubbspetsar mot stenhård, kall asfalt som i sin tur gör sitt bästa för att sabba rullet på dina skidor.

2. Ställ inte skotorkmaskinen i köket. I alla fall inte om du har tänkt använda den till dina rullskidpjäxor. Värme + inpyrd svett = inte hallondoft som sprider sig i hela lägenheten.

Ja, det var väl ungefär det. Lycka till!

Mycket seriös rullskidåkare.

Löparpepp och Rolf-Göran

Det är så himla roligt att tänka på löpning just nu. När jag plötsligt kan springa igen dyker det upp så mycket roliga små grejer som jag vill göra. Plötsligt planerar jag kring Löpningens dag (lördagen den 4 februari kl 10 tänker vi fira i Halmstad! Lovar att komma med mer info snart) och filar på en liten kalender över smålopp i trakterna som jag gärna vill springa. Kanske inte satsa helhjärtat på rent resultatmässigt, men springa och njuta av.

Och för övrigt är jag ingen hästtjej och ridsport har aldrig engagerat mig så mycket. Men trots det fattar jag hur mycket jobb som ligger bakom att bli en världsryttare. Och precis som Sara blir jag skogstokig på alla hockeybufflar som yttrar sig till höger och vänster om Jerringpriset och Rolf-Göran Bengtsson. Egentligen skulle man bara tiga ihjäl dem, men jag kan bara inte låta bli att argumentera emot. För ärligt talat, den som säger att ridsport inte är riktig sport borde plocka ur hockeypucken ur huvudet och stoppa tillbaks hjärnan. Det dummaste av allt måste väl ändå vara kommentarerna om att hästen borde haft priset. Det är lika korkat som att säga att Daniel Sedins klubba skulle ha det, eller varför inte hans materialare, eller tränaren, eller lagkompisarna som fixar assistsen eller...

Heja Rolf-Göran Bengtsson, heja ridsporten och heja alla 200 000 utövare av en av Sveriges största sporter! Ni förtjänar uppmärksamheten, och jag önskar i min enfald att det här kanske är första steget till att hockey- och fotbollsmaffian fattar att Zlatan inte är allt.

Förra året var vi ett gäng som firade löpningen.

Tio smärtfria kilometrar och friskförklaring!

Löpklädd i Tierp mellan Uppsala och Gävle. Ett lite annat klimat där än hemma på bästkusten - kallt och halt. Och  underbart!

Man vet inte hur mycket man gillar något förrän man inte får det längre. Det är helt uppenbart under min senaste månad som nästan totalt löpfri. Efter mitt naprapatbesök idag inser jag hur jag försökt förtränga och låta bli att tänka på vad en långvarig rehabilitering av ett löparknä skulle innebära för mina planer för 2012. Det har bland annat märkts i att jag inte ens har några planer för första halvan av året. Jag har virrat runt i mörkret och inte orkat tänka längre fram än till Vasaloppet.

Men nu är det dags att tänka framåt. För vet ni - i lördags sprang jag igen. Tio kilometer. En timme. Smärtfritt! Inte minsta känning!

Var tvungen att dokumentera. Den här Forerunnern har inte klockat 10k löpning på mycket länge!

Smärtfri löpning! Tårarna trillade och jag log urfånigt sista två kilometrarna på min lilla runda. Löpning är verkligen livet, och nu när jag kommit ut på andra sidan och kan se ljuset så kommer "tänk om"-tankarna. Tänk om jag inte fått bukt med det här. Tänk om jag inte kunnat springa ordentligt inom en snar framtid. Vad hade då hänt med min Ironman?! Jag är så jäkla glad att jag förmodligen inte behöver bry mig om de dära tänk om:en.

Dessutom sa naprapat-Gabriel att nu är jag friskförklarad. Jag är mycket stabilare i höfter och knän och jag har fått en mycket jämnare styrka i höger- och vänstersidan. Jag ska fortsätta med mina utfall och enbensknäböj, och framför allt fokusera på att bli bättre på dynamiska utfall. Mina svagheter och orsakerna till att jag fick ont från första början var ju ett svagt högersäte och högerlår. Jag orkade helt enkelt inte hålla höften rak när jag sprang, utan landade med höften snett och liksom utputtad så att Tractus Iliotibialis eller ITB-senan blev utsträckt och nötte på knät. Det här måste jag jobba vidare med.

Jag vet att det kan komma bakslag, och jag är beredd på det. Och jag tänker fortsatta foamrolla och styrketräna. Jag tänker aldrig mer tillåta mig själv att belasta så fel att jag får ont.

Men, du fattar. Smärtfri löpning. Jag får hålla mig på mattan för att inte ge mig ut och springa jorden runt på en gång. Jag är så jävla lycklig.

Inte ens ett såhär läskigt underlag skrämde en nyfrälst löpare.

Rullskidssnorkkning

Ju starkare man blir och ju längre man kan ta sig för egen maskin, desto onödigare känns det att åka bil. Det blir nästan som en sport att så ofta som möjligt ta sig till ställen med kolhydrater som bränsle snarare än bensin och annat dumt. Idag hade jag inte ens två timmar på mig att ta mig ungefär fem-sex mil, något som är praktiskt omöjligt på rullskidor för mig. Men jag tog mig åtminstone en bit skidandes innan jag skuttade upp på en buss som nu tar mig resten av vägen. Så var dagens träning utförd och jag har fått lite sol och frisk luft på en dag som annars mest kommer bestå av inomhusugglande.

Men "snorkkning", vad är det för ord? kanske nån vän av ordning undrar. Många av er har förstås koll på transportlöpargudinnan som gett namn åt företeelsen, men annars så finns hon här.

Och just det - gårdagens sjukkänsla gick över. Antar att det bara var kroppen som ville ha en vilodag. Idag är jag piggare!

Sjuk?

Det där med att plötsligt rivstarta snösäsongen med 11 timmar skidåkning på tre och en halv dag. Är det så smart? Egentligen? Kroppen blev kanske helt totalchockad.

Jag känner mig hur som helst lite ynklig och påvägattblisjuk. Eller så är jag bara trött i största allmänhet. Jag liksom andas sådär varmt som man kan göra om man har eller är på väg att få feber. Jag tar det som ett tecken. Dagens korta löptur och simning med mina triathleter får vänta. Istället blir det varm choklad.

Fast oavsett vilket så vill jag inte ha mina skidtimmar ogjorda. Jag lever på de där snöiga dagarna fortfarande.

Actics samarbete med En svensk klassiker: VasaCirkel

Jag tränar på Actic här i Halmstad. Egentligen är jag en ganska lat gymbesökare. Jag bytte gymkedja när jag flyttade till en ny lägenhet för ett par år sedan, för den nya lägenheten låg ungefär femton utfallssteg från det hära Acticgymmet. Mer än så låg inte bakom mitt val. Jo, att det hör en simhall till gymmet, det är grymt.

Men från och till ångrar jag mitt val. Som när jag inte hittar spinninginstruktörer jag gillar. Jag har liksom inte råd att prova runt, att skaffa kort på flera ställen eller att gå och träna en gång här och där till överpris. Även om jag vet att Form, Träningskompaniet och Friskis har Skiergs, nåt som jag är sjukt sugen på att testa, så väljer jag hellre att tjata på mitt eget gym att de ska skaffa såna maskiner än att prova att träna någon annanstans. Och just i den frågan verkar det som att platschefen lyssnar på mig (och ett gäng andra som också verkar ha frågat efter stakningsmaskinen) - förmodligen kommer vi få ett par maskiner inom en snar framtid.

Och konstigt vore det väl annars, nu när Actic dragit igång ett samarbete med En svensk klassisker och säger att de vill satsa på styrketräning specifik för varje gren i Klassikern. Just nu är det Vasaloppet som står i fokus. Det syns framför allt genom att det på utvalda gym finns en särskild cirkelklass som utger sig för att vara inriktad på Vasaloppet - VasaCirkel.

Den här klassen provade jag idag. Det var min första cirkelklass någonsin, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom det mest uppenbara - att vi kommer jobba i stationer i högt tempo.

Och jag konstaterade två saker:

1. Var nånstans var de grenspecifika övningarna?
2. Jag är  alldeles för ohurtig för cirkelklasser.

Vi körde en blandad kompott av massa skuttande och lagom ociviliserade övningar i alldeles för kort tid (40 sekunder arbete, 20 sekunder vila/förflyttning) i två varv. Det tog typ tjugo minuter. Sen var det nån slags final med massa springande fram och tillbaka i olika varianter. Efter knappt femtio minuter var det hela över - trots att klassen skulle vara i femtiofem.

Jag kände mig mest förvirrad och lite oförstående. Varför så kort arbetstid? Och varför skulle vi skutta runt så mycket? Det kändes som att förflyttas femton år bakåt i tiden och högstadiejympa all over again. Det var dessutom väldigt lite corestyrka, något som jag påpekade för instruktören.

Men jag gillar verkligen tanken på skidåkarträning, så jag tänker ge det hela en chans till nästa vecka. Kanske hamnade jag bara i chock av att det var en helt ny form av träning för mig.

Och domen över mitt knä lyder...

Alltså. Man borde inte tillåtas låta bli yoga som löpare. Jag har en gång skrutit om att jag är relativt smidig och dessutom otroligt bra på att hålla igång med yoga och annan smidighetsträning. Nu tar jag tillbaks allt jag en gång sagt och hävdar motsatsen. Man får härmed tillåtelse att kalla mig fröken kylskåp. Värst är det med mina lårbaksidor, ljumskar och insida lår. Jag fattar inte hur jag lyckats få dem så stela och korta.

Jag har alltså varit på yoga ikväll. Och jag ber rodnande kroppen om ursäkt för det långa uppehållet och lovar att ta tag i det här.

Men det var egentligen inte yogan som var det viktigaste med kvällen, utan min lilla löptur. Den skulle inte bli så lång, och den skulle avbrytas vid smärta. Medan jag tog de första trippande stegen insåg jag att jag inte hade tänkt så långt som att det skulle göra ont. Eller ja, med hjärnan hade jag ju tänkt på det, men hjärtat var helt övertygat om att det skulle gå bra. Men medan jag sprang slog det mig med full kraft. Tänk om! Jag valde genast en lite mer enslig löprunda, för om det började göra sådär ont igen skulle jag förmodligen börja grina och det ville jag göra ensam.

Så jag sprang. Fem minuter. Tio minuter. Stannade och pratade med en kompis jag mötte. Tolv minuter. Och där var knät. Eller? Ingen smärta, men en annorlunda känsla. Tänkte på Daniels ord om höften och fixade med hållningen. Känslan försvann.

Femton minuter. Lugn andning, lycklig känsla. Tjugo minuter. Mörkt. Var tog mina gatlyktor vägen? Lika bra att springa bort från min lilla ensliga stig och ut på en väg, jag ser ju ingenting. Tjugofem minuter. Känslan igen. Vad är det här? Trettio minuter. Ingen smärta, men känslan är kvar. Ska jag vända hemåt nu? Nä, jag fortsätter. Trettiofem. Stannade till på ett av mina gym och snackade med en annan kompis. Fyrtio minuter. På väg hemåt. Trött i högerbenet. Trött av att tänka och känna efter. Fyrtiofem. Trippande steg, hur var det med hållningen nu igen?

Femtio minuter. Hemma.

Har jag ont? Känns knät?

Man kan säga såhär: Det här benet springer inte ett maraton i morgon. Men det är på bättringsvägen! Naprapat-Gabriel kommer att bli stolt.

Idag ska det ske...

Knät. Kom igen nu! Det är dags att bekänna färg. Är du fixat och helt igen? Eller måste jag rehabba vidare? Inte för att jag hunnit rehabba nåt värst. Jag har ju åkt skidor dagarna i ända. Idag är i alla fall dagen då jag ska springa en sväng för första gången sedan julafton. Jag är nervös och ser inte alls fram emot det. Är väl i någon slags förnekelsefas. Sitter och tänker på mina rullskidor med en lycklig suck istället. Jag älskar mina rullskidor.

Men springa var det ja. Naprapat-Gabriel har sagt att jag måste prova. Det duger inte att gå runt och vara nervös. Ut och spring!

Jag återkommer.

Tolv mil total skidlycka

På skidstadion i Hemus efter tre spurtstrider mot Johan som avslutade helgens skidåkning. Jag är stark i stakningen, tillräckligt stark för att hålla undan åtminstone en av tre gånger från Johan som agerade Northug och kom avancerandes bakifrån från sextonde plats...

Jag är hemma nu. Hemma efter fyra dagars intensivt skidåkande. Kärleken till snön och åkningen fanns från första ögonblicket, diagonaltekniken kom tillbaks till mig efter ett par mil.

Gopshusgården.

Det har verkligen varit en fantastisk helg som jag kommer bära med mig i hjärtat för en lång tid framöver. Vi bodde på supercharmiga Gopshusgården där vi blev väl omhändertagna av Ingemar som kom och pysslade med brasan och snackade lite strunt titt som tätt, helt underbart. Vi var nästan ensamma i ett stort gammalt stationshus (Ingemar berättade att det byggdes för stationen i Eldris, men av någon anledning kom det aldrig dit utan ställdes av i Gopshus utan att någon skulle ha det till nåt. I några omgångar har det byggts till och om och nu är det ett underbart, familjärt litet vandrarhem.) som kändes som ett riktigt hem för några dagar.

Kontrollen i Hökberg. Väldigt märkligt att se den utan flaggor, blåbärssoppebord och trängsel. Och jag vill bara säga att  om man nånsin får för sig att åka Vasaloppet baklänges så är det då man blir medveten om hur branta nerförsbackarna efter Hökberg är...

Och det var magiskt att åka på de där Vasaloppsspåren utan press och utan trängsel. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag verkligen inte hade någon som helst aning om hur spåren var och hur det såg ut runtomkring efter Oxberg, de sista tre milen på loppet har jag förmodligen ägnat mig åt att stirra i backen...

Men visst. Jag hann tänka både en och två gånger att de dära nio milen i mars kommer jag få sänka förväntningarna kring. Jag har ju ännu inte riktigt satt upp något mål för årets lopp, det är svårt innan man stått på skidorna för säsongen. Men jag har ju min femårsplan, där det ingår att inom fem lopp (räknat från och med 2010) så ska jag ha medalj. 2010 kom jag i mål som 512:e dam, ungefär en timme och fyrtiofem minuter från medalj. För att knipa den där medaljen är det minst topp 150 som gäller. Och när jag for runt på Vasaloppsspåret mellan Oxberg och Eldris i olika omgångar i helgen så svajade självförtroendet. Vem tror jag att jag är? Medalj, jag? Jag ska vara glad om jag kan försvara förra årets placering!

Ungefär så.

Mellan Läde och Eldris.

Men för tusan. Det är tufft att träna inför ett skidlopp när bristen på snö är så uppenbar, självklart. Men det går! Jag fortsätter min kamp för medaljen, och målet i år är att vara bättre än förra året placeringsmässigt. Som Johan krasst konstaterade - förmodligen kommer man inte bli bättre tidsmässigt och i förhållande till toppåkarna, men för alla de andra motionärerna så är ju läget detsamma, det vill säga taskigt snöläge. Så det är fortfarande en vits med att jaga placeringar.

Jag vill gärna upp ett startled innan den fjärde mars, men än så länge verkar det kanske bara bli ett seedningslopp, och det är Orsa skimarathon som jag kör efter en (förhoppningsvis) hård träningsvecka. Inte optimal uppladdning, således.

Hur som helst. Jag har åkt tolv fantastiska mil och nu är skidsäsongen ÄNTLIGEN igång på riktigt!

Nöjda efter säsongens första skidmil!

Snöskidpremiär!!!

Jag har hittat snön! Den finns i Dalarna, närmare bestämt i Gopshus mellan Hökberg och Oxberg. Här är så vackert så man dör! Kul att se den här delen av Vasaloppsspåret när man är någorlunda pigg och faktiskt kan registrera omgivningen...

Första passet är åkt, och det kändes ungefär lika stabilt som ett enbent rådjur. Det är liksom bara att börja från början med diagonalåkning utan stavar och hitta tekniken igen. Det är tufft, men förbannat roligt!

Ack denna smärta!

Naprapat-Gabriel har jävlats med min höft, mitt knä och mitt lår idag. Mina miljontals knäböj sen sist har resulterat i en starkare rumpa och jag känner mig stabilare i enbensknäböjen och utfallen. Men min kära ITB-sena känns spänd som en fiolsträng och det här vill Gabriel fixa med massage. Och då snackar vi inte mysmassage, vi snackar smärta som inte är av denna värld. Stundtals kändes det som ett vettigt alternativ att aldrig någonsin mer springa, bara jag inte behöver ligga där på britsen med en tumme intryckt i min gluteus maximus någon gång mer i mitt liv.

Men nä. Jag vill såklart springa många, många fler mil i mitt liv. Jag blev inte alls särskilt glad när julaftonsjoggen kändes i mitt högerknä, för tanken på att inte kunna springa är skittrist. Just nu har jag annat för mig, jag rullskidar och simmar och har det i största allmänhet hur fint som helst, men i en snar framtid vill jag kunna påbörja min marathon- och ironmansatsning ordentligt, och då är inte ett gnälligt knä något jag känner att jag vill brottas med. Så jag SKA bli bra. Så fort som möjligt. Och då får man tugga i sig helvetessmärta. Men satan i gatan vad det känns trist att tänka på löpningen just nu.

Jag har lovat Gabriel att rulla mer på min foamroller. Det är dock svårt att komma upp i lika höga nivåer av plågsamhet själv.

Starkare än någonsin förr

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Så var mitt 2011

Året var 2011. Och jag hade tänkt springa Stockholm marathon under 4.30, åka Vasaloppet på en tid som motsvarade en placering bättre än 6800 bland herrarna och dessutom satsa mer på rullskidorna. Jag sprang på 4.05 i Stockholm och hade roligt i tre mil, så roligt att jag anmält mig också till årets lopp. I mitt livs andra Vasalopp nådde jag inte mitt mål, och hade inte riktigt lika roligt som under premiäråret, men jag vet att jag gjorde mitt bästa, och jag är full av revanschlust inför kommande års lopp.

Men det är faktiskt inte de där stora målen jag minns allra bäst av året som gått. Det här är istället vad jag tar med mig från 2011:

En liten bit av Skåne, under en liten bit av en gästgifveritur under valborgshelgen.

Ultradrömmen
2010 var året då jag sprang mitt första ultralopp. 2011 blev det ingen målgång i mitt andra, Markusloppet, men däremot sprang jag 7 mil i Skåne mellan några fantastiska gästgiverimåltider tillsammans med underbara människor.

För Världens barn genom Halland

Och några månader senare, nervös men lycklig, stod jag redo att springa ett välgörenhetsrace på då obestämd distans tillsammans med Susanne Johansson. Jag hade någon månad tidigare fått en infall att lova att springa några meter per samtal vi fick in till P4 Hallands insamlingstelefonnummer till Världens barn. Det slutade med att vi fick springa sju mil genom ett soligt Halland, ivrigt påhejade av medmänniskor som gav oss mat och kramar längs vägen. Och jag kommer minnas den 13 oktober i resten av mitt liv.

Sjukt peppad under Göteborgsvarvet.

De lyckliga loppen
Trots undertiteln på den här bloggen gillar jag att springa fort också, i alla fall ibland. Jag kämpade med målet sub 48 minuter på milen under sommaren, och sprang ett Varbergslopp som inte gick som jag ville. Grispassen och långintervallerna som behövde springas för att jag skulle bli snabb kände jag en otrolig hatkärlek till, och sen plötsligt så sprang jag Falkenbergs stadslopp med en helt otrolig känsla i kroppen. Det var ett riktigt drömlopp, där benen kändes lätta och starka, och där inte ens min hjärna lyckades bråka ner mig. Och jag klarade sub48 med god marginal.

Men det är inte bara persloppen jag minns. Mitt halvmarapers satte jag i augusti i Halmstad, men det är känslan från Göteborgsvarvet jag tar med mig in i 2012. Det var ett lopp som kom in i min planering sent och som jag inte fick persa på eftersom jag hade Stockholm marathon helgen efter. Så jag sprang långt under max och njöt av varenda steg. Det var så roligt att jag undrar om det inte är just så man ska springa, alltid.

Skadorna
Men som alltid är det något som krånglar. Redan i början av sommaren fick jag känning i min högra höft, och jag bestämde mig för att ta tag i det ordentligt efter att ha fått en möjlig orsak till det onda under en sväng till Skåne. Jag körde Myrtlrutinen efter varje träningspass, och kände mig starkare och stabilare efter någon månad. Men sen glömde jag liksom bort de där höft- och sätesövningarna och plötsligt blev det vinter och mitt högra knä började göra ont. Så nu sitter jag här och löpvilar och rehabtränar och hoppas på det bästa.

Peppad inför det första av årets två rullskidslopp.

Rullskidorna
Min rullskidssäsong kom igång sent. Årets stora mål, Alliansloppet, ställdes in och jag var lite less på allt i början av säsongen. Men som vanligt växer min kärlek till rullisarna ju mer jag åker, och just nu, trots att jag förstås längtar efter snö, så drömmer jag om slitiga rullskidspass på nätterna och längtar ut nästan så fort jag kommit in efter varje pass. Och dessutom var 2011 året då jag provade riktiga plasttävlingshjul och körde snabbare än någonsin förr.

Löparvänner!

Vännerna
En otroligt vacker sak med löpningen och skidåkningen är alla fina människor man lär känna. Jag älskar att träffa vännerna i Simlångsdalens IF som inspirerar, sporrar och sparrar mig.

Vänner och jag på skåneäventyr

Jag lärde också känna sköna Daniel under året, Daniel som jag dessutom fick den stora äran att göra en dokumentär om. I Skåne träffade jag många människor som jag tycker om att ha i mitt liv. En utav dem är Zäta som är en bidragande orsak till att jag anmält mig till mitt livs äventyr...

Cykel-Therese.

Triathlon
...nämligen Ironman Kalmar 2012. Det började med en liten dröm som funnits i mig i något år om att kanske testa cykling och eventuellt nån liten triatlonsprint. Men jag kan ju inte låta bli att göra det största när jag ändå håller på, så efter att jag köpt min cykelpärla och testcyklat den i oktober så bestämde jag mig. Jag avslutade 2011 som wannabetriatlet, och 2012 ska bli året då jag blir triatlet på riktigt.