16 timmar och 30 sekundmeter

Strax före bussen gick till starten

Det här är historien om hur 24 timmars fjällrogain blev 16 timmar, och om hur Johan räddade oss från att störta nerför en dimhöljd brant norr om Ryfjället.

Redan vid starten började regnet. Bara till att plocka fram regnskydd och grejer.

På tre stora kartor hade vi alltså ritat in trettio kontroller. De var poängsatta efter svårighetsgrad och om man lyckades ta allihop skulle man tillryggalagt omkring 13 mil fågelvägen. Och där inte höjdmetrarna medräknade... Vår tanke var helt klart att hålla oss till de lättare kontrollerna. Vår styrka är helt klart orienteringen, det märktes rätt fort. Trots att andra löpstarka lag lämnade en kontroll före oss så kunde vi nå nästa samtidigt, för att vi valde bättre vägar. Det kändes rätt häftigt.

Första kontrollen - efter en klättring på över 300 höjdmeter...

Jag har aldrig tidigare varit i fjällterräng på sommaren och var egentligen ganska oförberedd på hur den skulle te sig. Men så fort vi kom upp på kalfjället kände jag mig som att jag hamnat i mitt rätta element. På samma sätt som jag älskar havet och framförallt bohuskusten med dess karga klipplandskap på älskar jag fjällmiljön med dess kantiga och buttra utseende!

Hjortron!

Ren!

Vi tog oss uppför toppar, nerför toppar och genom sly och skit. Regnet kom och gick de första timmarna, och sen bestämde det sig för att stanna. Med undantag för tio minuter här och där efter klockan 18 regnade de i stort sett hela tiden. Vinden tilltog och blev värre och värre ju högre upp vi kom. Men det var många fina stunder också, innan helvetet brakade lös. Vid den lilla toppen som kallas Horisonten hittade vi regnbågens slut och en vacker utsikt, och på bergskammen vid Stråhtietjåkka värmde solen en kort stund.

Vi hittade lite snö också

Toppen du ser till höger i bilden skulle vi runda på utsidan, på andra sidan fanns ytterligare en topp och sen nådde vi vårt delmål, vår fjärde kontroll.

När vi tagit femte kontrollen siktade vi på Ryfjället, en ganska kämpig topp att komma upp på. Vi hade rätt gott om tid innan skymningen skulle komma, men dessvärre hann dimman och vinden före. I byarna måste det ha varit upp mot 30 sekundmeter stundtals, det var riktigt obehagligt att känna hur vinden grep tag i hela kroppen och ville svepa ut en nerför branterna. Samtidigt såg vi inte mer än tio-tjugo meter framför oss, så vi gick på kompassriktningen och hoppades på att hitta ett bra stråk att ta oss nerför berget på. Att nå toppen och plocka kontrollen var bara inte att tänka på i det där vädret.

Men plötsligt såg det inte alls ut som det borde omkring oss. Vi skulle ha Ryfjället på vår vänstra sida och en ganska brant men ändå framkomlig lutning på vår högra sida att ta oss ner för. Men i dimman såg vi hur marken bara försvann till höger. Johan insåg att vi hade orienterat fel och hamnat i en hiskelig brant som vi inte kunde ta oss ner för annat än med livet som insats. Bara att försöka ta sig tillbaka i motvinden och det horisontella regnet och göra om, göra rätt. Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Känslan av att okej, jag kommer förmodligen överleva, men jag är ändå bara ett feltramp ifrån att ramla nerför ett stup var riktigt läskig. Men vi nådde platt mark, Johan tog ny riktning, räknade steg för att hålla reda på om vi hade kommit rätt och till slut hittade vi till den framkomliga brant vi tagit sikte på först.

Vid halvtid, det vill säga runt kl 2, hade vi traskat nerför i flera timmar genom sly och skog. Vi nådde E12an och bestämde oss för att ta den till Tärnaby och tältlägret där tävlingsledningen bjöd på varm mat och möjlighet att vila i uppvärmda tält. En nätt liten sträcka på 16 kilometer åtminstone... Dit kom vi klockan 6 på morgonen efter en svajig och ond vandring på asfalt. Fötterna värkte, knäna skrek och axlarna ville inte vara med mer. Men så fort vi stannade för att vila kroppen frös vi arslet av oss i den kalla vinden och det envisa regnet. Bara att knata på, således.

Och när vi satt där, i det varma tältet med en sojakorv i handen så kände jag att nu jävlar, nu är det nog. Mina fötter håller inte för minst två mils vandring till Hemavan och målet. Särskilt inte som att det bara skulle vara en transportsträcka, några små turer upp på fjället för att plocka kontroller var det inte frågan om.

Jag var (och är) så stolt över att vi tog oss ner från Ryfjället med livet i behåll, och att vi klarade två tredjedelar av tävlingstiden. Jag är nöjd med vår insats, och har varit med om många magiska stunder och många helvetesögonblick. Ungefär som det brukar vara när man utmanar sig själv...

Men om det blir ett nytt försök nästa år, det tvivlar jag på.

Stormvindarna knäckte oss...

Efter sexton timmar i spöregn och kastvindar har vi bestämt oss för att bryta. Vi har dock haft en hel del helt grymma ögonblick, men nu är det nog. Jag längtar efter en varm dusch och torra kläder...

Kontroll nummer två!

Vi har sett hjortron och en ren! Regnet har upphört och livet är fantastiskt! Om tre kontroller är vi på 1400 meters höjd på Ryfjället.

På plats i Hemavan!

Vi har hunnit snacka taktik med medtävlare, träffat kontrollutsättarna över kvällsmaten och fått veta vilka platser som är vackrast och vi har ritat in kontrollerna på tre stora kartor. Vi diskuterar vägval och tidsperspektiv - och Johan hotar med att inte starta imorn... Han är lite nervös, alla här känns sjukt erfarna... Men mest tycker vi båda att det är rysligt spännande!

Följ mig på Icebug 24!

En av alla kontroller som vi förhoppningsvis kommer att hitta... Foto: Rickard Seger/Icebug24

Det märks att starten kommer allt närmare. I senaste nyhetsbrevet från arrangörerna berättas det om kontrollutsättning och väderleksutsikter, och om att det kommer sändas live från målområdet på lördag, och eventuellt även ute på fjället. Den sändningen hittar du på Icebug 24:s hemsida. Där kommer de även uppdatera med bilder och följa löparna kontinuerligt via radiokontrollerna som jag förstår det.

Jag kommer försöka få iväg några uppdateringar här på bloggen under dygnet också, och på Facebook. Allt hänger på hur bra mobiltäckning vi har där uppe. Telenor har ju ställt till det förr för mig när jag varit norrut och nära Norge...

Knäck mitt i sommaren

De sista förberedelserna inför resan pågår. Jag bakar Runekakor. Känns aningen skumt att koka knäck mitt i sommaren...

NERVÖÖÖÖÖS!

Okej. Nu är det fjärilar i hela min mage. Sista passet innan Icebug 24 är gjort. Jag och Johan testsprang Galgberget idag med fullpackade ryggsäckar. Uppför backar och nerför backar. Och rätt mycket gång däremellan. Det var tungt och varmt. Vi försökte komma på lite strategier för hur vi ska tänka där uppe på fjället i 24 timmar. "Jamen det är ju bara att tänka att vi ska göra fyra löpträningspass på ett dygn. Skulle vi vara på ett träningsläger skulle det vara nästan normalt. Och så får det vara vila i form av gång några timmar emellan", sa Johan. Jojo. Fyra träningspass. De måste ju vara typ tre timmar långa och med typ två timmars vila mellan.

Och vet du, det ska regna. Hela dygnet.

Men vafan. Det är ju inget att hänga läpp över. Värre är isåfall att min vandringsryggsäck som jag tänkte ha på resten av resan när vi ska till Mo i rana och sen söderut i Norge har MÖGLAT! Äckligt. Jag måste ha en ny. Och det måste jag fixa imorn. Hjälp.

Världens bästa team!

Jag har för övrigt inte ens bestämt vilka skor jag ska ha på mig. Inov8 X-talon eller Salomon Pro 3D Ultra? Inovatesen har bra grepp, är lätta och torkar fort efter alla fjällbäckar vi springer genom. Men de sitter tight på foten och jag är rädd att efter tjugo timmar kommer jag ha blå tår och skavsår på varenda liten kvadratmillimeter. Salomonskorna är lite större och sitter grymt skönt. Greppet är förhållandevis bra, men inte som med Inovatesen. Dessutom är de tunga och när de blir blöta torkar de inte alls lika fort. Jag hade dem i Skottland förra året när vi vandrade, och jag kände mig ganska kall och blöt om fötterna när vi hade klafsat genom nåt vattendrag.

Så många val man måste göra! AAH!!

Se! Bambi rullar igen!

Sviiiisch!! Jag är så snabb att inte ens fotografen hinner med... Eller inte. :)

För en vecka sen tänkte jag jättestort. Jag utmanade Johan på att dra två mil rullskidor i ottan ut till IP där söndagslöpträningen med klubben som vanligt skulle hålla till. Sen hade tränar-Eskil lovat långa intervaller på det, och sen ville jag ha med mig Johan hem på rullisarna också. Alltså totalt fyra mil på rullisarna och en och en halv timme kvalitetslöpning i mitten.

Nånstans här tänkte jag lite knasigt.

Jag har nämligen inte stått på mina rullskidor sedan i höstas. Och jag tycker verkligen att rullskidor är nåt av det jobbigaste man kan göra. Min balans är urusel och jag kompenserar det hela tiden genom att spänna fötterna och vaderna, och det gör att jag blir helt slut från knäna och ner ganska fort. Så jag reviderade det hela. Det fick bli bil ut till löpträningen och rullskidor hem. Så efter att tränar-Eskil peppat oss igenom en serie långa intervaller (6-4-2 / 5-3-1 / 6-4-2 / 3-2-1 minuter med ca 90sek intervallvila och 3min setvila för den som är intresserad - det vill säga 39 minuters effektiv löpning!!! Helt grymt bra och roligt!) och efter lite fika och lite snack om träningsläger, bergslöpning och fjällvandring var det bara att kliva upp på rullskidorna och bli Bambi igen.

Och det är bara att konstatera: Mina armar har vant sig av med skidåkningen. De fattade inte vad jag höll på med när jag ville att de skulle samarbeta med min mage och staka mig framåt. Jag blev trött som en gnu efter några hundra meter och ville vila. Så det blev ett tvåmilspass i snigelfart i form av korta "intervaller" med stakning och däremellan lite lallande framåt med någon form av diagonalåkning. Jag testade balansen genom att åka utan stavarna och då och då, och det känns som att det nog kommer ordna sig det här. Men det är inte rullskidorna jag längtar till när det gäller skidåkningen om man säger så... Men ska man bli en skiddrottning även 2011 och lyckas förbättra vasaloppstiden så är det bara att bita i det sura äpplet och staka på. Nu ska tricepsarna drillas!

Världens bästa skidcoach

En utmattad löpare/rullskidåkare efter ungefär totalt fyra timmars träning...

Det var lite smutsigt och regnigt idag och har man inga stänkskydd ser man ut såhär efter två mils rullskidor

SEMESTER!

Arbetsveckan är slut! Nu ska jag bara springa hem också. Livet är underbart!

Nedräkning mot 24-timmarsäventyret

Mitt i all träningsvärk har jag kommit till en insikt. Jag sitter nämligen och lusläser allt som går att läsa om fjällrogaine, om bergsmarathontävlingar och så har jag just läst en intervju med fjolårets vinnare av Icebug24.

Insikten lyder: 24 timmar är en väldigt, väldigt lång tid. Jag tror att jag liksom glömt bort det i hastigheten innan.

Till detta kommer några underinsikter:

1. Jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck. Eller snarare, jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck efter att jag fyllt tjugo och blivit vuxen och slutat springa på festivaler där man tycker att öl är en bra frukostdryck.

2. Jag tror att jag ska orka springa massor i den där fjällmiljön. Det kommer jag ju aldrig i livet orka. Vilket leder till insikt nummer...

3. ...jag tror att det kommer vara en bit kaka att promenera i 24 timmar. Det kommer det ju aldrig i livet vara. Jag kommer få skavsår, jag kommer bli gnällig och mina knän kommer hata mig i varje nerförsbacke.

4. Jag tror att jag är lite nervös. Redan! Det är ju en hel vecka kvar till det stora äventyret!

OMFG. Jag längtar!

Triceps och vinterdrömmar

Skiddrottningen längtar till vintern!

Jag kan inte röra mina armar idag. Igårkväll hade jag den där märkliga känslan du vet, den man får när man stått och pressat armarna mot en dörrpost och sen när man kliver ut i rummet liksom lyfter armarna av sig själv. Armarna hade liksom eget liv och de gick inte att använda till något vettigt. Jag fick liksom kämpa för att kunna få schampo i håret när jag duschade.

Och idag då. Ja herremingud. Mina triceps mår som jag förtjänar kan man väl lugnt säga... Jag är urusel på dips och min triceps har förtvinat sen i vintras. Men igår var jag så illa tvungen att kräma ur den lilla gnutta styrka som finns i mina armar när jag hade en militärklädd snubbe i hasorna som krävde att jag skulle kämpa till sista droppen. Och när jag var klar med det skulle jag ju dessutom göra chins och vaddetnuheter när man håller händerna på andra hållet och jobbar med biceps.

Kanske är det dags att plocka fram rullskidorna till slut och underhålla den lilla gnutta armstyrka jag har kvar innan vintersäsongen kommer och jag har ett Vasalopp att tänka på? Det sitter jag och funderar över såhär till frukost. Och så tänker jag på vintern. Nästa vecka börjar min semester. Tre veckor. Det innebär att jag sparat två hela veckor till vintern. Gissa vem som ska spendera varje minut de där två veckorna på mina underbara skidor?!

Snabb eller seg?

Jag har gått och funderat på det här med löparsjälvbild. När jag har tänkt på mig som löpare har jag sett framför mig en långsam men rätt seg filur som har större chans att lära mig springa riktigt långt än riktigt snabbt. Snabbhet låg liksom inte för mig. Och den bilden har jag vant mig vid och inte ifrågasatt.

Men så hände Varbergsloppet. Jag bestämde mig för att sparka liv i de snabba muskelfibrerna och pinnade ju på rätt bra. Och det där har nu revolutionerat min självbild - kanske är jag lite snabb ändå...?

Eller vafan, jag är supersnabb! Jag är snabbare än jag först trodde, och det betyder ju att jag kan bli ännu snabbare! Igår när jag sprang och mötte Johan improviserade jag lite snabbdistans eftersom jag ville hinna springa så långt som möjligt innan jag hann upp honom - och då höll jag ca 5 min/km-tempo utan att känna mig särskilt ansträngd! Benen rullade på av sig själva, jag löpte högt och fint och höll andningen i schack. Jag kunde till och med prata lite med Johan som cyklade bredvid...

Jag tror att det här betyder supermycket. Om bilden av oss själva är liten och fyrkantig kanske vi fortsätter vara små och vi vågar kanske inte satsa. Men om vi vågar tro att vi kan bli mer än vad vi är just nu, och dessutom låter bli att låsa in oss i en liten låda som vi sätter etikett på så tror jag att vi klarar av nästan vad som helst. Till och med de där förbannade chinsen som jag försökte mig på på militärträningen ikväll och skrek mig urförbannad över för att det inte gick...

1248 trappsteg

Jag trodde aldrig jag skulle vakna till liv efter jobbet idag. Men tro det eller ej, klockan tjugo i tio ikväll spratt det till i mina ben. Fem minuter senare knöt jag skorna och gav mig iväg. Nu sitter jag och myser efter några snabba och glada kilometrar med Johan som hare på cykel och sen tolv trappor upp mot Galgberget. Det innebär att det jag sprungit uppför 1248 trappsteg ikväll. Tjusig siffra va?

Therese Träben

Mitt sällskap på återhämtningsjoggen idag - Tornkatten. Sävlig och lite sådär fånigt stroppig som bara katter kan vara skruttade hon runt framför mig.

Hade jag haft en personlig löptränare hade hon nog inte tyckt att jag lade upp gårdagen optimalt. Först löpträning med klubben på morgonen - ett blandpass med intervaller och backar - sen på kvällen militärträning med fokus på löpning - och jo, vi körde lite intervaller och backar. Mina ben var som stockar när jag vaknade imorse. Men jävlars vad roligt jag hade! Glädjen över att se femton glada, snälla och underbara löparkompisar framför, bakom, runt och bredvid sig en söndagmorgon och den hemliga lyckan i att tillsammans kunna sitta och oja oss lite över träningsvärk och tränar-Eskil-utan-nåd när passet är slut och vi sitter på IP och stretchar är oslagbar. Ren och skär löparlycka, jag skulle vilja omge mig med springande människor alltid!

En hare bland triathleterna

Johan och triathleterna

Idag harade jag Johan runt 15 kilometer i strax under 6-minuterstempo. I början hamnade vi mitt i en sprinttriathlon som gick i stan idag. Vi skymtade ledarcyklisten och sen mötte vi åtminstone första tredjedelen av fältet innan vi svängde av in i bokskogen. Och på slutet hamnade vi mitt på upploppet, och då fick jag glada tillrop tack vare mitt klubblinne. Det tog en stund innan jag fattade att de trodde att jag var en av eftersläntrarna på tävlingen...

Annars är jag just nu lite trött och oinspirerad. Hoppas på att få tag i ny energi om en vecka när min semester börjar, för just nu stjäl jobbet precis all min kraft. Jag känner mig dränerad, urholkad och tömd. Under mina tre lediga veckor ska jag samla på mig syre, fantasier, drömmar och kreativitet. Sen jävlar!

En stolt SIF-löpare som för en gångs skull får agera hare. I vanliga fall är det ju alltid jag som måste haras runt på alla möjliga grejer.

Utan syre försmäktar vi på detta berg

Världens bästa skor. Tar mig uppför väggbackar fast jag egentligen vill ligga i sängen och sova.

Det här med värmen är verkligen inte bra för karaktären. Att jag ens sprang några korta backar igår är ett under, när jag kom hem från jobbet lade jag mig på sängen flämtade och sömnig och ville inte höra något om nån löprunda. Men så såg vi en kompis komma springande utanför fönstret. Han måste ha varit uppe på Galgberget och snurrat, och då ska väl bannemig inte jag vara sämre!

Jag blir lika överraskad varje sommar. Brukar det verkligen vara såhär varmt? Och hur har jag överlevt hettan förr om åren?

Nä, ge mig tio plusgrader, lite duggregn och frisk, klar luft och jag är game igen!

Bikramlöpning

Prins Bertil i en annan tid, i ett annat väder.

Igår kunde jag inte för mitt liv förstå att jag sprang under femminuterstempo i hettan i Varberg i lördags. Med tunga ben såsade jag och Johan fram längs Prins Bertils stig. Vaderna skrek första kilometern och undrade vad jag höll på med, men när musklerna blev varma kändes benen som prinsessben. Men den åsktunga och bikramvarma luften var svår att andas och min efterjobbettunga kropp ville inget hellre än att slänga sig i havet och lägga ner det där med springandet. Men just när vi kommit till Grötvik där vi parkerat cyklarna och där vi skulle kasta oss i det blå så var det som om världen sveptes in en dyster slöja. Vinden tilltog och himlen blev askgrå. Vattnet blev inom ett ögonblick huttrande kallt och svettkroppen ville först inte byta ut den klibbiga värmen mot kylskåpshavet. Men efter lite övertalning dök vi i, och jäääävlars vad skönt det var! Ett dopp i havet efter svettjobb och svettlöpning en rekordvarm dag är bannemig som att vinna 250 miljoner på Lotto.

26:e bästa kvinna!!!

Nu har de äntligen publicerat resultatlistorna från Varbergsloppet. Och jag kan konstatera att med min tid 49.24 placerar jag mig som 26:e bästa kvinna!! Av 282 fullföljande. Helt galet!!! Förra året sprang jag in på en 111:e plats...

På militärträningen häromdagen pratade jag med några om omöjligheten att någonsin vinna ett lopp (det kommer ju aldrig hända, det fattar till och med jag), men det här känns bannemig som att jag har vunnit!

Vila när den är som bäst

Det är tropisk hetta i Halmstad. Jag tog cykeln och flydde till havet med en vän. Kanske den bästa postloppvilan!

Värme, PB och ett skrapat knä

Köttsår - ett sånt har jag inte haft sen jag började skriva min ålder tvåsiffrigt...

När jag vaknade imorse var jag väldigt glad att det inte är idag jag ska springa en mil så fort jag kan. För även om det var varmt igår så var det i alla fall inte 32 grader och åskkvavt...

Igår sken solen genom ett välkommet soldis, svalkande vindar nådde mig i skuggan vid foten av Varbergs fästning där starten och målet gick. Dagens plan gick i stort sett ut på att försöka hålla ett jämnt tempo några sekunder under 5.00min/k, och när det gällde förberedelserna så var det allra viktigaste för mig att dricka ordentligt innan loppet, och dessutom se till att få i mig salt och vitaminer så att jag inte skulle kollapsa. Förra årets lopp spökade i bakhuvudet, då hade jag superkul under själva loppet men sen blev jag sjuk och jag gissade på vätske- eller saltbrist.

Och plötsligt stod jag där i startfållan. Folk framför började röra på sig och jag försökte hitta mitt tempo. Det är sannerligen inte lätt. Jag är inte van vid att hålla de här hastigheterna och gick ut alldeles för hårt. Första två kilometrarna gick på ca 4.45 var, och  jag kände tendens till syra i benen i uppförsbackarna. Försökte hålla igen och försökte hitta en rygg att hänga på.

Men ju fler kilometrar som gick desto mer kändes det som att jag inte skulle lyckas göra ett bra lopp. Låg hela tiden en bra bit under en kilometertid som skulle räcka till sub 50, men min kropp kändes inte bra i värmen. Stannade till vid vätskekontrollerna och såg till att svalka av huvudet och dricka ett par muggar, men den ojämna farten kombinerat med värmen gjorde att jag fick lite andnöd. Plötsligt slutade benen springa och jag upptäckte att jag gick. Fick ner pulsen ett par slag och återupptog springandet.

Fortsättningsvis var hela loppet bara en enda kamp mot pannbenet. Jag upptäckte att det var väldigt mycket mjukare än jag trodde när det kommer till såna här korta distanser. Det var först när det återstod 2,5k som jag kunde plocka fram jävlaranammat och bestämma mig för att nu får det räcka med självömkan, nu ska jag i mål och det ska gå fort för jag såg sekundrarna ticka iväg och det skulle vara så snöpligt att komma i mål på typ 50.05. Hittade nåt slags flyt, såg en tjej som stannade till och började gå och jag hojtade till henne att det bara är två kilometer kvar och vi har nästan medvind, kom igen! och sen hamnade mitt ansikte alldeles för nära marken. Jag trampade snett på asfaltskanten och gjorde en tjusig actionfilmrullning och försökte skydda alla vitala delar från medlöpare och den stekheta och varma asfalten. Konstaterade att jag skrapat knät lite, reste mig upp och sprang vidare muttrandes. Helvetehelvetehelvete. Lade in sista växeln, spurtade och kände blodsmaken i munnen... och så var det över. 49.24 sa klockan och jag stapplade fram till vattnet, medaljerna och bananerna. Tackade min publik och kikade ner på benet. Där rann blodet i strid ström och jag knallade bort till sjukvårdarna. Där låg solstingade och avsvimmade människor i drivor och jag skämdes lite över att behöva be om ett plåster...

Vad har jag då lärt mig? Jo, jag måste träna mer i 4.50-fart. Jag måste lära mig hur den hastigheten känns. Jag måste träna mitt huvud i den hastigheten. Jag måste lära mig bita ihop och inte känna efter, även när det går fort.

Efter målgång

Jag gjorde lite grann av ett skitlopp, dåligt upplagt och allt det där, men jag klarade mitt mål och idag mår jag strålande.

Sub 50!!!

Vet inte exakt vilken tid det blev, runt 49.30 enligt klockan. Berättar mer imorn. Men jag är så jävla nöjd!!!

Taggad!

I Varberg är det soldis, runt 23 grader och nu springer de minsta barnen i mål på Lilla Varbergsloppet. Om en och en halv timme är det dags för mig att starta. Snabbskorna är med, och jag är superladdad!

"Vem tar däcken?!"

Fokus-Therese. Foto: Johan

Det är tur att jag inte träffat några okända människor idag som har behövt se mina armar och axlar. De hade lätt trott att jag blir utsatt för våld hemma eller nåt. Men alla som känner mig vet att när någon frågar om det finns frivilliga som bär omkring på ett bildäck samtidigt som man springer så är jag den första att räcka upp handen. Och säger nån att det ska kämpas och krälas på marken, då gör jag det oavsett om det innebär att jag får vassa, hårda bokollon inborrade i underarmarna.

Idag skrek låren efter intervaller. Not. Men hjärnan och hjärtat var sugen på lite snabbhet. Och så plötsligt hade jag sprungit fyra kilometer i 4.50-tempo. Jag är snabb som blixten! Gud vad jag längtar till lördag!

Sub 50 på lördag?

Från i söndags. Snart framme i Simlångsdalen. Vad Rikard har för sig? Jo, vi hittade smultron längs vägkanten! Foto: Anders J

Ibland blir man lite förvånad. Idag upptäckte jag att jag har träningsvärk mellan skulderbladen. Var kom det ifrån? Jag kan inte minnas att jag använt just de musklerna nåt särskilt de senaste dagarna.

Jag funderar lite på målsättningar förresten. Varbergsloppet ligger ju närmast i tid för mig. Förra året sprang jag på drygt 57 minuter, men då var loppet en kvartsmara. I år har de gjort om till ett millopp. Senaste milloppet jag sprang var ju Midnattsloppet förra året, då stannade klockan på 52.45. Sedan dess har jag sprungit seedningsloppet till Göteborgsvarvet, där jag passerade milen på nånstans mellan 50 och 51 minuter. Och då hade jag knappt hunnit löpträna nåt efter Vasaloppet, men hade däremot en fantastisk fysik tack vare allt skidåkande.

Men, frågan är ju. Kommer jag kunna hamna där någonstans runt 50-51 minuter på lördag? Loppet i Varberg är något mer kuperat, plus att sista kilometrarna går längs en väldigt vindpinad strandpromenad där motvind är mer regel än undantag. Eller ska jag till och med sikta på sub 50? Tänk, vilken dröm det vore! Hm, tål helt klart att tänkas på.

När man inte kan välja gör man allt

Snabb-Therese! Foto: Johan

Snart måste jag nog akta mig. Jag mår lite för bra, har lite för roligt och trivs lite för mycket med livet. Det kommer säkert nån slags backlash snart, det brukar ju vara så. Men så länge njuter jag av glädjeyra, odödlighetskänsla och övertygelsen om att jag har det bästa livet i världen. Och av en enorm överskottsenergi. Jag försökte göra mig av med den idag. Kunde bara inte bestämma mig för vilket sätt som var det bästa att göra det på - snabbdistans eller backintervaller?

Så jag körde både och.

Krängde på mig vätskeryggan med full blåsa för viktens skull, alla pass framöver ska minsann köras med åtminstone ett par kilo på ryggen, och tassade upp på Galgberget. Den som någon gång tagit sig an femman på berget håller förmodligen med mig om att det är ett vackert spår, men ack så besvärligt att springa fort på. Jag hinner i alla fall knappt få upp någon hastighet förrän det dyker upp en backe om hörnet. Nåväl, där skulle snabbdistansen springas. Och herrejestanes vad snabbt det gick! Trots en inledande ganska långsam kilometer stannade klockan på 26 minuter blankt när jag återvände till startpunkten. Riktigt nice!

Efter lite gåvila joggade jag bort till en nyfunnen älsklingsbacke som ligger liksom gömd i skogen. Eller ja, backe och backe, jag skulle snarare kalla den vägg. Den är tillräckligt lång för att jag ska förbanna gud, mina lår och annan jävulskap innan jag kommer upp på krönet, men tillräckligt kort för att jag ska överleva och ta mig upp med hedern i behåll och efter lite pustande jogga bort till en annan backe och träna nerförslöpning ner till foten av älsklingsbacken. Och så på det igen.

Minsann. Idag var det jag som var snabbast på berget. Övriga löpare må bäva, och ingen vågade ta upp kampen med mig när jag svischade förbi.

...och benen mår bra?

Benen i söndags

Jo tack. Fötterna kunde varit piggare, men annars så. Jag är så himla stolt och glad över min fantastiska kropp som tar mig mil efter mil utan att knota värre än man står ut med. Idag är jag och benen i Varberg och rekar banan inför lördagens lopp. Eller nä, jag har intagit sittande läge, ska äta schysst mat och njuter helt oförskämt mycket av livet. Vila när den är som bäst!

Livet är underbart!

Välförtjänt bad efter 20 kilometer! Foto: Anders Jelander

Idag har jag slagit distansrekord och haft en underbar dag! Nästan 20k till frukost tillsammans med grymma ultralöparna Anders och Rikard ut till Simlångsdalen där det väntade loppis som SIF arrangerade och som vi skulle jobba på. Men innan vi klev i försäljarkostymen hoppade vi i Fylleån och simmade omkring och njöt av livet.

Efter några timmar i strålande solsken och kvävande hetta bland prylar, damm och fyndsugna hallänningar skuttade vi skorna igen och skulle ta oss hem. Rikard hade lite knas med höften och jag var solseg i huvudet, så det blev en hel del inslag av gång. Men det gjorde ju ingenting, det var bara bra för huvudet att få träna på att stanna och starta om med löpningen några gånger. Totalt sprang och sprang/gick jag 36 kilometer idag! Hade mina fötter inte ballat ur hade jag nog baskemig tagit de där sista 6 kilometrarna som behövdes för att springa ett marathon. :)

Och jag testade att springa med riktig rygga för första gången, alltså inte bara en pyttig vätskerygga utan en som var packad med vätska och kläder och lite energi. Inte jättemycket vikt, men åtminstone 1-1,5 kilo utöver 2 liter vätska. Nu känner jag mig lite skavd i midjan, men under själva löpningen var det inget problem.

Livet är så förbannat fantastiskt härligt så det känns nästan lite overkligt!

Vattenlöpning 2.0

Precis innan start...

Jag har krupit upp i soffan med en varm kopp te och väntar på att kroppsvärmen ska återvända. Och du skulle bara veta hur förbannat roligt jag har haft!

...efter första doppet, Kajsa som nummer fyra och jag som nummer fem...

Mitt ute i skogen utanför Getinge mellan Halmstad och Falkenberg stod vi på en brygga, jag, mina två klubbisar Kajsa och Anita och ett tjugotal andra löpare. När starten gick var det liksom bara att kasta sig ner i vattnet och vadspringa upp på stranden, och sen bar det av. Banan skulle springas i två varv, och den gick som i en labyrint fram och tillbaks i skogen och ner i nån förbannad grop där vi vände och sprang tillbaks. Den sköna vilan som man fått i nerförsbacken ner i gropen fick man sota för sen när man skulle uppför alla backarna igen...

...snart dags för varvning, bara femhundra meter kvar...

Och plötsligt var sjön där igen. Bara på't igen, upp på bryggan, ner i vattnet, vadlöpning och sen upp och sparka igång kroppen.

...ner i vattnet för andra gången...

Och det var förbannat tungt att komma igång. Fick lite draghjälp av SIF-Mats som sprang med mig en bit och peppade, och det behövdes verkligen. Jag kunde inte tro att jag bara sprungit tre kilometer, benen var sega som efter tjugo... Men det var ju bara att kämpa vidare. Skogen skulle bemästras! Men mitt i allt snubblade jag och trampade lite illa med högerfoten och tvingades gå för att kolla av så att det inte var nåt allvarligt. Den verkade hyfsad, så jag trampade igång igen. Kände mig vilse i slyn och kunde inte för mitt liv komma ihåg att jag sprungit där tidigare, vilket jag ju bevisligen gjort bara några minuter innan...

...imålsprungen, nybadad och ofräsch och redo för Tjurruset Karlstad!

I sista backen stod Anita och Mats och hejade och jag bet ihop och tuggade vidare...bara femhundra meter genom skogen kvar, kom igen Therese! Skuttade över grenar och granruskor och så den där sjön igen...tredje gången och det var som att vada i betong. Och så uppförsbacken mot målet där snabb-Kajsa stod och väntade och hejade... Men jag klarade det, med foten i behåll! Och jag älskade varenda sekund i skogen. Grusvägarna kunde jag varit utan, men de var bra att vila lite på.

Och vad gjorde vi direkt efter målgång? Kastade oss i sjön förstås, med kläder och skor och allt på. Det börjar så smått bli en vana...

Det här gav verkligen mersmak. Så nu funderar jag på att hänga på snabb-Kajsa och tränar-Eskil till Karlstad i september och lera ner mig på Tjurruset.

Vackraste startområdet?

Om fyrtio minuter börjar vad som verkar kunna bli årets knäppaste lopp. Starten går från bryggan och första utmaningen blir att ta sig upp på land...

Far åt helvete alla maskiner!

I mitten två av mina militär-partners in crime - Lasse och Anette. (Till vänster supersnabba ostoppbara tränar-Eskil och till höger Roger) Bilden är lånad från SIF.

När jag vaknade imorse vågade jag knappt tänka på mina ben. Jag ville liksom låtsas som att de inte existerade och hoppas på det bästa. I ärlighetens namn väntade jag mig spaghettiben med en plågsam träningsvärk i baksida och insida lår. Blundandes satte jag fötterna i golvet och reste mig upp...och föll ihop i en liten hög. Eller nej, jag bara skojade. Jag kände mig fräsch som en nyponros! Inte minsta ont nånstans, jag kunde dansa ut i köket och kliva in i kylskåpet och leta efter frukosten.

Frågan är förstås varför jag skulle ha ont. Ja, kanske efter tisdagens tropiska intervaller? Eller kanske efter gårdagens militärträning. Fast det sistnämnda var nog önsketänkande. Jag och några kompisar letade rätt på en militärklädd snubbe på Galgberget som lovade att vi skulle gå tillbaks till vårt ursprung och träna på ett mer "naturligt" sätt med hjälp av naturens alla hinder och jävulskap. Det skulle vara hårt och tungt, en intensiv timme som skulle sätta våra kroppar på prov.

Vi fick sätta på oss gulskrikiga västar och springa på led, eller det hette nåt militäriskt som jag inte minns, "på led" är säkert lite för mycket förskola för militärsnubben, och sen samlades vi på en gräsplätt och gjorde massa grejer. Bar på varandra, sprang idioten och krälade under varandra när vi stod i en enda lång plankrad. Och sen plötsligt ropade militärsnubben "skydd!!!" och då kastade sig alla framför mig i det springande ledet in i skogen. Kvar stod jag som ett fån i ett par sekunde och trodde att militären ropat "skjut!!" och det hela kändes mycket märkligt. Sen sprang vi vidare och plötsligt var timmen över och jag undrade när den hårda träningen skulle börja.

Okej, det var ingen picknick. Jag kände mig rätt slut punktvis i vissa muskler efter alla styrkegrejer, men jag är inte van vid att känna mig så pigg och fräsch i benen som jag gjorde. Benen ville springa loss lite mer, så efter att vi lämnat tillbaks västarna tog jag och mina SIF-vänner ett varv på femkilometaren. Och då, mina vänner, efter att ha försökt hänga på supersnabba Anette i hennes "lugna" tempo, kom tröttheten.

För övrigt måste jag säga att jag kände mig lite lätt fånig när vi sprang förbi ett gäng riktiga militärer som övade uppställning eller vad sjutton de sysslade med. De måste ha tyckt att vi var töntigast i världen. Men jag gillar ändå själva grejen, styrketräning utomhus med kroppen som enda motstånd. All världens maskiner och gym kan fara åt helvete, jag tänker aldrig mer använda en enda en av dem.