16 timmar och 30 sekundmeter

Strax före bussen gick till starten

Det här är historien om hur 24 timmars fjällrogain blev 16 timmar, och om hur Johan räddade oss från att störta nerför en dimhöljd brant norr om Ryfjället.

Redan vid starten började regnet. Bara till att plocka fram regnskydd och grejer.

På tre stora kartor hade vi alltså ritat in trettio kontroller. De var poängsatta efter svårighetsgrad och om man lyckades ta allihop skulle man tillryggalagt omkring 13 mil fågelvägen. Och där inte höjdmetrarna medräknade... Vår tanke var helt klart att hålla oss till de lättare kontrollerna. Vår styrka är helt klart orienteringen, det märktes rätt fort. Trots att andra löpstarka lag lämnade en kontroll före oss så kunde vi nå nästa samtidigt, för att vi valde bättre vägar. Det kändes rätt häftigt.

Första kontrollen - efter en klättring på över 300 höjdmeter...

Jag har aldrig tidigare varit i fjällterräng på sommaren och var egentligen ganska oförberedd på hur den skulle te sig. Men så fort vi kom upp på kalfjället kände jag mig som att jag hamnat i mitt rätta element. På samma sätt som jag älskar havet och framförallt bohuskusten med dess karga klipplandskap på älskar jag fjällmiljön med dess kantiga och buttra utseende!

Hjortron!

Ren!

Vi tog oss uppför toppar, nerför toppar och genom sly och skit. Regnet kom och gick de första timmarna, och sen bestämde det sig för att stanna. Med undantag för tio minuter här och där efter klockan 18 regnade de i stort sett hela tiden. Vinden tilltog och blev värre och värre ju högre upp vi kom. Men det var många fina stunder också, innan helvetet brakade lös. Vid den lilla toppen som kallas Horisonten hittade vi regnbågens slut och en vacker utsikt, och på bergskammen vid Stråhtietjåkka värmde solen en kort stund.

Vi hittade lite snö också

Toppen du ser till höger i bilden skulle vi runda på utsidan, på andra sidan fanns ytterligare en topp och sen nådde vi vårt delmål, vår fjärde kontroll.

När vi tagit femte kontrollen siktade vi på Ryfjället, en ganska kämpig topp att komma upp på. Vi hade rätt gott om tid innan skymningen skulle komma, men dessvärre hann dimman och vinden före. I byarna måste det ha varit upp mot 30 sekundmeter stundtals, det var riktigt obehagligt att känna hur vinden grep tag i hela kroppen och ville svepa ut en nerför branterna. Samtidigt såg vi inte mer än tio-tjugo meter framför oss, så vi gick på kompassriktningen och hoppades på att hitta ett bra stråk att ta oss nerför berget på. Att nå toppen och plocka kontrollen var bara inte att tänka på i det där vädret.

Men plötsligt såg det inte alls ut som det borde omkring oss. Vi skulle ha Ryfjället på vår vänstra sida och en ganska brant men ändå framkomlig lutning på vår högra sida att ta oss ner för. Men i dimman såg vi hur marken bara försvann till höger. Johan insåg att vi hade orienterat fel och hamnat i en hiskelig brant som vi inte kunde ta oss ner för annat än med livet som insats. Bara att försöka ta sig tillbaka i motvinden och det horisontella regnet och göra om, göra rätt. Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Känslan av att okej, jag kommer förmodligen överleva, men jag är ändå bara ett feltramp ifrån att ramla nerför ett stup var riktigt läskig. Men vi nådde platt mark, Johan tog ny riktning, räknade steg för att hålla reda på om vi hade kommit rätt och till slut hittade vi till den framkomliga brant vi tagit sikte på först.

Vid halvtid, det vill säga runt kl 2, hade vi traskat nerför i flera timmar genom sly och skog. Vi nådde E12an och bestämde oss för att ta den till Tärnaby och tältlägret där tävlingsledningen bjöd på varm mat och möjlighet att vila i uppvärmda tält. En nätt liten sträcka på 16 kilometer åtminstone... Dit kom vi klockan 6 på morgonen efter en svajig och ond vandring på asfalt. Fötterna värkte, knäna skrek och axlarna ville inte vara med mer. Men så fort vi stannade för att vila kroppen frös vi arslet av oss i den kalla vinden och det envisa regnet. Bara att knata på, således.

Och när vi satt där, i det varma tältet med en sojakorv i handen så kände jag att nu jävlar, nu är det nog. Mina fötter håller inte för minst två mils vandring till Hemavan och målet. Särskilt inte som att det bara skulle vara en transportsträcka, några små turer upp på fjället för att plocka kontroller var det inte frågan om.

Jag var (och är) så stolt över att vi tog oss ner från Ryfjället med livet i behåll, och att vi klarade två tredjedelar av tävlingstiden. Jag är nöjd med vår insats, och har varit med om många magiska stunder och många helvetesögonblick. Ungefär som det brukar vara när man utmanar sig själv...

Men om det blir ett nytt försök nästa år, det tvivlar jag på.